Ur Odae Sueticae
Det vida, villa hav
nu synes milt och blitt,
men strax av stormen vrett,
av fräsand´ fradgan vitt,
dess vågor brusa grymt,
dess buller skräckligt hörs,
en farkost rivs och drivs
och snart av leden förs.
På världens öppna hav
har oss vårt öde satt.
Vi vankom av och till,
vi ömsom dag med natt.
Vind, motvind, lugn och storm
tillskiftes finnom vi,
mång´ dödlig farlighet
vi blinde svävom i.
Ja, säll den eftergår
den rätta segelnål,
den sanna stjärnans ljus
till det utvalda mål.
Fast havsens böljor blå
anfäkta bord och stam,
han efter faran får
dock sist en önsklig hamn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar