Vem har rätt?

När två tuppar om ett korn
hålla fejd kring fält och backar,
när kring vassa näbbars horn
fjädren ryka, bloden lackar -
vem har rätt? Jo, den som hackar
ögat ut på trätobrorn.

I de lärdas republiker
när med akademiskt rop
tvenne tappra skolastiker
stöta pannorna ihop,
valven skalla, ingen viker
från sin bänk och från sin tes -
vem har rätt? Jo, den som skriker
ergo längst och ej blir hes.

När emellan jordens troner
förs ett ministerligt gräl,
och till gamman som till väl
för vidkommande nationer
deras majestäters skäl
ställas opp i bataljoner,
dels till fots och dels till häst -
vem har rätt? Det plär väl mest
den bevisarn, vars kanoner
skjuta längst och träffa bäst.

När om flickor eller heder
eller spel två män av frejd
efter företal av eder
rusa mot varann till fejd,
och när borden under kivet
dansa kring med hot och larm -
vem har rätt? Jo, den vars arm
först trär värjan genom livet
på den andre i sin harm.

När med Arons horn i pannan
tvenne andans huvudmän
väpna sig mot djävulen,
det vill säga mot varannan,
och ett helt symboliskt krig
ömsesidigt slutar sig
med förbannelser och amen -
vem har rätt, o broder kär?
Den som bränner bäst, mon cher,
kättarns djävulska lekamen
långsamt här och evigt där.

När med lansar av kritiken
två skribenter i gevär
löpa storm, som övligt är,
om ett ord inför publiken;
när ej minsta reda fås,
varför de i härnad tåga,
men på bägge trummor slås
larm och fejd av all förmåga -
vem har rätt? Nå kors, vad fråga!
Den som skäller, det förstås.

När på politikens bana
tvenne huvun träda opp
och kring var sin höjda fana
samla var sin lejda tropp;
när den enas rop är: kuven!
och den andras: vakna, slav! -
vem har rätt bland dessa huven?
Den som slår de andras av.

Följ från södern längst åt norden
djurens, människornas ätt:
överallt har våldet rätt,
är dess dom bekräftad vorden.
Men kanske, gott folk, i torden
fråga, om ej väntas får,
att förnuftet en gång rår?
Jo bevars - men ej på jorden.

C G af Leopold: