Marseljäsen

 

Framåt, I barn av fosterlandet,
vår äras morgon lyser klar.
Emot oss fräckt förtryckarbandet
djärvs höja sina blodstandar.
Vårt öra re´n från fjärran lystrar
till soldateskens hemska larm,
som smyger skonlöst vid vår barm
att strypa mödrar, viv och systrar!
Giv akt, medborgare!
Slut leden, rot vid rot!
Framåt! om orent blod
än forsar kring vår fot!

Vad vill då denna hord av trälar,
som piskas våra led emot?
Tror man sig kuva fria själar
med fängsel och med fjättrars hot?
Mitt folk! I forna dar de brände
på krökta ryggar skymfens sår.
Nu ingen tvinga oss förmår
i träldom åter och elände!
Giv akt, medborgare!
Slut leden, rot vid rot!
Framåt! om orent blod
än forsar kring vår fot!

Vad? Skola främlingar befalla
och våra bygder stifta lag?
Och våra unga krafter falla
för fale soldenärers slag?
O, Gud! Om trälar skola böja
vår nacke under okets tvång!
Om nidingar ännu en gång
till våra härskare sig höja!
Giv akt, medborgare!
Slut leden, rot vid rot!
Framåt! om orent blod
än forsar kring vår fot!

Ve! er, tyranner! Ve! och bäva!
Med fasa ser er an en värld!
Ve! er, menedare! Där sväva
i rymden redan domens svärd!
Ett folk i vapen står mot eder;
och stupar i sitt blod en man.
strax föder jorden då en ann´
och jämna tätna våra leder.
Giv akt, medborgare!
Slut leden, rot vid rot!
Framåt! om orent blod
än forsar kring vår fot!

Dock, skona denna arma skara,
som ej sitt ödes skam förstått!
Låt högsint glömska straffet vara,
som drabbar legohjonens brott.
Men slå till jorden utan skoning
de blodsmän, som dem driva fram,
som skända, sölande i skam,
sin egen moders helga boning.
Giv akt, medborgare!
Slut leden, rot vid rot!
Framåt! om orent blod
än forsar kring vår fot!

O, kärlek, du, till fosterjorden,
sänk dina flammor i våra barm!
Kom frihet, segerängeln vorden,
och led oss du i stridens larm.
Inför all världen så vi bära
ett vittnesbörd om samlad makt:
och ovän vi till fota lagt
ser döende triumfens ära.
Giv akt, medborgare!
Slut leden, rot vid rot!
Framåt! om orent blod
än forsar kring vår fot!