(Till min hustru)
Säg, minns du: förstadsgatan, trist och skum,
ett gammalt hus med smutsigt gult bestruket,
och detta nakna, löjligt trånga rum
med fönstret mot det gamla tegelbruket?
En gråkall vardag slöt sin ring kring oss,
blott hånet gnisslade i nakna grenar.
Hur buro vi ej våra hjärtans bloss
i ständigt regn av sot och skarpa stenar!
Vårt första hem. - Hur krävdes det ej då
att hålla fast och varmt varandras händer!
Här gällde det att äga, båda två,
den hjärteeld som allt i skönhet vänder.
Jag minns vår glädje - glömmer den ej snart -
när vi haft råd att köpa någon blomma.
Det blev som helg. Den strålade så klart
igenom allt det mörka, trista, tomma.
Jag läste högt ur någon bok ibland
- en bok vi offrat sista slanten ofta. -
Hur tände ej dess tanke vår i brand,
hur vårligt friska orden kunde dofta!
Och då bekymren ville sönderslå
vår frid, vi viftade dem bort helt stilla.
Vi hade dock ett hem. Vi tänkte på
med vemod, huru andra foro illa.
Än far min tanke dit och hälsar på,
för att mot fönsterglaset ömt sig trycka,
ty det var här vi lärde svagt förstå
att ur det svåra pressa lugn och lycka.
R Jändel:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar