Ej jag på understol ju sitter, men endast på domstol?
Undren ej, människors barn! Tiden har tagit mig fatt.
De bägge Scholorna:
Kräken bland himmelens stjärnor en dag beslöto försöka,
att med den härliga sol tävla i skönhet och ljus.
Därför i vintergatan de tätt tillsammankröpo,
och uppå himlen alltse’n lysa de präktigt som mjölk.
Leopold:
När uti aska förbrann Carthago det härliga, gamla,
och över himmel och hav spriddes det rysliga sken,
Scipio skådade det, den ädle, på stranden af havet,
tänkte på människoverk, höjde så rösten och grät:
”Engång kommer den dag, då det heliga Ilion faller,
och uti stoftet förgås Priamos’ blommande ätt.”
Atterbom:
Älskogsstjärnan du är bland Diktens odödliga stjärnor;
helig du strålar och skön, då du ej skymmes av moln.
Mången oskyldigt förväxlar dig dock med den slemma Saturnus:
ögat förvillas så lätt uppå drabanternes mängd.
F(ranzén?):
Soln framvandrar sin härliga ban i förklarade rymden:
mänskor och blommor och djur dricka dess saliga ljus.
Högt hon hyllas av sfärers musik; själv hör hon den icke.
Ljusets vittblickande mor själv för sin skönhet är blind.
Geijer:
Rävens hustru sade engång till ädla lejinnan:
Mängd utav foster vart år bringar till ljuset jag fram.
Du uti hela ditt liv blott ett! ”Ja ett, men ett lejon!”
henne, stoltblickande, gav lejonets moder till svar.
Tegnér:
Visst du föraktar, o skald, i din krans min färglösa blomma?
Kasta då den för din fot, trampa då gärna på den!
Nej, vid skönheten! ej det skulle mitt hjärta förtryta:
sådan skald väl är värd att uppå blommor få gå.
Ling:
Svea förväxlade du i en helig förirring med sångmön.
Hell dig! din lager ju är endast av eklöven skymd?
Vitalis (E Sjöberg):
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar