att bädda vårt ensliga läger!
Förskjuten av världen, förskjuten av Gud,
blott dig till förhoppning jag äger.
Fort, smycka vår kammar - på svartklädda båren
den suckande älskarn din boning skall nå.
Fort, tillred vår brudsäng - med nejlikor våren
skall henne bestå.
Slut ömt i ditt sköte min smäktande kropp,
förkväv i ditt famntag min smärta!
I maskar lös tanken och känslorna opp,
i aska mitt brinnande hjärta.
Rik är du, o Flicka! - i hemgift du giver
den stora, den grönskande jorden åt mig.
Jag plågas här uppe, men lycklig jag bliver
där nere hos dig.
Till vällustens ljuva, förtrollande kvalm
oss svartklädda brudsvenner följa.
Vår bröllopsdag ringes av klockornas malm,
och gröna gardiner oss dölja.
När stormarna ute på världshavet råda,
när fasor den blodade jorden bebo,
när fejderna rasa, vi slumra dock båda
i gyllene ro.
E J Stagnelius:
Hej. Jag försöker komma på vad den här dikten har för versmått Nån som har någon idé om vad det kan vara?
SvaraRaderaBra fråga. Nej, jag vet inte heller. Kommer inte på någon dikt eller sång som har samma versmått.
SvaraRaderaDenna dikt lästes vid invigningen av Laurentiistiftelsens gemensamma kompost några år in på 1990-talet.
SvaraRaderaF ö sägs Eriks pappa Magnus ha "rättat" dikten och skrivit "förskjuten av världen, men icke av Gud."