Ack, Svea rikes mör, I våra hjärtans kungar!
Tillbedjansvärda barn och nordens skönsta bloss,
som sitten hemma nu och kanske glömmen oss,
det är för er, I stygga ungar,
som vi stå ut så mycket ont.
Att I vid läckert te må jollra bort en timma,
vi på en bräcklig spån till andra världar simma.
För några lappriskärl, som leka i er håg,
vi, fånar, trotsa vind och våg
och löpa fara till att sjunka,
att I må på en bal med Kinas grannlåt prunka.
Och sen kanske en sprätt, frisörens händers verk,
som utom lilla Lisas särk
har aldrig segel sett och tror, att skepp i sjön,
liksom en hyrkuskvagn på stora Dronninggatan,
av hästar dragna bli - en sådan pudrad satan
hos dig, du otacksamma kön,
som oftast snattar bort vår dyrt förtjänta lön.
En officer med tvenne rockar,
som mjöl från knekten stjäl och strör i sina lockar,
som bygger på sin börd ett uselt övermod,
fast han på krogen dränkt sin stamfars ärestod;
en sådan galonerad hare,
som alltid tappar, när han slåss,
en sådan segrar gör hos dig, du svaga skare,
änskönt han till sin rock har lånat mynt av oss.
Så ser man fårens ull på andras axlar bäras
och biens trägna svett av lata humlor täras.
Ack, flickor, det är skam! Låt ingen er bedra!
En sjökarl krusar ej, men älskar hjärtans bra.
Med några lätta ack! står sprätten mjuk och buckar,
när vi med plåtars vikt ledsaga våra suckar.
Tar officeren fram en möglad ättelängd,
så lägga vi för er piastrars ädla mängd.
Ack, flickor, löner då vår möda!
Vad duga sprättens tomma ack
mot blomster, sidentyg och rack?
Och anor ge ej heller föda.
Lät då galonen med sin pik
omkring en trumma sig förskansa.
Med oss är bättre till att dansa:
piasterns klang är vår musik,.
piasterns klang är vår musik.
J Wallenberg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar