När jag än var barn

När jag än var barn och ljusens vekar

brunno skumt i åldrigt bibliotek,

ljöd, där glömsk jag stod av dagens lekar,

klassisk sång ur mörka skåp av ek.

Stum jag dröjde vid de gamla banden,

där ett folk har sina skatter tömt,

sakta smekte gossehanden

över gyllne ryggar ömt,

sakta tog jag så en bok ur raden,

läste med mitt hjärta överfullt,

firade, när tyst jag vände bladen,

diktens svårmodsrika offerkult.

Sakta tändes evighetens smärta

som en gnista djupt i blodets ström.

Det blev stort och tyst i barnets hjärta,

seklers längtan drömde i dess dröm.

Skönhetshungerns oro tärde vaken,

språkets vällust smekte och betog.

Lågan kämpade i staken.

Helig midnattstimma slog.

Utanför de djupa fönstren rördes

trädfantomerna i spöklikt ljus,

och i risigt kala kronor hördes

svarta slagregns sagorika brus.

B Malmberg:

Koreansk teater

Inför inbjudna civila och militära åskådare har 

en FN-trupp fått företa ett blodigt anfall i Korea.

Jo tack, jag sitter utmärkt nere på parketten.

Det är ett stiligt stycke som teatern ger.

Se, nu fastnar åter en soldat på bajonetten!

Sån tur för diktaren att det finns fler. 

Nu hörs en dämpad viskning ifrån bänkkamraten:

Förlåt, min herre, men en sak jag ej förstod. 

Vad var det som sprutade så vackert ur soldaten? 

Å, jag begriper. Jaså, bara blod. 

Ja, ni har rätt. Det verkar kanske lite löjligt. 

Ni måste skura scenen snart, herr regissör, 

och säga till aktörerna att de om möjligt 

inte skriker så förfärligt när de dör. 

Det finns så många andra bättre sätt att måla,

hur bajonetter sliter opp en körtelgång. 

Hur vore det om man i stället för att vråla 

sjöng en liten känslig frihetssång?

31/1 -53

S Dagerman:

Vid lutans knäppar

 

Vid lutans knäppar 

och odaliskers dans ambassadören 

till feta läppar 

för sorbetglaset, glömsk av silkessnören. 

En hymn till nattens stjärna sjunger kören. 

O, I eunucker, 

som blomstergårdarne i Stambul ansen! 

Bak bärstolsluckor 

en hög gesandt förs bort av ambulansen. 

Se, purpurfanan sänks på bambulansen.

H Löwenhjelm:

Stolta minnen

 

Tyskar som rymde hit från Hitlers krigstjänst 

straffades av den svenska demokratin, i vars 

ögon de fortfarande tycks vara misstänkta. 

Vår kurs var trettio silverspänn 

och inga nassar gråter. 

De mörka åren tycks vara än,

hur underligt det låter. 

Många flyktingar vid vår port 

stod tills dagen bräckte. 

Det var ju verkligen slarvigt gjort 

och straffades med häkte. 

Stolt var Neutraliens själ 

och skaftet på vår kratta. 

Att någon vägrade slås ihjäl 

kan ingen storsvensk fatta. 

Visst är frihet och sådant bra 

och frihetskämpar värderas 

men hål i bröstet skall kämpen ha 

om han vill accepteras.

29/1 -47

S Dagerman:

Syndafloden

Över öknen kommer budet:

floden är över oss, floden är över oss!

Men det fjärran dova ljudet

av dess vågors flöde

söver oss, söver oss.

Bundna av ett hemligt öde

röras våra steg i dans.

Lampor tändas,

blickar bländas

utav elds och smyckens glans.

Närmre flodens vågor svalla,

tungt och välvande, tungt och välvande.

Men vi drömma, drömma alla,

sträcka saligt våra händer

skälvande, skälvande,

lyfta härdens röda bränder

såsom facklor i vår ring.

Ljus i dansen

gjuta glansen 

över alla jordens ting.

Budet ropar: vaknen alla,

floden är över oss, floden är över oss!

Hör, dess böljor tunga svalla!

Men vi viska endast: Dårar,

svallet söver oss.

Glansen, glansen oss bedårar -

obegripligt är ditt tal.
Facklan svingar

som i ringar

utav gnistor i vår sal.

Budet ropar: gårdar sprängas,

bräckta grunderna grusas fallande.
Vilda mänskohopar trängas

samman högt på bergens spetsar,

hopplöst åkallande.

Gränslös ångest hatet hetsar,

brant inunder, kniv i bröst,

hand kring strupen,

men ur djupen

högre stiger dånets röst.

Bud, de dunkla orden nå ej

hjärtan drömmande, hjärtan drömmande.

Floden? Svallet? Vi förstå ej.

Tyngre hörs det dova bruset,

strömmande, strömmande.

Dansen, dansen under ljuset

med berusat ögas blänk!

Dansen, dansen

och bekransen

lockars svall i gnistors stänk!

B Malmberg:

Kung Karls drapa

 

Kall på båren i
konungaborgen
Karl den femtonde
vilar.

Dom över döde
nordmannadrotten
framtid fälle med
oväld.

Man var han.
Kung var han.

Nu vår sorg faller vida.

G Wennerberg:

Onkel Sam och den snälle gossen

 

Gossen Franco satt och grät vid grinden.

Då kom den snälle Onkel Sam förbi

och strök den lille över sammetskinden.

Käre gosse, varför gråter vi?

Jo, jag har tappat mina sju pesetas

i förrgår morse när jag slogs så bra,

och alla pojkarna i klassen retas

och ger mig inte det som jag vill ha.

Här har du pengar, säger Sam medsamma.

Vad ska du köpe dig för denna slant?

Jag tänkte hänga min gamla mamma

och rep är dyra saker, inte sant?

Förståndig gosse, snyftar Sam och skänker

den snälle pilten några dollar till.

Det är så roligt med barn som tänker

på sina mödrar. Så lycka till!

28/1 -54

S Dagerman:

På judiska kyrkogården i Prag

 

Lägg icke blommor, band och fransar

på vården över deras ben,

ej livet gav dem sköna kransar

men sten. På vårdarne lägg sten!

Så gjorde fädren, de som jagats

från land till land i spe och skam

och genom sekel som ej dagats

sett ghettots jämmer slå sin stam.

Där den förtröttade fått somna

från hemlös vandrings tistelstråt,

och ängslat hjärta äntligt domna

från andras hån och egen gråt.

Där ej med sommarns löften gäcken

den döda ro, som vunnits re´n.

Ej blommor lägg som kärlekstecken

på vårdarne, ej grönt. Lägg sten!

O Levertin:

Lustigt över slätten spänner

 

Lustigt över slätten spänner

vintern sina vita tält,
och den häpne åbon känner
knappast sina egna fält.
Dagens ljus och nattens lågor
gnistra emot snön med lust,
sundets vågor
sova kring den frusna kust.

E Tegnér:

Vid Norra Brandskåpet

 

O vinter, med snö på skaren

och träden i rimfrostblom!
Raskt skidan på trottoiren,
och norrut, till tullens bom!
Här måste berusad jag stanna
och blundande känna mot hyn
hur flingorna singla likt manna,
med inspiration ifrån skyn.

Fall, drivsnö, å grå fasader,
å skyltar och fönsterbleck,
å burspråk och piskestrader,
å trappor och ledstångsräck!
Låt allt bli förstrött och besnögat,
förpackat, förborgat, förglömt...
blott icke det purprade ögat,
som Brandskåpet riktar så ömt!

Det bjuder emot att sätta
sig in i ett eldsutbrott,
om skåpet ej fanns till rätta
men vore ett minne blott.
Det bjuder emot att besinna
den vådliga tidsfristutdräkt,
som rödhannen erhöll att brinna,
tills brandcorpsen hann att bli väckt.

Men eljest, i stort sett taget,
fall, drivsnö, som sagt å allt!
Ju mer som blir överdraget,
ju läckrare tavlans halt.
Ja o, vad en kullerstent trästad
i gräddlika snömassor klär!
Jag önskar, jag vore en Fjaestad,
om ej jag fått bli den jag är.

A:lfr-d V:stl-nd (Nils Hasselskog):

 

Här är en bok för er, I svenska mödrar

 

Till Herr Doktor Johan von Horn då han av trycket lät utgå sin Svenska Jordegumma anno 1697

Här är en bok för er, I svenska mödrar hit!
den på ert modersmål er kan till pricka lära,
hur en sig skicka bör i nio måna´rs tid,
när hon sig känner på en kärlig tyngsel bära,
och hur hon lyckligt sen må Evas äpplebit,
så rätt som görligt är, i rättan tid betala.
Bort hädan, unga mör! I ären än för smala,
och dessa bladen stå er ej att läsa fritt;
er, svenner, även väl förbjudes denna läxa,
det går allenast an dem, som i rundan växa.

Har den väl orätt dömt, som fordom dessa tre
i faran lika höll, i lika ordning ställde:
en sjöman, den i storm sig vill åt havet ge,
och den, i våndan står med fostret under bälte,
samt en, den sig i fält till drabbning färdig gör,
där döden en gång ej men tusen resor mötes!
Hur nödigt är det då, att barnsängshustru skötes,
bör utom att som de, som fromma kristna bör,
sig i den Högstes skydd i all sin tid befalla,
också för allting mäst hans bistånds makt påkalla.

Ty fast all mänsklig konst er hjälp och bistånd svor;
dock står det allt hos Gud, han månde våndan lisa.
Naturen öppnar ej den minsta pärlemor,
när svarta tordönsskyr en omild himmel visa;
det grova hednafolk har detta grant förstått,
när det med tacksam håg ett lyckligt barnafägne,
den blida Junos gunst och vårdnad ödmjukt ägne;
men åter tvärtemot, när som det illa gått,
åt foster eller mor, ell´ bägge skadde blivit,
åt Junos hat och hämnd och vrede skulden givit.

Gud vare evigt tack! Vi ha ett bättre ljus,
till vilket vi vårt hopp och våra ögon vända,
och sköta litet om, i vilket himlahus
planetren med sin gång begynna eller ända;
fast Tor ett vidrigt sken utav sin fader får,
och Mars på tvären ser, dit morgonstjärnan tindrar,
vi tro likväl, att slikt vår framkomst icke hindrar;
ty Gud utöver dem i ny och nedan rår.
Ifall ock något men av någon stjärna flyter,
förstånd och vilja rår, om vanart sinnet lyter.

Men vartut ärnar jag? Jag vågar mig för högt;
mitt första uppsåt var med några rader prisa
dens oförtrutna flit, som noga sammansökt
och genom öppet tryck på svenska velat visa,
hursom på bästa sätt en tung och fruktbar kved
bekvämligt utan tvång och med den minsta möda,
dock med den Högstes hjälp må lyckligt kunna föda,
och vad i vidrigt fall för fara är därved,
vad miss- och olycksfall av oförstånd plär hända,
och att en konstig hand kan mycket sådant vända.

Hör systrar, tron I väl, att det är mödan värt
att äga denna bok, evad sig därpå löper!
Spar till ert eget gagn en enda Djurgårdsfärd,
ell´ några kannor bär, dem mången dyrt nog köper;
det är en ädel ting att veta själv besked,
och hur i sådant fall en kvinna sig bör skicka.
Det går ej alltid lätt, vi ha ej lika lycka,
jag har en del försökt av själverfarenhet.
Om jag er råda får, så mån I ej försumma
att äga var och en Den Svenska Jordegumma.

Herr doktor, det är visst, att allt vårt kvinnokön
till evig tacksamhet er högst förbundet finnes,
men mot så stort besvär är det en föga lön,
en vedergällning, som på intet ställe synes;
ert namn och minne må en malm ell´ marmorstod
med välförtjänt beröm åt eftervärlden lämna,
det rå vi icke med, det må vi icke nämna,
dock blir emellertid vår rena vilja god,
och skall ert ros bland oss odödligt stå och vara,
så länge kvinnor finns och mödrar stå i fara.

S E Brenner: 

Hagbergs klagan

Kommunisten Hagberg klagade i remissdebatten

över den nya rättegångsordningens brister.

Hvi suckar så tungt i remissen

herr Hagberg och tuggar sin kalk?

Ack, rättens rot är så vissen

och rutten vår rättegångsbalk.

Ty snubblar den här perioden

herr Hagberg en kväll i Ny Dag,

så hängs han inte i Boden.

Han måste ta flyget till Prag.

Och det är om något en nesa

för vår urgamla nordiska ätt,

att en riksdagsman måste resa

så långt för att få lite rätt.

Nej, laga att misstaget rättas!

Var lite förståelsefull!

Låt Hagbergs rättshunger mättas

i Sverige för resornas skull!

22/1 -53

S Dagerman:

På Agnes-dagen: Ack, du underbara blå afton!

 

Ack, du underbara blå afton,
hur skall jag komma in i dig?
Jag går ju utanför
denna blå vägg
och kan inte tränga igenom den.
Omkring mig mumla vardagens blacka skuggor,
de gläfsa och tugga som gamla tomma munnar.
De nafsa mig och vilja gärna bitas.
Jag är trött
på dem. Trött.
Och min panna har blivit fårad
och mina fingertoppar naggade.
Jag vill bort från det som är grått och fult,
bort från en unken luft som bara suger.
Jag vill skönhet.
Blå skönhet.
Mitt hjärta bränner ju av längtan
och dess oroliga slag förvirra mig.
Jag vill vara listig och fal
för att slippa in i det blå.
Har jag intet
att sälja?
Något som jag kunde vara av med
och giva som en lösenspant?
Som en tiggerska vandrar jag
i suckar omkring den blå muren.
Släpp in mig!
Jag ber därom.
Men ingen vill höra på mig,
ingen vill öppna för mig.
Då förstår jag att den blå muren
kommer att fordra det orimliga:
mitt stackars hjärta,
mitt röda hjärta.
Jag skriker för att den vill ha
det enda jag inte kan leva utan.
Men fast jag ej själv vill det
börja mina magra händer gräva
som krokiga klor,
som slipade näbbar.
Och mitt bröst häver sig i ångest.
Klorna slita sönder det.
Ett hjärta — en sådan liten tingest —
sitter ändå så hårt fästat vid kroppen,
den älskade.
Det sköter hela det tunga maskineriet,
oljar det med frustande blod.
Ja, genom hjärtat lever jag
och kan ständigt trampa runt i det grå,
i det fula,
och höja skrumpna ögon mot skyn
som är så full av stjärnor.
Min längtan efter det sköna blå
är starkare än kärleken till hjärtat.
Jag river ut det,
jag räcker fram, det.
Tag det! Släpp nu in mig
till den blå skönheten!
Men knappt har jag uttalat orden
förrän allt blir svart omkring mig.
Natten kom
över jorden.
Jag var dum som gav mitt hjärta.
Nu ser jag ej längre den blå muren.

(Ur BLM nr 1/1932)

A von Krusenstjerna:

På Fabian-dagen: Stridssång

 

Till vapen, kamrater! Se, viggarna ljunga,
och stormmolnen vältra sig, brandröda, tunga
ur öster, där nyss man en ljusning förnam.
Ur grändernas kyffen, ur vildmarkens kojor;
till vapen! förrn våldet i eviga bojor
slår fast vår för friheten kämpande stam.

Du svek mig, du rosende dröm om försoning.
Nå, må det bli kamp utan nåd och förskoning!
ty död eller frihet är allt jag begär.
Ej likar det honom bland trälar bli funnen
och slava med tungan utskuren ur munnen,
som nordmannablod uti ådrorna bär.

Jag gick där och slet och kung Frode jag födde.
Med svett och med hjärtblod hans yngel jag gödde,
det ur mina benpipor märgmusten tog.
Dock led jag det tåligt och tänkte: omsider
det varder nog ljusare, sällare tider,
då alla bli bröder och alla få nog!

Men då kom tyrannen med piskan och bojan
och bjöd mig att bliva som hunden vid kojan
och krypa och slicka förtryckarens fot;
så skulle helt visst icke lyckan mig svika,
jag skulle få bröd och en sillbit tillika
och fattiginrättningen sist ta mig emot.

Jag skulle ett "hem" och en "hustru" mig vinna;
få slavpiskarns skändade "trotjänarinna"
och skänka mitt namn åt ett faderlöst barn.
Och efter som nöden hann slavskaran öda
så skulle jag avla och hon skulle föda
och fylla vakanser vid guldkungens kvarn.

Jag skulle var friboren längtan fördränka
och endast en gudsnådlig tanke få tänka,
som lyckats få nåd för prelatens censur:
att, eftersom guld ej i arv var mig givet,
så hade jag alls ingen rätt här i livet,
men stode i rang under stallarnas djur.

Vem? Jag? Jag, som tog första stegen på färden
vid handen av farfar, som slagits med världen
en gång, då bataljen vid Dennewitz stod;
som ägde en far, den för intet sig böjde,
och farbror, som domnad i blodpölen dröjde,
då negrernas frihet sköt upp utur blod.

Jag skulle bli slav! Nej, så djävlar anamma!
Om biltog och brödlös jag blir gör detsamma,
men frihet skall kämpa om fädernas jord;
så länge en man mäktar öppna ett öga,
så länge en trasa finns kvar av de höga,
de trotsiga, skumstänkta klippor i nord.

Jag hälsar er, frihetens, fylkade leder!
Det stundar till strid, låt mig få ibland eder
en plats under frihetens röda banér.
Jag kväves i tröghetens äckliga gömma,
vill ut! dit de sjudande dropparna tömma
sig ut ur mitt hjärta på slagfältet ner.

Och randas den dag, då jag friheten sviker
och ut ur dess led för en övermakt viker,
och feg eller trolös ur striden ses fly.
Då måtte mig fädernas skuggor förbanna,
och tankarnas ljus släckas ut ur min panna,
och tärnorna mig som en pestsmittad sky.

Och sviker jag även, ej rättvisan sviker,
den undran, men blott för ett ögonblick, viker
och skaffar i vildmarken stridbara män.
Och falla vi alla, ej sanningen faller -
den sönderslår bojor och bommar och galler
och samlar en skara till striden igen.

F Månsson:

Ljuslängtan

 

 

Människa, varför föddes du att älska ljuset?

Det syns så sällan,
och dina skumma ögon skönja intet
av själva källan.

Du fick ej någon ljusets jord att bo på.
Nej, stormen sjunger
och mörkret tätnar. Vad har du att tro på
för själens hunger?

Se, tidens rymd är full av släckta stjärnor,
av skövlad tro och ideal som falla.
Visdomens dryck, med hjärtats frid förvärvad,
har smak av galla.

Du kunde ha det lugnt. Du kunde nöjas
och stridlöst låta mörkret slutas om dig.
Nej, liv är strid för ljus. O, hjärta, darra
i kamp mot mörkret utom och inom dig!

Hilda Olsson (Kerstin Hed):

På Henry-dagen: Den Stora Dagenefter

 

Den Stora Dagenefter

då stjärnorna hicka

och alla ärkeänglar dricker vichyvatten

skall vi samlas på kaféet

lyssna

till kvinnoben-melodier.

H Parland:

Den fulländade roboten

Senaste nytt på robotfronten är en schackspelande robot,

som dock avbryter partiet efter tre drag på grund av äckel

och nervositet.

En robot som lagar konserver

- inte så nytt så det stör.

Men en robot med trasiga nerver

det måste vi hurra för.

Så ljusnar det jordiska hålet.

Klart skiner i forskningens ljus

och lyser oss framåt mot målet:

ett robotsinnessjukhus.

Och herrarna räknar och räknar

och räknar väl troligen ut

en robot med magsår och fräknar

och plåtvärk i tarm och trut,

sen, slutligen, trött på att klaga

sin nöd för en dos vetenskap,

tar sig ordentligt av daga

medelst svetsningsredskap.

Hr Roboten P. och Pärson

- skillnaden: material.

Att få en hr Robot till svärson

blir plåtfabrikörens ideal.

O, snälla pupill som är fuktig:

en tår på teknikens standar.

Tänk, snart är den nästan så duktig

som pappa och mamma var!

18/1 -51

S Dagerman:

Det är en lång väg ifrån vår Herre

Det är en lång väg ifrån vår Herre. 

Det är en lån lång lån lång väg.

Fjärran från friska

jag dväljs bland de sjuka.

Vindarna viska:

Gå till brunn efter vatten, din kruka.

Kommer inte Dåren?

Är han mig på spåren?

Är jag praecox eller hysteri?

Är jag manisk eller depressi?

Har jag tagit morfin?

Är jag full utav vin

eller utav idioti?

Är jag icke la très grande paralysie générale

(bland psykoser: med vajande plymer en

väldi grann general!)

är jag sjuk utav samvetskval.

Har jag dödat min lilla chaufför, 

är jag anständig tant som sig bör?

Snart så kommer dåran.

Snart är dåran här.

Hon hör ej till våran

kommun-ministär.

Jag är sjuk utav kärlek till dig.

Du vill icke ä-, älska mig.

Jag sitter bakom muren

kikar vint i korrekturen.

Är jag klok eller galen?

Vill du dansa med på balen?

Trio – tio – trio – nal,

lumi – lummi – dummi – dal.

A von Krusenstjerna:

Briggen San Antonio

 

Hör tonsättningen här!

Jag heter San Antonio, jag kom från Rotterdam.
I vind och vita sjöar red jag högt på haven fram.
Rorkätting och binnacle de skeno såsom guld,
och helig min Antonius han var oss alla huld.
Ja, helige Antonius var med i all min lek
med händer knäppta som till bön, Antonius av ek.
Så god galjonsbild fick jag att på haven bära fram,
och snidad from av snickar Hook i soligt Rotterdam.

Hans kåpa lyser grå och gul med rep mot vridet knä,
min helige Antonius, Antonius av trä.
Hans radband skimrar grönt mot sjön, hans blick är hård av år.
Fast frestad liksom förr alltjämt mot himmelen han går.
Min mesanmast har djupa ärr, min jibbom gnisslar gällt,
att brassa fall för dödsens storm min skeppare beställt.
Åkallan hördes på mitt däck och bön på isig back,
jag låg för sjön, så högt mot skyn jag såg Antonius´ klack.

O jungfru dig förbarma i öde stjärnlös natt!
Ty onda andar tog min bom och revet tog min ratt.
Min helige Antonius och jag fått uppbrottsbud,
vi gå till sängs med tång till strå, Antonius min Gud.
Antonius du rider än så stolt som aldrig förr.
På redlöst vrak du hört oss be på knä vid dödens dörr.
En styrman har jag icke mer som hör min sista bön.
Han höll mitt roder avgrundsfast och följde ner i sjön.

Nu gungas jag i tysta djup och vaggas ömt till ro.
I rivna luckor, murkna klys nu tång och musslor bo.
I gröna sjöar vrides vilt, Antonius, ditt knä
med blicken upp mot grånad sky, Antonius av trä.
Och djupt inunder rämnat däck i ljuslöst ökenhav,
där ligga bleka mina män till sängs i sandig grav.
Och ömt jag San Antonius för till bädd på bankars grus.
Hans brustna ögon bedja skyn om stjärnor och om ljus.

D Andersson:

På Hjalmar-dagen: En skymningsvisa

 

Jag ville ha sånger att sjunga
och vänner, som lyssnade på.
Men timmarna göras mig långa
och dagarna äro så grå.

Ej solskenet längre vill lysa,
i glädjen bo tvekan och tvång,
och djupt i mitt innersta frysa
de källor, som närde min sång.

Allt tätare vinterns kyla
sin sådd över livet strör,
och mänskorna kunna ej skyla
hur värmen inom dem dör.

Jag ville se stjärnor glimma
vid vägens och vandringens slut,
ej drunkna i duggregn och dimma
och plånas av skymningen ut.

Jag ville ha kvar en gnista,
när natten en gång faller på,
en dallrande ton i det sista,
som dallrade vackrast just då.

H Procopé:

Konungens sorg

 

Ordet “sorg“ lät konungen förbjuda vid hovet,

“olycka“, “kärlek“ och “lycka“ som alla gjorde ont, 

men “hon“ och “hennes“ funnos ännu kvar.

Hans drottning smekte honom som ett barn, 

i skymningsstunderna låg han vid hennes bröst 

med ögonen vida av smärta. 

Han lyssnade med ångest till alla steg som närmade sig dörren, 

och motvilja spred sig över hans ansikte.

Skrattade tärnor på gården likt silverne källor, 

blev konungen blek och bytte om samtal.

Ingen ung kvinna med blonda lockar fick längre visa sig ute med obetäckt huvud,

och de små danserskorna i korta kjolar

voro alla bannlysta från hovet. 

När våren kom gick konungen icke ut i trädgården, 

han låg på sitt rum mot norr ... 

Våren blickade blekblå in genom rutorna.

E Södergran:

Vinter i öster

Antisemitismen griper omkring sig i Ryssland,

där fem judiska läkare anklagas

för att ha mördat framstående statsmän.

Picassos vita turturduva

nödlandade i morse i en gruva.

Ny Dag beskriver vinterns mod:

Svart hätta, något stänkt med blod.

I år bär ryska judar gärna

om halsen rep, på rocken stjärna.

Kamrat Iwan får pris för att

han byggt en galge på en natt.

Utomlands, kan Tass bedyra,

tar såna byggen minst tre-fyra.

Judestjärnor bleka skiner.

Dödens stora skrivmaskiner

 

präntar i ett iskallt rum

sitt femårsevangelium.

15/1 - 53

På Topeliusdagen: Bokhandlaren

 

 

Nej, aldrig så finns där en myra i stack 

så trägen som vi, stackars folk, i vårt fack, 

när mammor och pappor 

i dörrar och trappor

oss hänga om julen i häl och i hack.

 — Herr Hyllberg, var god, välj en bok åt vår Frans! 

 — Herr Hyllberg, åt Lotta små bilder i glans! 

 — Herr Hyllberg, soldater! 

 — Herr Hyllberg, teater! 

 — Herr Hyllberg, ett julkort med bilder och krans! 

 — Men säg mig, vad önskar då frun för en bok?

 — Naturligtvis en, som är rolig och klok,

moralisk för resten .. . 

den sista med hästen 

och jägarn och tigern, den var då på tok. 

Så kommer en fröken, läskunnig och van. 

 — Jag skulle få byta min sista roman ... 

 — Men den är ju bläckad 

och riven och fläckad, 

den har nu visst redan gjort rund genom stan!

Mankerad går fröken sin kos, när en svärm 

av skolbarn de knuffas vid diskar och skärm. 

 — En griffel! Ett gummi! 

Pennaler med rum i!

Presentkort pä sländan och skrivbok med pärm!

En gubbe vill pruta fem penni precis 

på nästa års almanack, tjugu i pris. 

 — Men solen skall skina 

och vädret stå i’na, 

för annars så duger hon ej åt vår gris. 

 — Nej, käraste, säger hans gumma, låt se 

en psalmbok, den nya; vad står där måske? 

Nej, skall det nu vara 

Guds ord att förklara? 

Här står ju ej ens margelunda, o, ve!

Sist kommer en liten en pilt och begär 

en bok, som skall vara den vackraste här. 

 — Nå, vad kan den heta? 

 — Ja, hur skall jag veta? 

Men Robinson, tror jag, och Fredag det är. 

Och hönorna värpa, och tupparna slåss, 

och böckerna spraka som gnistor och bloss, 

och boklådan härmar 

allt grannare pärmar, 

men om vi bli klokare, fråga ej oss! 

Det bästa i går är i dag mer ej känt, 

och råttorna gnaga författarens pränt, 

men offrad och svuren 

åt litteraturen, 

herr Hyllberg står kvar som en evig student.

Z Topelius: 

Djurens vänner

Djurplågeriet vid cirkusarna debatteras livligt i samband med premiären på en svensk björnfilm. Bland försvararna märks givetvis en känd cirkusdirektör. 

Hur lida icke lejon ibland hedningar! 

Vad björnars liv ändå är kallt och armt! 

Deras iden saknar ofta värmeledningar. 

Dock klappar cirkusdirektörens hjärta varmt. 

Till djurens hjärtan bär han stora nycklar.

Hans eget klapprar som en lösgom gör. 

Han vet att björnar längtar efter motorcyklar

och att lejon drömmer om en tysk domptör. 

Han gråter när han räknar Lapplands-milarna

som trötta björnar går i ur och skur 

i stället för att vila sig på cirkusbilarna 

i någon liten varm och trevlig gallerbur. 

Och stackars lejon som drar kring på fälten 

i svarta Afrika intill sin död. 

Ge dem alla varsin stol i cirkustälten 

och cirkusdirektörer såsom dagligt bröd! 

14/1 -53

S Dagerman:

Förslag till lösning av parkeringsproblemet

Fräcka typer börjar understå sig

att ställa bil vid stadens trottoar.

Varför stoppar inte Karlsson bilen på sig?

Har ni inga fickor i kostymen, karl?

Vad ska herr K förresten här att göra?

Sätt gatorna på motbok liksom Kron!

Nästa kvartal får stockholmarna köra

i Jokkmokk. Det blir bra motion.

Men större tankar rör sig bak min panna.

Ett uppslag skänker jag till vår polis:

Bilister borde ej få lov att stanna

- utom när dom ska häktas givetvis.

Därmed, tror jag, har jag lyckats knäcka

en mycket samhällsfarig paranöt.

Till sist ett ord på vägen denna vecka:

Om ej trafiken fanns - hur lätt den flöt!

13/1 -54

S Dagerman: