Jag såg en man, som höljd av gatdamm satt vid vägens kant, av rusets gift förlamad,
en vindfläkt for och lekte med hans hatt. —
Av lastens järnarm nästan sanslös kramad,
han stötte stundom ut ett djuriskt tjut,
såg slö och hemsk och högst förfärlig ut.
Tre herrar gingo före mig förbi
och skrattade åt drinkarn där på renen:
»Den uslingen, han kunde låta bli
att dricka så, att han blir lam i benen.»
Det var just krögarn själv, som talte så.
Som »bolagsmän» de stämde in, de två.
Men att de själva kunde låta bli
att hålla öppen krog för slika trälar,
att som en fälla fånga dem uti,
den tanken fick ej rum i deras själar.
Den uslingen, det var hans egen skuld,
— fast de för ruset tagit mannens guld!
Nu kom från skolan barnens muntra flock -
först drinkarns åsyn hopen slog med tystnad;
men om en stund bröt sorlet fram ändock,
och varje gosse släppte lös sin lystnad
att skämta, hurra, göra spe utav
den jämmerlige dryckenskapens slav.
Men — en av gossarne i gråt brast ut.
Då syntes hopen liksom modet tappa,
ty i en viskning sorlet snart dog ut:
»Tyst, gossar, tyst! — Det är ju Adolfs pappa.»
Och vändande mot Adolf tyst sin blick,
var gosse, slagen utav ånger, gick.
Sist gick ock Adolf, sen han sänt sin far
en blick, där kärlek stred med sorg och smärta.
O Gud, hur djupt den blickens stråle skar!
Det låg i den ett krossat barnahjärta.
Och om jag levde än så många år,
den synen aldrig ur mitt minne går.
