sov var natt i herrens säng,
sen av år och resor trötter
led han av vid Kungens fötter.
Mången stolt och fager mö
önskade som Pompe leva,
tusen hjältar eftersträva
att få så som Pompe dö.
måndag 28 november 2011
När julen kommer med gran och grenljus
En julberättelse från Lund:
då går man in till kamrer Hermenius
och säger bönligt: "För Herrans skull,
tag detta papper och giv mig gull!"
"Jo, kandidaten är ganska tapper,
som vågar komma med detta papper.
Förgäves har Ni dock spillt ert bläck.
Tag genast sedeln från disken väck!"
"Jag läser flitigt på min examen,
och jag har A uti var tentamen.
Jag tror och hoppas på Jesus Krist,
och endossenten är nykterist."
(Jo, han fick sitt lån...)
Röka tobak är ett bruk
Röka tobak är ett bruk
som från Indien vi lärde;
mången sätter därpå värde,
mången blir av lukten sjuk.
Kära gosse, tänk så här:
mycket dumt det ändå är
båd´ att supa och att röka,
jag vill aldrig det försöka.
Hellre jag min kassa spar
och min hälsa haver kvar.
torsdag 24 november 2011
Jorden Mycket Lovar av J.M.L.
Jorden Mycket Lovar,
knappt och flyktigt giver.
Himlen rikt begåvar
med vad evigt bliver.
Jordens Oro Wiker av J.O.W.
Jordens Oro Wiker
för den frid som varar,
graven allt förliker,
himlen allt förklarar.
för den frid som varar,
graven allt förliker,
himlen allt förklarar.
tisdag 8 november 2011
Den Höges sång (Hávamál)
1. Alla dörrar,
innan in man går,
skarpt skådas skola,
skarpt granskas skola,
ty ovisst är att veta,
var ovänner sitta
borta på salens bänkar.
2. I givande, hell er!
Gäst är in kommen,
Sägen, var sitta han skall!
Brått har den,
som på bränderna vid härden
skall fresta, vad framgång han får.
3. Eld behöver,
den in har kommit,
och kall har blivit om knäna.
Mat och kläder
den man tarvar,
som har över fjällen farit.
4. Vatten tarvar
vandrarn, som kommer till måltid,
handduk och vänlig välkomst;
välvilligt sinne,
om han sådant kan vinna,
samspråk och bjudning tillbaka.
5. Vett behöver,
den som vida färdas;
lätt är hemma vadhelst.
Mång ögonkast får,
den som intet förstår
och sitter med kloka tillsammans.
6. Över sitt förstånd
skall man stolt ej vara,
fasthellre i väsendet varsam!
När en klok och sluten
kommer till gården,
sällan den försiktige sig skadar,
ty osvikligare vän
man aldrig får
än mycket mannavett.
7. Den varsamme gästen,
som till gille kommer
tiger under lyssnande tystnad;
med öronen hör efter,
med ögonen skådar,
så spanar var klok och spejar.
8. Säll är den,
som åt sig vinner,
lovord och lisa i nöden.
Otryggt är allt,
som man äga skall,
buret i andras bröst.
9. Säll är den,
som för sig äger
lovord och förstånd uti livet,
ty onda anslag
man ofta rönt
alstras ur andras bröst.
10. Bättre börda
man bär ej på vägen
än mycket mannavett.
På främmande ort
går det framför guld.
Slikt är den torftiges tillflykt.
11. Bättre börda
man bär ej på vägen
än mycket mannavett.
Sämre vägkost
man ej släpar över fältet
än övermått utav öl.
12. Ej är så gott,
som gott man säger,
öl för människors ätt;
ty mindre en man,
ju mera han dricker,
vet till sig, vad tankar han har.
13. Glömskans häger heter,
den över glatt lag svävar;
han snattar från män deras sans.
Med den fågelns fjädrar
jag fjättrad blev
i Gunnlods gård.
14. Drucken jag blev,
blev döddrucken
hos den förfarne Fjalar.
Gille är ypperst,
då var gäst går hem
med sinnen i full sans.
15. Tyst och klok
vare konungason,
och djärv, när strid står;
munter och glad
bland män envar,
tills han av döden drabbas!
16. Ovis man
tror sig alltid skola leva,
om för vapenskifte han sig aktar,
men ålderdomen giver
honom ingen frid,
fast honom spjuten spara.
17. En gäck stirrar,
när han till gille kommer;
han talar om allt eller tiger;
på samma gång,
som en sup han får,
då är det slut med hans slughet.
18. Blott den vet,
som vida reser
och fjärran farit har,
vad lynnesart
leder envar.
Han vet, vad vett är.
19. Håll ej på hornet,
drick dock hovsamt själv,
tala, vad som höves, eller tig!
För det okynnet
ingen dig tadlar,
att du tidigt sängen söker.
20. Glupske slukaren,
om besinning han ej vet,
äter sig ohälsa.
Löje skaffar ofta
i lag med okloka
åt enfaldig man hans mage.
21. Hjordar veta
när vända hem de skola,
och gånga då från gräset,
men ovis man
aldrig känner
sin egen mages mått.
22. En eländig man
och illasinnad
gör hån åt vad som helst;
det vet han icke,
som han veta behövde,
att honom fel ej fattas.
23. Ovis man
alla nätter vakar,
grubblar och grämer sig för allt;
matt är han,
när morgonen kommer;
vedermödan är, som den var.
24. Ovis man
tror alla vara
vänner, som vänligt le;
han förstår icke,
fast de stämpla mot honom,
om han bland sluga sitter.
25. Ovis man
tror alla vara
vänner, som vänligt le;
när på tinget han kommer,
det ter sig klart,
att få hans talan föra.
26. Ovis man
tror sig allt veta.
när i vrå i skygd han vistas;
men slätt han vet,
vad han svara skall,
när män hans förmåga fresta.
27. Ovis man,
som bland andra kommer,
gör bäst i att tyst förbliva;
ingen vet,
att han intet kan,
om ej för ymnigt han ordar.
Ingen känner
den, som ingenting vet,
om icke för ymnigt han ordar.
28. Klok den synes,
som kunnig är
att spörja och spörsmål besvara.
Hemligt aldrig
kan hållas sådant,
som går ifrån mun till mun.
29. Alltför mycket talar,
den som aldrig tiger,
av ord med ingen mening.
Hastig tunga,
som ej hålles i styr,
ofta sig ofärd pratar.
30. Till ögnagyckel
skall man annan ej hava,
om han gör som gäst besök.
Klok mången tyckes,
om han ej tilltalas,
och helskinnad hållas han får.
31. Klok förefaller,
den till flykten tager,
en gäst, som är hånfull mot gäst.
Föga den vet,
som flinar vid måltid,
om han med gramsne ej glammar.
32. Många män
med mångprövad vänskap
gyckla med varandra vid gillet.
Alltid det är
ett upphov till strid,
att gäst tvistar med gäst.
33. På morgonen en man,
sig måltid rikligt skaffe,
om han till bekanta ej kommer;
annars sitter han och snappar,
som svulten han vore,
och kan föga fråga.
34. Stor omväg
till ovän är,
fast vid vägen hans stuga stode;
men till god vän
på gen vägar,
vore han än fjärran faren.
35. Gå skall man,
ej är gott, att gäst
är ständigt på samma ställe.
Ljuv bliver led,
om länge kvar
på en annans bänk han bliver.
36. Ett bo är bäst,
fast blott helt litet,
herre är hemma envar.
Fast man tågor har till tak
och blott två getter äger,
är det bättre än bedja om mat.
37. Ett bo är bäst,
fast blott helt litet,
herre är hemma envar.
blödande är hjärtat
på den, som bedja skall
sig mat till varje mål.
38. Från sina vapen
ej vike en man
på fältet ett enda fjät,
ty ovisst är att veta,
när ute på vägen
spjutets spets kan tarvas.
39. Ej så givmild man
eller gästfri jag fann,
att ej åt gåvor han gladdes,
eller så litet snål
på sitt gods,
att led vore lön, om han finge.
40. Den som välstånd
förvärvat har,
skall torftighet ej tåla;
ofta spars åt okär,
vad åt älskling var ämnat;
mycket går värre, än man väntat.
41. Med vapen och kläder
glädje vänner varandra!
Själv man skönjer det bäst.
Genom gengåvor vänskapen
varar längst;
om annars det vill sig väl.
42. Till sin vän
skall man vän vara
och vedergälla gåva med gåva;
med löje skall man
löje gälda
och försök att lura med lögn.
43. Till sin vän
skall man vän vara,
till honom och hans vän;
men till oväns vän
skall ingen man
någonsin vän vara.
44. Vet du, om vän du har,
som du väl tror
och gott av honom vill hava;
förtrolig skall du vara
och vängåvor skifta,
träffa honom titt och ofta.
45. Om du har en annan,
som du illa tror,
och av honom dock gott vill hava;
fagert skall du tala
men falskt tänka
och vedergälla list med lögn.
46. Ytterligare gäller
om den, du illa tror
och vars onda sinne du anar:
mot honom skall du le
och låtsa vänskap;
samma gåva åt givaren gälda.
47. Ung var jag fordom
och for ensamen,
då råkade jag vilse om vägen;
jag tyckte mig rik,
då jag träffade en annan:
man är mans gamman.
48. Modiga och givmilda
män leva bäst,
nära sällan sorg;
men fåvitsk man
fruktar allt möjligt,
sörjer alltid snål vid gåvor.
49. Med kläderna mina
jag klädde på fältet
tvänne gubbar av trä;
hela karlar de tycktes,
när en klut de hade;
nesligt är naken vara.
50. Tallen torkar,
som på tomten står,
och ej skyddas av bark eller barr;
så är ock en,
som ingen älskar.
Vi skall han länge leva?
51. Om ock hetare än eld
med osäkra vänner
brinner fem dagars fred,
så slocknar den dock,
när sex de bliva,
och vissnar all vänskap.
52. Mycket skall
ej mannen giva,
ofta får han lovord för litet;
med hälften av en bulle
och med bägare på lut
vann jag mig en vän.
53. Små sandstränder,
små sjöar,
små äro människors sinnen.
Ej samtliga män
fingo samma visdom;
ovis överallt är enhälft.
54. Medelmåttigt klok
var man skall vara,
aldrig vara alltför klok.
Bland män är livet
mest fagert för dem,
som väl veta mycket.
55. Medelmåttigt klok
var man skall vara,
aldrig vara alltför klok.
Klok mans sinne
är sällan glatt,
om allvis han är, som det äger.
56. Medelmåttigt klok
var man skall vara,
aldrig vara alltför klok.
Sitt öde vete
ingen på förhand;
då är honom sorglösast sinnet.
57. Brand brinner av brand,
tills han brunnen är,
låga tändes av låga.
Den ene för den andre
genom ord blir känd,
och den alltför slöe genom slapphet.
58. Arla stige upp,
den som äga vill
en annan egendom eller liv!
Sällan liggande ulv
ett lårstycke får
eller sovande man seger.
59. Arla stige upp
som har arbetsfolk få,
och tage med sin syssla i tu!
Mycket försinkas
för den, om morgonen sover;
rask är till hälften rik.
60. Av torrt trä
och taknäver
en man måttet känner,
och vad ved
vara kan
ett helt kvartal eller halvår.
61. Tvagen och mätt
ride mannen till tinget,
fast klent han är klädd!
Över skor och knäbyxor
ej skamsen någon vare,
ej heller över hästen,
fast han har en dålig!
62. Han far och fikar
med framåtböjt huvud
örnen på urgammalt hav;
så ock den man,
som bland många kommer
och har förespråkare få.
63. Frågor den göre
och give svar,
som klok vill kallas!
En må få veta,
en andre icke;
veta det tre, så vet världen.
64. En klok man
skall kuva sitt lynne,
sin härsklystnad hålla i tygel.
Då han märker,
när bland modiga han kommer,
att ingen är djärv framför alla.
65. För de ord,
som till andra man har sagt,
ofta man bitter får böta.
66. Mycket för tidigt
kom jag på många ställen
men alltför sent på somliga;
drucket var ölet,
obryggt ibland;
sällan kommer led till lags.
67. Här och var
man mig hem hade bjudit,
om ej mat till målen jag behövt,
eller två lår hängt
hos den trofaste vännen,
sedan ett jag ätit hade.
68. Elden är bäst
för barn av människor
och solens syn,
och om sin hälsa
man hava får
och leva utan last.
69. En man är ej olycklig,
fast usel till hälsan;
mången är av söner säll,
mången av fränder,
mången av fullt upp med gods,
mången av välgjort verk.
70. Bättre är leva
än att liv sakna;
vid liv, får sig karl alltid ko.
Eld såg jag brinna
i bål åt den rike,
och död låg han utanför dörren.
71. Den halte rider häst,
den handen mist, blir herde,
den döve duger i strid.
Blind är bättre
än att bränd vara;
ej av någon nytta är liket.
72. En son är bättre,
fastän sent född,
sedan faderns levnad är liden.
Sällan bautastenar
man ser vid vägen,
om ej frände över frände dem rest.
73. Två äro stridsmän:
tungan dödar huvudet;
under varje päls
jag väntar en hand.
74. Med fröjd den natten motser,
som matsäck har att njuta,
Kort räcka skepps rår,
höstnatt hastigt skiftar.
På fem dagar växlar
vädret mycket
men mer på en månad.
75. Den icke något vet,
som ingenting vet;
av rikedom mången röjes som narr.
Den ene är rik,
den andre fattig,
lägg ej den det till last!
76. Fä dör,
fränder dö,
även själv skiljes du hädan,
men eftermålet
aldrig dör
för envar, som ett gott har vunnit.
77. Fä dör,
fränder dö,
även själv skiljes du hädan,
men ett vet jag,
som aldrig dör,
domen över död man.
78. Fulla fårfållor
såg jag hos Fitjungs söner,
nu traska de med tiggarens stav.
Överflöd är
som en ögonblink,
vankelmodigast av vänner.
79. En ovis man,
om han erhålla kan
gods eller kvinnors gunst,
hans stolthet växer,
men förståndet icke,
i dårskap går han duktigt långt.
80. Det rönes då,
när om runor du spörjer,
om de stavar, som från gudarne stamma,
som höga makter höggo,
och skaldefadern skar,
då tyckes det bäst, att han tiger.
81. Om kvällen skall dagen prisas,
gift kvinna, då hon bränd är,
svärdet, då det frestat är,
flicka, då gift hon är;
is, då man över kommer,
öl, då det drucket är.
82. I blåsväder skall skog man fälla,
i bris ro ut på öppet hav,
i mörkret med mö språka,
ty många är dagens ögon.
Å skepp skall man fart göra
och skölden till skydd hava,
till fäktning svärdet
och flickan att kyssa.
83. Vid eld skall man öl dricka,
på isen skridsko åka,
en kamp skall man mager köpa,
en klinga med rost uppå;
hemma skall man höst göda
men hund i fäbod.
84. På ord av en mö
må ingen man lita,
eller tro på gift kvinnas tal;
ty på rullande hjul
deras hjärta är skapat,
föränderlighet i bröstet inlagd.
85. Bristande båge,
brinnande låga,
glupande ulv,
gormande kråka,
grymtande svin,
gran utan rot,
växande våg,
vällande gryta.
86. Flygande spjut,
fallande bölja,
is, blott nattgammal,
orm i ring,
bruds ord i bädden,
ett brustet svärd,
björnens lek,
ett barn av en konung.
87. En sjuk kalv,
en självrådig träl,
en foglig vala,
de nyss fallne i striden.
88. Tidigt sådd åker
må ingen tro,
och ej för snart sin son;
av vädret beror åkern,
av sitt vett sonen,
båda tvivelaktiga ting.
89. Din broders mördare,
om han mötes på vägen,
ett halvbrunnet hus,
en häst, än så snabb,
— ty borta är gagnet,
om ett ben skadas —
ingen vare så lättrogen,
att han litar på allt detta!
90. Kärlek av kvinnor,
som känna falskhet,
är som med häst utan broddar
på hal is åka
med en yster tvååring
och illa tämd,
eller i stickande storm
med ett styreslöst skepp
eller som halt man på töfjäll
skulle taga en ren.
91. Bar sanning jag talar,
ty båda jag känner:
karlars tro mot kvinnor även vacklar.
Då tala vi fagrast,
när vi falskast tänka,
det snärjer ock kloka sinnen.
92. Fagert skall man tala,
friarskänk bjuda,
om en flickas kärlek man vill få,
den ljuslätta ungmöns
älsklighet prisa;
då får, den som friar.
93. För älskog lasta
aldrig man skall
sin nästa någonsin;
ofta verkar på den vise
men på vettlös man ej
bedårande däjlighet.
94. Ty ingalunda lasta
en annan man skall
för fel, som är fleras;
till galna från kloka
gör karlars söner
älskogs mäktiga åtrå.
95. Blott själen gömmer,
vad i hjärtat bor,
ensam sin känsla han känner.
Ingen sjukdom är värre
för en själfull man
än att leva, med intet belåten.
96. Det varsnade jag,
då i vassen jag satt
för att möta min älskade mö;
kött och blod
mig min käresta var,
och dock jag ingenting av henne fick.
97. Billings mö
jag i bädden fann
solvit sova.
En jarls härlighet
höll jag för intet
mot att med denna förlederska leva.
98. »Nära afton
du, Oden, skall komma,
om mö du dig vinna vill;
allt går illa,
om ej ensamma vi
slik sak veta.»
99. Åter jag kom
och älska mig tyckte;
vist var ej, vad jag ville.
Jag hoppades då,
att jag hava skulle
all hennes kärlek och tjusning.
100. När jag kom fram,
fick jag där se
hela vakten av kämpar vaken,
med burna bloss
och brinnande ljus;
min väg sig visade farlig.
101. Och nära morgonen,
när jag närmade mig åter,
då sov salens vakt.
En hynda jag då fann
på det hulda vivets
bädd bunden ligga.
102. Mången mö god,
om man mönstrar noga,
lätt ändrar sitt lynne mot män.
Det jag rönte,
när jag rådklok mö
till lättsinne lockade;
allehanda smälek
den sluga mig ådrog,
och intet jag fick av den flickan.
103. Man skall glad i hemmet vara.
och glamma med gäster,
dock förståndigt man sörje för sitt;
minnesgod och målför,
om man mångvis vill vara,
omtala ofta det goda.
Ärkenöt den heter,
som har intet att säga;
det är de ovisas art.
104. Åldrig jätte jag besökte,
nu är åter jag kommen;
där föga jag fick med att tiga.
Ej få ord
till min fromma jag talte
i Suttungs salar.
105. Gunnlod mig gav
på guldstolen
en dryck av det dyrbara mjödet.
En lumpen lön
lät jag henne få
för hennes ärliga ömhet,
för hennes lidelses längtan.
106. Borrens mun
lät jag bana mig väg
och gång i stenen gnaga;
jag över och under
omgavs av jättars väg;
då gällde det hals och huvud.
107. Av skickligt vunnen skönhet
har jag skickligt mig begagnat,
den kunnige föga fattas;
ty Odrörer
har nu upp kommit,
dit, där människor bygga och bo.
108. Ovisst är,
om än jag kommit
igen från jättars gårdar,
om ej av Gunnlod jag hjälpts,
den goda flickan,
som jag fick i famnen sluta.
109. Följande dag rimtursarne
att fråga gingo
om den Höges gifte
i den Höges sal;
efter Bolverk de sporde,
om tillbaka han kommit
eller Suttung ihjäl honom slagit.
110. Ed på ring tror jag Oden
avlagt hava;
hur kan man på hans löften lita?
Med svek han mjödet
från Sutting tog,
och i gråt han lämnade Gunnlod.
—————
111. Tid är att förtälja
på talarens stol,
som vid Urds brunn är.
Jag såg och teg,
jag såg och tänkte,
jag lyssnade till männens mål.
Om runor hörde jag dem tala,
om råd de ej heller tego,
vid den Höges sal,
i den Höges sal
hörde jag sägas så.
112. Jag råder dig, Loddfavner,
men råd må du taga;
du får fördel, om du följer dem,
de bli goda att begagna.
Stig ej upp om natten,
om du ej är ute och spanar
eller måste ut på gården gå!
113. Jag råder dig, Loddfavner,
men råd må du taga;
du får fördel, om du följer dem,
de bli goda att begagna.
Sov ej hos kvinna,
som är kunnig i trolldom,
så att hon i famnen dig fängslar!
114. Hon gör det så,
att du ger varken akt,
om till ting eller konungen du kallas;
mat du vill ej hava
eller människors umgänge;
sorgsen går du att sova.
115. Jag råder dig, Loddfavner,
men råd må du taga;
du får fördel, om du följer dem,
de bli goda att begagna.
En annans hustru
du aldrig locke
att förtroligt med dig tala!
116. Jag råder dig, Loddfavner,
men råd må du taga;
du får fördel, om du följer dem,
de bli goda att begagna.
Om på fjäll eller fjärd
du fara lyster
skaffa dig riklig reskost!
117. Jag råder dig, Loddfavner,
men råd må du taga;
du får fördel, om du följer dem,
de bli goda att begagna.
En elak man
du aldrig låte
höra vad otur dig hänt;
ty av en elak man
du aldrig får
för lämnat förtroende lön.
118. Svårt tilltygad
såg jag en man
genom ord av en ond kvinna;
falsk tunga
tog hans liv,
och dock ej för sann sak.
119. Jag råder dig, Loddfavner,
men råd må du taga;
du får fördel, om du följer dem,
de bli goda att begagna.
Vet, om en vän du har,
som du väl tror,
far träget att honom träffa;
ty av ris höljes
och högt gräs
den väg, som ingen vandrar.
120. Jag råder dig, Loddfavner,
men råd må du taga;
du får fördel, om du följer dem,
de bli goda att begagna.
En god man du locke
till gamman och förtrolighet;
lär dig tjusa folk att hålla dig kär!
121. Jag råder dig, Loddfavner,
men råd må du taga;
du får fördel, om du följer dem,
de bli goda att begagna.
När du får en vän,
den förste var aldrig
att våldsamt vänskapen slita;
sorg fräter hjärtat,
när man säga ej får
för någon hela sin hug.
122. Jag råder dig, Loddfavner,
men råd må du taga;
du får fördel, om du följer dem,
de bli goda att begagna.
Ord skifta,
aldrig du skall
med dåraktig dumbom.
123. Ty av illasinnad man
du aldrig skall
få gott med gott lönat.
Men en god man
dig gagnar med sitt lov
och gör dig omtyckt av andra.
124. Lik släktskap är vänskap,
då man säga får
en annan hela sin hug.
Allt är bättre
än vara brått föränderlig;
den är ej vän, som blott välkommet säger.
125. Jag råder dig, Loddfavner,
men råd må du taga;
du får fördel, om du följer dem,
de bli goda att begagna.
Tre ord icke växla
i träta med en usling;
den bättre är ofta böjlig,
när den sämre slår.
126. Jag råder dig, Loddfavner,
men råd må du taga;
du får fördel, om du följer dem,
de bli goda att begagna.
Skomakare var ej
eller skaftmakare
annat än åt dig själv;
om skon är illa skapad
eller skaftet snett,
då önskas över dig ont.
127. Jag råder dig, Loddfavner,
men råd må du taga;
du får fördel, om du följer dem,
de bli goda att begagna.
Om ont du märker,
säg, att ont det är,
och giv ej din fiende frid.
128. Jag råder dig, Loddfavner,
men råd må du taga;
du får fördel, om du följer dem,
de bli goda att begagna.
Åt ont glad
aldrig var,
men gläds åt det goda!
129. Jag råder dig, Loddfavner,
men råd må du taga;
du får fördel, om du följer dem,
de bli goda att begagna.
I träffningens tummel
titta ej uppåt
— dödlig fruktan
drabbar männen —
att icke förtrollning dig träffar.
130. Jag råder dig, Loddfavner,
men råd må du taga;
du får fördel, om du följer dem,
de bli goda att begagna.
Om hos god kvinna
du vill komma i ynnest
och få fägnad av,
fagert skall du lova
och fast löftet hålla;
den blir glad, som får något gott.
131. Jag råder dig, Loddfavner,
men råd må du taga;
du får fördel, om du följer dem,
de bli goda att begagna.
Varsam ber jag dig vara,
dock ej alltför varsam.
Var med ölet varsammast
och med annans hustru,
och med det tredje,
att ej dig toppride tjuvar.
132. Jag råder dig, Loddfavner,
men råd må du taga;
du får fördel, om du följer dem,
de bli goda att begagna.
Till hån och löje
hav aldrig
gäst eller främling, som färdas!
133. Ofta illa veta,
de som inne sitta,
vad slags folk, som farande komma.
Ingen är så bra,
att ej brist han äger,
eller så dålig, att till intet han duger.
134. Jag råder dig, Loddfavner,
men råd må du taga;
du får fördel, om du följer dem,
de bli goda att begagna.
Åt åldrig talare
du aldrig må skratta;
ofta gott är, vad de gamle säga.
Ofta ur skrumpet skinn
skarptänkta ord komma,
sådant som hänger bland hudar
och slänger bland småskinn
och lätt dinglar bland löpmagar.
135. Jag råder dig, Loddfavner,
men råd må du taga;
du får fördel, om du följer dem,
de bli goda att begagna.
En gäst du skall ej skymfa
eller jaga på porten;
fägna den fattige väl!
136. Ej svag är den dörrtapp,
som svänga skall
och öppna för alla.
En ring du dock giv,
eller på din rygg
allt ont de dig önska.
137. Jag råder dig, Loddfavner,
men råd må du taga;
du får fördel, om du följer dem,
de bli goda att begagna.
Då öl du dricker, sök hjälp
av jordens kraft,
ty jord mot ölrus hjälper
och eld mot sjukdomar,
ek ger avföring,
ax skyddar för trolldom,
mjöldryga mot bråck,
månen mot rasande,
bete mot bitsjuka,
bot mot ont äro runor,
mot fluss är fast mark.
138. Jag vet, att jag hängde
på det vindiga trädet
nio hela nätter,
djupt stungen med spjut
och given åt Oden,
jag själv åt mig själv,
uppe i det träd,
varom ingen vet,
av vad rot det runnit upp.
139. Man bröd mig ej bar
eller bjöd mig horn,
skarpt jag nedåt skådade;
jag tog upp runor,
med rop jag tog dem,
så föll jag åter därifrån.
140. Nio kraftsånger lärde jag
av namnkunnig son
till Boltorn, Bestlas fader,
och en dryck jag fick,
av det dyrbara mjödet,
som östes ur Odrörer.
141. Då tog jag att förkovras
och kunnig vara,
att växa och väl trivas;
ord mig av ord
ord skapade,
verk mig av verk
verk alstrade.
142. Runor skall du finna,
rätt uttydda stavar,
mycket stora stavar,
mycket starka stavar,
som skaldefadern skar
och gudamakter grovo
och de rådandes herre ristade.
143. Oden bland asarne
men för alferna Dain
och Dvalin för dvärgarna,
Allsvinn åt jättar
gjorde runor,
några runor jag ristade själv.
144. Vet du, hur du rista skall?
Vet du, hur du reda skall?
Vet du, hur du färga skall?
Vet du, hur du fresta skall?
Vet du, hur du bedja skall?
Vet du, hur du blota skall?
Vet du, hur du sända skall?
Vet du, hur du slopa skall?
145. Bättre är intet bedja
än att blota för mycket;
gåva önskar, att gengåva gives.
Bättre är intet sända
än alltför mycket slopa.
Så ristade Tund
före tidsåldrarna,
när han reste sig upp,
när han återkom.
146. De kraftsånger kan jag,
som ej konungens maka
och ingen mans ättling kan.
Hjälp heter en,
och hjälpa dig den skall
mot processer och sorger
och samtliga lidanden.
147. Den nästa, jag kan,
är nödig för dem,
som vilja som läkare leva.
148. Den tredje jag kan,
om det tarvas mig få
fjättrar åt fiender mina;
eggen jag dövar
på mina ovänners svärd,
att deras klingor och knölpåkar ej bita.
149. Den fjärde jag kan,
om fiender på mig
med band ha lemmarne bundit.
Galder jag sjunger,
så att gå jag kan;
från foten fjättern springer
och från handen handkloven.
150. Den femte jag kan,
om fiendepil skjuten
jag falla i flocken ser;
så häftigt han ej flyger,
att jag hejdar honom ej,
om blott min syn honom sett.
151. Den sjätte jag säger,
om mig sårar en man
genom runor på rötter av träd,
och för denne fyr,
som min fiendskap kräver,
det blir menligt mera än för mig.
152. Den sjunde jag kan,
om själva salen jag ser
brinna kring bänkat lag;
lågan slår ej så högt
att jag släcker den ej,
slik galder, som jag säga kan.
153. Den åttonde jag kan,
som för alla är
lämplig att lära;
när hat uppstår
bland hövdings söner,
jag botar det brått.
154. Den nionde jag kan,
om mig nöd hotar,
att bärga min båt på hav;
vinden jag stillar
på vågen ute
och sjunger all sjö i sömn.
155. Den tionde jag kan,
om trollkvinnor jag ser
högt i luften leka.
Jag vållar det så,
att de vilse fara
om skepnaden, de själva äga,
om själen, som de själva ha.
156. Den elfte jag kan,
om till örlog jag skall
gå med gamla vänner.
Under sköldarna jag sjunger,
och de skynda med kraft
utan sår till slaget,
utan sår från slaget,
komma helbrägda från vad som helst.
157. Den tolfte jag kan,
om uppi träd jag ser
hängda döda dingla.
Så ristar jag
och runor färgar,
att den kroppen kommer
och talar mig till.
158. Den trettonde jag brukar,
om ett barn jag skall
genom vattenösning viga.
Stupa han skall ej,
fast i strid han kommer,
ej segnar denne krigare för svärd.
159. Den fjortonde jag kan,
om för folkets skara
jag skall tälja gudars tal;
asar och alfer
jag alla vet besked om;
den ej kunnig är, det ej kan.
160. Den femtonde jag kan,
som Tjodreyrer sjöng,
en dvärg framför Dellings dörr;
kraft han sjöng åt asar
och åt alfer framgång,
förstånd åt stridernas gud.
161. Den sextonde jag kan,
om den sluga möns
lidelse och lust jag vill hava.
Hågen jag vänder
hos vitarmad kvinna
och förändrar all hennes själ.
162. Den sjuttonde jag kan,
att sent skiljes från mig
den ungmö, jag älskar.
Dessa sånger
du sakna skall
länge, Loddfavner.
Men de äro goda som gåva,
nyttiga att nå,
behövliga att hava.
163. Den adertonde jag kan,
som jag aldrig lär
åt mö eller mans hustru —
allt är bäst,
som man ensam kan;
det är sångens slut —
utom åt henne
som med armen mig famnar
eller åt mig syster är.
164. Nu är den Höges sång framsagd
i den Höges sal,
gagnrik för människors söner,
gagnlös för jättars söner.
Hell den, som framsade!
Hell den, som kan!
Njute gott, den som begrep!
Lycklige de, som lyssnat!
innan in man går,
skarpt skådas skola,
skarpt granskas skola,
ty ovisst är att veta,
var ovänner sitta
borta på salens bänkar.
2. I givande, hell er!
Gäst är in kommen,
Sägen, var sitta han skall!
Brått har den,
som på bränderna vid härden
skall fresta, vad framgång han får.
3. Eld behöver,
den in har kommit,
och kall har blivit om knäna.
Mat och kläder
den man tarvar,
som har över fjällen farit.
4. Vatten tarvar
vandrarn, som kommer till måltid,
handduk och vänlig välkomst;
välvilligt sinne,
om han sådant kan vinna,
samspråk och bjudning tillbaka.
5. Vett behöver,
den som vida färdas;
lätt är hemma vadhelst.
Mång ögonkast får,
den som intet förstår
och sitter med kloka tillsammans.
6. Över sitt förstånd
skall man stolt ej vara,
fasthellre i väsendet varsam!
När en klok och sluten
kommer till gården,
sällan den försiktige sig skadar,
ty osvikligare vän
man aldrig får
än mycket mannavett.
7. Den varsamme gästen,
som till gille kommer
tiger under lyssnande tystnad;
med öronen hör efter,
med ögonen skådar,
så spanar var klok och spejar.
8. Säll är den,
som åt sig vinner,
lovord och lisa i nöden.
Otryggt är allt,
som man äga skall,
buret i andras bröst.
9. Säll är den,
som för sig äger
lovord och förstånd uti livet,
ty onda anslag
man ofta rönt
alstras ur andras bröst.
10. Bättre börda
man bär ej på vägen
än mycket mannavett.
På främmande ort
går det framför guld.
Slikt är den torftiges tillflykt.
11. Bättre börda
man bär ej på vägen
än mycket mannavett.
Sämre vägkost
man ej släpar över fältet
än övermått utav öl.
12. Ej är så gott,
som gott man säger,
öl för människors ätt;
ty mindre en man,
ju mera han dricker,
vet till sig, vad tankar han har.
13. Glömskans häger heter,
den över glatt lag svävar;
han snattar från män deras sans.
Med den fågelns fjädrar
jag fjättrad blev
i Gunnlods gård.
14. Drucken jag blev,
blev döddrucken
hos den förfarne Fjalar.
Gille är ypperst,
då var gäst går hem
med sinnen i full sans.
15. Tyst och klok
vare konungason,
och djärv, när strid står;
munter och glad
bland män envar,
tills han av döden drabbas!
16. Ovis man
tror sig alltid skola leva,
om för vapenskifte han sig aktar,
men ålderdomen giver
honom ingen frid,
fast honom spjuten spara.
17. En gäck stirrar,
när han till gille kommer;
han talar om allt eller tiger;
på samma gång,
som en sup han får,
då är det slut med hans slughet.
18. Blott den vet,
som vida reser
och fjärran farit har,
vad lynnesart
leder envar.
Han vet, vad vett är.
19. Håll ej på hornet,
drick dock hovsamt själv,
tala, vad som höves, eller tig!
För det okynnet
ingen dig tadlar,
att du tidigt sängen söker.
20. Glupske slukaren,
om besinning han ej vet,
äter sig ohälsa.
Löje skaffar ofta
i lag med okloka
åt enfaldig man hans mage.
21. Hjordar veta
när vända hem de skola,
och gånga då från gräset,
men ovis man
aldrig känner
sin egen mages mått.
22. En eländig man
och illasinnad
gör hån åt vad som helst;
det vet han icke,
som han veta behövde,
att honom fel ej fattas.
23. Ovis man
alla nätter vakar,
grubblar och grämer sig för allt;
matt är han,
när morgonen kommer;
vedermödan är, som den var.
24. Ovis man
tror alla vara
vänner, som vänligt le;
han förstår icke,
fast de stämpla mot honom,
om han bland sluga sitter.
25. Ovis man
tror alla vara
vänner, som vänligt le;
när på tinget han kommer,
det ter sig klart,
att få hans talan föra.
26. Ovis man
tror sig allt veta.
när i vrå i skygd han vistas;
men slätt han vet,
vad han svara skall,
när män hans förmåga fresta.
27. Ovis man,
som bland andra kommer,
gör bäst i att tyst förbliva;
ingen vet,
att han intet kan,
om ej för ymnigt han ordar.
Ingen känner
den, som ingenting vet,
om icke för ymnigt han ordar.
28. Klok den synes,
som kunnig är
att spörja och spörsmål besvara.
Hemligt aldrig
kan hållas sådant,
som går ifrån mun till mun.
29. Alltför mycket talar,
den som aldrig tiger,
av ord med ingen mening.
Hastig tunga,
som ej hålles i styr,
ofta sig ofärd pratar.
30. Till ögnagyckel
skall man annan ej hava,
om han gör som gäst besök.
Klok mången tyckes,
om han ej tilltalas,
och helskinnad hållas han får.
31. Klok förefaller,
den till flykten tager,
en gäst, som är hånfull mot gäst.
Föga den vet,
som flinar vid måltid,
om han med gramsne ej glammar.
32. Många män
med mångprövad vänskap
gyckla med varandra vid gillet.
Alltid det är
ett upphov till strid,
att gäst tvistar med gäst.
33. På morgonen en man,
sig måltid rikligt skaffe,
om han till bekanta ej kommer;
annars sitter han och snappar,
som svulten han vore,
och kan föga fråga.
34. Stor omväg
till ovän är,
fast vid vägen hans stuga stode;
men till god vän
på gen vägar,
vore han än fjärran faren.
35. Gå skall man,
ej är gott, att gäst
är ständigt på samma ställe.
Ljuv bliver led,
om länge kvar
på en annans bänk han bliver.
36. Ett bo är bäst,
fast blott helt litet,
herre är hemma envar.
Fast man tågor har till tak
och blott två getter äger,
är det bättre än bedja om mat.
37. Ett bo är bäst,
fast blott helt litet,
herre är hemma envar.
blödande är hjärtat
på den, som bedja skall
sig mat till varje mål.
38. Från sina vapen
ej vike en man
på fältet ett enda fjät,
ty ovisst är att veta,
när ute på vägen
spjutets spets kan tarvas.
39. Ej så givmild man
eller gästfri jag fann,
att ej åt gåvor han gladdes,
eller så litet snål
på sitt gods,
att led vore lön, om han finge.
40. Den som välstånd
förvärvat har,
skall torftighet ej tåla;
ofta spars åt okär,
vad åt älskling var ämnat;
mycket går värre, än man väntat.
41. Med vapen och kläder
glädje vänner varandra!
Själv man skönjer det bäst.
Genom gengåvor vänskapen
varar längst;
om annars det vill sig väl.
42. Till sin vän
skall man vän vara
och vedergälla gåva med gåva;
med löje skall man
löje gälda
och försök att lura med lögn.
43. Till sin vän
skall man vän vara,
till honom och hans vän;
men till oväns vän
skall ingen man
någonsin vän vara.
44. Vet du, om vän du har,
som du väl tror
och gott av honom vill hava;
förtrolig skall du vara
och vängåvor skifta,
träffa honom titt och ofta.
45. Om du har en annan,
som du illa tror,
och av honom dock gott vill hava;
fagert skall du tala
men falskt tänka
och vedergälla list med lögn.
46. Ytterligare gäller
om den, du illa tror
och vars onda sinne du anar:
mot honom skall du le
och låtsa vänskap;
samma gåva åt givaren gälda.
47. Ung var jag fordom
och for ensamen,
då råkade jag vilse om vägen;
jag tyckte mig rik,
då jag träffade en annan:
man är mans gamman.
48. Modiga och givmilda
män leva bäst,
nära sällan sorg;
men fåvitsk man
fruktar allt möjligt,
sörjer alltid snål vid gåvor.
49. Med kläderna mina
jag klädde på fältet
tvänne gubbar av trä;
hela karlar de tycktes,
när en klut de hade;
nesligt är naken vara.
50. Tallen torkar,
som på tomten står,
och ej skyddas av bark eller barr;
så är ock en,
som ingen älskar.
Vi skall han länge leva?
51. Om ock hetare än eld
med osäkra vänner
brinner fem dagars fred,
så slocknar den dock,
när sex de bliva,
och vissnar all vänskap.
52. Mycket skall
ej mannen giva,
ofta får han lovord för litet;
med hälften av en bulle
och med bägare på lut
vann jag mig en vän.
53. Små sandstränder,
små sjöar,
små äro människors sinnen.
Ej samtliga män
fingo samma visdom;
ovis överallt är enhälft.
54. Medelmåttigt klok
var man skall vara,
aldrig vara alltför klok.
Bland män är livet
mest fagert för dem,
som väl veta mycket.
55. Medelmåttigt klok
var man skall vara,
aldrig vara alltför klok.
Klok mans sinne
är sällan glatt,
om allvis han är, som det äger.
56. Medelmåttigt klok
var man skall vara,
aldrig vara alltför klok.
Sitt öde vete
ingen på förhand;
då är honom sorglösast sinnet.
57. Brand brinner av brand,
tills han brunnen är,
låga tändes av låga.
Den ene för den andre
genom ord blir känd,
och den alltför slöe genom slapphet.
58. Arla stige upp,
den som äga vill
en annan egendom eller liv!
Sällan liggande ulv
ett lårstycke får
eller sovande man seger.
59. Arla stige upp
som har arbetsfolk få,
och tage med sin syssla i tu!
Mycket försinkas
för den, om morgonen sover;
rask är till hälften rik.
60. Av torrt trä
och taknäver
en man måttet känner,
och vad ved
vara kan
ett helt kvartal eller halvår.
61. Tvagen och mätt
ride mannen till tinget,
fast klent han är klädd!
Över skor och knäbyxor
ej skamsen någon vare,
ej heller över hästen,
fast han har en dålig!
62. Han far och fikar
med framåtböjt huvud
örnen på urgammalt hav;
så ock den man,
som bland många kommer
och har förespråkare få.
63. Frågor den göre
och give svar,
som klok vill kallas!
En må få veta,
en andre icke;
veta det tre, så vet världen.
64. En klok man
skall kuva sitt lynne,
sin härsklystnad hålla i tygel.
Då han märker,
när bland modiga han kommer,
att ingen är djärv framför alla.
65. För de ord,
som till andra man har sagt,
ofta man bitter får böta.
66. Mycket för tidigt
kom jag på många ställen
men alltför sent på somliga;
drucket var ölet,
obryggt ibland;
sällan kommer led till lags.
67. Här och var
man mig hem hade bjudit,
om ej mat till målen jag behövt,
eller två lår hängt
hos den trofaste vännen,
sedan ett jag ätit hade.
68. Elden är bäst
för barn av människor
och solens syn,
och om sin hälsa
man hava får
och leva utan last.
69. En man är ej olycklig,
fast usel till hälsan;
mången är av söner säll,
mången av fränder,
mången av fullt upp med gods,
mången av välgjort verk.
70. Bättre är leva
än att liv sakna;
vid liv, får sig karl alltid ko.
Eld såg jag brinna
i bål åt den rike,
och död låg han utanför dörren.
71. Den halte rider häst,
den handen mist, blir herde,
den döve duger i strid.
Blind är bättre
än att bränd vara;
ej av någon nytta är liket.
72. En son är bättre,
fastän sent född,
sedan faderns levnad är liden.
Sällan bautastenar
man ser vid vägen,
om ej frände över frände dem rest.
73. Två äro stridsmän:
tungan dödar huvudet;
under varje päls
jag väntar en hand.
74. Med fröjd den natten motser,
som matsäck har att njuta,
Kort räcka skepps rår,
höstnatt hastigt skiftar.
På fem dagar växlar
vädret mycket
men mer på en månad.
75. Den icke något vet,
som ingenting vet;
av rikedom mången röjes som narr.
Den ene är rik,
den andre fattig,
lägg ej den det till last!
76. Fä dör,
fränder dö,
även själv skiljes du hädan,
men eftermålet
aldrig dör
för envar, som ett gott har vunnit.
77. Fä dör,
fränder dö,
även själv skiljes du hädan,
men ett vet jag,
som aldrig dör,
domen över död man.
78. Fulla fårfållor
såg jag hos Fitjungs söner,
nu traska de med tiggarens stav.
Överflöd är
som en ögonblink,
vankelmodigast av vänner.
79. En ovis man,
om han erhålla kan
gods eller kvinnors gunst,
hans stolthet växer,
men förståndet icke,
i dårskap går han duktigt långt.
80. Det rönes då,
när om runor du spörjer,
om de stavar, som från gudarne stamma,
som höga makter höggo,
och skaldefadern skar,
då tyckes det bäst, att han tiger.
81. Om kvällen skall dagen prisas,
gift kvinna, då hon bränd är,
svärdet, då det frestat är,
flicka, då gift hon är;
is, då man över kommer,
öl, då det drucket är.
82. I blåsväder skall skog man fälla,
i bris ro ut på öppet hav,
i mörkret med mö språka,
ty många är dagens ögon.
Å skepp skall man fart göra
och skölden till skydd hava,
till fäktning svärdet
och flickan att kyssa.
83. Vid eld skall man öl dricka,
på isen skridsko åka,
en kamp skall man mager köpa,
en klinga med rost uppå;
hemma skall man höst göda
men hund i fäbod.
84. På ord av en mö
må ingen man lita,
eller tro på gift kvinnas tal;
ty på rullande hjul
deras hjärta är skapat,
föränderlighet i bröstet inlagd.
85. Bristande båge,
brinnande låga,
glupande ulv,
gormande kråka,
grymtande svin,
gran utan rot,
växande våg,
vällande gryta.
86. Flygande spjut,
fallande bölja,
is, blott nattgammal,
orm i ring,
bruds ord i bädden,
ett brustet svärd,
björnens lek,
ett barn av en konung.
87. En sjuk kalv,
en självrådig träl,
en foglig vala,
de nyss fallne i striden.
88. Tidigt sådd åker
må ingen tro,
och ej för snart sin son;
av vädret beror åkern,
av sitt vett sonen,
båda tvivelaktiga ting.
89. Din broders mördare,
om han mötes på vägen,
ett halvbrunnet hus,
en häst, än så snabb,
— ty borta är gagnet,
om ett ben skadas —
ingen vare så lättrogen,
att han litar på allt detta!
90. Kärlek av kvinnor,
som känna falskhet,
är som med häst utan broddar
på hal is åka
med en yster tvååring
och illa tämd,
eller i stickande storm
med ett styreslöst skepp
eller som halt man på töfjäll
skulle taga en ren.
91. Bar sanning jag talar,
ty båda jag känner:
karlars tro mot kvinnor även vacklar.
Då tala vi fagrast,
när vi falskast tänka,
det snärjer ock kloka sinnen.
92. Fagert skall man tala,
friarskänk bjuda,
om en flickas kärlek man vill få,
den ljuslätta ungmöns
älsklighet prisa;
då får, den som friar.
93. För älskog lasta
aldrig man skall
sin nästa någonsin;
ofta verkar på den vise
men på vettlös man ej
bedårande däjlighet.
94. Ty ingalunda lasta
en annan man skall
för fel, som är fleras;
till galna från kloka
gör karlars söner
älskogs mäktiga åtrå.
95. Blott själen gömmer,
vad i hjärtat bor,
ensam sin känsla han känner.
Ingen sjukdom är värre
för en själfull man
än att leva, med intet belåten.
96. Det varsnade jag,
då i vassen jag satt
för att möta min älskade mö;
kött och blod
mig min käresta var,
och dock jag ingenting av henne fick.
97. Billings mö
jag i bädden fann
solvit sova.
En jarls härlighet
höll jag för intet
mot att med denna förlederska leva.
98. »Nära afton
du, Oden, skall komma,
om mö du dig vinna vill;
allt går illa,
om ej ensamma vi
slik sak veta.»
99. Åter jag kom
och älska mig tyckte;
vist var ej, vad jag ville.
Jag hoppades då,
att jag hava skulle
all hennes kärlek och tjusning.
100. När jag kom fram,
fick jag där se
hela vakten av kämpar vaken,
med burna bloss
och brinnande ljus;
min väg sig visade farlig.
101. Och nära morgonen,
när jag närmade mig åter,
då sov salens vakt.
En hynda jag då fann
på det hulda vivets
bädd bunden ligga.
102. Mången mö god,
om man mönstrar noga,
lätt ändrar sitt lynne mot män.
Det jag rönte,
när jag rådklok mö
till lättsinne lockade;
allehanda smälek
den sluga mig ådrog,
och intet jag fick av den flickan.
103. Man skall glad i hemmet vara.
och glamma med gäster,
dock förståndigt man sörje för sitt;
minnesgod och målför,
om man mångvis vill vara,
omtala ofta det goda.
Ärkenöt den heter,
som har intet att säga;
det är de ovisas art.
104. Åldrig jätte jag besökte,
nu är åter jag kommen;
där föga jag fick med att tiga.
Ej få ord
till min fromma jag talte
i Suttungs salar.
105. Gunnlod mig gav
på guldstolen
en dryck av det dyrbara mjödet.
En lumpen lön
lät jag henne få
för hennes ärliga ömhet,
för hennes lidelses längtan.
106. Borrens mun
lät jag bana mig väg
och gång i stenen gnaga;
jag över och under
omgavs av jättars väg;
då gällde det hals och huvud.
107. Av skickligt vunnen skönhet
har jag skickligt mig begagnat,
den kunnige föga fattas;
ty Odrörer
har nu upp kommit,
dit, där människor bygga och bo.
108. Ovisst är,
om än jag kommit
igen från jättars gårdar,
om ej av Gunnlod jag hjälpts,
den goda flickan,
som jag fick i famnen sluta.
109. Följande dag rimtursarne
att fråga gingo
om den Höges gifte
i den Höges sal;
efter Bolverk de sporde,
om tillbaka han kommit
eller Suttung ihjäl honom slagit.
110. Ed på ring tror jag Oden
avlagt hava;
hur kan man på hans löften lita?
Med svek han mjödet
från Sutting tog,
och i gråt han lämnade Gunnlod.
—————
111. Tid är att förtälja
på talarens stol,
som vid Urds brunn är.
Jag såg och teg,
jag såg och tänkte,
jag lyssnade till männens mål.
Om runor hörde jag dem tala,
om råd de ej heller tego,
vid den Höges sal,
i den Höges sal
hörde jag sägas så.
112. Jag råder dig, Loddfavner,
men råd må du taga;
du får fördel, om du följer dem,
de bli goda att begagna.
Stig ej upp om natten,
om du ej är ute och spanar
eller måste ut på gården gå!
113. Jag råder dig, Loddfavner,
men råd må du taga;
du får fördel, om du följer dem,
de bli goda att begagna.
Sov ej hos kvinna,
som är kunnig i trolldom,
så att hon i famnen dig fängslar!
114. Hon gör det så,
att du ger varken akt,
om till ting eller konungen du kallas;
mat du vill ej hava
eller människors umgänge;
sorgsen går du att sova.
115. Jag råder dig, Loddfavner,
men råd må du taga;
du får fördel, om du följer dem,
de bli goda att begagna.
En annans hustru
du aldrig locke
att förtroligt med dig tala!
116. Jag råder dig, Loddfavner,
men råd må du taga;
du får fördel, om du följer dem,
de bli goda att begagna.
Om på fjäll eller fjärd
du fara lyster
skaffa dig riklig reskost!
117. Jag råder dig, Loddfavner,
men råd må du taga;
du får fördel, om du följer dem,
de bli goda att begagna.
En elak man
du aldrig låte
höra vad otur dig hänt;
ty av en elak man
du aldrig får
för lämnat förtroende lön.
118. Svårt tilltygad
såg jag en man
genom ord av en ond kvinna;
falsk tunga
tog hans liv,
och dock ej för sann sak.
119. Jag råder dig, Loddfavner,
men råd må du taga;
du får fördel, om du följer dem,
de bli goda att begagna.
Vet, om en vän du har,
som du väl tror,
far träget att honom träffa;
ty av ris höljes
och högt gräs
den väg, som ingen vandrar.
120. Jag råder dig, Loddfavner,
men råd må du taga;
du får fördel, om du följer dem,
de bli goda att begagna.
En god man du locke
till gamman och förtrolighet;
lär dig tjusa folk att hålla dig kär!
121. Jag råder dig, Loddfavner,
men råd må du taga;
du får fördel, om du följer dem,
de bli goda att begagna.
När du får en vän,
den förste var aldrig
att våldsamt vänskapen slita;
sorg fräter hjärtat,
när man säga ej får
för någon hela sin hug.
122. Jag råder dig, Loddfavner,
men råd må du taga;
du får fördel, om du följer dem,
de bli goda att begagna.
Ord skifta,
aldrig du skall
med dåraktig dumbom.
123. Ty av illasinnad man
du aldrig skall
få gott med gott lönat.
Men en god man
dig gagnar med sitt lov
och gör dig omtyckt av andra.
124. Lik släktskap är vänskap,
då man säga får
en annan hela sin hug.
Allt är bättre
än vara brått föränderlig;
den är ej vän, som blott välkommet säger.
125. Jag råder dig, Loddfavner,
men råd må du taga;
du får fördel, om du följer dem,
de bli goda att begagna.
Tre ord icke växla
i träta med en usling;
den bättre är ofta böjlig,
när den sämre slår.
126. Jag råder dig, Loddfavner,
men råd må du taga;
du får fördel, om du följer dem,
de bli goda att begagna.
Skomakare var ej
eller skaftmakare
annat än åt dig själv;
om skon är illa skapad
eller skaftet snett,
då önskas över dig ont.
127. Jag råder dig, Loddfavner,
men råd må du taga;
du får fördel, om du följer dem,
de bli goda att begagna.
Om ont du märker,
säg, att ont det är,
och giv ej din fiende frid.
128. Jag råder dig, Loddfavner,
men råd må du taga;
du får fördel, om du följer dem,
de bli goda att begagna.
Åt ont glad
aldrig var,
men gläds åt det goda!
129. Jag råder dig, Loddfavner,
men råd må du taga;
du får fördel, om du följer dem,
de bli goda att begagna.
I träffningens tummel
titta ej uppåt
— dödlig fruktan
drabbar männen —
att icke förtrollning dig träffar.
130. Jag råder dig, Loddfavner,
men råd må du taga;
du får fördel, om du följer dem,
de bli goda att begagna.
Om hos god kvinna
du vill komma i ynnest
och få fägnad av,
fagert skall du lova
och fast löftet hålla;
den blir glad, som får något gott.
131. Jag råder dig, Loddfavner,
men råd må du taga;
du får fördel, om du följer dem,
de bli goda att begagna.
Varsam ber jag dig vara,
dock ej alltför varsam.
Var med ölet varsammast
och med annans hustru,
och med det tredje,
att ej dig toppride tjuvar.
132. Jag råder dig, Loddfavner,
men råd må du taga;
du får fördel, om du följer dem,
de bli goda att begagna.
Till hån och löje
hav aldrig
gäst eller främling, som färdas!
133. Ofta illa veta,
de som inne sitta,
vad slags folk, som farande komma.
Ingen är så bra,
att ej brist han äger,
eller så dålig, att till intet han duger.
134. Jag råder dig, Loddfavner,
men råd må du taga;
du får fördel, om du följer dem,
de bli goda att begagna.
Åt åldrig talare
du aldrig må skratta;
ofta gott är, vad de gamle säga.
Ofta ur skrumpet skinn
skarptänkta ord komma,
sådant som hänger bland hudar
och slänger bland småskinn
och lätt dinglar bland löpmagar.
135. Jag råder dig, Loddfavner,
men råd må du taga;
du får fördel, om du följer dem,
de bli goda att begagna.
En gäst du skall ej skymfa
eller jaga på porten;
fägna den fattige väl!
136. Ej svag är den dörrtapp,
som svänga skall
och öppna för alla.
En ring du dock giv,
eller på din rygg
allt ont de dig önska.
137. Jag råder dig, Loddfavner,
men råd må du taga;
du får fördel, om du följer dem,
de bli goda att begagna.
Då öl du dricker, sök hjälp
av jordens kraft,
ty jord mot ölrus hjälper
och eld mot sjukdomar,
ek ger avföring,
ax skyddar för trolldom,
mjöldryga mot bråck,
månen mot rasande,
bete mot bitsjuka,
bot mot ont äro runor,
mot fluss är fast mark.
138. Jag vet, att jag hängde
på det vindiga trädet
nio hela nätter,
djupt stungen med spjut
och given åt Oden,
jag själv åt mig själv,
uppe i det träd,
varom ingen vet,
av vad rot det runnit upp.
139. Man bröd mig ej bar
eller bjöd mig horn,
skarpt jag nedåt skådade;
jag tog upp runor,
med rop jag tog dem,
så föll jag åter därifrån.
140. Nio kraftsånger lärde jag
av namnkunnig son
till Boltorn, Bestlas fader,
och en dryck jag fick,
av det dyrbara mjödet,
som östes ur Odrörer.
141. Då tog jag att förkovras
och kunnig vara,
att växa och väl trivas;
ord mig av ord
ord skapade,
verk mig av verk
verk alstrade.
142. Runor skall du finna,
rätt uttydda stavar,
mycket stora stavar,
mycket starka stavar,
som skaldefadern skar
och gudamakter grovo
och de rådandes herre ristade.
143. Oden bland asarne
men för alferna Dain
och Dvalin för dvärgarna,
Allsvinn åt jättar
gjorde runor,
några runor jag ristade själv.
144. Vet du, hur du rista skall?
Vet du, hur du reda skall?
Vet du, hur du färga skall?
Vet du, hur du fresta skall?
Vet du, hur du bedja skall?
Vet du, hur du blota skall?
Vet du, hur du sända skall?
Vet du, hur du slopa skall?
145. Bättre är intet bedja
än att blota för mycket;
gåva önskar, att gengåva gives.
Bättre är intet sända
än alltför mycket slopa.
Så ristade Tund
före tidsåldrarna,
när han reste sig upp,
när han återkom.
146. De kraftsånger kan jag,
som ej konungens maka
och ingen mans ättling kan.
Hjälp heter en,
och hjälpa dig den skall
mot processer och sorger
och samtliga lidanden.
147. Den nästa, jag kan,
är nödig för dem,
som vilja som läkare leva.
148. Den tredje jag kan,
om det tarvas mig få
fjättrar åt fiender mina;
eggen jag dövar
på mina ovänners svärd,
att deras klingor och knölpåkar ej bita.
149. Den fjärde jag kan,
om fiender på mig
med band ha lemmarne bundit.
Galder jag sjunger,
så att gå jag kan;
från foten fjättern springer
och från handen handkloven.
150. Den femte jag kan,
om fiendepil skjuten
jag falla i flocken ser;
så häftigt han ej flyger,
att jag hejdar honom ej,
om blott min syn honom sett.
151. Den sjätte jag säger,
om mig sårar en man
genom runor på rötter av träd,
och för denne fyr,
som min fiendskap kräver,
det blir menligt mera än för mig.
152. Den sjunde jag kan,
om själva salen jag ser
brinna kring bänkat lag;
lågan slår ej så högt
att jag släcker den ej,
slik galder, som jag säga kan.
153. Den åttonde jag kan,
som för alla är
lämplig att lära;
när hat uppstår
bland hövdings söner,
jag botar det brått.
154. Den nionde jag kan,
om mig nöd hotar,
att bärga min båt på hav;
vinden jag stillar
på vågen ute
och sjunger all sjö i sömn.
155. Den tionde jag kan,
om trollkvinnor jag ser
högt i luften leka.
Jag vållar det så,
att de vilse fara
om skepnaden, de själva äga,
om själen, som de själva ha.
156. Den elfte jag kan,
om till örlog jag skall
gå med gamla vänner.
Under sköldarna jag sjunger,
och de skynda med kraft
utan sår till slaget,
utan sår från slaget,
komma helbrägda från vad som helst.
157. Den tolfte jag kan,
om uppi träd jag ser
hängda döda dingla.
Så ristar jag
och runor färgar,
att den kroppen kommer
och talar mig till.
158. Den trettonde jag brukar,
om ett barn jag skall
genom vattenösning viga.
Stupa han skall ej,
fast i strid han kommer,
ej segnar denne krigare för svärd.
159. Den fjortonde jag kan,
om för folkets skara
jag skall tälja gudars tal;
asar och alfer
jag alla vet besked om;
den ej kunnig är, det ej kan.
160. Den femtonde jag kan,
som Tjodreyrer sjöng,
en dvärg framför Dellings dörr;
kraft han sjöng åt asar
och åt alfer framgång,
förstånd åt stridernas gud.
161. Den sextonde jag kan,
om den sluga möns
lidelse och lust jag vill hava.
Hågen jag vänder
hos vitarmad kvinna
och förändrar all hennes själ.
162. Den sjuttonde jag kan,
att sent skiljes från mig
den ungmö, jag älskar.
Dessa sånger
du sakna skall
länge, Loddfavner.
Men de äro goda som gåva,
nyttiga att nå,
behövliga att hava.
163. Den adertonde jag kan,
som jag aldrig lär
åt mö eller mans hustru —
allt är bäst,
som man ensam kan;
det är sångens slut —
utom åt henne
som med armen mig famnar
eller åt mig syster är.
164. Nu är den Höges sång framsagd
i den Höges sal,
gagnrik för människors söner,
gagnlös för jättars söner.
Hell den, som framsade!
Hell den, som kan!
Njute gott, den som begrep!
Lycklige de, som lyssnat!
Valans spådom (Völuspá)
1. »Hören mig alla
heliga släkten,
större och smärre
söner av Heimdall;
du vill ju, Valfader,
att väl jag täljer
forntida sägner,
de första, jag minnes.
2. Jättar, i urtid
alstrade, minns jag,
som mig fordom
fostrat hava;
nio världar jag minns,
och vad som var i de nio,
måttgivande trädet
under mullen djupt.
3. I åldrarnes morgon,
då Ymer levde,
var ej sand, ej sjö,
ej svala vågor;
jorden fanns icke;
ej upptill himlen;
ett gapande svalg fanns
men gräs fanns ingenstädes.
4. Innan Bors söner lyfte
landen i höjden,
de som mångberömd
Midgård skapade.
Solen strålade
från söder på stenar,
och gröna örter
grodde i marken.
5. Solen kom från söder
I sällskap med månen
på höger hand
över himlaranden.
Solen ej visste,
var salar hon hade,
månen ej visste
vad makt han hade,
stjärnorna ej visste,
var de skimra skulle.
6. Då drogo alla makter
till sina domaresäten,
högheliga gudar,
och höllo rådslag;
åt natt och nedan
namn de gåvo,
uppkallade morgon
och middag också,
eftermiddag och afton,
för att med åratal räkna.
7. Asarne möttes
på Idavallen,
timrade höga
tempel och altar,
smedjor byggde,
smycken gjorde,
skaffade sig tänger
och skapade verktyg.
8. På gården med brädspel
de glada lekte,
armod på guld
fanns ingalunda,
tills tursamöar
trenne kommo,
mycket mäktiga
mör, från jättevärlden.
9. Då drogo alla makter
till sina domaresäten,
högheliga gudar,
och höllo rådslag,
vem dvärgars skara
skapa skulle
av blodig bränning
och Blains ben.
10. Där var Modsogner vorden
den mest förnämlige
av dvärgar alla
och Durin den andre;
de gjorde många
människobilder,
dessa dvärgar, av jord,
som Durin sade.
11. Nye och Nide,
Nordre och Sudre,
Austre och Västre,
Alltjov, Dvalin,
Bivor, Bavor,
Bombur, Nore,
An och Anar,
Ae, Mjodvitner.
12. Veig och Gandalv,
Vindalv, Train,
Täck och Torin,
Tro, Vitr och Lit,
Na och Nyrad.
Nu har jag dvärgarna
- Regin och Radsvid -
rätt omtalat.
13. File, Kile,
Funden, Nale,
Hepte, Vile,
Hanar, Svior,
Fra, Hornbore,
Fräg och Lone,
Aurvang, Jare,
Eikinskjalde.
14. Tid är att dvärgar
i Dvalins skara
för människorna leda
till Lovar i ättlängd;
de som sandfältens säte
sökte åt sig
till grusslätterna
från grundens sten.
15. Där var Draupner
och Dolgtraser,
Ha, Haugspore,
Lävang, Gloe,
Dore, Ore,
Duv, Andvare,
Skirver, Virver,
Skavid, Ae.
16. Alf och Yngve,
Eikinskjalde,
Fjalar och Froste,
Finn och Ginnar.
Alltid skall minnas,
så länge människor leva,
denna långa räcka
av Lovars förfäder.
17. Tills ur den skaran
trenne asar,
kraftiga och kärleksfulla,
kommo till ett hus.
De funno på land
föga förmående
Ask och Embla
utan livsmål.
18. Ande de ej ägde,
omdöme ej hade,
ej livssaft, ej läte,
ej livlig färg.
Ande gav Oden,
omdöme Höner,
livssaft gav Lodur
och livlig färg.
19. En ask vet jag stånda,
den Yggdrasil heter,
ett väldigt träd, överöst
av vita sanden.
Därifrån kommer daggen,
som i dalarne faller,
den står evigt grön
över Urdarbrunnen.
20. Därifrån komma möar,
som mycket veta,
tre ur den sal,
som under trädet står.
Urd hette en,
den andra Verdandi,
man skar på trä
namnet Skuld på den tredje.
Lagar de satte,
liv de korade
för människors barn,
männens öden.
21. Det fältslag minns hon
först i världen,
när de med spjuten
spetsade Gullveig
och i den Höges sal
henne brände.
Tre gånger brände de
den tre gånger borna,
ofta, ej sällan,
dock än hon lever.
22. Heid hon hette,
var till husen hon kom,
en väl siande vala.
Hon signade stavar,
hon trollade, var hon kunde,
trollade förryckthet.
Alltid var hon älskad
av onda kvinnor.
23. Då drogo alla makter
till sina domaresäten,
högheliga gudar,
och höllo rådslag,
om asarne skulle
skada lida
eller alla gudar
ersättning få.
24. Spjut slungade Oden
och sände bland flocken,
det fältslaget ock
var först i världen.
Brutet var bröstvärn
på borgen hos asar,
över vapentagna fält
kunde vanerna tränga.
25. Då drogo alla makter
till sina domaresäten,
högheliga gudar,
och höllo rådslag,
vem all luften
med lyte blandat
eller åt jättens ätt
Ods mö givit.
26. Blott Tor slog till
i trotsigt mod,
han sällan sitter,
då slikt han hör,
Eder brötos,
ord och löften,
alla viktiga avtal,
som växlats dem emellan.
27. Hon vet Heimdalls
hornlåt bero
på det himmelshöga
heliga trädet.
På detta ser hon svämma
en sandblandad fors
från Valfaders pant.
Veten I än mer och vad?
28. Ensam satt hon ute,
när asarnes skräckgud,
den åldrige, kom
och i ögat henne såg.
»Vad frågen I mig?
Vi fresten I mig?
Allt vet jag, Oden,
var ditt öga du gömde
i Mimers brunn,
den mycket berömda.
Mjöd var morgon
Mimer dricker
av Valfaders pant.»
Veten I än mer och vad?
29. Gav Härfader henne
halsguld och ringar,
fick visdomsord
och varsel av stavar;
hon såg vida omkring
i varje värld.
—————
30. Hon såg valkyrior,
komna från fjärran,
redo att göra
ritten till Godtjod.
Skuld höll sköld,
och Skogul var den andra,
Gunn, Hild, Gondul
och Geirskogul.
Nu äro Härjans
härjungfrur nämnda,
valkyrior, redo
att rida på jorden.
31. Jag såg åt Balder,
blodige guden,
Odens barn,
ett öde gömmas.
Högt över slätterna
smal stod vuxen
och mycket fager
misteltenen.
32. Från det trädet, som tycktes
en telning vara,
ett sorgeskott blev skjutet,
och skytten var Höder.
Balders broder
blev boren inom kort,
Odenssonen stred
blott en natt gammal.
33. Sina händer han ej tvådde,
sitt huvud han ej kammade,
förrän på bålet han bar
Balders fiende.
Men Frigg grät
i Fensalarna
över Valhalls ve.
Veten I än mer och vad?
34. Då kunde fängsel man vrida
av Vales tarmar,
ganska fasta voro
fjättrarne snodda.
35. I kedjor såg hon ligga
under Kittellunden
en led skepnad
med Lokes drag.
Där sitter Sigyn
i sorg hos maken,
föga väl till mods.
Veten I än mer och vad?
36. En å från öster
genom etterdalar flyter,
med svärd och stridsknivar;
Slidr den heter.
37. Norrut stod
på Nidaslätterna
en sal av guld
för Sindres ätt;
en annan stod
på Okolner,
gästabudssal
för jätten Brimer.
38. En sal såg hon stånda
från solen fjärran
på Nastranden;
åt norr vetter dörren.
Etterdroppar föllo
in genom rökhålet,
av ormars ryggar
är rummet flätat.
39. Där såg hon i strida
strömmar vada
menediga män
och för mord fredlösa
och den, en annans hustru
hemligt lockar.
Där sög Nidhögg
de dödas kroppar,
vidundret slet männen.
Veten I än mer och vad?
40. Österut i Järnskogen
den åldriga satt
och födde där
Fenrers avkomlingar.
En bliver mest
av alla förnämlig,
tunglets rövare,
i trolls skepnad.
41. Han mättar sig med lik
av män, som dött,
gudars boning
med blod besudlar.
Svart blir solskenet
om somrarne efter,
all väderlek vansklig.
Veten I än mer och vad?
42. Satt där på högen
och slog harpan
gygens värnare,
den glade Eggder.
Över honom gol
i granskog med pors
en fagerröd hane,
som Fjalar heter.
43. Gol över asarne
Gullinkambe,
han hos Härfader
härmännen väcker;
en annan gal
under jorden,
en sotröd hane,
i Hels salar.
44. Gram skäller gräsligt
framför Gnipahålan;
fjättern skall brista,
fri varder ulven.
Visdom vet jag mycken,
långt vidare ser jag
över segergudars väldiga
slutliga öden.
45. Bröder skola kämpa,
varandras banemän bliva,
systrars barn
sin släktskap spilla;
hårt är i världen,
hordom mycken,
yxtid, klingtid,
kluvna bliva sköldar,
vindålder, vargålder,
innan världen störtas;
ingen man skall
den andre skona.
46. Mims söner leka
och slutödet tändes
vid Gjallarhornets ljud,
det genomträngande.
Högt blåser Heimdall,
med hornet i vädret;
med Mims huvud
håller Oden råd.
47. Då skälver Yggdrasils
ask, där den står,
urträdet jämrar sig,
jätten blir lös.
På resan till Hel
rädas alla,
innan Surts släkting
slukar honom.
48. Vad är med asar?
Vad är med alver?
Allt Jättehem gnyr,
asar hava möte.
Dvärgarna stöna
framför stendörrarna,
bergväggens vise.
Veten I än mer och vad?
49. Garm nu skäller gräsligt
framför Gnipahålan;
fjättern skall brista,
och fri blir ulven.
50. Rym far från öster,
på arm håller skölden;
i jättevrede vrider
världsormen sig;
ormen piskar vågen,
och örnen skriar,
sliter lik, blek om näbben,
och Naglfar lossnar.
51. Skeppet far från öster;
över sjön skall Muspells
ledung komma,
och Loke styr.
Vidunders yngel
med ulven kommer;
med dem är Byleipts
broder i följe.
52. Surt far från söder
med svedjande låga,
stridsgudars sol
av svärdet skiner.
Stenberg störta,
det stupar jättekvinnor;
trampa dödingar Hels väg,
och himmelen rämnar.
53. Ett andra lidande
för Lin då kommer,
när Oden går
mot ulven att strida,
och Beles bjärte
bane mot Surt;
falla då skall
Friggs älskade.
54. Garm nu skäller gräsligt
framför Gnipahålan;
fjättern skall brista,
och fri blir ulven.
55. Då kommer Segerfaderns
son, den väldige,
Vidar, att strida
mot valplatsens odjur.
På jättesonen
till hjärtat svärdet
med handen han stöter.
Hämnad är då fadern.
56. Då kommer Lodyns
lysande ättling;
Odens son
går mot ormen att kämpa
I vrede denne dräper
värjaren av Midgård.
Från sitt hem all draga
döda hädan.
Nio fjät döende
går Fjorgyns son
fram från ormen,
som ofrejd ej fruktar.
57. Solen börjar svartna,
jord sänkes i havet,
från fästet falla
flammande stjärnor;
upp ångar imma,
och elden lågar,
hettan leker högt
mot himlen själv.
58. Garm skäller gräsligt
framför Gnipahålan;
fjättern skall brista,
och fri blir ulven.
—————
59. Upp ser hon komma
för andra gången
jorden ur havet,
igen grönskande;
forsar falla,
örn flyger däröver,
den som på fjället
fiskar griper.
60. Asarne mötas
på Idavallen
och om jordens gördel,
jätteormen, tala,
föra sig till minnes
märkliga öden
och Fimbultyrs
forntida runor.
61. Där skola åter
de underbara
guldspelsbrickorna
i gräset hittas,
som i tidens morgon
dem tillhört hade.
62. Osådda skola
åkrar växa,
allt ont sig bättra;
Balder skall komma.
I Ropts segersalar
sitta Balder och Höder,
valplatsens gudar.
Veten I än mer och vad?
63. Då kan Höner lyckans
lotter kasta
och de båda brödernas
barn bebo
det vida Vindhem.
Veten i än mer och vad?
64. En sal ser fagrare
än solen stånda,
täckt med guld,
på Gimle.
Där skola hövdingtrogna
härskaror bo
och i allan tid
äga hugnad.
65. Då kommer den mäktige
till maktdomen,
den starke, ovanifrån,
han som styr över allt.
66. Då kommer dunklets
drake flygande,
en blank orm, nedifrån,
från Nidafjällen.
I fjädrarne bär,
och flyger över slätten.
Nidhögg lik.
Nu skall hon sjunka."
heliga släkten,
större och smärre
söner av Heimdall;
du vill ju, Valfader,
att väl jag täljer
forntida sägner,
de första, jag minnes.
2. Jättar, i urtid
alstrade, minns jag,
som mig fordom
fostrat hava;
nio världar jag minns,
och vad som var i de nio,
måttgivande trädet
under mullen djupt.
3. I åldrarnes morgon,
då Ymer levde,
var ej sand, ej sjö,
ej svala vågor;
jorden fanns icke;
ej upptill himlen;
ett gapande svalg fanns
men gräs fanns ingenstädes.
4. Innan Bors söner lyfte
landen i höjden,
de som mångberömd
Midgård skapade.
Solen strålade
från söder på stenar,
och gröna örter
grodde i marken.
5. Solen kom från söder
I sällskap med månen
på höger hand
över himlaranden.
Solen ej visste,
var salar hon hade,
månen ej visste
vad makt han hade,
stjärnorna ej visste,
var de skimra skulle.
6. Då drogo alla makter
till sina domaresäten,
högheliga gudar,
och höllo rådslag;
åt natt och nedan
namn de gåvo,
uppkallade morgon
och middag också,
eftermiddag och afton,
för att med åratal räkna.
7. Asarne möttes
på Idavallen,
timrade höga
tempel och altar,
smedjor byggde,
smycken gjorde,
skaffade sig tänger
och skapade verktyg.
8. På gården med brädspel
de glada lekte,
armod på guld
fanns ingalunda,
tills tursamöar
trenne kommo,
mycket mäktiga
mör, från jättevärlden.
9. Då drogo alla makter
till sina domaresäten,
högheliga gudar,
och höllo rådslag,
vem dvärgars skara
skapa skulle
av blodig bränning
och Blains ben.
10. Där var Modsogner vorden
den mest förnämlige
av dvärgar alla
och Durin den andre;
de gjorde många
människobilder,
dessa dvärgar, av jord,
som Durin sade.
11. Nye och Nide,
Nordre och Sudre,
Austre och Västre,
Alltjov, Dvalin,
Bivor, Bavor,
Bombur, Nore,
An och Anar,
Ae, Mjodvitner.
12. Veig och Gandalv,
Vindalv, Train,
Täck och Torin,
Tro, Vitr och Lit,
Na och Nyrad.
Nu har jag dvärgarna
- Regin och Radsvid -
rätt omtalat.
13. File, Kile,
Funden, Nale,
Hepte, Vile,
Hanar, Svior,
Fra, Hornbore,
Fräg och Lone,
Aurvang, Jare,
Eikinskjalde.
14. Tid är att dvärgar
i Dvalins skara
för människorna leda
till Lovar i ättlängd;
de som sandfältens säte
sökte åt sig
till grusslätterna
från grundens sten.
15. Där var Draupner
och Dolgtraser,
Ha, Haugspore,
Lävang, Gloe,
Dore, Ore,
Duv, Andvare,
Skirver, Virver,
Skavid, Ae.
16. Alf och Yngve,
Eikinskjalde,
Fjalar och Froste,
Finn och Ginnar.
Alltid skall minnas,
så länge människor leva,
denna långa räcka
av Lovars förfäder.
17. Tills ur den skaran
trenne asar,
kraftiga och kärleksfulla,
kommo till ett hus.
De funno på land
föga förmående
Ask och Embla
utan livsmål.
18. Ande de ej ägde,
omdöme ej hade,
ej livssaft, ej läte,
ej livlig färg.
Ande gav Oden,
omdöme Höner,
livssaft gav Lodur
och livlig färg.
19. En ask vet jag stånda,
den Yggdrasil heter,
ett väldigt träd, överöst
av vita sanden.
Därifrån kommer daggen,
som i dalarne faller,
den står evigt grön
över Urdarbrunnen.
20. Därifrån komma möar,
som mycket veta,
tre ur den sal,
som under trädet står.
Urd hette en,
den andra Verdandi,
man skar på trä
namnet Skuld på den tredje.
Lagar de satte,
liv de korade
för människors barn,
männens öden.
21. Det fältslag minns hon
först i världen,
när de med spjuten
spetsade Gullveig
och i den Höges sal
henne brände.
Tre gånger brände de
den tre gånger borna,
ofta, ej sällan,
dock än hon lever.
22. Heid hon hette,
var till husen hon kom,
en väl siande vala.
Hon signade stavar,
hon trollade, var hon kunde,
trollade förryckthet.
Alltid var hon älskad
av onda kvinnor.
23. Då drogo alla makter
till sina domaresäten,
högheliga gudar,
och höllo rådslag,
om asarne skulle
skada lida
eller alla gudar
ersättning få.
24. Spjut slungade Oden
och sände bland flocken,
det fältslaget ock
var först i världen.
Brutet var bröstvärn
på borgen hos asar,
över vapentagna fält
kunde vanerna tränga.
25. Då drogo alla makter
till sina domaresäten,
högheliga gudar,
och höllo rådslag,
vem all luften
med lyte blandat
eller åt jättens ätt
Ods mö givit.
26. Blott Tor slog till
i trotsigt mod,
han sällan sitter,
då slikt han hör,
Eder brötos,
ord och löften,
alla viktiga avtal,
som växlats dem emellan.
27. Hon vet Heimdalls
hornlåt bero
på det himmelshöga
heliga trädet.
På detta ser hon svämma
en sandblandad fors
från Valfaders pant.
Veten I än mer och vad?
28. Ensam satt hon ute,
när asarnes skräckgud,
den åldrige, kom
och i ögat henne såg.
»Vad frågen I mig?
Vi fresten I mig?
Allt vet jag, Oden,
var ditt öga du gömde
i Mimers brunn,
den mycket berömda.
Mjöd var morgon
Mimer dricker
av Valfaders pant.»
Veten I än mer och vad?
29. Gav Härfader henne
halsguld och ringar,
fick visdomsord
och varsel av stavar;
hon såg vida omkring
i varje värld.
—————
30. Hon såg valkyrior,
komna från fjärran,
redo att göra
ritten till Godtjod.
Skuld höll sköld,
och Skogul var den andra,
Gunn, Hild, Gondul
och Geirskogul.
Nu äro Härjans
härjungfrur nämnda,
valkyrior, redo
att rida på jorden.
31. Jag såg åt Balder,
blodige guden,
Odens barn,
ett öde gömmas.
Högt över slätterna
smal stod vuxen
och mycket fager
misteltenen.
32. Från det trädet, som tycktes
en telning vara,
ett sorgeskott blev skjutet,
och skytten var Höder.
Balders broder
blev boren inom kort,
Odenssonen stred
blott en natt gammal.
33. Sina händer han ej tvådde,
sitt huvud han ej kammade,
förrän på bålet han bar
Balders fiende.
Men Frigg grät
i Fensalarna
över Valhalls ve.
Veten I än mer och vad?
34. Då kunde fängsel man vrida
av Vales tarmar,
ganska fasta voro
fjättrarne snodda.
35. I kedjor såg hon ligga
under Kittellunden
en led skepnad
med Lokes drag.
Där sitter Sigyn
i sorg hos maken,
föga väl till mods.
Veten I än mer och vad?
36. En å från öster
genom etterdalar flyter,
med svärd och stridsknivar;
Slidr den heter.
37. Norrut stod
på Nidaslätterna
en sal av guld
för Sindres ätt;
en annan stod
på Okolner,
gästabudssal
för jätten Brimer.
38. En sal såg hon stånda
från solen fjärran
på Nastranden;
åt norr vetter dörren.
Etterdroppar föllo
in genom rökhålet,
av ormars ryggar
är rummet flätat.
39. Där såg hon i strida
strömmar vada
menediga män
och för mord fredlösa
och den, en annans hustru
hemligt lockar.
Där sög Nidhögg
de dödas kroppar,
vidundret slet männen.
Veten I än mer och vad?
40. Österut i Järnskogen
den åldriga satt
och födde där
Fenrers avkomlingar.
En bliver mest
av alla förnämlig,
tunglets rövare,
i trolls skepnad.
41. Han mättar sig med lik
av män, som dött,
gudars boning
med blod besudlar.
Svart blir solskenet
om somrarne efter,
all väderlek vansklig.
Veten I än mer och vad?
42. Satt där på högen
och slog harpan
gygens värnare,
den glade Eggder.
Över honom gol
i granskog med pors
en fagerröd hane,
som Fjalar heter.
43. Gol över asarne
Gullinkambe,
han hos Härfader
härmännen väcker;
en annan gal
under jorden,
en sotröd hane,
i Hels salar.
44. Gram skäller gräsligt
framför Gnipahålan;
fjättern skall brista,
fri varder ulven.
Visdom vet jag mycken,
långt vidare ser jag
över segergudars väldiga
slutliga öden.
45. Bröder skola kämpa,
varandras banemän bliva,
systrars barn
sin släktskap spilla;
hårt är i världen,
hordom mycken,
yxtid, klingtid,
kluvna bliva sköldar,
vindålder, vargålder,
innan världen störtas;
ingen man skall
den andre skona.
46. Mims söner leka
och slutödet tändes
vid Gjallarhornets ljud,
det genomträngande.
Högt blåser Heimdall,
med hornet i vädret;
med Mims huvud
håller Oden råd.
47. Då skälver Yggdrasils
ask, där den står,
urträdet jämrar sig,
jätten blir lös.
På resan till Hel
rädas alla,
innan Surts släkting
slukar honom.
48. Vad är med asar?
Vad är med alver?
Allt Jättehem gnyr,
asar hava möte.
Dvärgarna stöna
framför stendörrarna,
bergväggens vise.
Veten I än mer och vad?
49. Garm nu skäller gräsligt
framför Gnipahålan;
fjättern skall brista,
och fri blir ulven.
50. Rym far från öster,
på arm håller skölden;
i jättevrede vrider
världsormen sig;
ormen piskar vågen,
och örnen skriar,
sliter lik, blek om näbben,
och Naglfar lossnar.
51. Skeppet far från öster;
över sjön skall Muspells
ledung komma,
och Loke styr.
Vidunders yngel
med ulven kommer;
med dem är Byleipts
broder i följe.
52. Surt far från söder
med svedjande låga,
stridsgudars sol
av svärdet skiner.
Stenberg störta,
det stupar jättekvinnor;
trampa dödingar Hels väg,
och himmelen rämnar.
53. Ett andra lidande
för Lin då kommer,
när Oden går
mot ulven att strida,
och Beles bjärte
bane mot Surt;
falla då skall
Friggs älskade.
54. Garm nu skäller gräsligt
framför Gnipahålan;
fjättern skall brista,
och fri blir ulven.
55. Då kommer Segerfaderns
son, den väldige,
Vidar, att strida
mot valplatsens odjur.
På jättesonen
till hjärtat svärdet
med handen han stöter.
Hämnad är då fadern.
56. Då kommer Lodyns
lysande ättling;
Odens son
går mot ormen att kämpa
I vrede denne dräper
värjaren av Midgård.
Från sitt hem all draga
döda hädan.
Nio fjät döende
går Fjorgyns son
fram från ormen,
som ofrejd ej fruktar.
57. Solen börjar svartna,
jord sänkes i havet,
från fästet falla
flammande stjärnor;
upp ångar imma,
och elden lågar,
hettan leker högt
mot himlen själv.
58. Garm skäller gräsligt
framför Gnipahålan;
fjättern skall brista,
och fri blir ulven.
—————
59. Upp ser hon komma
för andra gången
jorden ur havet,
igen grönskande;
forsar falla,
örn flyger däröver,
den som på fjället
fiskar griper.
60. Asarne mötas
på Idavallen
och om jordens gördel,
jätteormen, tala,
föra sig till minnes
märkliga öden
och Fimbultyrs
forntida runor.
61. Där skola åter
de underbara
guldspelsbrickorna
i gräset hittas,
som i tidens morgon
dem tillhört hade.
62. Osådda skola
åkrar växa,
allt ont sig bättra;
Balder skall komma.
I Ropts segersalar
sitta Balder och Höder,
valplatsens gudar.
Veten I än mer och vad?
63. Då kan Höner lyckans
lotter kasta
och de båda brödernas
barn bebo
det vida Vindhem.
Veten i än mer och vad?
64. En sal ser fagrare
än solen stånda,
täckt med guld,
på Gimle.
Där skola hövdingtrogna
härskaror bo
och i allan tid
äga hugnad.
65. Då kommer den mäktige
till maktdomen,
den starke, ovanifrån,
han som styr över allt.
66. Då kommer dunklets
drake flygande,
en blank orm, nedifrån,
från Nidafjällen.
I fjädrarne bär,
och flyger över slätten.
Nidhögg lik.
Nu skall hon sjunka."
fredag 4 november 2011
Novembermorgon
Där vågorna skrivit sin runskrift i flodbäddens sand
vi andäktigt gingo. Och stranden sade till mig:
Se här har du vandrat som barn och jag är alltid densamma.
Och alen som står vid vattnet är alltid densamma.
Säg var har du vandrat i främmande land och lärt dig stympareseder?
Och vad har du vunnit? Alls ingenting.
På denna mark skola dina fötter träda,
här är din trollkrets, från alarnas hängen
kommer dig visshet och gåtornas svar.
Och du skall prisa Gud som låter dig stå i sitt tempel
bland träden och stenarna.
Och du skall prisa Gud som låtit fjällen falla
från dina ögon.
All fåfäng visdom kan du akta ringa,
ty nu är tallen och ljungen dina lärare.
Tag hit de falska profeterna, de böcker som ljuga,
vi tända i dälden vid vattnet ett lustigt fladdrande bål.
Edith Södergran
vi andäktigt gingo. Och stranden sade till mig:
Se här har du vandrat som barn och jag är alltid densamma.
Och alen som står vid vattnet är alltid densamma.
Säg var har du vandrat i främmande land och lärt dig stympareseder?
Och vad har du vunnit? Alls ingenting.
På denna mark skola dina fötter träda,
här är din trollkrets, från alarnas hängen
kommer dig visshet och gåtornas svar.
Och du skall prisa Gud som låter dig stå i sitt tempel
bland träden och stenarna.
Och du skall prisa Gud som låtit fjällen falla
från dina ögon.
All fåfäng visdom kan du akta ringa,
ty nu är tallen och ljungen dina lärare.
Tag hit de falska profeterna, de böcker som ljuga,
vi tända i dälden vid vattnet ett lustigt fladdrande bål.
Edith Södergran
Hemkomst
och gräset mig hälsar välkommen ur främmande land.
Mitt huvud jag lutar i gräset: nu äntligen hemma.
Nu vänder jag ryggen åt allting som ligger bakom mig:
mina enda kamrater bli skogen och stranden och sjön.
Nu dricker jag visdom ur granarnas saftfyllda krona,
nu dricker jag sanning ur björkens förtorkade stam,
nu dricker jag makt ur det minsta och spädaste grässtrå:
en väldig beskyddare räcker mig nådigt sin hand.
Edith Södergran
Mitt huvud jag lutar i gräset: nu äntligen hemma.
Nu vänder jag ryggen åt allting som ligger bakom mig:
mina enda kamrater bli skogen och stranden och sjön.
Nu dricker jag visdom ur granarnas saftfyllda krona,
nu dricker jag sanning ur björkens förtorkade stam,
nu dricker jag makt ur det minsta och spädaste grässtrå:
en väldig beskyddare räcker mig nådigt sin hand.
Edith Södergran
Kyrkogårdsfantasi
Min egen! Min älskade!
vem är det som ropar i dimman?
Det är krigarens hustru som ilar emot sin man.
Där hänger Gudsmoderns bild på ett bländvitt kors
med Jesusbarnet,
och vinden vaggar syrenen av och an
på färska graven.
Och i sin vita bruddräkt hon sover lugnt,
sitt barn på armen.
Vad är din panna så färglös och blek,
du unga kvinna?
Vad är din hand så sorglös och lätt,
du väna kvinna?
Dina svarta lockar smeker ingen mer,
dina svarta lockar,
och dina fötter i tunna sidenskor,
de känna intet.
Du flydde längre bort än där månen står
i björkens krona,
du flydde längre bort än där solen själv,
solen skiner.
Du tog ditt barn på armen och sprang,
så fort du kunde,
och alla stjärnor lämnade du,
stjärnor under dig.
Där Jesusbarnet sitter i Jungfruns famn,
dit har du hunnit
och allt vad människohjärtat vinna kan,
det har du vunnit.
Vad är det som klingar på kyrkogården:
Min egen! Min älskade!
vem är det som ropar i dimman?
Det är krigarens hustru som ilar emot sin man.
Edith Södergran
Mitt liv, min död och mitt öde
Jag är ingenting än en omätlig vilja,
en omätlig vilja, men vartill, vartill?
Allting är mörker omkring mig,
jag kan ej lyfta ett halmstrå.
Min vilja vill blott ett, men detta känner icke jag.
När min vilja bryter fram, skall jag dö:
var hälsad mitt liv, min död och mitt öde.
Grimace d´artiste
min röda oförskräckthet.
Min röda oförskräckthet går ut på äventyr
i lumpna land.
Jag har ingenting annat än min lyra under armen,
mitt hårda strängaspel;
min hårda lyra klingar för folk och fä
på öppen väg.
Jag har ingenting annat än min högburna krona,
min stigande stolthet.
Min stigande stolthet tar lyran under armen
och bugar farväl.
Ett liv
-
det veta vi alla -
men jag vill söka lyckan på alla vågor blå
och under alla gråa stenar.
Om lyckan aldrig kommer? Vad är ett liv?
En liten näckros vissnar bort i sanden.
Och om dess aning sviker? en dyning dör vid stranden
när sol går ned.
Vad hade flugan att söka i spindelns nät,
och vad har sländan gjort av sin enda dag?
Det gives intet svar än två livlösa vingar
över ett hopsjunket bröst.
Svart blir aldrig vitt -
dock kampens sötma finnes kvar för alla
och alla dagar komma färska blommor ur helvetet.
Men det kommer en dag då helvetet är tomt och himlen stänges
och allt står stilla
-
intet finnes då kvar än en sländas kropp i vecket av ett blad.
Men ingen vet det mer.
Ingenting
och allt är som du ser: skogen, röken och skenornas flykt.
Någonstädes långt borta i fjärran land
finnes en blåare himmel och en mur med rosor
eller en palm och en ljummare vind -
och det är allt.
Det finnes icke något mera än snön på granarnas gren.
Det finnes ingenting att kyssa med varma läppar,
och alla läppar bli med tiden svala.
Men du säger, mitt barn, att ditt hjärta är mäktigt,
och att leva förgäves är mindre än att dö.
Vad ville du döden? Känner du vämjelsen hans kläder sprida
och ingenting är äckligare än död för egen hand.
Vi böra älska livets långa timmar av sjukdom
och trånga år av längtan
såsom de korta ögonblick då öknen blommar.
E Södergran:
Sjuka dagar
fjärran är mitt hjärta beläget
på en avlägsen ö.
Vita fåglar flyga fram och åter
och bringa budskap att mitt hjärta lever.
Jag vet - hur det lever
av kol och sand
på vassa stenar.
Jag ligger hela dagen och väntar på natten,
jag ligger hela natten och väntar på dagen,
jag ligger sjuk i paradisets trädgård.
Jag vet att jag icke blir frisk,
längtan och trånsjuka bli aldrig bättre.
Jag har feber som en kärrväxt,
jag svettas sötma som ett klibbigt blad.
På bottnen av min trädgård ligger en sömnig sjö.
Jag som älskar jorden
vet ingenting bättre än vattnet.
I vattnet falla alla mina tankar
dem ingen sett,
mina tankar dem jag icke vågar visa för någon.
Vattnet är fullt av hemligheter.
Min framtid
stal mig min framtid,
den tillfälligt hoptimrade.
Jag skall bygga den upp mycket skönare
såsom jag tänkt den från början.
Jag skall bygga den upp på den fasta marken
som heter min vilja.
Jag skall resa den upp på de höga pelare
som heta mina ideal.
Jag skall bygga den med en hemlig lönngång
som heter min själ.
Jag skall bygga den med ett högt torn
som heter ensamhet.
Prinsessan
Men den som smeker stillar blott sin egen hunger
och hennes längtan var en skygg mimosa, en storögd saga inför verkligheten.
Nya smekningar fyllde hennes hjärta med bitter sötma
och hennes kropp med is, men hennes hjärta ville ännu mer.
Prinsessan kände kroppar, men hon sökte hjärtan;
hon hade aldrig sett ett annat hjärta än sitt eget.
Prinsessan var den armaste i hela riket:
hon hade levat alltför länge på illusioner.
Hon visste att hennes hjärta måste dö och söndersmulas helt,
ty sanningen fräter.
Prinsessan älskade icke de röda munnarna, de voro främmande.
Prinsessan kände icke de druckna ögon med is på botten.
De voro alla vinterbarn, men prinsessan var från yttersta södern och utan nycker,
utan hårdhet, utan slöjor och utan list.
E Södergran:
Ett möte
De möttes av en ryttare i täta höljen.
Den första jungfrun sträckte sina armar ut: kärlek kom!
Den andra jungfrun föll på knä: död förskona mig!
Den tredje jungfrun vände sig om:
vägen till staden viker av till höger.
Nattlig madonna
satt en moder vaken och ett barn sov.
Och en änglastämma sjöng i nattens tystnad
alla världars lov.
Och den unga modern hörde likt ett eko
djupast i sitt inre nattens tysta lov:
o vad världen växte ut i alla vidder
när den lille sov!
Porträttet
För mina små visor,
de lustigt klagande, de aftonröda,
skänkte mig våren ägget av en vattenfågel.
Jag bad min älskade måla mitt porträtt på det tjocka skalet.
Han målade en ung lök i brun mylla -
och på den andra sidan en rund mjuk kulle av sand.
Sjukbesök
ur vårens stora skog.
Du tiger och du ser
med dina sjukligt djupa ögon
på ljusreflexen i kristallen ner.
Du tiger och du ler,
ty denna vår skall gå förbi ditt hjärta.
Vi hava ingenting att säga mer.
E Södergran:
Rosen
Jag stod i vårregn och fick dricka längtan,
jag stod i solen och fick glöd -
nu står jag öppen och väntar.
torsdag 3 november 2011
Sjukdom
Jag seglar till ett fjärran land,
ett fjärran land.
Jag ser en strimmande båk.
Det står ett okänt folk på strand
och talar ett okänt språk.
De föra mig in i en högtidssal
som lyser av guld och rött.
Men vinden stryker bland pelarna sval,
jag fryser i själ och kött.
De lämna mig helt allena,
och natten blir ängsligt sen.
Jag ligger i natten sena
och fryser i märg och ben.
Mina trötta ögon betrakta
en vilande sfinx i blått.
Hon reser sig kattlikt sakta
och rör vid mitt örongott.
*
Det sitter en längtan i bröstet.
Jag vet ej, vart den vill fly.
Knappt är det till människornas gröna land,
och knappt till den blåa sky.
Knappt är det till livets oro,
och knappt till vilan i mull.
Det är en längtan på egen hand,
en längtan för längtans skull.
*
Jag ser en vit azalea
bredvid en lackviol.
Det sitter någon vid sängen
och vakar i sin stol.
Det är som i mässlingsnätter
för länge, länge sen.
Det är så tryggt att vakna
och aldrig vara allen.
Det är så tryggt att somna
och sova, tills dagen står röd.
Jag vet, du går ej ifrån mig.
Men mor, du är ju död?
*
Nu sviktar himmel, sviktar jord,
men ett är fast och stort:
Jag hörde ett outsägligt ord
vid en outsäglig port.
Men porten slog i. Jag vände om
den smärtans väg jag kom.
Det sjöng alltjämt som en vildmelodi,
det ordet som flög mig förbi.
Och slocknar i livets bullrande sång
dess klang från förnimmandets gräns,
så skall jag dock minnas till nästa gång,
att rösten lät som en väns.
*
Det spelar i berget så klangfullt och rent,
som himmelens klockspel det leker så lent.
Jag hör en stämma, en öm och klar:
Gå ej ifrån oss, bliv kvar, bliv kvar!
Med möda jag öppnade ögat.
Det var ingen främmande värld.
Det ringde påsk, det stod ett barn
och grät vid min huvudgärd.
*
Så får jag stanna, så skall jag dröja.
Men panten vet jag som dyrt skall lösas,
och klart jag ser som ur en remnad slöja
mot nya nådår, som ej få slösas.
Jag var ej mogen, jag var ej värdig,
ty nog jag lidit och nog jag njutit,
men ett står kvar, förr´n en man är färdig:
att skapa lycka ur vad han brutit.
E A Karlfeldt:
ett fjärran land.
Jag ser en strimmande båk.
Det står ett okänt folk på strand
och talar ett okänt språk.
De föra mig in i en högtidssal
som lyser av guld och rött.
Men vinden stryker bland pelarna sval,
jag fryser i själ och kött.
De lämna mig helt allena,
och natten blir ängsligt sen.
Jag ligger i natten sena
och fryser i märg och ben.
Mina trötta ögon betrakta
en vilande sfinx i blått.
Hon reser sig kattlikt sakta
och rör vid mitt örongott.
*
Det sitter en längtan i bröstet.
Jag vet ej, vart den vill fly.
Knappt är det till människornas gröna land,
och knappt till den blåa sky.
Knappt är det till livets oro,
och knappt till vilan i mull.
Det är en längtan på egen hand,
en längtan för längtans skull.
*
Jag ser en vit azalea
bredvid en lackviol.
Det sitter någon vid sängen
och vakar i sin stol.
Det är som i mässlingsnätter
för länge, länge sen.
Det är så tryggt att vakna
och aldrig vara allen.
Det är så tryggt att somna
och sova, tills dagen står röd.
Jag vet, du går ej ifrån mig.
Men mor, du är ju död?
*
Nu sviktar himmel, sviktar jord,
men ett är fast och stort:
Jag hörde ett outsägligt ord
vid en outsäglig port.
Men porten slog i. Jag vände om
den smärtans väg jag kom.
Det sjöng alltjämt som en vildmelodi,
det ordet som flög mig förbi.
Och slocknar i livets bullrande sång
dess klang från förnimmandets gräns,
så skall jag dock minnas till nästa gång,
att rösten lät som en väns.
*
Det spelar i berget så klangfullt och rent,
som himmelens klockspel det leker så lent.
Jag hör en stämma, en öm och klar:
Gå ej ifrån oss, bliv kvar, bliv kvar!
Med möda jag öppnade ögat.
Det var ingen främmande värld.
Det ringde påsk, det stod ett barn
och grät vid min huvudgärd.
*
Så får jag stanna, så skall jag dröja.
Men panten vet jag som dyrt skall lösas,
och klart jag ser som ur en remnad slöja
mot nya nådår, som ej få slösas.
Jag var ej mogen, jag var ej värdig,
ty nog jag lidit och nog jag njutit,
men ett står kvar, förr´n en man är färdig:
att skapa lycka ur vad han brutit.
E A Karlfeldt:
Allt haver sin tid
Man svärjer trohetsed till frihetens Messias,
man ropar stolt, att världen skall befrias
ur träldomsbojornas och mörkrets nöd
-
men kommer striden så om dagligt bröd,
och gäller det att göra ord till handling,
då sker det en förvandling.
Då återvänder man till köpenskapen
och allting lågt man svurit från sig nyss,
och kommer makten så med våld och vapen,
man överlämnar mästarn med en kyss
för trettio silverpengar
till översteprästens drängar.
Bästa rådet
bittra räckas kvalens drycker,
gåtlikt, mörkt du livet tycker;
jag vill ge dig råd, min vän!
Mänskors orättvisa - glöm den,
och den bittra kalken - töm den,
och den mörka gåtan - göm den,
göm den till förklaringen!
J O Wallin:
onsdag 2 november 2011
Över en ung herre, när hästen slog honom av
Såg I, hur ryttarn vår för liten stund for vall,
då hästen slog bakut och ryttarn illa gnall?
Kom, frågevis, och se, som spör mig åt så tida,
vi herrebarn bland allt de snarast lära rida!
En häst vet intet krus, hanteras han ej brav,
så slår han sans façon den unga herren av.
En häst är ingen bok, nej, nej, tro honom Näcken,
på boken sov man fritt, men somna ej på skäcken!
Tog hästen allting så till goda som en bok,
man torde bli sent nog i ridekonsten klok.
Bemötte boken ock sin man så plumpt som hästen,
latinen bodde då väl flerstans än hos prästen.
då hästen slog bakut och ryttarn illa gnall?
Kom, frågevis, och se, som spör mig åt så tida,
vi herrebarn bland allt de snarast lära rida!
En häst vet intet krus, hanteras han ej brav,
så slår han sans façon den unga herren av.
En häst är ingen bok, nej, nej, tro honom Näcken,
på boken sov man fritt, men somna ej på skäcken!
Tog hästen allting så till goda som en bok,
man torde bli sent nog i ridekonsten klok.
Bemötte boken ock sin man så plumpt som hästen,
latinen bodde då väl flerstans än hos prästen.
Trompet-stycke
Skrivet för den stora trompetaren, morianen Wilhelm, till att invitera dem som behaga spela på en trompeta.
Vem på trompeta
spela begär,
här skall han veta
mästaren är,
som kan på stunden
stora och små
lära ur grunden
spela därpå.
Det skall ej fela,
ty på trompett
blåsa och spela
är ej allt ett.
Fyrtio öre
silvervitt mynt
tar han därföre,
förrn de begynt.
Pengen är viter,
trummetan gål,
den henne sliter,
svart som ett kol.
Spela sku alla
och höra på
trummetan skalla,
en henne få.
Hundra marks värde
vinner då han.
Den tjugufjärde
skall det gå an.
Då skall trakteras
starkt hos herr Brandt
och musiceras
friskt och galant.
Vem på trompeta
spela begär,
här skall han veta
mästaren är,
som kan på stunden
stora och små
lära ur grunden
spela därpå.
Det skall ej fela,
ty på trompett
blåsa och spela
är ej allt ett.
Fyrtio öre
silvervitt mynt
tar han därföre,
förrn de begynt.
Pengen är viter,
trummetan gål,
den henne sliter,
svart som ett kol.
Spela sku alla
och höra på
trummetan skalla,
en henne få.
Hundra marks värde
vinner då han.
Den tjugufjärde
skall det gå an.
Då skall trakteras
starkt hos herr Brandt
och musiceras
friskt och galant.
En vers, avskickad till en god vän, angående förtal och otidig censur
Ser du mitt fel i ett och anna’,
så skriv mig till med posten, om du vill;
du skall ha lov och ändå tack därtill,
skönt du mig huden full vill banna;
och om du ej därpå får hövligt svar,
så hälsa mig för ingen ärlig karl.
Men om du mig på ryggen hövlar,
så ränn för atton tusen bövlar!
Jag aktar slafs
som hundeglafs,
och mina gamla vantar
Gud ge du mig ej pantar!
J Runius:
så skriv mig till med posten, om du vill;
du skall ha lov och ändå tack därtill,
skönt du mig huden full vill banna;
och om du ej därpå får hövligt svar,
så hälsa mig för ingen ärlig karl.
Men om du mig på ryggen hövlar,
så ränn för atton tusen bövlar!
Jag aktar slafs
som hundeglafs,
och mina gamla vantar
Gud ge du mig ej pantar!
J Runius:
Menuett-visa om allehanda saker ihop
den du ej känner,
handla uppriktelig
med dina vänner;
när man berömmer dig
bliv inte röder,
när man fördömer dig,
tänk du har bröder.
Kom inte stjälandes
in uppå laget,
kom inte fälandes
just uppå slaget,
när som man äta vill,
liksom att snoka
och som du mäta vill,
vad de ha koka’.
Stick ej din näsa i
främmande kistor,
lät bli att läsa i
andras brevlistor;
spör ej högdragen gäst,
huru han heter,
skåd’ ej låntagen häst,
om han är feter.
Den som vill hugga på
allting och rida,
alla ord tugga på,
kan man ej lida;
var ej den häftigste
krokot att rätta,
lät den beskäftigste
bry sig med detta.
Vill man förfäkta sig,
kan du ej sanna’t,
säg ej: ursäkta mig,
jag vet väl annat;
hålt överskäringen
din uti tömmen,
var ej som käringen
tvärt emot strömmen.
Jordens besvärligste,
ledsamste börda
de som den kärligste
fägnad ej vörda;
mera du halsar dem,
mindr’ ä de gina,
mera du valsar dem,
värre de grina.
Tillökning
för baronessan Oxenstiernas skull, varutinnan poeten straffar sig själv, sedan han straffat andra:
Själv må du tukta dig,
rimmare tröga,
rimmet bör frukta sig
självt för de höga;
verser åt tärnorna
kan du väl giva,
men lät för stjärnorna
Stiernhielmar skriva.
Över världenes fåfängligheter
Vad mest alle
efter falle,
vi här kalle
ljuvt och sött, förnämt och högt,
mig kan detta
varken lätta
eller mätta;
hjärtat blir dock oförnögt.
Vad är världen?
Bara flärden,
vällust, ära, rikedom!
Allt vad vi här drömma om,
vi ju sakna;
då vi vakna,
ä vi nakna
och vår pung och maga tom;
kropp utsliten,
lönen liten,
räkenskapen ganska sträng
har fåfänglighetens dräng;
lapprisfläder,
lätt som fjäder,
snällt som väder,
men en evig eftersläng.
Vad är släkten,
silkesdräkten
och respekten?
Vars mans stam är väl bekänd.
Flöt än bloden,
purpurfloden,
ifrån Oden,
källan är dock Adams länd.
Av din kläder
och förfäder
blir du ingen adelsman;
egen dygd är adel sann.
Res ej kammen!
Vem var stammen?
Leta fram’en!
Far din plöjde, mor din spann.
Gack till Skriften,
gack till griften,
se, vad döda släkten tror!
Jorden är ju allas mor.
Sköld och glaven
mött’ i graven
tiggarstaven
och erkände’n för sin bror.
Vad är lusten?
Vad är musten?
Bara pusten,
kärnlöst skal och matkebo.
På det söta
och på blöta
följer röta;
samvetsmatken vill då gro.
På odygden
följer blygden.
Lysten, akta dig för fall!
Minns, hur Smekfält sist for vall,
som av lättja
först i flättja,
se’n i kättja
föll och fastna’ vid en pall.
Du fyllhunder,
hör vad under
nyss är hänt i Bacchi stat:
Öhlström, fuller som ett fat,
gick från vinet,
föll på skrinet,
mötte svinet
och skrek: hej, goddag, kamrat!
Vad är gullet,
röda mullet
i schatullet?
Vem syns ej dukaten täck?
En hel punger,
tämlig tunger,
givs i hunger
bort för skarn och duveträck.
Dyrke Näcken
gåla träcken,
svarta jordens exkrement!
Vem gullgudens släkt ej känt,
känn kamraten
vid dukaten,
som med maten
genom judetarmen ränt.
Du girbuker,
penningsluker,
som av ett förtjusat sinn
ett gålt skarn i katteskinn
gräver neder
och med heder
det tillbeder:
tvi bå’ dej och guden din!
Jag ger världen
med högfärden,
vällust-flärden,
ja med pick och pack god dag;
ger bå’ plåten
och smulgråten
uppå båten;
alltihop bespottar jag.
Säger mången,
att den sången
skämmer bort min födekrok
och gör mig till världens tok.
Lät så vara,
lät det fara,
jag vill svara:
var en tycker han är klok.
Stora herrar
ha sin’ narrar,
som dem följa ut och in;
jag och världen ha var sin.
Vill du höra’t
och utföra’t,
må du göra’t:
Jag är hennes, hon är min.
J Runius:
efter falle,
vi här kalle
ljuvt och sött, förnämt och högt,
mig kan detta
varken lätta
eller mätta;
hjärtat blir dock oförnögt.
Vad är världen?
Bara flärden,
vällust, ära, rikedom!
Allt vad vi här drömma om,
vi ju sakna;
då vi vakna,
ä vi nakna
och vår pung och maga tom;
kropp utsliten,
lönen liten,
räkenskapen ganska sträng
har fåfänglighetens dräng;
lapprisfläder,
lätt som fjäder,
snällt som väder,
men en evig eftersläng.
Vad är släkten,
silkesdräkten
och respekten?
Vars mans stam är väl bekänd.
Flöt än bloden,
purpurfloden,
ifrån Oden,
källan är dock Adams länd.
Av din kläder
och förfäder
blir du ingen adelsman;
egen dygd är adel sann.
Res ej kammen!
Vem var stammen?
Leta fram’en!
Far din plöjde, mor din spann.
Gack till Skriften,
gack till griften,
se, vad döda släkten tror!
Jorden är ju allas mor.
Sköld och glaven
mött’ i graven
tiggarstaven
och erkände’n för sin bror.
Vad är lusten?
Vad är musten?
Bara pusten,
kärnlöst skal och matkebo.
På det söta
och på blöta
följer röta;
samvetsmatken vill då gro.
På odygden
följer blygden.
Lysten, akta dig för fall!
Minns, hur Smekfält sist for vall,
som av lättja
först i flättja,
se’n i kättja
föll och fastna’ vid en pall.
Du fyllhunder,
hör vad under
nyss är hänt i Bacchi stat:
Öhlström, fuller som ett fat,
gick från vinet,
föll på skrinet,
mötte svinet
och skrek: hej, goddag, kamrat!
Vad är gullet,
röda mullet
i schatullet?
Vem syns ej dukaten täck?
En hel punger,
tämlig tunger,
givs i hunger
bort för skarn och duveträck.
Dyrke Näcken
gåla träcken,
svarta jordens exkrement!
Vem gullgudens släkt ej känt,
känn kamraten
vid dukaten,
som med maten
genom judetarmen ränt.
Du girbuker,
penningsluker,
som av ett förtjusat sinn
ett gålt skarn i katteskinn
gräver neder
och med heder
det tillbeder:
tvi bå’ dej och guden din!
Jag ger världen
med högfärden,
vällust-flärden,
ja med pick och pack god dag;
ger bå’ plåten
och smulgråten
uppå båten;
alltihop bespottar jag.
Säger mången,
att den sången
skämmer bort min födekrok
och gör mig till världens tok.
Lät så vara,
lät det fara,
jag vill svara:
var en tycker han är klok.
Stora herrar
ha sin’ narrar,
som dem följa ut och in;
jag och världen ha var sin.
Vill du höra’t
och utföra’t,
må du göra’t:
Jag är hennes, hon är min.
J Runius:
En ny visa på en gammal ton
En ny visa på en gammal ton,
då tvenne förnäma personer av gammal adel, löjtnanten välborne herr Carl Magnus Drake med den välborne jungfru, jungfru Gunnila Montgommeri inläto sig i den gamla stadgan, som i Paradiset begyntes, vartill Den Gamle give dem sin välsignelse.
När sjuttonhundraelva
är i sitt halva lopp
och världen börjar skälva
för Karl, som vaknat opp;
den ryssar fyrti tusen
bevist till överflöd,
att den för dem släckt ljusen
måst’ inte varit död;
när Sverige är välsignat
med ymnig växt och korn,
dess ovän ligger dignat
och luktar på bränt horn,
när segren vägen banar
till frid och landsens flor,
när pest och sjukdom stanar
och gräs på graven gror;
si, då är gott att leva,
då rinner i vår håg,
vad Adam tänkt’ om Eva,
då först han henne såg.
Han visste väl besinna,
det utgick på ett par,
att hon var skapt till kvinna
och han var skapt till karl.
Man märke väl på orden,
när man i biblen läs:
han tog mot tomma jorden
och lämna’ folk som gräs.
Vi skull’ man oss då skylla,
att vi ha konsten glömt?
Skall kärlek icke fylla,
vad fiendskapen tömt?
Nog har här delts ut slängar
i dessa elva år,
därav mång’ tappra drängar
ha fått sitt banesår.
Lät delas nu ut kyssar
och annat ljuvligt mer,
så botas, vad de ryssar
i släktren rivit ner.
Till bara ris och plaggor
har Gud ej skapt all skog;
lät somt ock bliva vaggor;
här finns ju timmer nog.
Allt lin blir ej till slöjor
och svepning, hoppas vi,
somt lär väl barneblöjor
och brudgumsskjortor bli.
Den världen gärna fägnar
med nytt förskott och folk,
på hela världens vägnar
jag tackar såsom tolk.
Tack skall herr Drake hava,
som tänker på vår brist,
att Sverige vid Pultava
en hop med adel mist!
Hans hjärta obedårat
bör sig ock tacka självt,
som utsökt och utkorat
den till sin kära hälft,
vars dygd och ljuva väsen
liksom en panacé,
en dronning ibland gräsen,
kan liv och hälsa ge.
Allt krigsbesvär och möda,
all olust, sorg och harm
han glömma lär och döda
på brudens sköna arm;
vad Frankrik och Holländer
ha lämnat obetalt,
emellan hennes händer
han dem kvitterar allt.
Till Spanien for han hädan,
dit måste ock hans fru;
med ett liv slapp han dädan,
hon slipper väl med tu.
Vad hjälper sig förställa?
Allt går ju ut därpå.
Gud ge, när det skall gälla,
att resan väl må gå;
att när vad prästen spådde,
blev sant sjuhundratolv,
att svenska barnen trådde
vår fröjdedans på golv,
att då de ädla makar
med fägnad måtte se
par vackra, friska Drakar
åt dem i vaggan le!
Så leve Fostorps herre
nu lycklig med sin fru!
Gud ge dem inte värre,
än jag dem önskar nu,
så sku de bli så lika
i ära och respekt,
så gamla och så rika
som någon i sin släkt!
Additament till en preciös:
Ditt magesjuka öra
måst’ aldrig sitta jämnt,
som vämjar vid att höra
på ett förnuftigt skämt.
Vill bonden ock (till pocker!)
nu med bli delikat?
Ge’n gröt och ej ärtskocker,
så vet han, det är mat!
J Runius: