en samling mest av franska böcker kvar.
Jag kallad blev att ordna den på nytt,
ty mycket skingrats medan tiden flytt.
Vad fina stick, vad hedervärda band,
vad doft av mysk och ambra däribland!
Ett multnat sekels bildning gömmes här:
Frivole Parny! Fräsande Voltaire!
På väggen sitter, lysten smått och fri,
med barm, som höjs ur gazen, Dubarry.
En öm herdinna sitter, söt och mjäll,
och leker med en hind; en fin pastell!
Jag tycker än i detta rum mig se
den förre ägarn vandra kring och le.
Hur mången illusion du hade mist,
om nu du levde, encyclopedist!
Men genom fönstret sommarn vinkar vän;
jag måste ut bland parkens vackra trän.
En bok jag tager med. Men vem? — Jean Jacques?
— För känslosam — nej, hellre Condillac!
Må göra, gamle filosof! Så kom
och läs för mig din gamla läxa om,
den glädjelösa: allt är mull och stoft!
Kom med till bänken under lindens doft!
Jag läste på. Men vänlig västanvind
och blomsterångor smekte ömt min kind,
och, bäst det var, jag sömnens nektar drack,
till marken föll den gamle Condillac.
På drömmens vinge for jag efter hand
till sångens gamla, underbara land,
där hjärtat stillar eviga begär,
ty himmel, Gud och änglar finnas där.
Uppvaknad snart, jag ned i boken såg,
en mask på textens öppna sida låg.
Jag tänkte: sådan herre sådan gäst!
Jag tänkte: lika trivs med lika bäst!
C D af Wirsén:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar