Vad mest alle
efter falle,
vi här kalle
ljuvt och sött, förnämt och högt,
mig kan detta
varken lätta
eller mätta;
hjärtat blir dock oförnögt.
Vad är världen?
Bara flärden,
vällust, ära, rikedom!
Allt vad vi här drömma om,
vi ju sakna;
då vi vakna,
ä vi nakna
och vår pung och maga tom;
kropp utsliten,
lönen liten,
räkenskapen ganska sträng
har fåfänglighetens dräng;
lapprisfläder,
lätt som fjäder,
snällt som väder,
men en evig eftersläng.
Vad är släkten,
silkesdräkten
och respekten?
Vars mans stam är väl bekänd.
Flöt än bloden,
purpurfloden,
ifrån Oden,
källan är dock Adams länd.
Av din kläder
och förfäder
blir du ingen adelsman;
egen dygd är adel sann.
Res ej kammen!
Vem var stammen?
Leta fram’en!
Far din plöjde, mor din spann.
Gack till Skriften,
gack till griften,
se, vad döda släkten tror!
Jorden är ju allas mor.
Sköld och glaven
mött’ i graven
tiggarstaven
och erkände’n för sin bror.
Vad är lusten?
Vad är musten?
Bara pusten,
kärnlöst skal och matkebo.
På det söta
och på blöta
följer röta;
samvetsmatken vill då gro.
På odygden
följer blygden.
Lysten, akta dig för fall!
Minns, hur Smekfält sist for vall,
som av lättja
först i flättja,
se’n i kättja
föll och fastna’ vid en pall.
Du fyllhunder,
hör vad under
nyss är hänt i Bacchi stat:
Öhlström, fuller som ett fat,
gick från vinet,
föll på skrinet,
mötte svinet
och skrek: hej, goddag, kamrat!
Vad är gullet,
röda mullet
i schatullet?
Vem syns ej dukaten täck?
En hel punger,
tämlig tunger,
givs i hunger
bort för skarn och duveträck.
Dyrke Näcken
gåla träcken,
svarta jordens exkrement!
Vem gullgudens släkt ej känt,
känn kamraten
vid dukaten,
som med maten
genom judetarmen ränt.
Du girbuker,
penningsluker,
som av ett förtjusat sinn
ett gålt skarn i katteskinn
gräver neder
och med heder
det tillbeder:
tvi bå’ dej och guden din!
Jag ger världen
med högfärden,
vällust-flärden,
ja med pick och pack god dag;
ger bå’ plåten
och smulgråten
uppå båten;
alltihop bespottar jag.
Säger mången,
att den sången
skämmer bort min födekrok
och gör mig till världens tok.
Lät så vara,
lät det fara,
jag vill svara:
var en tycker han är klok.
Stora herrar
ha sin’ narrar,
som dem följa ut och in;
jag och världen ha var sin.
Vill du höra’t
och utföra’t,
må du göra’t:
Jag är hennes, hon är min.
J Runius:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar