Här är svalka och frid.
Lutande stugor, knut vid knut
vittna om gången tid,
stå där bland tåtel och hallonris
gråa, böjda på gamlingars vis,
se bortom åsarnas blånande dis,
murkna allt mer och mer.
Ändå de bära, fast glömda och grå,
hänsvunna tiders spår,
än i mäktiga stockar stå
ristade namn och år.
Ännu tala ur trä och sten
röster, stumma för längesen,
gärning, glömd och förbi -
människor, färdmän, som vandrat sin stråt,
gått som vi genom glädje och gråt,
trott och strävat som vi.
Vakna ej minnena sakta till liv
här i den susande ron,
stigna ur blånande bergmassiv
åter i syn och ton?
Mumlar ej vinden i björk och tall:
"minns du hur visor från jäntor i vall
ledde en gång kring myrar och fall
skällornas kling och klong?
Klöv efter klöv, fot för fot
gick över stigarnas sten och rot
skaran, gungande lång,
letade väg bland vindfall och stup
in i villande granskogsdjup - - -
Långt, långt bortifrån glänta och hed
kommo de åter i sjunkande sol,
trötta på mygg och knott.
Tacka och get, kulla och ko
gingo till vila i vallens ro,
hade det ganska gott."
Aldrig mera i solröd kväll
klövjas till svedja och slog -
aldrig en kittel på ärrig häll,
aldrig en skälla i skog!
Aldrig en glad och trallande flock,
härmande gökrop och vallarlock,
drager hit opp när veckan är slut -
aldrig en stråke vid stuguknut
kallar trofast och ömt.
Väggens randgräs och stickelbär
vittna att människor vandrat här,
strävat, hoppats och drömt.
Trasten spelar sin pärlande låt,
bäcken klunkar som suck och gråt
tätt invid stugans dörr:
Grönskande sommar, vinter vit -
ingen skall bo här, ingen gå hit -
aldrig blir det som förr!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar