I
Var det en verklighet från livet,
en efterklang av något skrivet,
ett återljud av egna kval
i sammansus med skogens klagan,
när jag förnam den sorgsna sagan
om skogens son, om Kalle Dal?
En fästningsfånge var hans broder,
en sockensköka var hans moder,
lösdriverska och fattig tös,
som aldrig känt en skymt av heder,
men hur man svälte eller frös,
och aldrig visst om andra seder
än den att vara sedeslös,
men var bekant med brukens smeder,
ett laglöst barn, en stackars tös.
II
"Lelle Kalle,
lelle Kalle,
du min lelle Kal.
Efter far din får du leta,
vem kan veta,
vem var far din, lelle Kalle,
lelle Kalle,
lelle Kalle,
du min lelle Kal?
Efter dalen skall du heta,
där du föddes, lelle Kalle,
lelle Kalle, du skall heta
lelle Kalle Dal."
III
Det ligger en usel stuga
ensligt vid ensligt vatten
av en mörkbrun å
där om natten
smederna knacka på.
Där tultar en tulting bland rösen
och tultingen rullar i backen
och rullar ikull,
och mamman, den fattiga tösen,
tösen som vanligt litet full
ser på.
Lelle Kalle,
lelle Kalle,
hur ska detta gå!
Snyter, hjälper,
nästan stjälper
själv omkull också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar