bygga sig opp.
Sunt det sväller
i saftfylld knopp.
Hyllet brister i solens glans,
kronan prunkar i färgrik krans.
Bladen i prasslande virveldans
lossna, då höstregn häller.
Jorden täcker
fallande frö.
Grodd det sträcker
i vårljum tö.
Vävnad där skytteln raskats går,
celler där saften rikast står,
planta där livet sundast slår
spira, då våren bräcker.
Själva vi skina
i ungdomsskrud,
vissna, tvina
på dödens bud.
Fröet som bäddades ned i mull,
tanke som glimmar av purast gull,
gärning som gjorts för det bästas skull
gro, då markerna tina.
Hävderna bölja
med skumvit topp.
Vågorna hölja
tropp på tropp:
folk som blomstrat en kort minut,
åldrats sakta och dött till slut - - -
fetaste flödena ymnigt ut
över andens nyodling skölja.
O Hansson:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar