går upp mot hedenhös
bland folk, som svalt och frös
och röjde jord på Dal.
Min far blev präst och fick
till sist ett litet gäll.
Jag ser hans sorgsna blick
ännu i denna kväll.
Min bleka moder gav
sitt liv den dag jag kom.
Jag går till hennes grav
ännu i andanom.
Vid Vänern står mitt hem
med långa krusbärsland
och lönnar över dem.
Jag längtar dit ibland.
I Skara skola slet
jag åtta långa år.
En ynglings ensamhet
är något jag förstår.
Så kom jag hit och stod
en höstkväll andaktsfull,
då dômen sken som blod
med hättorna i gull.
Här gick mig väl. Här fanns
en uppgift för min håg.
Min gamle fader såg
mig prydd med doktorskrans.
Min ungdom drog förbi.
Min mannaålder svann.
Jag levde bara i
ett dött och fjärran land.
Nu står det för min syn.
Nu tyder jag dess röst,
då larmet steg mot skyn
ur starka mänskobröst.
Vad andra drömma om
blev aldrig mig beskärt.
Mitt liv så som det kom
var mig dock mycket värt.
Nu vaknar staden vid
Gunillaklockans ljud.
O, giv mig än en tid,
du mina fäders Gud!
G M Silfverstolpe:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar