Himlar

I

Jag avskyr Gud betraktad såsom pater,
och hatar tanken att, ditovan hunna,
ej man och kvinna mer, men munk och nunna,
vi skola sjunga eviga kantater.

Jag avskyr änglar, om med stela later
de träda mot mig kyliga och tunna
likt dessa Dygder, som i tider svunna
gjorts till personer på en klerkteater.

Är saligheten blott den benradslike
avhållsamheten, skild från livets krafter,
ej underligt, om himlarna bli tomma,

ej underligt, du arma himmelrike,
att mer vi älska jordens friska safter
med han- och honfrö, frukt och barn och blomma.


II

Jag älskar ej en himmel lik en kyrka
och klostersalighet mig kvittar lika,
jag vill se himlen full av jordens rika
och starka liv med ännu större styrka.

Från mina livskrav jag ej ämnar vika,
om också himlens alla helgon yrka
som idealmål för mitt hopp att dyrka,
ej blott som medel, att på kors mig spika.

Giv mig, o Gud, ett säkert hopp i döden
att möta livets friska mänskovimmel,
där mannen är en man och kvinnan kvinna!

Giv mig en uppåtfärd av rika öden,
där jag kan slag förlora eller vinna,
så kan jag kanske längta till din himmel!


III

Kanhända kämpar väldighet med troner
ännu i himlens allra högsta zoner,
likt bragd och äventyr i jordens krig,
kanhända blandas i de helga toner,
o Gud, om du är till, som ägnas dig,
från skog och änga i himmeltemplens närhet,
likt jordens ljud, men fylld av himmelsk skärhet,
en kärleksvisa öm och innerlig?

Kanhända där för varje man och kvinna,
var stam, vart folk är salighet att vinna
av just den egenart, som är för dem?
För Hellas lysa ljust Elysiens lunder,
för Israel med ädelstenar under
sin jaspismur ett nytt Jerusalem.

Sin sälla jaktmark uppnår indianen,
till houribäddens vila går sultanen
på segrar nöjd, men onöjd skandinaven
går djärvt ännu på andra sidan graven
med egen kraft till stöd på vikingfärd
- en var skall finna, trälen som titaten,
om född i öknen eller under granen,
av det han önskat det, som han är värd.