Starrblind är du, mena de forntidsvise;
är du stendöv även, o härskarinna,
dristar slaven klinga ditt lov på lyrans skälvande strängar.
Dig hans tunga stammar, av skräck förlamad,
dig med iskall fasa hans hjärta känner,
dig hans öga hissnande ser i stjärnors tigande ringdans.
Molnens kosa, stormarnas flykt du länkar,
oceanens böljor och folkens härtåg,
drömmens bilder, känslorna, dagens tankar lyda din spira.
Släkten födas, släkten i mull förvandlas,
lundars kronor grönska och gulna åter,
varje dramats akt är den förra aktens tråkiga härmning.
Stor, sublim, förskräcklig och tråkig ändock!
Är du då, Ananke, så arm på tankar
och din humor tömd i att städse gäcka trängtande anden?
Släktet, likt Ixion, med gagnlös möda
rullar uppför klippan det tunga hjulet;
målet nära, störtar du hånfull ner det åter i dalen.
Kanske själv du gäspar åt lekens tomhet,
kastar hjärtligt ledsen till slut din spira
och en bädd dig reder, o dunkla makt, av grusade världar.
Varom ej, så frukta, o härskarinna!
Blott en ryckning - slaven är fri och varje
länk, som rytmiskt skramlat till hånfull lovsång, slänger han från sig,
tänder upprorsfacklan vid hjärtats lågor,
fattar svärdet, slipat i tankens verkstad,
störtar dig och ägnar åt Gud sin fria manliga hyllning.
V Rydberg:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar