Spoven ropar i kvällen sen.
Molnen vila som trötta duvor
stilla kring vidden i blekrött sken.
Skymningen sjunker, och tjärnarnas blickar
slockna likt ögon som falla igen.
Mjukt och blekt genom dunklet nickar
ängsullen än.
Så kommer sakta den svepande dimman,
andas kring myren sitt molniga fjun.
Allt blir borta till morgontimman.
Ängsullen sover på dimmans dun.
J Hemmer:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar