Hans kropp är inte död men helt förvandlad

 

Hans kropp är inte död men helt förvandlad
och oberoende av rum och tid.
Han överför sitt hjärtas eld till andra,
och där den brinner upphör döden, allt får liv.

Hans kropp är inte död men helt förvandlad
och oberoende av rum och tid.
Han andas på de sina här i tiden
och andas genom dem förlåtelse och frid.


©Margareta Melin (publ. med förf:s tillstånd)

M Melin: 

Glad Påsk?

 

Emanuel Linderholm och Sveriges Religiösa Reformförbund tillägnad, jfr Dog Jesus inte på korset? samt SvPs147.

(Se även På tröskeln till Marias hem)

Upp, min tunga,

att besjunga

honom som på korsets stam

stacks och blödde,

jorden gödde

som ett slaktat helårslamm,

han ur griften

som i skriften

aldrig verkligen trätt fram.

Att han gjorde

vad vi borde

är ej vår rättfärdighet,

att han kände

vårt elände

gör ju inte slut på det,

att vi ärvde

nån reservdel

hjälper ej när vi gick bet.

Vi förlossas

blott på låtsas,

avgrundens och dödens makt

blev ej bunden 

i den stunden

då han sitt finito sagt,

han ej velat

vad vi felat,

fram sin enkla lära lagt.

Gamla, unga,

får besjunga

Faderns takt och ärlighet,

även bära

Jesu lära

ut till dem som önskar det,

prisa Anden,

som i sanden

bygger slott av enighet. 

A Holmberg:

Uppstånden, uppstånden vår Frälsare är

 

Påskdagen den 8 april 1860 på oceanen (Atlanten):

Uppstånden, uppstånden vår Frälsare är, 

nu gläd dej, du jord som han skapar och bär! 

Nu jubla, ni himlar, åt allt han oss gav, 

och hoppa, ni höjder, och brusa, ni hav! 

På Golgata djävlarna tjöt av triumf,

ja, helvetet gladdes när himlen var stum, 

för nu hade mörkret fått Ljuset på knä 

och fäst Herren själv på förbannelsens trä. 

Men ve dej, du helvete, vakna, du värld, 

för frälsningens Furste blev inte förtärd! 

Knappt var han i graven i dagarna tre 

så kunde man honom i vårsolen se! 

Var är nu din udd, du förskräckliga död? 

Var är nu din seger, du helvetesglöd? 

Du synd, var är nu den ohyggliga kraft 

som du genom lagen sen urtiden haft? 

Vår Herre har uppstått och graven är tom 

och syndare frias från död och från dom. 

Stå upp från de döda, ta vara på det 

och prisa den heliga Treenighet!

C F W Walther:

Påsk

Smek bort blodet från gråtande hjärtan.

Förlossningens solsken, rena och bränn!

Påsken drar in efter långfredagssmärtan.

Nu blånar uppståndelsens timma igen.

Det ondas var fallet och segern det godas.

Så svor vi vid korset och bödlarnas plös.

Men Petrus, förnekaren, lever och frodas 

och Judas med pungen går ledig och lös.

Han hängde sig inte. Han sitter i stolen

och äter sitt påskägg och harklar sig hest.

Men mellan den frysande mänskan och solen

står påskarnas galge evärdligen rest.

S Dagerman:

Friskens och Runii resa till Dalarön påskafton 1712

 

Med herr Baumans Friska måg
for jag runt omkring kompassen,
dock så att jag alltid såg
bergen och den gröna vassen.
Vill jag aldrig vara frö,
om på större sjö
jag till någon ö
livet vågar,
ty jag frågar
efter giftas mer än dö.

Men vår beckhäst var så lam,
att vi ej förrn andra dagen
efter fyra beten fram
hinte, klockan nie slagen.
Stego vi då av vår häst,
gingo in därnäst.
Värden var till gäst,
men hans kvinna,
vår värdinna,
tro fritt, var ej uteläst.

Fägnad kom oss strax emot.
Vad var det? Jo, töva lite!
Vänlig min och magebot
i det skönsta aquavitæ.
Detta var den första skåln
och en sup på åln,
varmed mor i gåln
lät oss känna,
hon kund' bränna
och kurera feta kåln.

Brännvinsbröd var fint på trån.
Minns, fru Lisa lät oss smaka
i de delikatske rån,
att hon också kunde baka.
Ja, en morgonvard så rar,
som hon åt oss bar,
plär min mor och far
endast bruka
för de sjuka
och på stora högtidsdar.

Tidegärden gick nu på;
vi ock gingo dit tillika.
Aldrig nånsin förr än då
hörde jag nån fisk predika.
Men jag märker Torsken kan
mer än någon ann,
ty tro fritt att han
talte mustigt,
sjungde lustigt,
ja, han dundra som en man.

Sen vi hållit högtidsmål
och i kyrkjan blivit kloka,
bar det hem till supa kål
och se åt, om mor lärt koka.
Minns, hon kunde detta ock
som den bästa kock.
Hon bad äta; dock
ville maten
själv ur faten
i oss, utan trug och lock.

Nu var till ett präktigt hus
en god grundval lagd att byggja,
jag skull sagt: ett mäktigt rus;
skull nu visa, hon kund' bryggja,
och som denne byggningssak
stod i stilla mak
utan gny och brak
bäst i gärden,
hem kom värden
och halp till att göra tak.

Du skallt veta, ho du äst,
att han är en lustig ture,
och om du vill bli hans gäst,
måst du spela kuckulure.
Du får inte bli nån sik
eller bruka svik,
öl och vin tillik
han dig giver,
tills du bliver
brödromen fast mycket lik.

När man länge armen krökt,
yttra sig de goda tankar.
Jag har detta själv försökt.
Förr än vi tömt ut ett ankar,
fick jag det jag efterfor,
till min ära stor,
av en inspektor,
en barmhärtig,
öppenhjärtig,
trogen, kär och såter bror.

Mig är tiden allt för trång
att beskriva hela påskan,
andr' och fjärd'dags kyrkjegång
och hur där vi hörde åskan,
hur vi spelte, hur vi log,
hur vi for till skog,
hur vi noten drog
och fick stickor,
hur för flickor
örngott vi i famnen tog.

Summa: För en spelkamrat
fanns där brädspel, kort och bricka,
för en hungrig fanns där mat,
för en törstig fanns där dricka,
vackra ögon för vår syn,
dunder uti skyn,
lust i hela byn,
utan pengar
blöta sängar
för en sömnig ögnebryn.

Fyra dagar var jag där,
vet dock ej, hur det sig rimmar,
som mitt tycke likväl svär,
att det knappt var fyra timmar.
Kom man Stockholm fritt och döm
för ett slätt beröm,
om man är så öm,
att man saknar,
när man vaknar,
kärnan av en ljuvlig dröm.

Stockholm måste vara kärt,
fast jag ingen hustru Bengta
hade, den mig kunnat lärt
efter dess caresser längta.
Ty till Stockholm trådde jag
från ett sådant lag,
där jag med behag
hos min kvicka
lilla flicka
önskat bli till domedag.

Vem är den? En skälm som vet,
men jag hoppas hon är ärlig.
Nog därom, kom du förtret,
och du återfärd besvärlig!
Hur gick den? Jo, jo, min bror,
när man lyckan tror;
bonden flitigt ror,
hästar tingas,
föttren tvingas
till att flitigt nöta skor.

Jag for fort på märren min;
Friskens kusk den var en hona,
och som han på kärran sin
satt, vill' han sin handskar skona,
stack han då, den mannen arm,
händren, att bli varm,
uti kuskens barm
uppå skogen.
Jag i krogen
stod och vänte, full med harm.

Var då viss, att resan står
uppå makalösa fötter.
Stor sak att du lite går;
det gör gott, fast du blir trötter.
Sen kan du väl åka få,
din kamrat också.
Vill det ej förslå,
fort på märren,
en på kärran,
sist bli knektar bägge två.

Detta var nu så ett tåg,
upptåg tänkt' jag det skull bliva;
det var ock min stora håg
om alltsammans bättre skriva.
Likväl är det nu så hänt,
att man detta sänt
till ett monument
och en visa
åt fru Lisa,
fast hon bättre har förtjänt.

J Runius:

Gåvorna

Nu sjunker vinterdagen ned

mot dygnets svarta sida.

Den väg jag går blir mera bred

och hedarna mer vida.

Där brinner fjärran på min stig

en låga klar och gul.

Dit drar på nytt min längtan mig:

där väntar mig mor Jul.

Du moder Jul, vars ljusa fred

och vita gamla händer

oss kalla hem från skog och hed,

från gator och från gränder,

du var i skuldlös barndomstid

vår längtan hösten lång.

Du vinkar än med gåvor blid

och tända ljus och sång.

Så giv oss, goda moder, giv

i Kristusnattens vaka;

men gåvorna till tidsfördriv,

dem ha vi lärt försaka.

Giv glädje och giv hälsa den,

vars själ är sjuk av sorg.

Giv livets nödtorft var och en,

som går med bettlarkorg.

I högbänk led den syndens vän,

som skygg på tröskeln dröjer

och vilkens pannas veckning än

en bunden ångest röjer;

vars kind var midnatt brinner röd

i orätt lustas lek,

men som vid dagens första glöd

hans blygsel sminkar blek.

De, vilkas andedräkt är het

av lidelse och hunger -

för dem om ro och evighet

en sång du halvhögt sjunger.

Sänd den, i vilken avund värkt

ett stänk av fred, och ett

den slagne, vilkens hy är märkt

av grämelsernas bett.

Giv svar på gåtorna åt dem,

som fråga och som stirra.

Låt upp för en sekund ett hem

för alla dem, som irra.

Led den i snåren vilse gått,

och ljusning den beskär,

på vilken något sällsamt brott

i ensamheten tär.

Söv med en moders veka röst

all världens trötta själar.

Och trött är den, på vilkens bröst

bekymrens ödla krälar;

den, på vars hud var morgonväkt

en smärta dryper vax;

och tröttast den, som livet räckt

ett knippe tomma ax.

Men den är kort, den festminut,

som moder Jul oss sänder.

På heden ut, på stigen ut,

på gator ut och gränder!

Vår frist är all. Åt vem som vill

jag skänker bort den skatt

av gåvor, som jag drömt mig till

en stjärnklar Kristusnatt.

 
H Söderberg:

Passionstid

 

I.

I detta nu, när våldet rår,
förtrösta och hav mod!
Det finns en makt, som ej förgår
om några dagar eller år,
och den är god.

Var seger vart ett nederlag,
när våldet segern skrev.
Men det finns en av annat slag:
Det nederlag, som påskens dag
en seger blev.


II.

Då sade de: Här äro tvenne svärd.
Han svarade i ångestfull förbidan:
Ja, det är nog. Så klarnade hans värld
och han befallde: Stick ditt svärd i skidan!

Det var den natten, då med svärd och bloss
de drogo ut och togo honom fången
och de som inte flydde ville slåss
och Petrus hörde hanen tredje gången.

Med svärden är det gammalmodigt nu,
men varje dag är scenen dock densamma.
Den man som smet i mörkret - var det du?
Och är jag den, som plötsligt börjar stamma?


III.

När flyktingströmmen fyller världens gator
och blodet färgar alla hav och sjöar,
vill tanken mumla: "Glöm ej, Imperator,
än finnas dolkar eller fjärran öar!

Ur länderna, som din armé befolkar,
ur hav, som gråtits över det gemena,
slå silhuetterna av hatets dolkar
och hägringen av hämndens Sankt Helena."

Du mörka tanke, varav alla jagas
i mördarmörkret kring tyrannpalatsen:
dag blir det först, när allas ögon dragas
emot den höga huvudskalleplatsen,

och vi, som härskat, hatat eller hämnats
på härskarna, förhärdade och fikna,
förkrossade förstå vartill vi ämnats:
att ej varandra utan Honom likna.


IV.

Som rövare hängdes de båda
bredvid dig - men ännu på jorden
rövarna råda.

Hur ofta av tvivel jag kväves
och snuddar förfärat vid orden:
Dog du förgäves?

För min skull du allt måste lida?
Och blodet - för min skull det flyter
fram ur din sida?

Min tanke kan intet förklara.
Den mumlar förbittrat, att myter
allt måste vara.

Jag trodde, att tron var en klippa,
där allt utom visshet och glädje
jag skulle slippa.

Nu vet jag, att tron och dess öden
är leken, hur två slår den tredje
ännu i döden.

Högmodigt min tanke och vilja
från dig och din lidandesgåta
söka mig skilja,

och först i förkrosselsens stunder,
när över mig själv jag kan gråta,
blommar ditt under.


V.

Nej, detta är inte det liv jag vill.
Det är ett annat liv jag längtar till -
ett liv som tar min sista återstod
av tro och kraft och mod och tålamod.

O Kristus, som led korsets nöd och skam,
hjälp mig den enda, svåra vägen fram!
Gör mig till ett med alla som just nu
av råa knektar pinas såsom du -

med barn och mödrar, som just nu förgås,
med män, som just i natt av kulor nås,
men, Herre, Herre, även med var knekt
som står och flinar ondskefullt och fräckt.

De äro alla människor som jag,
och för oss alla led du Långfredag,
och för oss alla stod du också opp,
och därför är ditt kors mitt enda hopp.

H Blomberg:

Om Nattvardens stora hemlighet

 

Mer är mig ej förunt, ej bör mig mera veta

och mer begär jag ej: det är och blir mig nog,
att den mig återlöst, förrän han avsked tog,
sig själv har skiftat ut och bjudit alla äta.

O himmelsk Kost och Värd! Låt aldrig mig förgäta,
påminn mig allt för ett den gunst dig därtill drog,
styr ock mitt blinda vett långt bort från denna bog
att sådan hemlighet av förvett efterleta.

Jag tror och vet förvisst att jag min Jesus får
här under bröd och vin - och vad jag ej förstår
har ingen ängel än sig understått att skåda.

Så kom, min Själavän, förena dig med mig
på obegripligt sätt, så finner Satan sig
med all sin makt för svag för oss förenta båda.

S E Brenner:

Nu flyga häxorna på svedda kvastar

 

Nu flyga häxorna på svedda kvastar
ut genom natten som är tät av dimma,
och hela rymdens här av otyg hastar
bort under stjärnorna som töcknigt glimma.
I luften skälva än de vilda skratten,
när ondskans anhang drar åstad i natten.
Vårvinden dånar genom gårdens aspar.
I natt är porten stängd med dubbla haspar.

De sitta oblygt gränsle över taken
och stryka runt kring gården för att fumla
med dörrarna, och den som ligger vaken
kan höra deras hesa röster mumla.
En häst i stallet rister skrämd i grimman,
och hunden gläfser ängsligt ut i dimman.
Men här är rökt med sju slags gräs från ängen,
och tofflorna stå vända under sängen.

Vad rör oss de besatta och besupna?
Här bliver ingen störd av deras brådska.
Nu äro fastans veckor genomlupna,
och Herrans husfolk är berett till påska.
En dimbeslöjad måne står i nedan.
Gårdsfolket sover under dynor redan
med helgdagsallvar över anletsdragen.
Nu är det natten före långfredagen.

Det brusar dovt och allvarsamt från stranden,
där tunga vågor larma med varandra,
och tjockan drives inåt över landen
av vindarna som över taken vandra.
Det knakar ifrån bjälkar och från sparrar,
när längan för en kraftig vindstöt darrar.
Nattvinden pustar alltjämt tungt i bälgen,
men snart skall dagen börja gry till helgen.

I Löfström:

Med anledning av den första gudstjänsten i den nya domkyrkan

Vid Consist.-Not. Abraham Nenséns begravning d. 27 Mars 1846.

Det nya templets klockor ljuda
och till dess öppna portar bjuda
den skara, här så talrik går.
Hon skyndar dit, att första gången
där se, vid bönen och vid sången,
«hur helgedomen härlig står.»

Vad i dess prydnad än må fela,
djupt rör oss ren det stora hela
och lyfter upp till Gud vår själ.
Men bäst det sköna verk oss gläder,
vad sorgeståt här tyst inträder,
högtidligt talande likväl!

Att människan av jord är tagen,
skall åter varda jord: den lagen
är då det första ordet här.
Nej, hör förut en sång om livet, [1]
som blir den trogna själen givet
i templet, som där ovan är.

Vad du begynt, o Gud, fullända!
Ack, värdes hit med ordet sända
din Ande i var själ som tror!
Bygg din församling här och verka
hos henne så, att man må märka
hur i din kyrka själv du bor!

---

[1] De två första verserna af Psalmen 488 [jfr SvPs1986 nr 616:1] sjöngos fyrstämmigt av valda röster.


F M Franzén:

Den dövstumme bildhuggaren

 

Ur bergens sten högg jag bibelns helgon att smycka Guds hus.
I ljuset av målade rutor, av kronor och altarljus
de skulle tala från friser, i väldiga skepp och kor:
"Här sorlar själarnas källa och här det eviga bor."
Och eftertanke skall väckas och helig tanke bli tänd
av höga gestalter ur fjärran historia och legend.

Jag mejslade moder Eva, böjd som i skuld och bot,
och ormens platta huvud invid hennes smäckra fot.
Och bakom henne och Adam med draget svärd
en starkvingad ängel pekar mot okänd, villande värld,
där mänskligheten skall vandra mot kampen och morgonen
långt bort från sitt ljusa Eden och aldrig hitta igen.

Jag täljde ur stenen Moses, där patriarkaliskt bred
han steg med lagens tavlor från molntäckt Sinai ned,
jag mejslade ut kung David, en landets väldige far,
och visheten lyste från Salomos panna, öppen och klar.
I gyllne ljus står Maria, böjd beder Johannes invid.
Men klarast är ljuset kring Honom, som bjöd de betungade frid.

Jag fyller med dagrars drömspel, med färgers glöd
en värld, som var utan stämma och tom och död.
Med händer som milt befria min bundna, förstummade själ
mejslar jag andras syner i anfang och kapitäl.
I ständig kamp med stoftets trånga och blinda bud
går själen sin väg till vilja och ljus och Gud.

Är icke detta ett under, att jag som var stum
får bygga skönhetens heliga hymn i heliga rum,
att jag, som aldrig fått höra en orgels dån,
kan se hur linjerna stiga i lov till Guds Son?
Vi bygga väl ej så länge. Ett liv är kort.
Men drömmen, verket lever, när vi gå bort.

Du säger: "det är blott döda stoder av sten", och dock
stig, strålande människotanke, ur stenens gröna block
och bli till en levande stämma, som vittne bär
hur evighet bor i det stoftgrand en människa är,
hur släkte går efter släkte och vinner sin styrka av
längtan till något över klippor och jord och hav!

Hilda Olsson (Kerstin Hed):

Rimdans i fastlagen (fastan)

och därhos brudgumskrift över Herr Elias Bonge samt brudskrift över jungfru Margareta Elisabeth Köhn och bröllopsskrift över dem bägge 26/3 1713.

I. Fastlagsdansen

Vem har i bruk vara sjuk och i vers dock fälas och älas?
Gör icke jag var dag griftskrift, giftskrifter ogifter?
Rimmar och hostar iblann var om ann icke tungan och lungan,
hjärtskott och hjärnbrott ihop, två ofredsamma, ledsamma sysslor?
Bli då min död och dagliga bröd slika persar och versar?
Dansa går an iblann, men städse må snart göra ledse,
och lika smak, samma sak är rimma var eviga timma.

Allt för trått gör omöjeli’ gott. Förmågan, åhågan,
kraft och saft tynes av, går i kvav, förslöses, utöses.
Många de le, göra spe, då de se mig smida så tida
och giva fram mitt menlösa kram uppå trycke så mycke.
Mång’n ej vill värre namn vara till än att heta poëta,
och var en vers tillskärs, menar han hjärnskalen ä galen,
ja, tör väl ock med pock bara därför hög ära begära,
att han uti poesi är ohågse såväl som odågse.
Rimmare plä, ho de ä, bliva stackare, prackare mestdels,
så säger en. Än se’n? Jo, en annan knorrar och morrar,
vrider och rider, att han med tadla må kunna sig adla
men båd’ å brev och å den som skrev sätta prickar och klickar.
En uppå pamp och damp och en ann uppå gamman och samman
dundrar och svär, att det är den obrukligste, sjukligste svenska.

Nu får väl ock innan tolv en kolv åter höra mitt öra:
"Si, rimmen hans gå på dans, se, nu svärmar och härmar han Stiernhielm!
Ja, kära kar’, ett olika par minsann du och han är.
Han var poet, men du är en get, som stäker och bräker."
Tocke behag lär jag ha i dag hos många de vrånga,
ty de gemena humör ge gemenli gemena dusörer.
Pack för tack ger lyte och lack, plä vi säja på svenska.
Ty ville jag ge rimma god dag, slå pennan i rännan,
platt låta bli allt versmakeri och frälsa min hälsa.
Men vem får sitt slut föra ut? Vem känner ej vänner?
En kommer här, en där: "Jag tror, kära bror, du är yrsker!
Skäms inte du neka nu förvänta, galanta bekanta
ett nävetak? Stor sak! Var tapper, här har du ju papper,
penna och bläck! Var käck, grip uti, var ej enveten, håll i,
skriv och driv vad du vill, tig still, lät smäda och häda,
vem lik en hund bär avunden i grunden och harmen i barmen!
Den som vill bjuda till alla munnar stoppa och proppa,
måst’ hava visst mycke mjöl, vin och öl, många stoppar och proppar.
Lit på du har, kära kar’, ordryttare marga och arga,
gynnare dock förmer, kanske fler; lät klandra de andra!
Desse sku sist likvisst de belackare stackare kalla."
Nu då, välan, du min hand, fast skriva du tänkt låta bliva,
fast jag har os för ros, fast ofta profiten ä liten,
sysslan ä tung och hälsan ä tunn och all åtalan osunn,
lusten ä ljum och hjärnan ä dum utav matthet och trötthet,
skall du dock ej säja nej. Skriv man denna gången om Bongen!
Vill du ha ja, när du skall åsta’, bör ju du jaka själv nu.
Må göra då; se då här, var hon är, den åstundade skriften.

II. Bröllopsskriften

I vintras skrev jag om en ungkarl och en änka
en skrift, som mot min håg blev till ett trätefrö.
Nu får jag se, vad mig herr Tadlerkopf lär skänka,
när jag här skriver om en änkling och en mö.
Jag tror, att innan kort blir större konst att skriva
om giften, än det är att lycklig’ gifter bliva.

En ungkarl tycks ibland en änkling förfördela,
när han för honom bort en vacker änka tar;
en änkling tycks en sven ett puts tillbaka spela,
när han med jungfrun av till brudesängen drar.
Skull’ icke vara bäst, att änkling änka toge
och ungersven sin håg till jungfrukärlek sloge?

Den ena säger så, att om det äldsta paret
skall för all’ andra par i allt ett mönster bli,
så lär väl detta bli på frågan rätta svaret,
att ungkarls till en mö är bästa frieri.
Så var det, säger han, i början ordinerat;
den blomman är ock bäst, som ingen förr hanterat.

En annan ger till svar: skall första giftet vara
en regla just i allt, varefter man bör gå,
så kunde ingen sig med någon mänska para,
allt gifte skulle man då platt ur hågen slå;
ty därtill skulle visst då fordras alltför mycke.
mång sällsam qualité och mångt omöjligt stycke.

Då skulle de som här skull’ ärna bliva makna
först vara utan synd, ja utan arvsynd ock,
ofödda, utan släkt, nyskapta, spiller nakna,
barn-unga, fast ej barn, men ouppväxta dock;
och äntlig’ skulle sist Gud själv av himlen stiga
och dem här nere i en trädgård sammanviga.

Då skulle ingen få å andro gifte gånga,
som en gång varit gift och mist sin såta vän;
då bleve nättren visst för mången alltför långa,
som skulle längta få en sängkamrat igen;
så att det går ej an ta Adam och hans Eva
till mönster uti allt för oss, som efterleva.

Utav ditt första skäl är grunden nu förskingrad;
men vad det angår, som du se’n om blomman nämnt,
att hon är allra bäst, när hon är obefingrad,
så hör nu här till svar ett oförgripligt skämt:
vill du en sådan ha, så måst’ du dig förmumma
och så se till, var du kan få bli jordegumma.

Den tredje kommer till och vill en domar’ vara;
han tror, att han med skäl den andra straffa kan,
som på den förstas tal så skymfligt ville svara:
Hålt inne med ditt skämt, du junker, säger han.
Hör på, vad jag nu har för saker fram att bära,
jag skall er bägge två nu strax quid juris lära.

Det vill sig allra bäst, tro fritt, tillsamman skicka,
att sig en ungersven en änka tar till brud
och änklingen tvärt om en jungfru eller flicka;
det bord’ i lagen bli hos oss det elfte bud.
Ty världen ofelbart skull’ då bli mer förökter,
när som en oförsökt kom hop med en försökter.

Ja, säger denna man, som tycks ha högsta ljudet,
man blir då fullärd strax utav sin kära hälft;
här tar den fjärde i: hör I med elfte budet,
var viss att allt det där, det lär sig av sig självt;
vet, att de första två kund’ bägge lika mycke
och gjorde likväl strax på stunden mästerstycke.

Si här, den ena vill den andra inte väja:
här träta fyra män om bästa frieri,
och jag för min person som bonden sa’ vill säja,
att jag nu lägger mig slätt inte däruti.
Jag vill i denna sak alldeles vara tyster
och låta var och en begå, som honom lyster.

Vill han en änka ta, det kan jag äntlig höra;
vill han sig ta en mö, det må han se sig om;
vill han ta en förkränkt, det må han äntlig göra;
om han vill bli därfrån, jag skall ej säja: kom.
Om han vill lägga sig och sova hel allena,
ja, vill han stå på pall, jag skall det ej förmena.

Men brudgummen vill jag likväl för hurtig prisa,
som andra jungfrun nu djärvs göra till en mor;
och bruden, som nu vill för annars barn sig visa
en äkta moder huld, bör ock ha ära stor.
Gud låte deras val dem bäggjom väl bekomma
och ge det fromma par mångfaldig fröjd och fromma!

Jag önskar, ja jag spår dem mång lycksaligheter,
och deras egen dygd hon spår dem väl också;
än mer, i deras namn jag finner två profeter,
som kunnat mycket gott i fordom dagar spå.
Jag vill nu nycklen själv till denna gåtan visa
och säja, att det är Elias och Elisa.


J Runius:

Marias lovsång

Min själ prisar Herrens storhet,

och min ande fröjdar sig i Gud, min Frälsare.
Ty han har sett till sin tjänarinnas ringhet;
och se, härefter ska alla släkten prisa mig salig.
Ty den Mäktige har gjort stora ting med mig,
och heligt är hans namn.
Hans barmhärtighet varar från släkte till släkte
över dem som fruktar honom.
Han har utfört väldiga gärningar med sin arm,
han har skingrat dem som tänkte övermodiga tankar i sina hjärtan.
Härskare har han störtat från deras troner,
och ringa har han upphöjt;
hungriga har han mättat med sitt goda,
och rika har han skickat bort med tomma händer.
Han har tagit sig an sin tjänare Israel
och tänkt på att bevisa barmhärtighet
mot Abraham och mot hans säd till evig tid,
efter sitt löfte till våra fäder.

Maria:

Jungfrufödelsen förklarad

K G Hammar tillägnad till minne av en föreläsning om "heliga släkten" på Hälsinglands museum, vårfrudagsaftonen den 16 mars 2024.

(Jfr SvPs164 och Glad Påsk? )

På tröskeln till Marias hem

vi fattar äntligen

att vi lät lura oss av strunt

hon fablade ihop.

Så klart hon hade haft en man!

Ett under kan ej ske.

I varje fall kan inte Gud

rå på naturens lag.

Om det var Josef, Pantera,

en ökänd Gabriel

som fader var till detta barn,

det vet vi inte nu.

I varje fall blev Jesus stor,

gudomligt vis och klok.

Och det är vad man vill få sagt 

med namnet Jungfruns son.

På tröskeln till Marias hem

vi något snopna står,

för att vi alltför länge trott

på "Jungfruns" dumma lögn.

A Holmberg:

Jag gick i kyrkan

 

Jag gick i kyrkan.

Det var vår. Kanske palmsöndag.
Jag gick med mängden, jag övertalade mig och tänkte:
inte är du märkvärdigare än andra,
nog kan du gå i sällskap med dina medmänniskor
upp till gudstjänsten.
(Men i hemlighet bar det mig emot
att bli funnen i en mängd,
när det gällde andakten).

Prästen talade bra
utan att vara gripen,
gick rakt på en del,
överskylde somt, undvek annat.
Det var inte ämnat att gripa.
Det var bara ändå,
för att det var söndag.
Jag reste mig inte med de andra,
men kanske böjde jag huvudet med dem,
dock bad jag inte, tänkte blott...
Bäst var psalmsången,
så följde lysningar
och länsstyrelsens kungörelser mot kreaturssjukan.
Och det är riktigt:
kan man inte frälsa en människosjäl,
så kan man ju åtminstone
dra upp en oxe ur fördärvet...

Jag gick hem. Jag var densamme.
Jag gick i mina egna funderingar.
Jag tror inte på kyrkan,
men jag tror på Templets idé
som den största av idéer.

 R Jändel:

Mozart

Känslans oändliga värld låg bunden i magisk förtrollning, 

ingen förmådde att klart tala dess himmelska språk. 

Tonernas Raphael kom — och i tusen sköna gestalter 

blixtrar dess väsende fram, tolkat i smekande ljud. 

Hjärtats outgrundliga liv och tankarnas vimmel,

mänskliga lidelsens glöd, himmelens saliga ro, — 

allt för hans snilles eld sig kläder i smältande välljud, 

och med den döende ton sjunker en värld för vår syn. 

Enkel som ängens viol och djup som det rullande havet, 

sjunger han blommornas doft, sjunger han Guds majestät. 

Och när han lägger sin vinge till ro och sjunger sin svansång, 

likna dess toner en suck, pressad ur skapelsens barm.

C R Nyblom:

Sköldmön

 

Jag drömde om svärd i natt.

Jag drömde om strid i natt.

Jag drömde jag red vid din sida

rustad och stark, i natt.

Det blixtrade hårt ur din hand,

och trollen föll vid din fot.

Vår skara slöt sig lätt och sjöng

i tigande mörkers hot.

Jag drömde om blod i natt.

Jag drömde om död i natt.

Jag drömde jag föll vid din sida

med banesår, i natt.

Du märkte ej alls att jag föll.

Din mun var allvarsam.

Med stadig hand du skölden höll

och gick din väg rakt fram.

Jag drömde om eld i natt.

Jag drömde om rosor i natt.

Jag drömde min död var fager och god. - - -

Så drömde jag i natt.

K Boye:

Elsa Beskow 150 år:Årets saga - Mars med sitt långa skägg

Mars med sitt långa skägg 

lockar barnen utom vägg, 

lockar sippor små med tö, 

bäddar in dem sen i snö.

Sträng han är när han är ung,

barsk som själva vinterns kung,

men han tinar upp till slut,

förrn hans timglas runnit ut.

Gungar då så mild och len

kissar små på videgren,

brummar: "kissemissen min,

håll dig vackert i ditt skinn,

fast på töig dikesren

och med fjäll på bara ben

skrattande i rader stå

tussilagosystrar små!"

E Beskow:

Detta är Jonas Andersson

 

Detta är Jonas Andersson, född i Ölsund och Forsa. 

Vilka symboliska namn! Du dig slickar om munnen och tänker: 

Bodde jag törstige där, bort det, att candidam togam 

axla jag skulle som han och manus prensare och låta 

gubbarna välja mig ut att sitta och plågas i riksdan. 

Nej! Vid ölsundet bleve jag kvar och läskade strupen. 

Andersson också är född i Forsa församling och hemvan. 

Adertonhundradefemtioett han skådade ljuset, 

född av sin moder en dag i regniga månaden martio. 

Bibliska och Katekes var hans fröjd att läsa och lära, 

såsom det anstår ett barn som strävar mot samhällets höjder. 

Riksdagsman blev han som ovan är sagt och voterar och ävlas.

A Engström:

Ulrica som biskop i Skara

Ulrica som biskop i Skara

får svårt att de präster försvara 

som dissas av Gårdfeldt

och - nog är det svårsmält! -

sägs närmast rasistiska vara.

Ulrica som biskop i Skara

nu tänker nog prästviga bara

dem Gårdfeldt har godkänt,

för tänker de okänt

så kan man det värsta befara.

Ulrica, till biskop vald kvinna,

sägs vara den första att vinna,

men queerdogmatiken

rör till statistiken,

det måste ju stiftet besinna.

A Holmberg:

Vårnatt

 

Jag gick i den tysta natten.

Småstaden snarkande sov.

Vårsnön blänkte på taken.
Älven brusade dov.

Så tyst. Mina fotsteg ljödo

förskrämda mot våt trottoar.

Det var som i hela staden

jag ensam levande var.

Nu sova de lugnt och stilla

de gode borgersmän

och vända sig, trygga och stinna,

och snarka dessmera sen.

Nu drömma de ärbara fruar

och alla små orörda mör.

Blott jag kan inte sova.

Blott jag är utanför.

H Blomberg:

Vårens dårskap

 

Så snart som marken i mars blev bar

som pojke hade jag kulpåsen klar.

I dag är luften så misstänkt ljum,

min egen pojke går i mitt rum

med färska fräknar och svettigt hår

och spejar och vädrar i alla vrår.

Jag kan ej på stolen sitta still,

jag måste upp för att hjälpa till.

Vi krypa kring golvet båda två

och ha ett muntert och andfått schå

att under möblerna raka fram

fjolårets kulor i ulligt damm.

För varje kula som rullar ut

min son upphäver ett jubeltjut.
Där kommer till sist en nickeldank,

som blinkar mot dagern rostfritt blank.

Den legat ett år förkastad och glömd,

men nu blir den åter smekt och berömd.

Men sedan så var det visst inga fler

och ut till striden min son sig beger.

Mig lämnar han åter här inne i fred,

nu får jag ej längre vara med.

Jag känner inom mig ett tomhetens sting.

Jag har ingen dårskap, jag har ingenting

som blänker och eggar att raka fram

ur årslångt mörker och vinterdamm.

E Lindorm:

När Ryssland lämnat sin förvildning

 

När Ryssland lämnat sin förvildning 

bakom sig och med stormsteg går 

framåt uti kultur och bildning 

(när? — kanske först om tusen år!), 

då skall det bli ett himmelrike! 

Chausséer med staket och dike! 

En njutning blir att då med skjuts 

få flacka kring i "moder Rus". 

Högt över floder broar häva 

sig mäktigt upp med valv av järn, 

och genom berg och sumpig tjärn 

vi tunnlar och kanaler gräva.

Och inte sämst: var hållstation 

blir då en snygg restauration. 

Men hittills är det för eländigt 

på resor. Broar ruttna bort. 

I sängen bita lössen ständigt 

och göra sömnen alltför kort. 

I kalla väntsaln man sig sätter 

och rekvirerar varma rätter, 

ty på en vägg finns priskurant, 

men — där finns ingen proviant. 

Och under rasten några bönder, 

cykloper lika, i ett skjul 

förtvivlat hamra på ett hjul 

av vagnen, som förstås gått sönder. 

Pris vare Europas stål 

och fosterjordens djupa hål!

Ur Eugen Onegin (VII:33-34)

A Pusjkin:

Beethoven

Fordom vid Kaukasi berg Prometheus, bunden i fjättrar, 

höjde till Gudarnes borg rop av förtvivlan och hån. 

Var ej som han din mäktiga själ fastnitad i stoftet, 

göt ej din svällande barm ock sitt Titaniska trots? 

Vem har trollat som du harmoni ur passionernas avgrund, 

vem har biktat som du känslans förtjusning och kval? 

Människohjärtat med hela sin värld — se där din orkester! 

Djärvt med mästarehand slog du dess darrande sträng. 

Och när ditt snilles glöd ej i ord du mäktade binda, 

höjdes till ord och begrepp tonernas hemliga språk. 

Så, vad du led, vad du njöt, i förtrollande toner du diktat; 

allt, vad jag levde en gång, lever jag åter hos dig. 

Så, när aftonen kom, du sjöng, fast ingen förstod dig, 

sjöng, tills dagen försvann, ack, som ett brustet ackord.

C R Nyblom:

Om själen knotar

Om själen knotar, att till dig jag nalkas, 

så svär du raskt blott, att din Will jag är, 

och själen själv ju viljans säte är; 

så du min kärlek hjälper, fast du skalkas. 

Will samla vill uti din själs behåll 

en mängd av viljor, en bland dem min egen. 

Vid stora räkningar - så är ju sägen - 

kan ett ibland bli räknat såsom noll. 

Så låt mig stå oräknad med i talet, 

fast i din bok jag skriven är som ett. 

Håll mig för noll - man förr en gång har sett, 

att även noll ibland ej är så galet: 

Mitt namn blott älska, och om det du vill, 

då mig du älskar, ty mitt namn är Will.

W Shakespeare:

Si, drömmaren kommer där

 

Si, drömmaren kommer där,
sitt huvud mot bröstet sänkt han bär.

På ensliga stigar vill drömmaren vandra
och är icke lik oss andra.

Han drömmer drömmar, som hädiskt ljuga,
att sol och måne och stjärnor för honom buga.

Han är vår faders käraste son,
kommer och låter oss slå´n!

G Fröding: