och fri, försonad av sig skaka gruset?
Skall evigt, fjärran ifrån fadershuset,
blott som en fallen ängel kring den driva?
När skall sin skumma värld den övergiva,
där den bland irrbloss dansar, blind av ruset?
När skall dess öppna öga klart se ljuset
och Kristi tro dess hjärtans gömmor liva?
Vad kärt för mänskan är i dödligheten,
hur vill det ständigt nådens himmel svärta,
vill röva bort från henne saligheten!
O, har du ögon, skall du se med smärta,
att fast i kristlig dräkt är klädd poeten,
så sitter hedningen dock i hans hjärta.
L Stenbäck:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar