Loppritten

Hej, hopperihoppa!

Jag rider själv på min loppa!
Jag rider att bita
båd svarta och vita,
jag rider att plåga
båd höga och låga.
Båd gosse och flicka
jag ämnar att sticka,
ja, självaste kungen
skall kanske bli tvungen
att klia sin nådiga kropp.
Det finns ingen gräns för mitt hopp.
Hej, hopperihoppa!
Jag rider själv på min loppa!

H Hamilton:

Sången

Så är sagan nu om sången,
så det ädla Suomifolket,
så den vise barden säger:
Sången är av sorg upprunnen,
men av sång är glädje vunnen.

Långt i fjärran ödemarkens
vindomsusade, förgätna,
sorgsna mo, vid insjöns stränder
och den höga åsens branter,
står en koja, gömd och ringa.
Låg är kojan, hög är furan,
högt är forsens dån, och mäktigt
mer än alla mänskotankar
slår naturens stora hjärta.
Runotar, den ädla sångens
höga moder, bor i kojan,
bor allena, bor i armod,
bor i sorg och bor i längtan,
sällare än lyckans skötbarn,
rikare än kungadöttrar,
icke heller alltför ensam.
Många spår till kojan leda,
lätta spår, som vända tyngre,
med ett sviket hopp, tillbaka.

Kom en dag en munter yngling:
"Frid med dig, du sångarmoder,
diktens ädla fostrarinna!
Länge dina spår jag följde,
sökte dig i stadens vimmel,
sökte dig i bygdens lekar,
sökte dig i tärnans löjen
och vid bägarns rand förgäves.
Nu, o moder, ett mig lova:
lär mig sångens gudagåva!"

Runotar, den ädla sångens
höga moder, log och sade:
"Fann du icke mig i staden,
ej i bygdens glada lekar,
ej i tärnans lätta löjen
och vid bräddade pokalen;
varför kom du hit till öde
tuvans ljung och vågens flöde?"

Sade ynglingen: "O moder,
vid din härd vill jag förbliva,
dina furor vill jag slöjda,
tusen år jag stum vill lyssna
här på dina tusen sånger
och den första och den sista
djupt uti mitt minne rista."

Sade sångens visa moder:
"Tusen år kan du förbliva,
tusen sånger kan jag giva,
och den första och den sista
kan du djupt i minnet rista.
Och dock kan jag dig ej lova
sångens goda gudagåva."

Sade ynglingen bedrövad:
"Öppen är min själ, mitt öra;
vad skall jag, o moder, göra?"
Sade Runotar, den visa:
"Gå allen i ödemarken,
göm en sorg uti ditt hjärta,
då skall sången ro dig giva,
självmant dina läppar liva.
Sången är av sorg upprunnen,
men är sångens gåva funnen,
se, så är din sorg försvunnen,
oförgänglig glädje vunnen."

Z Topelius: 

Finlands öde

Sigfrid Aroni var en man.
Vid Vandas bölja föddes han
i forna Vasatider.
Student på ljusets höga ban,
lyft hatten för den grå titan,
för vetenskapens veteran
i ledet, där du strider!

Det var hans säkra mästarhand,
som mätte Lapplands öde strand
och skrev en gräns för polen.
Den första almanackan bar
hans namn i Sigismundi dar,
och nästan lika känt det var
som stjärnorna och solen.

Till stjärnorna stod ock hans håg,
och nattens stora bibel låg
uppslagen för hans aning.
Där rullades för honom opp
de dunkla mänskoödens lopp
och kungars våda, rikens hopp
och stora bragders maning.

Nu, trött vid mänskors kiv och fjäs,
han mindes att på Ekenäs
ock himlens stjärnor lyste;
vart alltså i sin levnads kväll
en stjärnekung i torftigt tjäll,
en herde i det minsta gäll,
som Sveriges rike hyste.

Här satt han ofta stum, allen,
med kikarn stödd på mossig sten
vid aftonrodnans flamma.
Hans hår var vitt, hans hjässa krökt,
men tänka stort och blicka högt,
det var den idrott han försökt!
O yngling, sök densamma!

I aftonglansen blank och rik
låg för hans öga Pojo vik
med fjärran vita segel.
All Finlands skönhet log emot
hans lugna blick, inför hans fot,
och solen doppade sitt klot
i Finska vikens spegel.

Men ej hans tankar dröjde där.
Från sol och våg och strand och skär
han lyftade sitt öga
till kvällens tysta stjärnesken,
som blinkade, först en och en,
så tusen och mång tusen ren,
ur dunklet av det höga.

Kom så den skumma nattens stund.
Än njöt hans öga ingen blund;
han sökte blott ett enda:
hans sista, största verk det var,
som ofulländat än låg kvar
i stjärnornas och Guds förvar;
det ville han fullända.

Han stavade den höga skrift,
som Herren Gud med silverstift
på aftonhimlen ristat.
Var bokstav tindrade så skär.
Han sökte Finlands öde där;
men gåtans nyckel fanns ej här:
den hade Sigfrid mistat.

Han mätte, mätte, natten lång,
planetens höga cirkelgång
och zodiakens bana.
Förgäves irrade hans blick
till rymdens minsta stjärneprick;
ack, Finlands dunkla öde fick
han ingenstädes spana.

Långt, syntes honom, evigt långt
från denna värld, som mäts så trångt,
där svaga mänskor andas,
satt domens ängel tyst och skrev
sitt Varde på det kungabrev,
där Finlands lott beseglad blev
för seklerna som randas.

Sigfrid Aroni sänkte fromt
sin blick från detta valv, så skumt
och lysande tillika.
"Du himlens herre", sade han,
"jag är en svag, fåkunnig man,
din skrift jag icke läsa kan,
och mina synrör svika."

Nu grydde morgonen. Man såg
en herdegosse, frisk i håg,
sin hjord på bete driva.
Han nalkades helt tyst på tå.
"Se, stjärnorna till vila gå;
nu, fader, är det tid också
att dig till ro begiva."

Sigfrid, ur sin begrundning väckt,
såg upp. Vem talade så käckt
i ödets dunkla timma?
Då såg hans siarblick en syn:
han såg från österns gyllne bryn
en återglans av morgonskyn
i piltens ögon glimma.

Och det var blott en snabb minut,
men han dess mening tydde ut
och djupt sin hjässa krökte:
"Allsmäktige, hur underbar
din dolda vishet skrivit har
i detta blåa stjärnepar
det horoskop jag sökte!

Förklarad nu min gåta står."
Den gamle siarn tröstad går
till ro ibland de döde.
Mitt land! I dina söners vakt,
i dina unga hjärtans makt
har Herren all din framtid lagt,
och där står Finlands öde.

Z Topelius: 

Islossningen i Uleå älv

Sömnlös ryter i ljusnad majnatt
Ämmäs våg uti snövitt svall.
Överlistad, men aldrig kuvad,
först förkunnar hon vinterns fall.

Och då reser sig Koivukoski,
kastar trotsande bojan av.
Klämd med brak uti tjugu forsar,
svindlar isen i Niskas grav.

Vred han kämpar mot Ahmas´ bölja;
tornhög reser sig än hans prakt.
Fåfängt! Pyhä, som kölar bräcker,
Pyhä krossar hans vilda makt.

Störtad, stönande, stupad, stormar
vinterhären från fall till fall,
plundrar, flyende, kvarnens kuggar,
ladans skördar och strandens tall.

Slagen nalkas han Merikoski.
Se, då än vill han våga allt;
tornar skyhögt de vita murar,
ropar trotsigt åt floden: halt!

Vad! Den starke, som aldrig ryggat,
Oulu, hejdas i loppet han?
Blek förtvivlan stränderna griper,
vattnens furste besegras kan!

Ve, i vanmakt böljorna häva,
silas slagna kring nejden ut.
Fälten dränkas, gatorna sköljas,
floden stiger med var minut.

Då - i stunden av stum förfäran
dånar isen med åskors knall,
och den dignande dammen bågnar,
brakar, brister för flodens svall.

I millioner och än millioner
vita, skimrande spillrors tåg
skingras väldiga vinterhären,
att förgås uti havets våg.

Nejden andas. Böljorna sjunka.
Skummig går över brusten damm,
fri och segrande, stolta floden
majestätisk sin bana fram.

Z Topelius:

Under rönn och syren

Blommande sköna dalar,
hem för mitt hjärtas ro!
Lummiga sköna salar,
där vår och kärlek bo!
Soliga barn av luft och ljus,
o, jag förstår ert tysta sus,
blommande sköna dalar,
hem för hjärtats ro!

Säll i syreners skugga
söker jag här mitt hägn.
Rönnarnas dofter dugga
finaste blomsterregn.
Regnet slår ned i hjärtats vår;
hela dess värld i blommor står.
Säll i syreners skugga
söker jag mitt hägn.

Kom, du min vän i skogen,
kom, vid min sida sjung!
Skogen är evigt trogen,
våren är evigt ung.
Livet förgår som kvällens fläkt;
evig är vårens andedräkt!
Kom, du min vän i skogen,
vid min sida sjung!

Älskade blåa öga,
le som i forna dar!
Låt vita rönnen snöga
blommor på det som var!
Skänk glad åt kvällens dagg din tår!
Vakna på nytt till sol och vår!
Älskade blåa öga,
le som forna dar!

Blommande sköna dalar
stråla av sällhet då;
klarare våren talar,
bättre vi den förstå.
Aftonen rodnar, vakan slår,
stilla en doft ur hjärtat går.
Blommande sköna dalar
stråla sällhet då.

Z Topelius:

Herr Meyer

En wienare - förstå mig väl,
herr Meyer tror jag han sig kallar -
kom med en mjölnare i gräl,
jag minns ej mer av vilket skäl.
Alltnog, från kejsarstadens vallar
han reste i affärer bort
och hamnade så innan kort
bland Schwarzwalds öde berg och tallar.
Där såg han mellan klyft och sten
en liten bäck så sakta välla.
"Vad är den lilla där för en?"
"Jo, herre, det är Donaus källa."
"Potz tausend! Donau? Den där?
Då kan jag ju med lätt besvär
ett vackert puts i verket ställa."
Herr Meyer är en fiffig man;
i bäcken ned sig sätter han
och dämmer den, så gott han kan.
"Se, det var knäppen, kan jag finna!
Det här blir mjölnarnas ruin.
Jag tycker vad allt folk i Wien
skall göra för en häpen min,
när Donau hör upp att rinna!"

Förlåt, det är visst indiskret,
att jag ej för en fråga väjer,
men säg i all förtrolighet,
herr censor - heter ni ej Meyer?

Z Topelius:

Originala skuldsedeln (till en lantdagsman, som begärde se originala förbindelsen på Finlands tacksamhetsskuld till Sverige)

Skuldsedeln vill du se - originalet,
det sekelgamla, som förbinder oss
till tack mot Sverige? Varför ej? Här är det!

Gå först ett steg i söder över viken
till esten, till vår broder. Fråga honom
vad lott han burit och vad nu han är!
Gå sedan österut. Träd fram på vida,
oöverskådliga, fruktbara slätter
långt mot Ural, och fråga kumlen där
om de förgångna folk, varthän de gått,
vi de ej leva, vi på deras grifter
med möda letar forskaren ett namn.
Och om då smyger skygg vid flodens stränder
en fattig tscheremiss, ostjak, mordvin,
i djurhud klädd, med vildens rädda blick,
med hedendomens mörker i sitt hjärta
och ingen mänsklig kunskap under pannan,
så fråga även honom om hans lott!
Han skall, som esten, svara på din fråga,
att också han en gång var stark, som du,
och fri, som du, och rik på svedjemarker
och boskapshjordar och en framtids hopp.
Men fråga icke mer - vänd skyndsamt åter
från dessa stäpper till ditt fria land,
och jämför oss, dig själv och dina bröder,
med dem där borta! Mät med oförvillad
och rättvis blick vad seklerna beskärt
åt dem och oss: - vår frihets gamla grund,
vår arvslott i Europas rika bo,
vår lag, vår sed, vårt vetande, vår tro;
och om du då är blind, skall kyrkans mur
och domarsalens bord och skolans bänk
och bondens plog och hantverksmannens hyvel
och hamnens skepp och dina städers torg
och sist din egen stämma svara dig:
Här är skuldsedeln! Här är allt ditt land,
som vittnar om vad du i arv har fått
av västerlandet! Utan denna skuld,
förmätne frågare, vad vore du?
Du vore tschuden, som gått under jorden,
du vor´ ostjaken, irrande på heden,
du vore esten, tyngd av seklers ok,
och aldrig höjde du i folkets rådsal
din fria röst till tacklöst, tanklöst hån.

Så skulle de dig svara. Om du säger:
Vi bördat skulden av med blod, med aska,
med hjältebragder och med store män;
och om du säger: Det är vi, som sådde
vårt korn i askan; det är vi, som byggde
vårt hus ur gruset; det är vi, som buro
i oförskyllda fejder härjarns hugg
och bärgade ur seklers natt och sorger
vår nutids frihet, ljus och självbestånd;
då svarar hävden: Detta allt är sant;
riv sönder skuldebrevet - med ett villkor!
Jag löser dig från alla forna band,
när stjälken växer utan rot, när axet
ej mera prisar såningsmannens möda,
när det förgångna ej är nutids grund,
när minnet ej är hoppets barndomsvagga,
när vandrarn trampar på sin trogna stav,
när vuxen man förnekar ynglingår,
när folken uppstå utan ljus och värme,
som svampar i en dimmig natt ur jorden,
och när historien, trött att allt försona,
belönar otack med en ärekrona.

Gå, handla som dig lyster, du är fri.
Slit sönder sedeln. Ingen annan domstol
än gärningarnas frukt skall döma dig.
Var man för dig, det är din fulla rätt;
men tro ej mer din stridskamrat i nöden;
han skall förråda dig. Tag dig till vara
för detta barn, som du har älskat, vårdat
och fostrat upp; det skall förneka dig.
Var ädel känsla i ett mänskobröst
är själviskhet; hon ljuger, ljuger blott
och tänker blott på sig... Gå, frågare,
är du nu nöjd? Är nu din räkning kvitt?
Farväl! Nog stå vi utan den valutan,
och gamla Sverige lever oss förutan.

Z Topelius:

Lars Stenbäck 200 år: Brev till min vän

Fåglarna sjunga i skyn, och glad som en älskande yngling
stiger solen igen upp ur sin nattilga bädd;
ser sig med glänsande ögon omkring och nickar "god morgon"
vänligt åt dalar och berg, glädjen och livet och mig.
O, vem ville väl stum och mörk i det strömmande skenet
luta sitt huvud och tyst tänka på dagens besvär?
Allt vad som rör sig i luften, och allt vad som rör sig på jorden
nyss har vaknat och gläds nu åt sitt yppiga liv.
Vile de väldiga böckerna med sin viktiga vishet;
liksom en flyktande dröm bleknar den töcknig och flyr.
Men för min blick, när jag höjer den upp, står morgon och solsken,
morgon och solsken och liv, leende, vart jag ock ser.
Låt mig glädjas däråt! Som svanen simmar i viken,
simmar i glädje och ljus, fri och lycksalig, min själ;
och mitt hjärta blir lätt, och fullt av lyckan att leva
klappar det vänligt och varmt, stolt av sin ungdom och eld.
Klappa, du brinnande, snart förgängliga hjärta, så länge
glädje och vänskap och sång blomma på jorden för dig!

Hell! I morgonens glans, då livet ur drömmarna vaknar,
vaknar ock nyfödd och fri glädjen igen i mitt bröst.
Skrämmen den vingade ängelen ej, o jordiska tankar,
I, som med långsam gång kommen och kläden med is
allt, som himmelen speglar uti sitt glänsande öga,
allt, som begynner att glatt blicka mot världen och Gud.
Sägen mig ej vad den är; ty allt gudomligt och himmelskt
kan du, o arma förstånd, evigt dock icke förstå.
Men som i blommans kalk, då nyss den sig öppnat för solen,
vilar osynlig dess doft, vile den himmelska här!
Vore jag evigt ett barn, så skulle ock glädjen för evigt,
gästen från himmelens land, trivas och bo i mitt bröst.

Hell! I morgonens glans, då livet ur drömmarna vaknar,
vaknar också i mitt bröst vänskapens längtan och lust.
Nog är du härlig, o jord, och skön är din blommiga panna,
älskade aningar nog glöda alltjämt i min barm;
men det allt är dock dött och det livande ljuset är borta,
om vid min sida ej står trogen och älskad en vän;
älskad en vän, som glädes med mig, vars vänliga öga
blickar med kärlek och fröjd varmt och förtroligt i mitt.
O, vem ville ej hän från livets frostiga branter
störta sig lycklig uti vänskapens öppnade famn?
O, vem kunde väl så framleva den tröga minuten
ensam på jordens rund, ensam och mörk och försmådd?
Skapte du, Gud, mitt hjärta så fullt av brinnande kärlek,
gör du dess längtande fröjd evig och yppig däri,
vill jag ock älska din värld och vill jag det flyktiga livet
leva med mänskor och glad verka bland dem vad jag kan;
vill jag med trohetens makt och det fulla förtroendets glädje
varmt omsluta min själs dyrbare älskling och vän,
trycka hans hand och värma hans bröst och ömt i hans öra
viska ett darrande ord: tag av mig, älskade, allt!

Vore han hård som sten och kall som den vintriga drivan,
skulle hans hjärta ändå eldas och smälta vid mitt;
liksom Pygmalion ock med kärlekens levande låga
väckte sin marmorstod fordom till känsla och liv.
Dock, vi talar jag så om den ljuvliga lyckan att älskas
jollrande, liksom en pilt jollrar och bliver ej trött?
Står blott du för min blick och ser jag ditt redliga öga,
bleknar det allt och till stoft sjunker det, som det ock är.
Låt oss älska, o, låt oss för dygd och sanning tillsamman
brinna beständigt, o vän, brinna och verka och dö!

Hell! i morgonens glans, då livet ur drömmarna vaknar,
vaknar ock sången och vill spelande leka en stund.
Ringa är priset ändå för de flyktiga sångernas joller,
ringa och barnslig ändå är deras glädje och fröjd;
tankens manliga värv och det djupa begrundandets allvar
anstå bättre en man, han som till allvar är skapt.
Stundom tänker jag så; men bort, I mörka demoner,
som i mitt Eden med makt trängen er härjande in!
Är jag ej lycklig? O, är ej livet mig lätt som en vårdag,
när det av diktens sol härligt förgylles och värms?
Dväljes jag icke med fröjd i mitt hjärtas ljuvliga trollvärld,
som mig lockar alltjämt, öppen enär jag det vill,
glad som ett barn och rik som en kung, som sitter och tronar,
stolt av sin ära, och ser rike och land, som är hans?
Ack, i var människas själ det bor en känsla för dikten.
Om hon ej tänker därpå, om hon ock själv det ej vet.
Allt vad i själen sprider det vårliga skenet och allt vad
livet förljuvar och gör hjärtat så fullt och så varmt,
det är allt poesi, och allting är grått den förutan,
men såsom solens ljus gjuten den är överallt.
Så har jag sjungit en sång i morgonens gryende skimmer,
till dess präktig och klar solen på himlen gått upp.
Glädjen och Sången och Vänskapen äro med morgonen syskon,
trivas så väl i dess glans, slockna kanhända med den.
Innan de irrande fly, så länge de bo i vårt hjärta,
fläkte de svalka och frid, älskade, även åt dig.
Gungat har jag en stund på sångens melodiska vågor,
gunga du även på dem sorgfri en flyende stund;
bundit har jag en krans av snart förvissnande blommor,
innan de vissna likväl, kastar jag dem för din fot.

L Stenbäck:

Anna

Varför slog du kring min hals din arm?

Varför var din kyss så ljuv och varm?
Varför stal du friden
och det djärva modet ur min barm?

Högre var det mål jag ställt för mig
än ett famntag och en kyss av dig;
stoltare den strävan,
som min unga aning skapte sig.

Kärlekens förtjänst är dock så svag,
allt dess svärmande föraktar jag.
Icke vid din sida
vill jag drömma bort min levnads dag.

Si, en härlig väg för mannen står,
ärans ljusa väg, evar han går;
och dess lagerkrona
kan han fläta fritt omkring sitt hår.

Stolta mod, som värmer så min själ!
O, bliv endast du min arvedel,
och jag säger långsamt
åt min kärleks gyllne dröm - farväl.

Nej, kom åter till mitt bröst igen,
du mitt vilda hjärtas milda vän!
Anar jag det högsta,
o, så står du alltid högre än.

Flammar ej ditt bruna ögonpar
för vad livet bäst och ädlast har?
Ser jag ej din panna,
lik en molnfri himmel, mild och klar?

Du är själen av mitt unga liv;
andans kraft och höghet åt det giv!
Du är mig en stjärna;
natt och töcken från min själ fördriv!

Ja, min barndoms vän, min ungdoms brud,
låt mig höra dina läppars ljud;
ack, det klingar ljuvligt
som ett halvförgätet bud från Gud.

L Stenbäck:

En skål till J L Runeberg (vid H G Porthans minnesfest den 9 november 1839)

Som solen sjunker hän i havets blåa djup,
och aftonrodnan rinner opp och breder ut
sitt gyllne täcke över dess fördolda bädd,
men dock av solens glans är själv ett återsken,
som lovar lysande en härlig morgondag;
så, bröder, har den ädle även sjunkit hän,
vars minne här vi firat glatt och kastat ner
en blomma på hans längesedan gömda stoft.
Men av hans rika ande ilar än en fläkt
igenom våra bröst och väcker vänligt opp
de gryende förhoppningar, som slumra där.
Hans håg för fosterlandet brann; med mäktig hand
han lyfte slöjan upp, som höljt dess flydda dar,
ur mörkret manande dess dunkla minnen fram.
Han spejade i ålderdomens gråa natt,
och viste våra anors vagga för vår syn
och dessa djupa drag, som stodo tecknade
i fosterlandens och i folkets anlete.
Så kastade hans ande ljus i hävden, så
oss hemmastadda gjorde i vårt eget land,
och hemmastadda, bröder, i vårt eget bröst.
Ty ingen framtid utan forntid finns. Ett barn
med lösta lockar och med klara ögonpar,
ser framtiden oss vänligt an och vinkar oss -
ett barn, o bröder, av den gråa fordomtid,
av den uppamamd ömt och närd invid dess barm.
Var härlig tavla, som vår framtid rullar opp
för våra glada blickar och vårt djärva hopp,
är som en hägring blott, ett luftigt irrsken, om
den ej står tecknad på vår forntids dunkla grund.
Si, därför älska vi de män, som lyfta opp
förlåten från de forna tiders liv och gå
djupt forskande i deras dolda sagovärld.
Si, därför älska vi, Porthan, ditt dyra namn,
du finska hävdens lagerkrönte patriark!
Och månget hjärta glöder vid ditt namn som vårt.
Den sagolika ålderdomens värld var din,
din var den forntid, som på oss ser allvarsam
och talar djupa ord till oss; den forna tid
var din - men framtiden är vår, o bröder, vår!
Förnimma vi det ordet rätt, begripa vi
vad högt och härligt mål den ställer fram för oss?
O, fattar ej den tanken oss, och far den ej
liksom en blixt igenom våra själars djup,
antändande de krafter, som därinne bo?
Den tid, som kommer här, är vår; på oss beror
om den skall utan glans och ära sjunka ner
i glömskans svarta hav, ej värd en enda blick;
om den skall bliva stor, bekrönt med dygd och kraft,
och skänka evig ära åt vårt arma land;
om den skall höja lagerkransad hjässa fritt
en gång och vinka vänligt åt de kommande
att följa glatt på ärans solbelysta stråt.
Vi kunna välja; bröder, vilket välja vi?

Det ungas makt på jorden - o vad den är stor!
Vad stort i världen sker, har skett och än skall ske,
det föddes först i ynglingens förtjusta själ,
det vattnades utav hans varma blod och slog
sin gyllne krona ut i hans friborna barm.
Han åt den duvna mänskoanden skaffar luft;
och när det gamla tyngs av sömn, så kommer han
och stöter obarmhärtigt det till livs igen,
att allt på jorden dock ej dö och domna må.
Som stormen far han fram med makt och mod,
men ålderdomen följer efteråt och jämnar slät
den bana, som han brutit ut med dristig hand.
O livets vår, du solbeglänsta ungdomdag,
du tillhör oss, och vi tillhöra dig igen.
Välan, du unga mod, som klappar i vår barm,
flyg ut, du unga örn, och vifta vingen fritt!
Dig vinkar livet, liksom en beslöjad brud
det står inför din fria blick - så ila fram,
ryck slöjan bort och famna det med eldig arm.
Vi, bröder, bliva män, men livet är vår brud;
vi måste djärvt behärska det, att ej vår brud
vår svaghet blott beler och makten tar från oss.
Si, fosterlandet står och väntar tyst uppå
vad det av oss att hoppas har, vad ädel kraft
uti dess yngsta söners hjärtan växa må.
O moder fosterland, må vi ej svika dig!

Ej hjältebragder bo i våra dalars frid,
ej inom våra vita berg har himlen ställt
det yttre livets stormupprörda tummelplats.
Här trivs ej kraftens vilda lek, ej skördas här
den höga, lysande bedriftens lagerkrans.
Men ack, vad mer? Om vi ej fått den yra eld,
som brusar i fransosens heta blod, och ej
det stolta mod, som klappar fritt i brittens barm;
så ha vi fått det inre livets rikedom,
så står istället öppen andens värld för oss
och bjuder oss till egendom sitt ljusa land,
där klara blommor glänsa i en evig vår.
O, kände vi den världen rätt, och visste vi
hur rik den är, av evighetens ljus beglänst,
av livets strömmar vattnad och varenda stund
uppfriskad av den helga Andans fria fläkt;
så längtade vi ej att därfrån störta ner
i livets skriande förvirring, flärd och larm,
där ofta, ack, var mänsklig känsla släcks och dör.
Till detta liv och denna värld en mild natur
hänvisat oss; säll den som rätt förstår dess vink!
För honom, bröder, rinner där med ljusa drag
en oförvansklig skönhet upp, ett muntert mod,
som trotsar farorna och ej att vika vet,
en ädel kraft, som nedgör lögnens mörka makt,
där andas fritt som vinden över Finlands berg.
Den världen står oss öppen än; o, låt oss glatt
erövra den med trofast hand och bygga där
ett fritt och kungligt rike för vår ande opp!
Bor ej i finnens bröst ännu ett mannamod,
som kämpar och som tål, en härdig forntidskraft,
som ligger kvar på djupet, lik en grund av järn?
Finns ej uti hans gömda bygd än mången själ,
som, väckt av nådens röst, ur sömnen skyndat upp
och nu med öppna ögon skådar livets ljus,
glatt för sin krona kämpande i evangelii tro?
Och, ack, hans trogna hjärta äger det ej kvar
ännu sin känslas eld för diktens ädla konst,
som blommor dock strör på hans snöbetäckta stig
och sina gyllne morgonskyar för hans blick
utbreder milt, med änglahuvun på var sky?
Ej arma äro vi, förlorat är ej allt,
o bröder, om vi ej förlora än till slut
oss själva och den inre världen ur vår barm!
Men än bland Finlands folk, bland Finlands drivor än
den blommar i sin prakt; och frågar främlingen,
var dock den finnas må - då peka vi med fröjd
på dig, du finska diktens konung, Runeberg.
Skål för dig och din lyra, broder Runeberg!

L Stenbäck:

Guds barn jag är

Guds barn jag är!
Ack, saliga ro och glädje!
Guds barn jag är!
För vem skall jag säga min glädje?
För Gud vill jag säga min glädje!
Guds barn jag är!
Guds barn jag är!
Ack, saliga ro och glädje!

L Stenbäck:

Lars Stenbäck 200 år: Kan Dikten, ack, Guds barn ej nånsin bliva?

Kan Dikten, ack, Guds barn ej nånsin bliva
och fri, försonad av sig skaka gruset?
Skall evigt, fjärran ifrån fadershuset,
blott som en fallen ängel kring den driva?

När skall sin skumma värld den övergiva,
där den bland irrbloss dansar, blind av ruset?
När skall dess öppna öga klart se ljuset
och Kristi tro dess hjärtans gömmor liva?

Vad kärt för mänskan är i dödligheten,
hur vill det ständigt nådens himmel svärta,
vill röva bort från henne saligheten!

O, har du ögon, skall du se med smärta,
att fast i kristlig dräkt är klädd poeten,
så sitter hedningen dock i hans hjärta.

L Stenbäck:

Nöjd levnad

Äta litet, dricka vatten,
roligt sällskap, sömn om natten,
käckt arbeta, lägligt bo,
stillhet någon stund på dagen
- det är lagen
för min hälsa och min ro.

O v Dalin: