tvivlande på själens kraft att åter stiga,
utan hopp att rädda löftena som lyste,
- alla stjärnor slocknat, alla röster tiga...
O, då ser jag plötsligt hur i täta mörkret
två oändligt djupa ögons ljus sig tänder,
ser en pannas strålsken och, i dunklet höljda,
tvenne utav spikar genomstungna händer. -
Åter här! - Jag sett dig fordom ofta, ofta.
Kraft du skänkt på nytt, då min så snart förbrunnit.
Skygg jag möter blicken, hör den tala till mig:
"Redan trött? - O minns, vad jag har övervunnit!"
R Jändel:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar