Jag vet, att en gång tystna
de stormar, som mig förde
till mången kust, där lystna
satyrers spel jag hörde.
Då skall omkring mig världen
stå from och barnafager
- men det är höstens dager
på minnena från färden,
på vännerna i ringen,
på kvinnorna och tingen.
Välkomnad, ur det höga
skall friden breda vingen
kring sista nattens vaka,
då själens slöjor rämna
- men det är gubbens öga,
som vidgat ser tillbaka
den stund han allt skall lämna.
Ur vågorna, som irra,
ur dyningen, som sjuder,
snart vilans stjärnor stirra.
Men först skall kransen gulna!
O varför blev den mulna,
men sköna gud, som bjuder
i livets sommarmånad,
så döv, så sällan mutad
av unga hjärtans trånad
att le mot dem, som fira
hans lov med räckta armar?
O varför står han lutad
så grym mot stenkall spira
med ormar i sin krona,
när hösten kan försona,
när hösten sig förbarmar?
V v Heidenstam:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar