på sin bild i blickstill sjö.
Svanen tordes ej sin strimma föra
över vattnet till sin ö,
sov, med näbben i sin snö.
Molnen tordes icke driva, sågo
såsom stora andar ned,
hur i djupet samma andar lågo
vita, led vid led.
Måsen tordes ej i luften tumla,
brann i ljuset på sin sten.
Fisken tordes ej med ringar grumla
vattenspegelns sken.
Ej en vind, en rörelse, en andning,
ej ett ljud.
Jord och himmel i högtidlig blandning
andlös väntade på Gud. -
Kunde helgden i det stora rummet
vi förstå?
Blev ej undret i vårt bröst förnummet
då?
J Hemmer:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar