på den sandiga hed;
«hur stolt han mig bär, det går som i dans!
Sin herre han känner
och lyder hans tygel, men också blott hans.
Som vingar han öronen spänner
och ilar, i lopp en gazell,
så lätt och så snäll.
Se, skarpt är mitt svärd, och blank min pistol!
Se, mot aftonens sol
hur det glänser det bälte av silver jag bär! —
Då min älskade flicka
får se mig vid brunnen bland palmerna där,
hur hjärtat på henne skall picka,
som duvans, då höken sin klo
har spänt i dess bo.
Då tystar hon hunden och smyger sig ut:
ser omkring sig förut.
Än sen om av spejande fadern vi ses?
Då flickan jag svingar
i sadeln till mig, må han ropa sig hes.
Min springare far som med vingar.
Och stjärnorna ned på oss se,
lyckönska och le.»
F M Franzén:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar