Höstpsalm

Jag såg en rosenbuske, stänkt med blod,

jag såg ett rep som gnagt en tiggarländ,

och jag gick dädan, kvalmig i mitt mod

av dödbenskult och murken munklegend.

Ut, ut i ljuset mellan Umbriens kullar,

där höstens hav i bruna vågor rullar

och oxar, böjda under breda horn,

på vita vägar släpa lass av korn.

Det går en man bredvid mig. Är det Frans,

den fattige, vars håla jag besökt?

Nej, han är mer, ty dagens hela glans

står som en gloria kring hans panna krökt.

"Quo vadis?" Frågan darrar i mitt sinne.

Vart skall jag gå, då aftonen är inne?
Snabbt stiger natten upp som sot ur brand,

och jag är ensam i ett okänt land.

Men jag har hört den milda rösten förr,

och den har följt mig som en hasselblåst,

då som en tiggare från dörr till dörr

mitt hjärta gick och allt var lyckt och låst.

Bliv hos mig, mästare som tyder skriften,

ej som ett spökelse ur helgongriften

men som en bordskamrat i stilla byn,

där jag vill njuta torftigt bröd och vin.

Ditt väsen kom mig när i dagens glans

blott som en bländande och snabb vision,

men närmre under kvällens törnroskrans

och närmast som en andedräkt, en ton.

Nu står mitt Umbrien, skuggans land, framför mig,

jag kräver ej att se dig, blott jag hör dig,

blott då och då du bär min själ ett bud,

min vän i vind och skymning och min Gud.

Upp stiga höstens tunga moln av brons.

Du är i dem som i det sommarblå,

din skugga reses som ett hult abskons

för dem som trött i ok och hetta gå.

I aftonlandet är min ro belägen,

mitt Emaus bland kullarna vid vägen.

Det är din närhet som gör trygg min stig,

att gå i mörkret är att gå med dig.

E A Karlfeldt:

I älgtiden

Han kommer var natt till en havrevret;

från torpet man sett var han betar,

den väldige best, som med svett och förtret

jag fåfängt om dagen letar.

Nu sover all nejden i fullmånens flor,

men brinnande vakar min lystnad.

Vid diket, där frodiga pilhäcken gror,

jag väntar i vindlös tystnad.

Då träder han ut från sitt höstliga slott

mellan granar och blodröda aspar.

Han skrider högtidligt och lugnt som en drott,

och kronan i grenarna raspar.

Så fredligt i måndimmans vaggande ström

han vankar bland kornrika snesar,

fantastisk, bisarr som en syn i en dröm,

som en vålnad av fornskogens resar.

Och här, på sitt odal, för mer än ett djur

han syns mig, ja, mer än min like:

en stoltare son av drottning Natur,

en förstfödd i vildmarkens rike.

Det kommer till korta, mitt jägareblod.

Jag kan ej min vekhet betvinga,

jag nänns icke sända mitt dödande lod

i denna månljusa bringa.

Ett sådant pris får ej vinnas med svek.

Jag smyger mig bort genom riset.

I morgon börja vi åter vår lek,

du höge, på gamla viset.

Då spela vi rent. Du har präktiga ben,

och ärligt försprång du vunnit;

om jag hinner dig då över stock och sten,

har nog månskenshumöret försvunnit.

Och bringar jag då mot din fasta bog

till vila det darrande kornet,

skall skottet få sjunga kring myr och skog,

och med fröjd skall jag stöta i hornet.

Och stolt vill jag räkna var pannans tagg

som du burit i prakt utan lyte

samt föra hem över tuvornas dagg

i kvällen mitt förstliga byte.

E A Karlfeldt:

Cantilena communale

Med en maklighet, som sinnet söver,

skutan glider genom öppna bron.

Varsamt vattnet fransas fram i fören,

sammanblandar fragg och blanka ören.

Silversnören

lindas upp vid vågens skvalp och ton.

Himlen sprider matta sken däröver.

Välbehag i skymning.

Stjärnbehag i skymning.

Vita häckblom, mörka bladverk - nattens skönhetsdon.

Stadens småhus, som sig hopatränga

omkring samlingstankars stora hus,

gömma skönhetsland bak stängda grindar.

Luktärtsreva vid staket sig lindar.

Vilsna vindar

blom till fjäril gör vid fladdersus.

Sus och sömn bland ros och blad, som klänga...

Slumra småstadshjärta

med din storstadssmärta! 

Slumra gott i gråa husen vid kastanjens brud!

Alla blå inkorporeringsdrömmar,

som i dagens marknad röja sig -

alla nyttans vyer staden målar,

plånas ut, när sommarnatten prålar,

blomman strålar

pudervit vid trappa, prång och stig.

Kall beräkning flyr - naturen ömmar,

och Provinsens andar

doft kring teglet blandar,

träda kransade till torget: "Barn, vi älska dig!"

Steg på avstånd lugnt och tydlig höras.

Ej så länge - ljudets död är snar...

Trottoaren letar sig förveten,

alabasterblek från mörka vreten.

Evigheten

når den visst vid sjön, som blånar klar

och med rymden synes sammanröras.

Himlen nu tycks låna

vattnets silvermåna.

Vattnet lånar himlens blånad - vänskap uppenbar.

Här vid andetag från strandens dyning

kan man fri från frusna tankar gå.

Vaka, medan stjärnor silverkalka

murars rader - och vid ökad svalka

gräsets halka,

morgonljudens klarheter förstå.

Enkla hjärta, njut i rosig gryning!

Fin din stad i ljusning

står vid sång och susning.

Klappa stolt, med världsstadsglädje, i din glömda vrå!

B Sjöberg:

Vårlåt

Göken på ängarna gal i sena natten,
löken på sängarna blomstrar vit och röd.
Forsen kring stenarna sprutar mjölkvitt vatten,
porsen och enarna skänka ut sitt mjöd.
Vad vårt land är vänt och ljust,
hur dess hundra sjöar glänsa
liksom ögon dem kärleken tjust!

Följer du skällan i långa solskensdagar,
sköljer vid källan du foten, späd och skär?
Lockar dig duvan till dunklet, där hon klagar,
plockar på tuvan du söta fjolårsbär?
Se, din vän i längtan går.
Hur de ungas hjärtan darra
liksom lärksång i hembygdens vår!

Vårskymning

Den ena kom från slottet, hon smög i trädgårdsvrår
mellan örter och snår,
som ångade och drömde i skymningsljuvlig vår.

Där fiskar nyponhulling, där biter hagtornstand
på de vildvuxna land,
och skälmska grenar nappa i flätans röda band.

Nu står hon utom häcken, och blodet bankar hett.
Ack, månntro någon sett?
Kanhända guvernanten? Det vore alltför lett.

Och rädd och lycklig går hon emot den sjunkna sol,
medan ängens viol
helt ödmjukt kysser fållen av yngsta frökens kjol.

Den andre kom ur skogen, på blåbärshagens stig,
han kom smidig och vig.
Hej, över gärdesgården hur lätt han svängde sig!

Han satt din djäknemössa på sned som en barett,
och till knappnålsbukett
en körsbärskvist han brutit med blom som daggen vätt.

Men runt omkring ur lövet han tyckte att han fick
mången spejande blick,
han tyckte trasten sporde så misstänkt vart han gick.

Så vandra det, och blekna begynner aftonskyn,
men de glöda om hyn,
och sälla, dunkla riken stå upp för deras syn.

De mötades på kullen, de mötades vid ån
i den glimmande slån.
De kyssades så blygt, att de skämmades för mån´.

Du ler

Du ler med vita tänder
och läppars röda glans,
och blickens ny sig tänder,
som aldrig nedan fanns.
Du gördlar dina länder
med samma lätta händer
som till din första dans.

Du räddat genom åren
ditt friska, knappa hull,
och ännu glänsa håren
som olja och som gull.
Kom, glömmom hjärtesåren!
I löten bräddar våren
sin blomsterskäppa full.

Vad sjuka skalder sjunga,
att lyckans tid förgår,
är sant på deras tunga
men vore lögn på vår.
Oss lyfta vingar unga
ur livets kval och tunga
i våra sena år.

Fäderna

Ej finns deras namn på hävdens blad
- de levde i ringhet och frid -
men jag skönjer ändå deras långa rad
allt upp i en urgrå tid.
Ja, här i det gamla Järnbäraland
de bröto åker på älvens strand
och malm ur gruvan bredvid.
De kände ej trältjänst, förstodo ej krus,
de sutto som drottar i eget hus
och togo sitt högtidsrus.
De kysste flickor i livets vår,
en vart deras trofasta brud.
De ärade kungen, fruktade Gud
och dogo i stillhet, mätta av år.

Mina fäder! I smärtans och frestelsens stund
fick jag styrka vid tanken på er.
Som ni vårdat och älskat ert ärvda pund,
vill jag småle nöjd åt vad ödet ger.
Vid njutningens vinkande överflöd
har jag tänkt på er kamp, på ert torftiga bröd:
har jag rätt att begära mer?
Det har svalkat som bad i den strömmande älv,
när mot lustan jag kämpat mig trött,
det har lärt mig att rädas mitt eget kött
mer än världens ondska och satan själv.

Mina fäder, jag ser er i drömmarnas stund,
och min själ blir beklämd och vek.
Jag är ryckt som en ört ur sin groningsgrund,
halvt nödd, halvt villig er sak jag svek.
Nu fångar jag toner ur sommar och höst
och ger dem visans lekande röst:
låt gå, det är också ett värv.
Men klingar det fram ur min dikt någon gång
en låt av stormsus och vattusprång,
en tanke manlig och djärv,
finns där lärkspel och vårljus från fattig hed
och suckar ur milsdjup skog -
ni ha sjungit det tyst genom många led
vid yxans klang, bakom fora och plog.

Tiga och tala

Varföre skulle du mässa

också din själs litania,

också din sorgs miserere?

Hånande ögon bevaka

den, som har blottat sin sorg.

Stoltare vore att pressa

smärtan i barmen där nere

hårt och beslutsamt tillbaka,

än att den förs i det fria

naken kring gator och torg!

Klangen, som världen behöver

är ej ett vekt miserere -

tonen, som läte sig vässa

uddvass till pil eller klinga

finnes väl ock i din barm.

Smärtan, som bundits där nere,

skall, när en tid har gått över,

väpnad från fot och till hjässa

upp ur sitt fängelse springa

djärv som befriande harm!

Sanning till hälften du säger,

harm vill till vapen jag smida,

dock skall ej smärtan, ej sorgen

tigas ihjäl, ty att tiga

är hos en sångare brott.

Stoltare är det att stiga

mitt ibland vimlet på torgen

fram med all sorg, som jag äger,

tolk för de tyste, som lida,

tiga och lida blott.

En kärleksvisa

Jag köpte min kärlek för pengar,

för mig var ej annan att få.
Sjung vackert, I skorrande strängar,

sjung vackert om kärlek ändå.

Den drömmen, som aldrig besannats,

som dröm var den vacker att få.

För den, som ur Eden förbannats,

är Eden ett Eden ändå.

Skumögt i mörkret vi treva

Skumögt i mörkret vi treva.

Dräpa sig själv är att leva,

håll den du hatar kär,

var den du icke är,

gör det du icke kan,

varder du man!

Morgonen

Redan hörde jag hanen gala.

Båten väntar oss vid dimmigt sund.

Räck mig kransar! Följ mig i den svala

sommargryningens första stund.

Solens snäcka flyter

gul i klippors mitt.

Morgon, allt som bryter

livets ros är ditt.

Under våta löv och blomsterhängen

stupar bryggans trappa våt.

Björkens valv och videts snår och ängen

glittra matt som i fröjdegråt.

Mörkret i det höga

smält i tårar bort.
Skulle väl mitt öga

ensamt blicka torrt!

Fyllda korgar. Blåklintsbundna grepar.

Mattor bredda på sits och toft.

Snibbens gröna veck i vattnet släpar.

Skall dock allt vi fått kärt bli stoft!
Karon borde spilla

tårar på oboln.

Låt oss vagga stilla

in i själva soln.

På den ön står ovan myrtenhäcken

livets gudom; och nedanför

runt prästinnornas höjda offerbäcken

sjungs den hymn, som jag evigt hör.

Soligt bland de unga

gudens tempel välv!
Lär oss hymnen sjunga!

Den är evig själv.

Morgontimme, jag vill händer lyfta.

Jag hör sorl, jag hör lyrors slag.

Tag mitt offer. Ack, du ser mig snyfta!

Lyckans snyftning som offer tag!

Du sprängt lås och reglar

från min andes hus.

Allt mitt väsen speglar

som ett hav av ljus.

Kvalet dödstrött knotar böjt mot kryckan:

- Hjälp mig bort från mig själv, giv slut! -

ty sig själv tillräcklig är blott lyckan,

bettlar ej, bär ej tiggarklut.

Titt vi stämde möte,

och i sakta dans

virvla mot mitt sköte

löv från hennes krans.

Dårarnas dröm

- Tag bjällran, tag selen, tag lyktan, som står

i stallet vid skrapan på sätet!

Tag bläsen, som stegrar i spiltan och slår,

tag racken och skinnfälln och nätet! -

I valvet brådskar en ropande flock

förlupna dårar kring släden.

Den ene för tömmen med fladdrande rock

och några trängas på meden.

De andra rida den fodersäck,

som gungar på botten och rister,

och strumporna strama med stoppar och veck

om smala vador och vrister.

Den åldriga släden är målad grön

med fålar och fält och rosetter.

Ohej! Sträck ut! Hur natten är skön

med snöljus och stjärnklara slätter!

Med holkade kinder, med skägget som blår

likt spöken de äro att skåda,

och alla de pudrat sitt stubbade hår

i bläsens hackelselåda.

De samlat en tapp ur krubban i hast

och stuckit prydligt i västen,

och piskan är endast en brinnande kvast,

som lyser den haltande hästen.

De tuta i handen en sträv melodi.

De trumma på byttor och hinkar.

En luden spindel springer förbi

med människohuvud och vinkar.

Men överst på berget väntar ett hus.

Där åka de in med släden

i själva salen bland råttor och krus

på golvets knarrande bräden.

Förfärande, plumpa giganter av sten

i pelarna naglarna hugga

och husfrun sitter på bänken allen,

så blodlöst smal som en skugga,

så gul som en bild på en gammal skål,

som en urblekt falnande mattas,

och blickarna äro två röda hål,

ty båda ögonen fattas.

Fiolerna skrika och dans blir spelt.

Hon bjuder gästerna tummen.

I sirlig kadrilj de buga stelt

och fjärilar fladdra i rummen.

De sitta väl tjugu på varje ärm

och många med vingarna brutna.

De äro alla en brokig svärm

av minnen ur det förflutna.

De sprutas som gnistor ur minsta vrå

och glindra i valven av slottet.

Vart flyger, vad söker den stackars blå?

Det röda är äktenskapsbrottet.

Men husfrun niger med blicken fälld.

Till fönstret hon gästerna leder.

Där se de skumt som vid facklors eld

all jordens gator och städer.

Då knycklar den blekaste dåren sin hatt.

På fönsterposten han springer

och pekar böjd med sitt gällaste skratt

mot jorden med magert finger.

- Du sekel, som öser sanning och rätt

ur ordens bubblande källa,

i natt hör dåren, som mist sitt vett,

hur tomma krukorna skrälla!

Vad outgrundligt i djup blev byggt,

trots alla dina docenter,

det dömer du vid din middag tryggt

och hamrar på som tangenter.

Befrackade pöbel, skåla och drick

och driv din träta med ånga!

I natt ser dåren ett ögonblick

den sanning, som ingen kan fånga. - -

Han höjer armen på knakande led,

som ville han vingar lyfta

men stapplar bländad ur fönstret ned

och alla dårarna snyfta.

De fly, de springa, de tumla fram

i natten, som mörknande tiger,

och drivans våta rämnande kam

om rivna strumporna stiger.

Den vilda jakten larmar förskräckt,

bland grenar, som snöiga hänga,

och hinner i morgonens första väkt

en sovande dårhuslänga.

När dagens ljusning flammande glad

på svarta rutorna faller,

där sitta som fordom dårar i rad

och stirra på cellernas galler.

V v Heidenstam:

Medborgarsång

Så sant vi äga ett fädernesland,

vi ärvde det alla lika,

med samma rätt och med samma band

för både arma och rika;

och därför vilja vi rösta fritt

som förr bland sköldar och bågar,

men icke vägas i köpmäns mitt

likt penningepåsar på vågar.

Vi stridde gemensamt för hem och härd,

då våra kuster förbrändes.

Ej herrarna ensamt grepo sitt svärd,

när varnande vårdkas tändes.

Ej herrarna ensamt segnade ner

men också herrarnas drängar.

Det är skam, det är fläck på Sveriges baner,

att medborgarrätt heter pengar.

Det är skam att sitta som vi ha gjort

och tempel åt andra välva,

men kasta stenar på egen port

och tala ont om oss själva.

Vi tröttnat att blöda för egen dolk,

att hjärtat från huvudet skilja;

vi vilja bliva ett enda folk,

och vi äro och bli det vi vilja.

Träsnittet i psalmboken

 

Jag hade min första psalmbok fått,

en prydlig med silverspänne,

och sprang en söndag - jag minns den gott -

så glad till kyrkan med henne.

Jag minns den dagen

hur gatan sken

av vårdagg tvagen

så blank och ren;

hur frisk och grön

vid hemmets vägg

stod blommande skön

syren och hägg.

O, vad fägring, doft och ljus!

Himlen log,

folket drog

högtidsklätt till Herrens hus.

Se, kyrkotornets gyllene kors,

det flammar av solens lågor! 

Där uppe brusar det ut en fors

av malmens skälvande vågor.

Mot fjärran blånande

Visingsö

flyr klangen dånande

över sjö,

som är en spegel

av eterfärg

för skyar, segel

och gröna berg.

Bing bang, bing bang! 

Den hela stad

tar ett bad

i ljus och doft och klockors klang.

Bland åldriga trän står hög och sval,

med Sveas vapen och Götas

i mejslad granit, stadskyrkans portal,

där högtidsskarorna mötas.

Där såg jag vandra

i syskontåg

bredvid varandra

hög och låg;

de voro nog skilda

till stånd och id,

men samma milda

söndagsfrid

låg över alla pannor dock.

Ur skolan skred,

led vid led,

barhalsad och rosig en gosseflock.

Jag följer skaran, som allvarsam

och tigande kosan länkar

på gravstensbelagda gångar fram

bland pelarrader och bänkar.

Där såg mitt öga,

hur dagern skalv

in under de höga

skumma valv.

Men korset stod

med törnekrans

som i en flod

av himmelsk glans

långt bort i korets samlade ljus.

Orgelns gång,

folkets sång

fyllde templet med toners brus.

Jag tog min psalmbok och öppnade den

med högtidsstämning i sinnet

och såg ett träsnitt - och ser det än

bevarat troget i minnet.

Det föreställer

kung David själv

vid Kidron eller

Jordanens älv,

han spelar för Herran

en psalm med fröjd,

konturen i fjärran

är Sions höjd. -

Det var i konstväg ett underligt ting

i Lundströms maner,

från hans atelier,

den gamle Lundströms i Jönköping.

Men då, vad skönhet jag såg däri!

Med vilka färger på stunden

min andaktsbävande fantasi

belagt den suddiga grunden! Vad safir-ängar

och blåa berg!

Kung Davids strängar

ha solens färg,

från harpan springa

där gnistor ut,

som tona och klinga

och dö till slut

i orgelböljors väldiga dån.

Till harpans slag

hörde jag

rösten av Isais krönte son.

Jag hörde hans röst i folkets sång:

"min frälsade själ skall svinga

till Salems himmelska berg en gång,

där änglaharporna klinga."

Jag såg på mitt blad,

hur bergkonturn

i solens bad

steg mot azurn;

jag hörde och såg

av lärkors mängd

ett jublande tåg

till salig ängd.

Min längtan fick även ett vingepar

och flög, hon ock,

i lärkors flock

mot Sion, som glänste i eter klar.

Hon flög över lundar av oljeträn

och Kanaans byar och städer,

ur vilka skaror tågade hän

med palmer och högtidskläder

på cederfransade

stigar fram

med offerkransade

vita lamm;

i väster glimmade

havets ban,

där skeppen simmade,

svan vid svan.

Men jorden syntes allt fjärmare,

och Salem stod

i luftens flod

med gyllne tinnar allt närmare -

Med gyllne tinnar i eter skön

och fladdrande fanor otaliga,

där susade vingar på murens krön,

där svävade skaror av saliga.

Och där, och där!

Jag ser det grant;

där vinkar en kär,

en väl bekant,

en härligt klar

och skär gestalt,

den döda, som var

en gång mitt allt.

Jag flyger att vila i hennes famn,

att sänka varm

till modersbarm

min längtans bävande lärkehamn.

Men nu, ack nu tog psalmen slut,

nu stannade orgelströmmen,

mitt träsnitt var färglöst som förut,

och jag satt vaknad ur drömmen,

och templet stod där

mörkt och kallt -

jag saknar min moder

överallt.

Hon var där väl,

hon var nog när

min barnasjäl,

men sågs ej där,

den älskade uppenbarelse,

och hjärtat frös

i moderlös

och vinglös stackars varelse.

Det var ett moln, som kom och gick

med skuggor ute och inne,

med skymning i kyrkan ett ögonblick

och skymning i barnets sinne.

När molnet flytt,

kom ljus på stund

i lynnet på nytt

och korets rund.

Jag tänkte på henne,

som nyss jag sett,

och kände vi tvenne

voro ett.

Det var en hälsning från Salems stad,

var solglimt, som

i kyrkan kom

mellan fönsterskuggande almars blad.

Och länge var gamle Lundström mig

en mästare utan like:

hans träsnitt ju gömde inom sig

ett strålande skönhetsrike.

Fra Giovanni!

Vad innerligt

jag sedan fann i

din pensels bikt

var förebådat

av vad med fröjd

som pilt jag skådat

i Lundströms slöjd.

Och vad jag kände vid gubbens grav

jag känner än:

tack, du vän,

du barndomsvän, för vad du gav!

V Rydberg:

För den stora förödmjukelsens timme

För den stora förödmjukelsens timme vill jag också tacka,

timmen då man ser att man är naken

och utan en grumlande rest av stolthet

låter sig ordnas in

som ett dammkorn i strimman av förunderliga världar -

förunderligt allt, förunderligt hälsan och livet,

förunderligt tak, bröd och vatten,

och mer än annat förunderligt den oförtjänta nåden

av en människas evigt upprättande tillit.

 
K Boye:

Unga viljor viner

Unga viljor viner

som herrelösa spjut.

Ångest har kastat dem

i rymderna ut.

Skälvande av stridslust

och överflöd på styrka

söker de mål att drabba,

söker de makter att dyrka.

Men viljor som mognar,

de blir träd och slår rot,

beredda till att skydda

ett land vid sin fot,

ett litet stycke mark,

men nödvändigt som livet,

där något dyrbart växer,

av vindarna rivet.

Om gläntan syns trång

emot rymder utan slut

och trädet kanske livlöst

mot blixtrande spjut,

så glöm inte lövet

med den livsgröna färgen,

och glöm inte saven

som sjuder genom märgen.

Var inte rädd, var stilla

den skördens natt,

då rösterna säger: 

"Din gräns är satt.

Du också skall stillna

bland de vakande trogna. 

Du också skall slå rot,

och bli träd, och mogna."

K Boye:

Bekännelse

Passar inte till upprorsman

och tvangs ändå bli det.

Varför är inte mitt öde privat?

Varför rotar jag i det?

Eller, om jag nu måste slåss,

varför sker det med plåga?

Varför inte med klingande spel,

när sist jag tvingas våga?

Blod av mitt blod, ni som dömt mig hårt

och mig i skam förskjutit,

nog kände jag, då jag slungades ut,

att mot ett helt jag brutit,

kände en helig gemenskap

bakom de dömande orden,

visste med ångest: ni är jag -

och böjdes ner mot jorden.

Men där jag låg och trodde mig stum,

hörde jag mörkret kvida.

Själar ur samma kvalens rum

andades vid min sida.

Jag hörde mitt eget rop om hjälp

ur öde öknar stiga,

visste med ångest: jag är ni -

och kunde inte tiga.

Feg, feg, trefalt feg

måste jag ändå fäkta,

slås till jorden och resa mig upp

med alla nerver bräckta,

måste känna som brännjärn

de obönhörligas domar -

och lyda och lyda en svidande eld,

som fram ur mörkret blommar.

K Boye:

Ni ropar på människor

Ni ropar på människor av stora mått. Vad ger stora mått åt en människa?

Att bli till intet och glömma sig själv för det som är större än hon.

De obotfärdiga ropar. De själva skulle växa till jättar

den stund de böjde sina knän i skuggan av de väldiga tingen.

Men höj era röster tills gudarna vaknar, tills nya gudar reser sig och svarar!

När ingen frågar efter människor mer, då står era människor här.

K Boye:

Omkring tiggarn från Luossa

Omkring tiggarn från Luossa satt allt folket i en ring,

och vid lägerelden hörde de hans sång.

Och om bettlare och vägmän och om underbara ting,

och om sin längtan sjöng han hela natten lång:

"Det är något bortom bergen, bortom blommorna och sången,

det är något bakom stjärnor, bakom heta hjärtat mitt.

Hören - något går och viskar, går och lockar mig och beder:

Kom till oss, ty denna jorden den är icke riket ditt!"

Till en vild och evig längtan föddes vi av mödrar bleka,

ur bekymrens födselvånda steg vårt första jämmerljud.

Slängdes vi på berg och slätter för att tumla om och leka,

och vi lekte älg och lejon, fjäril, tiggare och gud.

Satt jag tyst vid hennes sida, hon, vars hjärta var som mitt,

redde hon med mjuka händer ömt vårt bo,

hörde jag mitt hjärta ropa, det du äger är ej ditt,

och jag fördes bort av anden att få ro.

Det jag älskar, det är bortom och fördolt i dunkelt fjärran,

och min rätta väg är hög och underbar.

Och jag lockas mitt i larmet till att bedja inför Herran:

'Tag all jorden bort, jag äga vill vad ingen, ingen har!'

Följ mig, broder, bortom bergen, med de stilla svala floder,

där allt havet somnar långsamt inom bergomkransad bädd.

Någonstädes bortom himlen är mitt hem, har jag min moder,

mitt i guldomstänkta dimmor i en rosenmantel klädd.

Må de svarta salta vatten svalka kinder feberröda,

må vi vara mil från livet innan morgonen är full!

Ej av denna världen var jag och oändlig vedermöda

led jag för min oro, otro, och mitt heta hjärtas skull.

Vid en snäckbesållad havsstrand står en port av rosor tunga,

där i vila multna vraken och de trötta män få ro.

Aldrig hörda höga sånger likt fiolers ekon sjunga

under valv där evigt unga barn av saligheten bo."

D Andersson:

En spelmans jordafärd

Förr än rosig morgon lyser över Himmelmora kam,

se, då bärs där ut en död från Berga by.

Över backarnas små blommor går det tysta tåget fram

under morgonhimlens svala, gråa sky.

Tunga stövlar taga steg över rosensållad teg,

tunga huvuden sej böja som i bön.

Bort ur ödemarkens nöd bärs en drömmare som död,

över äng som under daggen lyser grön.

Han var underlig och ensam, säja fyra svarta män,

han led ofta brist på husrum och bröd.

Se en konung, säja rosorna, och trampas på igen,

se en konung och en drömmare är död!

Det är långt, säja bärarna, det känns som många mil,

och när hetare blir dagen går man trött.

Gången varligt, talen sakta, susar sälg och sjunger pil,

det är kanske någon blomma som har dött.

Men när kistan vaggar svart genom vårens gröna skog,

går en tystnad genom morgonvaknad teg,

och då stannar västanvinden för att lyssna vem som tog

mitt i rosorna så stora tunga steg.

Det är bara Olle spelman, susar tall och sjunger gran,

han har lyktat sina hemlösa år.

Det var lustigt, svarar vinden, om jag vore en orkan,

jag skulle spela hela vägen där han går!

Över ljung och gula myrar gungas hårda döda ben,

gungas tröttsamt genom solens bleka ro.

Men när kvällen svalkar härlig över lingonris och sten,

hörs det tunga tramp i Himmelmora mo.

Tramp av fyra trötta män, som i sorg går hem igen,

och de böja sina huvun som i bön.

Men djupt i djupa grova spår trampas rosorna till sår,

mitt i äng som under daggen lyser grön.

Han är borta, säja fyra, det blir tungt för hans mor,

som på fattiggåln i Torberga går.

Varför trampas vi av klackar, varför slitas vi av skor?

jämra rosorna och visa sina sår.

Det är Döden som har dansat genom Himmelmora mo,

susa tistlarna på klövervallens ren.

Han har slipat er till träck med sin gamla grova sko,

när han dansade med drömmarens ben.

Över gräs och gråa hus flyger natten som ett sus,

bleka stjärnor blinka fattigt från sin sky.

Över heden ifrån väster nedåt tjärnen går ett ljus,

går en sång över näckrossållad dy.

Och stormen sjunger svart och vitt och i skum kring Härnaön

sjunga vågorna om ödemarkens nöd.
Över svarta vreda vatten spelar natten upp till bön,

ty en spelman och en drömmare är död.

D Andersson:

Minnet

Vi gingo över Raiskis

frusna, vida vatten,

och sågo masugnsflammorna

från Romebergabron.

Och solen sjönk så sakta,

i stänk av guld mot bergen,

och sakta kröpo skuggorna

bland enarna på mon.

Som eld och ljus mig smekte

dina mjuka jungfruhänder,

i himlens kalla stjärnglans

såg jag ditt mörka hår.

Och het av lust jag smekte

ditt bröst och dina länder,

och fick av dig det heliga

som endast mannen får,

och nu är allt ett minne,

en saga från i går.

D Andersson:

Till min syster

Skriven 1917 till lillasystern Anna Anderssons 18-årsdag. Se även hennes dikt Till min bror.

Nu spelar vårens ljumma vind i myrens gula starr,

och sakta stiga sagorna kring ön i Berga fors.

Förlåt ett stänk av bitter fröjd, en visa till gitarr,

det starka oss till läkedom likt strandens unga pors.

En sång till däj, min syster, när all marken väntar vår!
Luossas ljunghed surrar yr av vind och vilda bin.

Där lärde vi oss tunga steg i våra yngsta år,

och ingen vet hur djupt vi drack vår barndoms beska vin.

Men härlig, härlig våren kom var år i rosor klädd,

fast sorgens skymning sökte oss och blekte kindens färg.

En dag på knä för Konungen, en natt för skuggan rädd,

och sedan drack du salighet ur flod och fjäll och berg.

Kom ut, när stormen viner vild i apel, pil och hägg!

Se, vårens himlar brinna till Guds och stjärnors lov!
Och när du sövts till drömmar av resedan vid din vägg,

all ängens rosor ropa: kom ut till oss och sov!

D Andersson:

Fången

Tre trappsteg leda till solens port,

tre trappsteg av fuktig sten -

Jag får vandra dem en gång när bot jag gjort -

genom dörren av järn skall jag blek gå ut

och gråta i solens sken.

I min källarehåla jag talat med Gud -

han var så hög och hård,

han gav oss vreda och stränga bud,

men bländar med glansen av klädnadens fåll

in i nödens och brottens gård.

Tre trappsteg av synd har jag längesen gått,

tre trappsteg av bot äro mer -

jag skall vandra dem sakta år efter år,

och en gång skall jag bada mitt grånande hår

i en sol som aldrig går ner.

D Andersson:

Vår döde vän

Skyggt såg du ofta omkring dig, du som fruktade ingen,

bottenlös blick ville borra sig genom och bakom tingen.

Frågande log du åt det som fromma och hädare trodde,

hemlös log du åt hem där mätta belåtna bodde.

Bar vid ditt hjärta i nätterna de hemlösa själarnas fasor,

log mot det välklädda lugnet, själv klädd i trasor.

Allt som växt brett blev smått för ögon avgrundsdjupa,

sökande irrade du där starka i vansinne stupa.

Skränande skrik av narrar hördes dig livet i drömmen,

där mot döden du gungade, strå bland andra i strömmen.

Drevs bortom världarnas gräns, till hav som ingen känner,

ser med ögon som fråga ännu på oss dina vänner.

D Andersson:

På havet

Ni vågor som sjunga om kvällen när solen går ner,

så tagen mig, kväven mig, vänner, vad viljen I mer?

*

De dagar av kärlek och sånger bland grönskande trän

ha likt er mot aftonens fredliga land rullat hän.

O, vore den mark dit jag hemlös och irrande går

så sval som den bränning som snövit mot hällarna slår!

Jag är på ett fartyg med bristande master och bord,

att krossas när döden har sagt sitt förlossande ord.

En broder till natten där sjöarna slickande slå

jag ville på upprörda vatten se frälsaren leende gå.

Ni vågor som sjunga om kvällen när solen går ner,

nu bären, nu blåsen mig bort där mig ingen i mörkningen ser!

Nu lysen och fradgen bland mulnande holmar och skär

och visen mig vägen som långt ner i tystnaden bär!

*

Jag suges och drages och törstar och längtar till er,

ni vågor, som sjunga om kvällen när solen går ner.

*

När går du på vatten som fordom en gång, Nazaré,

och stillar all storm när de dina förtvivlade be?

Vi stannar du borta och döljer ditt anletes ljus,

och pekar ej ens med ett finger mot kärlekens hus?

Vi hade en styrman en gång uti barndomens dar,

en skäggig kapten var Gud Fader, en älskande far.

Nu äro vi ensamma här uti natten, o böljor, med er,

som sjunga om döden i kvällen när solen går ner.

D Andersson:

Till kärleken

Det sägs att en helig i tron, en profet

vars röst ljuder långt, som en malm, en cymbal

men som icke vet kärlekens hemlighet,

han hör till de fåvitskes tal.

Ty envar profetia och psalm skall förgå

som en fläkt, som en rök på förgängelsens bud,

men allt som av kärlek är fyllt skall bestå

och leva och vara som Gud.

I kärlek den stingande tistel blir skön,

och majregn vattnar förtorkade land,

och en ros kan dofta, en äng bliva grön

mitt i öknens brännande sand.

D Andersson:

Kroginteriör

Det var höstregn och rusk och när klockan var tre

tändes lampan i taket på Backens café,

där var sorl och skrål av svärjande män,

och jag satt i ett hörn och drack öl med en vän

och jag såg bara smuts och jag kväljdes av rök

från snarkande pipor och stekos från kök,

och mot taket steg struparnas surr som ett brus,

och i skymningstöcknet sken lampans ljus

helt matt och rött, likt kallnande blod,

och ur mumlet steg stojet mot tak och vägg,

och i dunklet nickade skallar och skägg,

och knotiga ansikten grinade fram

som dödskalleflin genom ångor och damm,

och från disken bräkte en hes grammofon

och ett dussin stampade takt med skon

och jag tyckte att skrål och skratt och snusk

och svärjande käftar och rummets rusk

smälte ihop till en helveteston.

D Andersson:

Jag skall gå genom tysta skyar

Jag skall gå genom tysta skyar,

genom hav av stjärnors ljus,

och vandra i vita nätter

tills jag funnit min faders hus.

Jag skall klappa sakta på porten,

där ingen mer går ut,

och jag skall sjunga av glädje,

som jag aldrig sjöng förut.

D Andersson:

Välkommen, o vår!

Välkommen, o vår, med din lovsång av ljus

och solvärmda vind kring den ensammes hus.

En urgammal spådom du skriver som ny

med skälvande skrift i den eviga sky.

D Andersson:

O Krishna...

O Krishna, vägen blott framåt

ditt folk du visat har,

men botar ej den bittra gråt

och sorg och synd som var?

För svår för mig din lära är,

för stolt ditt höga råd.

Den börda jag sen länge bär,

den lättas blott av nåd.

D Andersson:

Midsommarsol

Midsommarsol som strålar het ifrån de blåa tak,

skänk i min glädjes bägare att jag nu glömma må,

att jag nu glömma må att jag

med Broder och med Gud har sak,

och fröjdas åt din klara luft och dina skyar blå.

Och sänk dig sakta, ljumma natt, i bergens svala famn

och giv åt folk som vaka glatt en fröjd förutan namn!

Låt, sommar, fältens unga korn och täktens vilda bär

få dricka ymnigt dagg och ljus och giva hundrafalt!

Giv must åt klövern honungfull och grann,

färg åt duvkullan skär,

och strö var natt och varje dag välsignelse kring allt.

Så sjunger jag vid hedens kant, vid Kabofallets brus

och dyrkar högt, o sommarkväll, ditt underbara ljus.

D Andersson:

Om aftonen

Det var om aftonen som sommaren flög rakt i famnen min,

och jag log som i min späda barndomstid,

och röda, röda blomster i mitt hjärta gingo in

som en doft som var som evighetens frid.

Det var om aftonen jag älskade som jag ej älskat förr

och all världen var min sköna mörka brud,

och mitt hjärta stod på gavel som en salighetens dörr

med en ingång till förbarmandet och Gud.

Och jag hörde gamla sånger komma åter hemifrån,

och av det ljus jag drack blev själen stor och ny,

och alla gamla, gamla träd och alla glänsande strån

de sjöngo in mig i min barndoms gröna by.

Det var om aftonen, när vinden mot det blåa havet drog

som denna glädje lik en ängel grep mig fatt,

och jag förstod att vår Herre varje dag sin tjänare slog

för att spara all hans glädje tills i natt.

Och jag dansade bland träden och jag sjöng för ljung och sten,

och min visa var så hög som aldrig mer,

och den slocknade som glansen av himlens sista sken -

det var om aftonen, då solen hon gick ner.

D Andersson:

Som liten...

Som liten drömde jag ordlöst ve

om namnlösa ting, såg det onda ske,

det som icke har slut eller hopp.

Det skälvde, borrade, slipade ben

och vältrade berg av formlös sten

över skälvande gossekropp.

I skräckfyllda rum flöt natten hän,

fast min aftonbön på böjda knän

jag bedit i skymningens stund,

i en ändlös pinande evighetsring

förblindad jag slungades kring och kring

och stryptes för var sekund.

Det har intet språk: det var ingen tid,

intet rum, icke ljus, endast formlös strid -

det var helvetets hemlighet.

Vid min skälvande kropp satt min gamle far,

och när matt jag sporde vad drömmen var,

så sade han: ingen vet.

D Andersson:

Suckarnas mystär

Suckar, suckar äro elementet,

i vars sköte Demiurgen andas.

Se dig om! Vad gladde dina sinnen?

kom ditt hjärta fortare att klappa,

och med fröjdens milda rosenskimmer

flyktigt stänkte dina bleka kinder?

Säg, vad var det? Blott en suck av vemod,

som, ur andelivets källa fluten,

vilsefor i tidens labyrinter.

Tvenne lagar styra mänskolivet,

tvenne krafter välva allt, som födes

under månens vanskeliga skiva.

Hör, o mänska! Makten att begära

är den första. Tvånget att försaka

är den andra. Skilda åt i himlen,

en och samma äro dessa lagar

i de land där Achamot befaller,

och som evig dubbelhet och enhet

fram i suckarnas mystär de träda.

Mellan livets sorgesuck och dödens

mänskohjärtat vacklar här på jorden,

och vart enda andedrag förkunnar

dess bestämmelse i sinnevärlden.

Ser du havet? Ilande det kommer,

vill med blåa längtansfulla armar

under fästets bröllopsfacklor sluta

till sitt bröst den liljekrönta jorden.
Se, det kommer. Hur dess hjärta svallar

högt av längtan! Hur dess armar sträva!

Men förgäves. Ingen önskan fylles

under månen. Själva månens fullhet

är minutlig. Med bedragen väntan

dignar havet och dess stolta böljor

fly tillbaka suckande från stranden.

Hör du vinden? Susande han svävar

mellan lundens höga poppelkronor.

Hör du? växande hans suckar tala,

liksom trånsjukt han en kropp begärde

att med sommarns Flora sig förmäla.

Dock ren tyna rösterna. På lövens

eolsharpa klingar svanesången

ständigt mattare och dör omsider.

Vad är våren? Suckar blott från jordens

dunkla barm, som himlens konung fråga,

om ej Edens maj en gång begynner.

Vad är lärkan, morgonstrålens älskling?

Näktergalen, skuggornas förtrogna?

Suckar blott i växlande gestalter.

Mänska! vill du livets vishet lära,

o, så hör mig! Tvenne lagar styra

detta liv. Förmågan att begära

är den första. Tvånget att försaka

är den andra. Adla du till frihet

detta tvång, och, helgad och försonad,

över stoftets kretsande planeter,

skall du ingå genom ärans portar.


E J Stagnelius:

Grymt verklighetens hårda band mig trycka

Grymt verklighetens hårda band mig trycka.

Av törnen blott en efterskörd jag samlar

på glädjens fält och lik ett korthus ramlar

var väntad jordisk fröjd, var dröm av lycka.

Allena stödd vid tålamodets krycka

jag i en vild, en nattfull öken famlar

och i mitt spår den tunga kedjan skramlar

vars länkar döden blott kan sönderrycka.

Dock tröstar mig den himlaburna sången.

Från himlens borg en rosenkransad Ängel

i gyllne flykt han sig till jorden svingar.

Milt han mig vidrör med sin liljestängel.

Straxt falla kopparkedjorna av fången

och vingen höjs och silverrösten klingar.


E J Stagnelius:

Skrivaredans

Molniga måndag räckte mig kransen.

Självtro växte, blodet steg.

Kvittrande tisdag miste jag sansen,

veks för en ordstöt, släppte balansen.

Trött som en vaxbild i smälta neg...

Vaknade plundrad, stum och feg.

Löven, som rulla, rita i sanden

liten dödsdikt för sekund...

Virrig och vitnäst smög jag på stranden.

Strängen gav blåsa, blodade handen.

Väntande nya olyckspund -

nykrönt jag vart en torsdagsstund!

Solgudar goda! Ödslen med glansen!

Spelet klang och stämman kvad.

Ej jag förgäves trampar i dansen,

skrivaredans för skrivarekransen! 

Tack för de svala, gröna blad! 

Fri är jag åter, frank och glad!

Fredag blev vedag!

Bäst jag i segerdans raglar,

sträckes ur molnet en hand.

Dunderord haglar - fingrar och naglar

riva min krans, med dess virvlande band.

Skrift står med blixtstaplar skriven:

"Ära med lögn är given!"

Stelnad jag stannade dansen,

bleknade, teg...

Trofasta torsdag räckte mig kransen. 

Självtro växte, blodet steg.

Fredag, min vedag, miste jag sansen.

Vaknade plundrad, stum och feg.

B Sjöberg:

Skogsrået

Han, Björn, var en stark och fager sven

med breda väldiga skuldror

och smärtare midja än andra män -

slikt retar de snöda huldror.

Till gille han gick en höstlig kväll,

då månen sken över gran och häll,

och vinden drog

med hi och ho

över myr och skog,

genom hult och mo;

då var honom trolskt i hågen,

han ser åt skogen och har ej ro,

han skådar åt himlabågen,

men träna de vinka och nicka,

och stjärnorna blinka och blicka:

gå in, gå in, gå in i vinande furumo!

Han går, han lyder det mörka bud,

han gör det villig och tvungen;

men skogens dvärgar i kolsvart skrud,

de fara med list i ljungen

och knyta ett nät av månens sken

och skuggan från gungande kvist och gren,

ett dallrande nät

i ris och snår

bak vandrarens fjät,

där fram han går,

och skratta så hest åt fången.

I hidena vakna ulv och lo,

men Björn han drömmer vid sången,

som runt från furorna ljuder

och viskar, lockar och bjuder:

gå djupare, djupare in i villande gåtfull mo!

Nu tystnar brått den susande vind,

och sommardejlig är natten,

och vällukt ångar från blommig lind

vid tjärnens sovande vatten.

I skuggan hörs ett prasslande ljud:

där böljar en skär, en månvit skrud,

där vinkar en arm,

så mjäll och rund,

där häves en barm,

där viskar en mund,

där sjunka två ögon i dina

och leka så blå en evig tro,

att alla minnen försina;

de bjuda dig domna och glömma,

de bjuda dig somna och drömma

i älskogsro i vyssande sövande furumo.

Men den, vars hjärta ett skogsrå stjäl,

får aldrig det mer tillbaka:

till drömmar i månljus trår hans själ,

han kan ej älska en maka.

De ögon så blå i nattlig skog

ha dragit hans håg från harv och plog,

han kan ej le

och förjdas som förr,

och åren de se

in om hans dörr,

men finna ej barn och blomma;

han vesäll åldras i öde bo,

kring härden stå sätena tomma,

och väntar han något av åren,

så väntar han döden och båren,

han lyss med oläkeligt ve till suset i furumo.

Varför är den goda dum

Varför är den goda dum -

varför den kloka ond -

varför är allt en trasa -

C J L Almqvist:

Ålderdomströsten

Smickra pojken, blinda mor! 

Åt hans självsvåld bifall blicka;

böj dig, spänn igen hans skor,

stoppa namnam i hans ficka;

vänta, pilten blir väl stor.

Se i hoppets perspektiv

(alla mödrar sett detsamma)

glädjen för din framtids liv;

vad han pekar på för mamma

strax den söta gossen giv.

Mamma! Detta ljuva ord

låt till yrsel dig berusa.

Agan är ju snillets mord;

kela, eftergiv och krusa;

följden inom kort blir spord.

Pilten kammar upp sin lugg,

bär som yngling frack och piska,

ler åt söta mor i mjugg,

tröttnar vid att evigt sliska,

blir på sonlig vördnad njugg.

Unga herrn, förvänd och tvär,

styrd av infall och av nycker,

dagligt mera sturskhet lär;

och när denna sorg dig trycker,

gör han gäck av ma chére mère.

Spillda böner, fåfäng gråt -

fädernet till sista summan:

Junkern vandrar lastens stråt,

skryter av att lura gumman,

gör din kassa jämt försåt.

Stackars mor! Vad sorgligt slut!

Men, på flathet skall så hända.

Skurken suckar var minut:

Gud, låt kär´ngen ta en ända,

att jag mödernet får ut!

A M Lenngren:

Den är lycksalig

Lycksalig är den man, som ej,

gift runda året om, sin kvinna trätsjuk funnit,

som, från det blida ja han uti brudstoln vunnit,

ej sedan skalla hört mångtusen sträva nej.

Lycksalig är den man förvisst,

vars femtonåriga och danserfarna dotter

vid smicker och konfekt och suckar och komplotter

utur sin rosenkrans ej någon blomma mist.

Lycksalig är den man därnäst,

som fromt sin unga son till lärosätet sänder,

och vilken ej befinns, då han tillbaka länder,

på lärdom likså blott som uppå rock och väst.

Skrivet till bords då olyckan hände

Allting skapat har ett slut.
Händelserne var minut

denna dom i minnet kalla;

troner störtas, riken falla,

oceaner torkas ut;

solar släckas och försvinna,

världar grusas liksom glas -

bör man då så sällsamt finna

att en tallrik gick i kras?

A M Lenngren:

Bleka dödens minut

Ja, du kommer till slut,

bleka Dödens minut,

då med granris min port blir prydd,

då min fönstergardin

utav blommig satin

blir på mitten tillhopasydd,

då min hand har en ros i förvar,

om vars doft ingen aning jag har.

Ja, du kommer till slut,

bleka Dödens minut,

då jag vilar så gömd och skydd.

Stärkta veck överallt.

Allting skiner så kallt.

Kandelabern, den hyrda, bär

sina ljus utan glans,

och den svartaste frans,

som fanns köpa, den finnes här.

Våta kinder sig skymma i flor,

såsom rosor i dimma, jag tror...

Stärkta veck överallt.

Allting skiner så kallt

där, som Döden med lien är.

Under klockornas vin

in de bära terrin

på en blåmanglad duk, så ren.

Solen, blek bak gradin,

slår i glaskaraffin

ned en stråle med gullgult sken.

Gamla frackar ses runt kring mitt stoft,

alla dunsta de malpappers doft.

Under klockornas vin

in de bära terrin,

en glaserad, med blom och gren.

Snart står kammaren kall

med sin svartklädda pall,

tom och dragig och väldigt arm.

Något bortrivet blad

av en krans far åstad

för ett vinddrag från fönstrets karm.

Ute höras de pulsa i snön

under klockornas ängsliga dön.

Snart står kammaren kall

med sin svartklädda pall

och en bårduk på stolens karm.

Allt för mycket besvär...

Jag så föga begär.

Bättre varit, att falla få

som ett blad faller ner,

virvlar runt och beger

sig till vila bland stoft och strå.

Daggen faller, och frosten gör vitt,

snart är bladet i smulor förspritt.

Allt för mycket besvär...

Jag så föga besvär

utav klockor och sånger då.

Ja... Men har du en ros,

kan du lägga den hos

mig på kullen, när dock du går

vägen strax där förbi

under fåglarnas skri,

medan sommarn, den glada, rår.

Kan min ande med dimfingrar då

vänligt vinka - nog görer den så!

Som en fjäril, som vind

vill jag röra din kind

ibland kors och bland snäckor små.

B Sjöberg:

Gustaf Frödings jordafärd

Bort gå de,

stumma skrida de

en efter en till skuggornas värld.

Klockorna dåna. Tungt slå de,

mullra och kvida de,

sjunga sin sång till de dödas färd.

Milslångt borta jag sitter.

Ändå hör jag klockornas slag.

Hela vårt land i vinterns glitter

hör de klockor, som ringa i dag.

Sommar var du och blommande vår,

sävens sus vid sjöarnas stränder.

Sov, vår sångare, sov på din bår,

lyft på tusendes händer!

Vitt blev ditt hår. Långt blev ditt skägg.

Solen sken in på bibelns ord,

där du satt vid din vägg

som Job på sin hög av aska och jord.

Förunderligt stort är ett människoöde.

Dröm och saga och skummande flöde,

vågor och lågor och stormars kör,

men hon själv är det sköraste rör.

Dö, dö, det är rösten hon hör,

när hon skapar och frågar och spanar.

Allt fåfängligt,

allting jordiskt dör, dör,

men hon själv blir det verk, som hon danar.

Skald, stig genom nattens dörr

kungarak till skuggornas skara!
Oförgängligt

strängaspelet, det silverklara,

ljuder ännu för oss som förr.

Lördagsmarsch

Så tågom vi på gammalt stråk

med stamp, så marken ruskar.

Hugg in, bom bom, du tappra påk,

på blommor och på buskar!
Där flöjer kon, hör skällans klang,

och alla ungar tjuta.

Ur vägen barn och gummor! Pang!

Där stöp en fönsterruta.

Men sticker någon näsan ut,

ja då, bom bom, vi slå, bom bom

den snoken på hans snut.

Vi akta ingen kostbarhet,

som fädrens salar prydde.

Av slottets skönaste tapet

vi säck och segel sydde.

Vi räddes ingen mödas svett,

när friden lång vi kände,

men satte våra svenska spett

i kyrkans golv och bände.

Och mången häll, som spettet bröt,

är nu, bom bom, itu, bom bom,

och golv åt våra nöt.

Vi buro där, så ekot skalv

- säll den sig rätt beflitar -

de dödas vårdar från sitt valv

och slogo dem i bitar.

I kyller och i rockar blå

de sovo under stenen,

men våra oxar fingo gå

och släpa undan benen.

Vi äro herrar utan krus,

med håg, bom bom, för dåd, bom bom,

ja, herrar i vårt hus.

Men sträck ej alltför karsk och brav

ditt huvud över flocken,

då skall ditt stolta huvud av

och rulla över stocken.

Tag pluntan fram! Helt om, stå still!
En klunk får ej fallera.

Ett fagert rike hör oss till,

och få vi där marschera,

då blir det vårt till domeda,

då vill, bom bom, till sist, bom bom,

det landet ingen ha.

Gycklare

De komma i främmande kläder

och lära oss sitta och gå.

De tala om sunnanväder

och peka som flöjlar och spå.

Men vinden plötsligt vänder

och blåser från annat håll,

då stå de på huvud och händer

i svenska säckar och såll.

Och då blir stugan stängder,

med hemmasittare full.

Kom, fläkt från homeriska ängder,

blås av dem fjäder och ull!

Jag hörde dem fordom slipa

mot himlar och gudar sin kniv.

Nu sjunga de psalmer och lipa.

Så ändas gycklares liv.

Undret

Under över alla under,

höga, outgrundligt stora!

Ulvens klyfta blev ej ditt hem,

ej det mörka havets djup.

Född blev du att vandra

i den gyllene människoleken.
Broder, syster, du som än

går din väg på jordens stjärna,

kort är livets väg och kvällen snar,

blid och glatt förnöjsam ändå var.

Strid på stridens dag och lek på vilans!

Sök försynt din ro bland goda hjärtan,

yr i våren, vis i åldern,

och när vitt ditt huvud sjunker,

prisa undret, att du föddes

människogestaltad, gudalik,

undret över alla under!

Om tusen år

En dallring i en fjärran rymd, ett minne

av gården, som sken fram bland höga träd.

Vad hette jag? Vem var jag? Varför grät jag?

Förgätit har jag allt, och som en stormsång

allt brusar bort bland världarna, som rulla.

V v Heidenstam:

Vore jag ett litet barn

Vore jag ett litet barn,

då skulle jag gå ut och leka,

bygga mig en liten kvarn

och ro min lilla eka.

Mången vän, som här jag vann,

under vita lakan blundar,

och nu är jag en gammal man,

som sitter vid brasan och grundar.

Gåta, saga, jordedag,

ditt djup kan ingen loda.

Ännu samma barn är jag

och människorna goda.

I rörelse

Den mätta dagen, den är aldrig störst.

Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd -

men det är vägen, som är mödan värd.

Det bästa målet är en nattlång rast,

där elden tänds och brödet bryts i hast.

På ställen, där man sover blott en gång,

blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.

Oändligt är vårt stora äventyr.

K Boye:

Jag vill möta...

Rustad, rak och pansarsluten

gick jag fram -

men av skräck var brynjan gjuten

och av skam.

Jag vill kasta mina vapen,

svärd och sköld.

All den hårda fiendskapen

var min köld.

Jag har sett de torra fröna

gro till slut.

Jag har sett det ljusa gröna

vecklas ut.

Mäktigt är det späda livet

mer än järn,

fram ur jordens hjärta drivet

utan värn.

Våren gryr i vinterns trakter,

där jag frös.

Jag vill möta livets makter

vapenlös.

K Boye: