Vem har rätt?

När två tuppar om ett korn
hålla fejd kring fält och backar,
när kring vassa näbbars horn
fjädren ryka, bloden lackar -
vem har rätt? Jo, den som hackar
ögat ut på trätobrorn.

I de lärdas republiker
när med akademiskt rop
tvenne tappra skolastiker
stöta pannorna ihop,
valven skalla, ingen viker
från sin bänk och från sin tes -
vem har rätt? Jo, den som skriker
ergo längst och ej blir hes.

När emellan jordens troner
förs ett ministerligt gräl,
och till gamman som till väl
för vidkommande nationer
deras majestäters skäl
ställas opp i bataljoner,
dels till fots och dels till häst -
vem har rätt? Det plär väl mest
den bevisarn, vars kanoner
skjuta längst och träffa bäst.

När om flickor eller heder
eller spel två män av frejd
efter företal av eder
rusa mot varann till fejd,
och när borden under kivet
dansa kring med hot och larm -
vem har rätt? Jo, den vars arm
först trär värjan genom livet
på den andre i sin harm.

När med Arons horn i pannan
tvenne andans huvudmän
väpna sig mot djävulen,
det vill säga mot varannan,
och ett helt symboliskt krig
ömsesidigt slutar sig
med förbannelser och amen -
vem har rätt, o broder kär?
Den som bränner bäst, mon cher,
kättarns djävulska lekamen
långsamt här och evigt där.

När med lansar av kritiken
två skribenter i gevär
löpa storm, som övligt är,
om ett ord inför publiken;
när ej minsta reda fås,
varför de i härnad tåga,
men på bägge trummor slås
larm och fejd av all förmåga -
vem har rätt? Nå kors, vad fråga!
Den som skäller, det förstås.

När på politikens bana
tvenne huvun träda opp
och kring var sin höjda fana
samla var sin lejda tropp;
när den enas rop är: kuven!
och den andras: vakna, slav! -
vem har rätt bland dessa huven?
Den som slår de andras av.

Följ från södern längst åt norden
djurens, människornas ätt:
överallt har våldet rätt,
är dess dom bekräftad vorden.
Men kanske, gott folk, i torden
fråga, om ej väntas får,
att förnuftet en gång rår?
Jo bevars - men ej på jorden.

C G af Leopold:

Visa

Skatan sitter på kyrkotorn,
och gåsen läggs i en gryta.
Och den, som har sitt hjärtekorn,
behöver därmed ej skryta.

Lilla vän, kom, tag i ring
och dansa golvet i splitter!
Gör inte narr av hjärtesting;
jag känner bäst, var det sitter.

Hiss upp segel, nu ha vi vind;
jag vågar alltid på skutan.
Var tar sin, så tar jag min,
och stackare den, som blir utan!

Havet svallar, och skeppet far
från Göteborg och till Kina,
och den sin vän i tankar har,
kan inte rasa och flina.

Fåglen sjunger i grönan lund,
och kvisten börjar att bära:
jag tänker på var rolig stund,
som jag lär få med min kära.

Sätt dig neder i bara snön,
så fryser du ej om pannan!
Och om min ängel ej vore skön,
så tog jag säkert en annan.

Herdakväde

En Celadon gav fröjderop,

då han med sin herdinna
fann på ett skrin uti en grop:
"Nu skall du bli grevinna,
och jag så stor och mäktig man,
att ingen själ tör knysta.
Minsann, det går ej längre an
att krypa i det tysta!

Till nästa riksdag låter jag
mitt sköldemärke sväva;
då skall jag göra dunderslag,
att hus och berg sku´ bäva.
Farväl, min hjord och tysta fält,
I trän och gamla stubbar,
farväl, mitt bo och usla tält,
gemena tomtegubbar!

Jag är ej mer er Celadon,
nej, annat mån I veta:
hans nåd, herr Celadondrion
vill jag härefter heta.
Min nymf, vad säger du därom?
Du plär mig vara trogen;
kom, Melicerta, kära, kom!
Nu är vår lycka mogen."

"Ack, Celadon, vem skulle trott",
sad nymfen Melicerta,
"så mycket buller skulle bott
i ett så stilla hjärta!
Betänk vårt lugn och sälla bo,
gack i dig själv tillbaka:
monarker sucka för vår ro,
men få den sällan smaka."

"Nå, Melicerta, kära du,
vad vill ditt snack betyda?
Du blir ju strax en mäktig fru,
kom, kom, du måste lyda!
Men ett jag ber: när man oss spör
vi världen oss betager,
så säg, att jag det tvungen gör,
och att du mig bedrager.

Du vet, att sådant bör en man
städs på sin hustru skylla.
Det står en flicka bättre an
sin hederslystnad fylla.
Säg du, när folket hör därpå,
vår ringhet gör dig smärta;
då vill jag sorgligt svara så:
Betänk dig, Melicerta!"

"Jag tjänar dig, min Celadon,
i allt, vad dig behagar;
men stackars karl, som ej är mån
om våra sälla dagar!
Vi leve ju ett kungligt liv
i våra tysta krokar,
vi le åt stolta tidsfördriv
och högvälborna tokar.

Du räknar visst för ingenting
att fri och älskad vara.
Hör, alla hundar runt omkring
på våra toner svara!
Ej skakar onåd våra trän
och grumlar våra brunnar;
för oss ej böjas falska knän,
ej heller smickermunnar.

Vårt namn är tyst och slätt och rätt,
men då kan det bäst vaktas:
den oss föraktar, ack, hur lätt
kan den av oss föraktas!
Vår dag är från bekymmer fri,
vår natt är full med nöje;
de storas fall gå vi förbi
med ett föraktligt löje.

I vårt palats man slipper fram
för kjortlar och drabanter;
vi höre skrik av våra lamm,
men ej av supplikanter.
För höga miner, skarpa ord
stå vi ej städs på nålar.
Vi dränke alla tungors ord
i våra nektarskålar.

Vår mjölk och smultron stå oss bi,
när rangen gör oss kranka;
partiers vrede stille vi,
när gröna ärter vanka.
I kamp med ägg vi döme rätt,
vem mer är fast i stolen:
Sankt Niklas eller Mahomet,
jordklotet eller solen?"

"Ack, Melicerta, tig, jag dör,
där intet högre vankar.
En själ i stoft mig ömkan gör
med så gemena tankar.
Nej, hit med min beredda katt,
han skall dukater hysa!
Hör upp, mitt skrin, med all min skatt!
Jag vill i heder lysa!"

Vår Celadon slog locket opp,
det gick förutan dyrkar;
men ack, var blev vår herdes hopp?
Han fann där fyra fyrkar.
"Jag ser", sad han, "att bladet vänds;
min nymf, jag har gjort illa.
Farväl, ers nåd och excellens!
God dag, min herde lilla!"

O v Dalin:

Vid årets slut

Låt icke midnattsslagen rymden skaka,

min broder i din bädd, vid årets slut,
förr´n du har satt dig upp att något vaka
och hunnit gjort ett överslag bakut...

Törhända, när du året sammanfattat,
ditt helhetsvy syns tämligt grått i grått:
Så många människor dig underskattat,
så många dig i grunden missförstått.

Och dock, jag tror att, mer å djupet granskat,
du här och där en ljuspunkt snart försport!
Hur glimmar ej ur dunklet oförvanskat
vad rätt du själv har tänkt och sagt och gjort:

Se här en komplimang, du artigt fällde...
se där en handling, den där juste begicks...
se här det glas, du varmt till duskål hällde...
se där den penning, du gav ut i dricks.

Allt rullas upp: från lyftningen å hatten
till reprimanden, tvingad av förtret.
Likt rosor, ack, slå ut i nyårsnatten
produkterna av din personlighet.

Så skynda, fäst dem som en krans i håret
och knyt dem, broder, kring din vandringsstav!
Då kan du lycklig möta nya året,
och må det gamla lugnt få gå i kvav.

A:lfr-d V:stl-nd (Nils Hasselskog):

Salongen och skogen

Stojande värld, du mig plågar.
Var finnes stillhet? Dit vill jag vandra.
På allt vad hjärtat frågar
ej får du svar av dig själv, ej av andra.
Hellre i skogen jag vankar.
Aftonens fläkt genom kronorna susar.
Men mina stilla tankar
hör jag ändå, fastän skogen brusar.

E G Geijer:

Luftseglaren till de andra

Med egen makt du vill åt höjden. Tänk dig
en eldröd sol uppå en svartblå himmel:
din blick hon bränner, och dig skakar frosten
på samma gång. Så är i höjd, i djupet;
ty höjd och djup blott äro samma avgrund.
På jorden andas du, där ljus är glädje.
Barmhärtighet jordlivet är: den Högstes
förbarmande. Han vill dig lära, pröva.
Fall ned i stoftet och tillbed och hoppas!

E G Geijer:

Nej, tyst, sirén

Nej, tyst, sirén ifrån den undre världen,
som efter slutad diktning stör min kväll!
Vik hädan och försvinn från huvudgärden
med vad du har att viska om Nobel!

Du vet min syn! För mig är större heder
att självmant stå tillbaka något år...
I morgon skriver jag och undanbeder
mig priset, som må delas, bäst det går.

Blott gå din väg, och låt mig nu få sova
å Sångmöns arm, en lyckligt nöjd poet,
som tackar Gud för ödmjukhetens gåva,
den största, som jag näst min harpa vet.

A:lfr-d V:stl-nd (Nils Hasselskog):

Led mig, tappra tanke

Led mig, tappra tanke, hem!
Långa vägar gå vi,
spott och smälek få vi,
men vi skola tacka blott för dem.

Led mig, tappra tanke, bort
ur de mörka landen
till den vita stranden!
Skyndom, skyndom, ty min dag är kort!

Led mig, tappra tanke, ut
ur tusen lögners veva,
att jag måtte leva
för en sannings skull min dag till slut!

A Mörne: