vart rasar din färd?
I villsamma fält,
I brusande strömmar,
vem har er så ställt?
Skall folk och natur
gå fritt utan tömmar,
som villaste djur?
Här famlar all ting
i oreda kring,
här vinner ett null
den präktigste lycka,
här andas omkull
de rotfasta träd,
och ogräs förtrycka
den renaste säd.
En gammal och tung
utlever en ung,
med darrande stav
en usling borthjälper
en Hjälte till grav:
den fula får märg,
när skönheten stjälper
i friskaste färg.
Här vissnar en ros,
när nässlan därhos
blir yvig till mods;
här laddas den rika
med gods uppå gods:
den fattiga ser
sin föda bortvika,
och mister än mer.
Men mest gör mig ont,
att dygd ej blir skont,
det himmelska barn
av olyckor bliver
nedtrampat i skarn,
när fräckaste last
till heder uppkliver
och håller sig fast.
Jag intet förstår,
vi ödet begår
så skenbara fel:
månn världen sig välver
på lycka och spel?
Månn´ himlarnas här
är gjord av sig själver
och själver sig bär?
Så talar min harm
mot Allmaktens arm;
så ivras mitt mod,
i blindhet och yra,
med kött och med blod;
det önskade få
all världen bestyra,
en dag eller två.
Men Eviga Lag,
som finner mig svag,
förlåt mig mitt knot:
vad skulle jag råda
din vishet emot?
Ack, had´ jag den nåd,
att en gång få skåda
ditt hemliga råd!
En örn har sin fröjd
i klarhet och höjd,
från jordenes grus
mot solen Han vågar,
att skåda dess ljus:
när färlor och mygg
vid dunklaste lågar
få vingelös rygg.
Så lyft du ock mig
från stoftet till dig
ett ögnablick opp,
att se hur du vänder
all världenes lopp:
vad orsaken är
till allt det som händer
så underligt här.
Dock håll, jag går nid,
jag hissnar därvid:
ett allt uti allt,
som tusende världar
i blinken befallt,
betar mig min syn,
min flykt blir förtärder
i strålande skyn.
Förnöjd med min lott,
jag anser för gott
vad Himmelen gör,
jag står och jag sviktar,
jag lever och dör
i Skaparens hand,
som räknar och siktar
den ringaste sand.
Vad mig synes gull,
för Honom är mull,
vad mig synes stort,
för Honom är ringa,
som himlarna gjort;
vad mig utan lag
syns tygel-fritt springa,
är Himlens behag.
Så bär dig då till,
du värld, som du vill,
låt ondskan gå fram
i prunkande kläder,
låt ära bli skam,
låt fänad bli folk,
låt samvet bli väder
och tungan dess tolk.
Uppstudsa din prakt
mot Skaparens makt,
slå dygderna ned,
låt lasterna bära
sin purpur i fred;
jag vet dock förut,
att allt till Hans ära
skall lända till slut.
Mig intet ett hår
av huvudet går,
mig ingen förtret
i hemlighet vankar,
som Han icke vet:
Han öppnar mitt bröst,
Han ser mina tankar,
min ängslan och tröst.
Min lycka Han såg,
då jag ännu låg
i mörkheten kvar,
mitt urverk han ställte,
mitt bröd Han mig skar:
Vi skulle då du,
Allsvåldige Hjälte,
förgäta mig nu?
Nej, vet jag ej mer,
så vet jag och ser,
att långsen Du bjöd
den Himmelska Rätten
utmäta mitt bröd:
det lämnar Du mig;
men medlen och sätten,
dem lämnar jag Dig.
Jag törs Dig ej be,
jag kan icke se
vad ont är och gott,
vad gagnar och skadar;
men när jag det fått
som frukt av Ditt land,
då tackar jag glader
och kysser Din hand.
Bland falskhet och svek,
bland konster och streck,
bland hövliga mord,
bland muntrogna bröder,
bland färgade ord,
jag trivs icke väl.
Om Du mig ej föder,
jag svälter ihjäl.
Men fåfängt mot Dig
för slugheten krig,
dess makt är som glas,
dess illgrepp Du bräcker
som krukor i kras.
Du blottar dess blygd
och allmänt upptäcker
dess sminkade dygd.
Så skall då allt mitt
från sorg bliva fritt.
Förnöjd med Guds råd
jag aldrig skall skilja
Hans tuktan från Nåd:
mitt hus har jag byggt
på Skaparens vilja.
Där sover jag tryggt.
O v Dalin:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar