Jag är en hemlös fattig fan som vandrar
i världen, sliten och i slitna skor.
Jag har ej fosterland och gud och himmel,
har blott i fjärranbygd en fattig mor.
Jag går och gapar galen efter stjärnor
och blodet brinner. Jag vill famna allt
- men minnes så att jag är barn av mörkret
och vandrar i en parias gestalt.
Men ofta när mitt hjärta skörast skälver
och sol har bränt och vägen varit hård
och skymning blånar dunkel över nejden,
jag står vid trappan till en gammal gård.
Jag hör en sång och unga fingrar ila
och slå tangenter på pianot lätt
- jag suger hungrigt tonerna och trycker
mig rädd och andlös emot väggen tätt.
Och ung och mörk och vek vid sina noter
jag ser en flicka och på en divan
bland tonerna och böckerna och ljusen
en mörkhyllt yngling med en mörklagd man.
Jag ser, de äro syskon, att de vaggats
i vita vaggor av en mor som smekt
de sköra plantorna. - Jag drages våldsamt
till fönstrets ljus som faller på mig blekt.
Ty se... den veka lilla vid pianot,
som slår med mjuka fingrar sina slag,
hon är - jag ser det nu - min egen syster
och gossen i divanen, det är jag.
Och hon, som smekt i lugn och solig lycka
vår varma barndom, är min egen mor
och denna vita gård med varma salar,
det är den gården, där min fader bor.
- En hund som skäller... Fan, jag står och drömmer!
- Mitt hem är Ingenstans och inte här!
Min syster frös ihjäl när hon var liten
och mor är böjd utav ett livs misär.
Min far är också död - det angår ingen.
- Jag tar min säck och lunkar inåt stan
och frågar trött en karl med blanka knappar
om husrum åt en hemlös fattig fan.
R Jändel:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar