Orden

Små troll vi äro. Svart är ansiktsfärgen
och kunna vi försätta hällebergen.
Att fara kring, det göra vi så gärna;
men ingen vet, vartut vi månde ärna.
Vi veta det ej själva. Då vi vandra,
vi ofta stå och gapa på varandra.
Var en på sig en liten bjällra fäster:
då ringer det i öster och i vester,
och folket över berg och dalar springer, —
det måste veta, vad det är, som ringer.
När då det ser de sällsamma figurer
i luften göra underliga turer,
det kan ej veta, vad det skall oss kalla,
men löper kapp, varthelst vi må befalla.

Det kan väl ingen på vår uppsyn märka,
varav det sker att sådant allt vi verka.
Ty oftast, när vi vandra ut i verlden,
vi glömma att ta själen med på färden.
Men oss små ringare på vägen möta:
ta oss i famn och mycket vänligt sköta.
Var en av dem gläds högt, när oss han skådar:
då fäster han vid våra fötter trådar
och rustar ut oss till små marionetter,
och drar och drar, tills oss i gång han sätter.

Men frågar du vårt hem, kan jag ej svara;
ty vvar som helst vi månde hemma vara.
Förr’n vi utbrista i de höga toner
i tomma hjärnor först, som Embryoner,
en stund vi ligga. Därifrån upprunna,
vi sedan bärga oss, så gott vi kunna.
Vi ofta in i små brochurer drivas
och där vi mycket, mycket gerna trivas.
Där bo vi grant. Ej kan regnbågen hysa,
så många färger, som då kring oss lysa.
Men fastän våra kåpor äro granna,
dock frysa vi att blodet månde stanna.
Ty som man ej hos oss kan hjerta finna,
så vet ej blodet, huru det skall rinna.
Vi kunna av oss själva oss ej röra:
beskedligt folk skall oss på händren föra.
Så få vi skörbjugg, vilken ej försvinner,
förr’n vårt lekamliga å båle brinner.

Och rang vi ha ibland oss. De, som varit
vid hovet och i fjärran länder farit,
för dem vi andra göra reverenser.
De Franska orden äro excellenser.
De Herrar månde vara mycket stränga
och ville oss från själva luften stänga.
De åka icke fort. Då kvällsoln skiner,
de dragas makligt af Alexandriner.
Men när det lyster Deras Nåder vandra,
liksom betjänter efter gå vi andra.
Med kall förnämhet ned på oss de blicka
och oss i allehanda ärnden skicka.
På Bröllop, Dop och Ting de aldrig fara:
de vilja ej med bönder gerna vara.

Och ofta gamla barn, som männer heta,
vid Hippocrene sätta sig och meta.
De längta ej till vattnet, som förfriskar:
de vilja äta, vilja hava fiskar.
Men i den natten de visst intet fingo,
om ej på skämt vi uppå kroken gingo.
Då mycket, mycket tunga vi oss göra
och springa kring och uppå reven röra.
De riva sig i huvudet och klaga:
se på varann’ och, vad de mäkta, draga.
Men när de slutligt oss ur djupet dragit,
och fjällat oss och huvudet avtagit,
en underlig pastej de av oss göra,
som hårdsmält är att han må själn förstöra.
Och som de nu av oss sig ätit mätta,
så slå vi ut och oss i pannan sätta,
Där till en krans vi oss tillsammanleta;
men hur vi kommit dit, blott få det veta.

Och stundom underliga tal vi föra
och mycket ha med stjernorna att göra.
Då vilja vi till vintergatan fara
och stjäla bort, vad der kan grannast vara.
Och stjärnor på den blåa himlamarken
bortplocka, liksom liljor uti parken,
och knipptals dem i korg till jorden föra.
Då tränger en musik fram till vårt öra,
och matlukt kommer ifrån himlaköken,
ty Ormkarlens kusin, en sirlig fröken,
står brud. Vi träda in i högtidssalen
i samma ögonblick man öppnar balen.
Där en Rubin, på jorden kallad flicka,
går kring och bjuder Ormkarins gäster dricka;
der spar man ej de gamla stjärneviner:
de smaka sött och bålen härligt skiner.
Då börja våra sockerhjertan sjuda.
Vi Ormkarlns döttrar upp på polska bjuda
och dansa så, tills vi bli huvudyra;
när då vi fötterna ej kunna styra
och vilja ut, men ingen utväg veta,
det är fatalt, och då bombast vi heta.

Men detta heter raptus. Vi ej göra
Det själva, utan andarna oss föra.
Ty, när vi följa få vår egen vilja,
vi oss från jorden icke mycket skilja.
Och liksom ugglor se vi bäst i natten:
då råda vi utöver land och vatten
och hava mycket lyckeliga öden,
men solen hata vi långt mer än döden
och kunna henne icke alls begripa:
om dagen kan man hundratals oss gripa.
När då vi fångade i buren sitta
Och varken äta eller dricka gitta,
då äro vi till uppsyn mest besatta
och den oss känner kallar oss för platta.

Men, när en man står fram med kraft och anda,
och griper oss med mäktig skaparhand,
sig töcknet kring vårt kaos börjar randa:
en själ framblickar ur vårt ögas rand.
Till friska ungdomsfärger vi oss blanda
och konstnärn gläds åt våra färgers brand.
Så ordnade vi utur dunklet sväva
och mänskohjertan saligt genombäva.

Och diktens skepp, det ingen storm betvingar,
där styrman sitter själv så lugn och fri,
på livets bölja formar klara ringar
och himlens stjärnor spegla sig deri.
Vår röst utur dess framstam tjusfull klingar:
vår barndomsoskuld heter Poesi:
och Psyche själv, som uti stoftet trånar,
blott utav oss odödlig ungdom lånar.

Ty, med vår balsamvinge vi beröra
dess hjärta, trånande i livets tvång.
Hon glömmer allt och hennes tjusta öra
indricker oss i saga och i sång.
Hon följer rösten och ej mätt att höra,
hon vill oss evigt höra än en gång.
En mystisk färgglans breder sig kring jorden,
var gång hon hör de underbara orden.

Vitalis (E Sjöberg):