Ut vidi, ut perii, ut me malus abstulit error!
(Virgilius).
Jag såg ett tempel, byggt på lösa sanden,
grant, som de hus av kort dem barnen bygga.
Av färgat glas det templets fönster voro.
Mån-ungen Phosphoros, uti sitt nedan,
på fönstren lekte, uti sällsam glans,
så rosenröd, som han uti förtvivlan
höll på att gråta blod. Av spegelglas
var mur var gjord i templets helga hallar,
att prästerna, varthelst sin blick de vända,
må se sin Gud, den älskansvärda Ego.
Uti det allra helgaste av templet
rann, rik på vatten, deras Aganippe:
odödlighet tros finnas på dess botten.
Var präst, av ärans helga törst förbränd,
sin lilla strålkaik håller fram att fyllas,
i hopp, att när de vattnet riktigt tömt,
de källans sköna botten måtte finna.
De hämta stundom vattnet upp med pipor,
och blåsa ut det uti granna bubblor.
En allmänhet med händer utaf mjölk
står utanför; men hyllande förtjänsten,
hon klappar dem i hast helt rosenröda.
På post vid tempelporten såg jag stå
en av naturens underbara Andar
uti röd mössa, skyllrande med halmstrå.
Han Fride het och var en Tomtegubbe.
Och när den lilla såg en övermäktig
till templets helgedom fientligt nalkas,
då gav han upp ett Fridsrop.
Jag såg också ”den verkligt starka Nordbo”
furst Amadis uppå sin tron, den höga.
Som tronen vacklade, man anbragt stöd
av bråkad rö uppå dess alla sidor.
Fastän han insvept var i moln av rökverk,
min blick dock trängde fram till segerförsten.
Han hade ett obändigt folk att styra.
Vanmäktig satt han nu; han bad en annan,
att spänna de Studenters unga bågar
och ävven sin, som slaknat i bataljen.
Men underskön, från bädden, där hon drömt,
nu uppstod hans Huldinna, Drottning Edda.
Mot henne drotten ”med de gula lockar”
helt kärligt log, utropande betagen:
Vad vill hon mig? Då svarade Gudinnan:
Jag vill dig ingenting.
Jag såg små barn helt nära Lethes brädd
uti sin oskuld gå, och högt jag ropte:
Barn! Barn! Gån fjärran bort från denna flod,
att ej dess falska Näcke eder griper:
Det vore skada på så vackra plantor.
Men jag med otack löntes för min omsorg.
Jag såg dem, än en stund bortåt på stranden,
addera rim, fast facit blef orimligt.
Liksom halshuggna tuppar kring de sprungo
att söka kransar uti lagerskogen.
Men vad skall den med krans, som ej har huvud
att sätta honom på? De tåligt drogo
det kors Minerva lagt på deras skuldror.
När kors de satte under sina sånger,
betydde det dock även andlig död.
Men Rättare för dem var Callovai,
han på sin karvstock skrev vart ökdagsverke,
som de, i sin anletes svett, på Pinden,
hos den ogena Fru Minerva utgjort.
Jag såg också min gamla Tyska Farbror,
Vitalis nämnd, den förste av det namnet.
Han okänd var uti sitt eget hus,
i Tyskland nämligen. Fast stapplande,
han lumrade framåt bland Pindens törnen.
Jag tror det är en arvsynd i vår släkt
att råka i disharmoni och grubbel,
ty samtiden är eljest mycket frisk.
Bäst mannen gick och uppå Pindens törnen
rev sönder sina byxor, föll hans tanke
på gåtan av tillvarelsen, och fann den
helt outgrundlig. Svart blev för hans ögon.
Varföre är jag till? Han sorgsen ropte.
Så vis fanns dock i himlen och på jorden
ej någon, att han därpå svara kunde.
Då greps hans själ av en oändlig längtan
att kasta sig uti det mörka djupet,
och göra en visit hos Lethes Näcke,
helst ock han själv en vattenande var.
Men en barmhärtig Samarit från Sverige
gick samma vägen fram och frälste honom.
Liksom en fisk ovilligt lemnar vattnet,
och sprattlar, dragen upp i dagens ljus,
anfäktar sig ännu på strand den gamle.
O! du mitt bättre jag, min gamle Farbror!
Lev länge än till ära för vår släkt!
Men om det icke mer står i din makt,
som icke heller jag otroligt håller,
Elia, giv mig då i arv din mantel!
Jag kan behöva den till djäknekappa,
se’n en Skolgosse, utav nya Skolan,
i dessa dagar mig till djäkne gjort.
Giv mig också, i dubbelt mått, din anda
att nåd jag hos mitt publicum må vinna.
Men jag ej endast såg: jag även hörde.
”Det mäktigt brusade ur Gauthiods ekar.”
Sitt pappersbo en svärm av getingar
rätt trevligt byggt uti de murkna stammar.
Jag såg också, fast det var mycket mulet
en vacker pilt, som vandrat över villgräs,
Vitalis nämnd, den andre af det namnet.
Han med sin lilla käpp i örlog drog
mot de inhyseshjon i Gauthiods ekar.
Men stridens utgång Eder må förtälja
hans Biograf, den ädle Callovai.
Vitalis (E Sjöberg):
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar