Sommardag

Aldrig är daggen på lingonriset

som diamanter och pärlemor,
aldrig ser skogen ut på det viset,
när man blir stor!
Källblänk och solglimt och grön, sval skugga
djupt in där sagan bor!

Ingen frågar vart man tog vägen,
ingen vet var man är.
Trasten drillar, talför och trägen:
"Stanna då, stanna här!"
Djupare in bland skäggiga granar
stigen slingrande bär.

Aldrig fanns det ett tempel mer stilla
än längst uppe, där tallarna stå.
Kronornas kvistar blicken förvilla,
himlen är ändlöst blå.
Långt ner från ängarna röster höras,
liar och räfsor gå.

Än är så svinnande långt, långt borta
sorger av alla slag,
drömmen är evig, timmarna korta,
skogssus, bäcksorl och jag.
Dallrande luft för drömmar och vingar,
ljuvliga sommardag!

Kvällens rymd blir ett hav i flamma
ovanför däld och häll,
och på röster som ropa och glamma,
ekande djup och väll
bergets väldiga gråstensbringa
svarar, när det blir kväll.

Hilda Olsson (Kerstin Hed):