Vaggvisa för en övergiven

Sov, mitt barn : jag vakar 
        båd för mig och dig. 
Njut den ro, som jag försakar, 
medan stormen ökar sig, 
        och allt mera skakar 
        kojan över mig. 

        Arma barn! var stilla, 
        gråt ej som din mor. 
Du är utan skuld, du lilla, 
vet ej, hur vår nöd är stor, 
        hur han gjorde illa, 
        som ifrån oss for. 

        En gång tör du fråga: 
        Mamma, var är Far? 
På min kind i blodröd låga 
får du läsa då mitt svar. 
        Vad den har för plåga, 
        som att rodna har! 

        Fast din mamma gråter 
        då på dig hon ser, 
gråt ej du: ack! Gud förlåter
den som ej vill synda mer. 
        Sov, du oskuld, åter: 
        Gud sin nåd oss ger. 

        Världen, som mig dömmer, 
        glömmer jag för dig. 
När du sover sött, och drömmer, 
hur små änglar roa sig, 
        själv en ängel gömmer 
        du min sorg för mig.