Till ****

Den 25 juni 1762

Vad har jag sett? Vad gruvlig plåga!
Vad nya ämnen för mitt kval!
Vad olja på min olyckslåga!
Vad öde för mitt hjärtas val!
De ögon, som av ömhet brunnit,
som ha mitt liv, min död i sig,
ha nyss av sorg och saknad runnit -
för vem? Ack, för en ann än mig!

Jag tecken ser av ömhets tårar
på Damons kinder röjas än:
ett avsked så hans hjärta sårar,
så kan han känna för en vän.
Och jag, jag skall till evig smärta
en sådan skatt på jorden si,
det bästa och det ömsta hjärta,
och själv dock icke lycklig bli.

Mig skulle hopen svartsjuk kalla
och ge mitt kval förhatligt namn.
Jag kan dock utan köld och galla
en skönhet se uti hans famn.
Men se det dyra hjärtat delas,
sen jag en gång dess ömhet vann,
en grad för mig i känsla felas,
är vad jag icke bära kan.

Låt därför, Damon, dygd och ära
ej hålla dig i något bann!
Jag svär vid dig och hjärtats lära,
att jag det aldrig tager an.
Förr må min sorg mitt liv förstöra,
än gå i tvungen vänskap in.
Du kan min sällhet icke göra,
om jag ej högst kan göra din.

H C Nordenflycht: