Hemma

Du sprang hit, då kvällen skymde.
Röd och andfådd efter färden
kom du oftast in.
Detta var ditt hem i världen
och de vackra rummen rymde
all den trygghet, som var din.

Du fick aldrig leva borta,
aldrig längta hem från tomma,
kalla främlingshus.
Åren mättes få och korta.
Det var hemma, du fick blomma
i en vårdags klara ljus.

Här är du oss alltid nära,
och du klappar lätt med handen
på en välkänd dörr.
Bli ej rummen mera kära?
Bli ej banden
fastare än förr?

G M Silfverstolpe: