Nu är sagan slut, förklungen
deras kärleks sång,
fylld av klagan, röd, som ljungen
breds vid solnedgång.
Från de båda ödestingen,
sorg och tungt begär,
ha de bråda gått där ingen
återvändo är.
Ej mer seglar han kring vida
hav; och ingen sjö
återspeglar vid hans sida
mön från Erins ö.
Jaktens tröga falkar rugga.
Tyst är skogens horn.
Ej hans höga hjälteskugga
skönjs mot månlyst torn.
Dem har flamman lyst och plågat,
sen de först till havs
drucko samman. Mänskor frågat
vilken dryck dem gavs.
"Kärlek skådas flyktig, svinner
bort som dröm och dikt.
Dessa bådas stjärna brinner
oföränderligt."
Kung, du sov och se, din sköna
brud stal Tristan bort.
Dem skall lov och ära kröna,
fast ditt svärd slår hårt.
Fast det kalla stålet hämnas
dubbelt brott, kung Mark,
skall bland alla han dock nämnas
drottningens monark.
Böjen hjässan, mör, och sjungen
vekt! Strön mörk cypress!
Med prinsessan jägarkungen
flytt från Lyonesse.
Röda släckas bloss som brunnit
på Tintagels stup.
Deras snäckas segel svunnit
bort på mörkblå djup.
I de snår, som blomma över
deras vilas land,
suset rår, som Merlin söver
i Brocéliand.
Sorg ej bleker nu den båldes
kind, ej smärta svår.
Honom smeker mjukt Isoldes
sommargula hår.
Tidens tunga skörd har bäddars
glömd bland gräs och mull.
Dessa unga två har räddats
för sin smärtas skull.
Kring dem dagas vår och fäller
hägg och hagtorn vit.
Deras sagas ministreller
ha följt med dem hit.
Hell er! - I som skönt kring paret
vävde sångens väv!
- melodi som eld och klarhet,
gråt och brus kring stäv!
Svår att slita drömmen lockar.
Bort mot västerns sky
sagans vita fågelflockar
fly...fly...fly.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar