Av honom själv 1731.
Den tid skall komma snart, dà även jag
bör vandra hädan enligt tingens lag,
då av de närmsta vännerna, jag anar,
var enda en för mig en slutpunkt spanar.
Och fast jag knappt den saken kan förstå,
hur av min död de kunna fördel få,
dock ungefär som så jag hör dem tala:
»Ack, för vår domprost börjar det att dala!
Den stackars mannen vissnar dag för dag, —
det syns ju tydligt i hans anletsdrag.
Den gamla svindeln, varför jämt han koppas,
går icke bort, förr’n han i graven stoppas.
Därtill hans minne är på knäcken bragt:
hans minns ju aldrig mer, vad han har sagt,
han kan ej mer erinra sina vänner,
och var han sist åt middag, han ej känner.
Han med historier ständigt plågar en,
dem han berättat femti gånger re’n.
Hur kan han tro, vi skulle lyssna lugna
på infall, gammalmodiga och tvungna?
Men nu han umgås blott med yngre folk,
som dricker ur hans vin, trots sådant smolk . . .
I poesien hans låga upphört brinna;
en timme tarvar han ett rim att finna.
Hans eld är slut, hans kvickhet tömd, tyvärr,
hans kraft förbi och hans pegas — en märr.
Om han lagt pennan bort, oss skulle glädja,
men det finns folk, som ej det hjälper bedja.
Se’n visar man, vad vänlighet man har,
i det man ökar på min levnads dar.
»Visst är han äldre, än han sagt», de klandra.
»Han är ej alls så duktig som vi andra:
han dricker knappt sin vinbutelj, ni vet,
och det är allt ett dåligt tecken, det.
Hans mage börjar också att fallera.
I fjor var han ju duktig, tyckte vi,
men nu, för tusan, är han rent förbi:
må han blott icke före vårn krepera!»
Sig själv man smickra vill med sådant skämt;
»Med oss är, Gudi lov, ej än så slemt» ...
I såta vänner, det har ingen fara!
Om på ett år ni tagit miste bara,
är dock, vad som prognos ni sagt, helt visst,
och i fullbordan går det nog till sist.
Hör på! Den ödesdigra dagen randas:
»Hur mår vår domprost?» — »Nätt och jämt han
andas.»
»Nu har den sista dödsbön upp man stämt.» —
»Han rosslar knappast mer.» — »Nu har han slutat.»
—
Igenom halva sta’n så ryktet tutat,
långt förr’n dödsklockan börjat har sitt klämt.
—
»O, må vi rusta oss att vandra hädan!
Vad har han lämnat, och vem tar hans arv?» —
—
»Jag vet ej mer, än vad som påstås redan,
att allt donerat är till allmänt tarv.»
—
— »Att staten? Kors, men sådant är ju nycker;
för honom staten intet gjort, jag tycker.
Blott hat och avund fick han övernog:
men allt han gav, — och först och främst han dog.
Och hade han då ej i hela landet
en enda släkting, värdig skyldskapsbandet?
Mot främlingar han visar strax sig god,
förgätande sitt eget kött och blod!»
Nu alla vittra huvud sammangaddas,
med elegier hela staden laddas,
i varje tidning står en liten bit,
förbannande vår domprost hit och dit.
Doktorerna, om sina rykten ömma,
på mig helt visligen sitt ovett tömma:
»Hans fall var kinkigt — medges! Men, förlåt!
Säg, varför följdes våra råd ej åt?
I fall så skett, han hade, kry som våren,
nog levat än de närmsta tjugu åren;
ty när han öppnades, man såg på stund,
i alla ädla delar var han sund» ...
Här skiftar scenen nu för att uppdaga,
hur de, jag älskat har, min död beklaga.
Av stackars Pope en månad sörjes jag, av Gay en halv, av Arbuthnot en dag,
ja, själva S:t John faller nog till föga
och torkar pennan med ett fårat öga.
För resten — ryck på axlarna och rop´:
»Rätt ledsamt, — dock, vi dö ju allihop!» ...
Men mina kvinnovänner, vilkas hjärtan
ha bättre lärt att eftergöra smärtan,
ta nyheten emot på sitt manér:
»Så — är vår domprost död! (Vad trumf, jag ber?)
Må Herren vara själen nådig, amen!
(Nu, mina damer, svarar jag för slammen.)
Sex prostar skola bära pelln, man tänkt.
(Vad skall nu spelas på de båda essen?)
Er man skall väl gå med i sorgprocessen,
när sådan hedersvän i jord blir sänkt?» —
—
»Ack nej, den synen är för svår, min söta,
dessutom bör i morgon kväll han möta;
min damklubb skulle taga illa opp
ifall han feltes i kadriljens tropp.
Han älskade vår prost, (jag hjärter kastar),
men ock den bästa vän mot graven hastar.
Hans stund var kommen, slutad är hans färd:
vi hoppas honom i en bättre värld.»
Dock — varför sörja alls, när vänner myllas?
Ty den förlusten kan med lätthet fyllas.
Ett år — och scenen ändrats kring min grift!
Då frågar ingen längre efter Swift,
som man, gunås, lär icke sakna mera,
än om han aldrig råkat existera.
»Ja, var är nu Apollos favorit?
I graven — och hans verk måst följa dit,
hans öde delande, hur än de ville,
ty gammalmodig var hans art av snille.»
En lantpatron sin tur till Lilitot gör
och efter Swifts båd’ vers och prosa spör.
»Jag hört hans namn», så hörs bokhandlarn stamma;
»Han dog visst för ett år se’n.» - »Just den samma.»
I boden letas fåfängt. — »Kanske har
dock antikvarien än ett exemplar;
jag sände en av dessa sista dagar
en massa böcker till en sockerbagar’. —
att tänka honom leva fullt ett år!
Jag ser, att här jag för en främling står.
Domprosten var ju bra för sina tider
och kunde rimma — det ej tvivel lider.
Men nu likväl är hans manér förbi,
och bättre smak ha, Gudi lov, nog vi.
Förlegat stoff är icke mig i tycket,
men splitter nya ting — det har jag mycket.
Får kanske visa något nytt och kvickt?
och här till drottningen ett vackert ode,
som ni ej sett, av Stephan Duck, den gode...
Här en försvarsskrift från en viss person,
där mr Henleys sista oration.
Än har ej kolportören hunnit få dem:
— behagar kanske eders nåd se på dem?»
Beträffande hans vers och prosaverk,
så ger jag ingen dom om dessa —- märk!
Mig rör ej, i vad form kritiken stöpt dem,
jag vet blott ett — att alla mänskor köpt dem ...
Han gav, vad smått han hade, utan krus,
att bygga upp åt dårars mängd ett hus
och med satirisk penna teckna tingen,
ty vår nation dåraktig är som ingen.
Men när man nu ej räds hans snärtar mer,
må man förlåta då hans stoft, jag ber!
