- ett tåg av trälar, frigjorda i strider -
men, bröder, under våra fötter kvider
i djupa mörkret våra döda fränder.
De voro människor som vi. De buro
sitt ok i oro, evigt oförnöjde.
Men hårda bördor deras ryggar böjde
och tidigt åren sina fåror skuro.
Med hat och hån förföljdes deras trängtan
till landen bortom solnedgångens fäste.
Den känslolöse trälen var den bäste -
en dåre den, som led och brann av längtan.
Vi äro sönerna till dessa dårar,
de vilkas drömmar måste fruktlöst falla.
De äro borta, nästan glömda alla,
för dem ha aldrig grönskat några vårar.
Men elden, vilken deras hjärtan brände,
som då var skam och lidande att bära,
och skönhetsdrömmarna de höllo kära
i allt sitt hopplösa och grå elände -
det blev vårt arv, det blev vår stora lycka
att kämpande få föra ut i ljuset.
Kom, låt oss vandra genom sommarsuset
att fädrens glömda gravar blomstersmycka!
R Jändel:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar