Gubben **,
gubben **
bjöd, och på hans ord,
ifrån öster, väster,
kommo glada gäster,
norr och söder
samla bröder
kring hans helgdagsbord.
När han stretat
och arbetat
redligen och väl,
röjt och plöjt och pustat,
tråkat, bråkat, rustat,
lös han slår sig
- det förstår sig -
därtill har han skäl.
Han då stannar
och bland grannar
så till orda tar:
"Må i dag med gamman
glasen klinga samman!"
Och de ropa
allihopa:
"Riktigt, kära far!"
Och de ringa,
och de klinga
för den bergadrott.
Av hans åskedunder
sprängas klippans grunder
och frambära
till hans ära
vallar, torn och slott.
Greveliga
korthus stiga
undan på hans bud,
och i deras ställen
lyfter han på hällen
borgarhuset
högt mot ljuset,
ståtligt som en brud.
Storfisk mången
den salongen
drage i sin not!
Dit må statsministrar
köra så det gnistrar,
be så träget
att benäget
han dem tar emot.
Själv så präktigt
och grossmächtigt
vill ej gubben bo.
Hans begär har tygel,
han bor i sin flygel
med sin maka,
van att vaka
där för gubbens ro.
Gumman **,
gumman **
vet vad gubben vill.
Det är hennes syssla
att med honom pyssla,
le så rosig,
när han mosig
dricker vänner till.
Första tuppväkt
henne uppväckt,
sist hon gått i säng.
Hela dan hon stökat,
husets trevnad ökat
klokt och moget,
flinkt och troget,
utan bång och fläng.
Dessemellan
borta sällan,
for hon en gång blott
till de tyska länder,
bar på hulda händer
hem en snärta.
Gubbens hjärta
önskebarn så fått.
Han till ära
för sin kära
nybyggt detta tjäll,
hennes livgedinge,
ifall hon ej finge,
som hon ville,
gubben lille
följa till sin kväll.
Må de tvenne,
han med henne,
följas i sitt lopp
intill silverhåren -
att i mellanåren
ej juristen
och psalmisten
måtte sägas opp!
Men hur livet
än blir givet
och vad hända må,
så är detta summan:
leve gubben, gumman!
Gubben **,
gumman **,
skål för bägge två!
J O Wallin:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar