Franzén 250 år: Tiden är ingenting

 

Grässtråets barn, så lika sin fader,

växa och dö i oändliga rader.

Morgon blir afton i evig ring;

tiden är ingenting.

F M Franzén:

När stormens lurar skalla

 

När stormens lurar skalla
kring bleka fält och land
och dystra vågor svalla
mot öde skär och strand,
när dödens lie blänker
i sommarblomstrens lid,
jag mänskans lott betänker
och hennes bråda tid.

Hör, allt omkring mig ropar:
Förgängelse och död!
Och mörkrets här sig hopar
kring dagerns sista glöd.
O Gud, mig kläd med styrka
för Andens höga strid!
Nu samlar sig din kyrka
till Mikaelitid.

Och himlens skyar jaga
mer hett och brått varann.
Sig härar sammandraga
kring himlens hövitsman.
Upp, Kristi stridsmän, vaken!
Guds kyrka, redo stå!
Nu Mikael mot draken
till väldig strid skall gå.

Se ljusets kämpaskara!
Ej frukan den betar.
Hur vapnen glänsa klara,
hör segerglad fanfar!
Igenom mörkrets länder
och heta striders bad
den hoppets blickar sänder
emot Guds gyllne stad.

Och falnar sista glöden
av solens eld en gång,
skall mörkrets här och döden
ej sjunga segersång.
Från fjärran stammar glansen
i Kristi stridsmäns drag:
de skymta segerkransen
och alla helgons dag.
  

Sånger om ödet

I.

Ödet är en öken.

Där bor Gud.

Söker du ditt Sinai,

får du hans bud.

Ödet är en teg med

sten i överflöd.

Väl den som härdigt bär,

han skall vinna bröd.

In i himlens salar

går ingen förr

än han stigit oförskräckt

genom Ödets dörr.

II.

Du vet du bär en black

och hör hur kedjan slamrar.

Men den kan smidas om till sköld

av en som flitigt hamrar.

Du vet du bär ett gift.

Men alla dödens safter

blir i en klok och varsam hand

till goda läkekrafter.

Du tror du bär ett kors,

men det är verktyg bara.

Ditt liv är stoff. Se här, tag fatt

och låt martyren fara!

III.

Önska dig inget, som andra har fått:

allt händer en enda gång.

Önska dig inte vad någon skald

har sjungit i sin vackraste sång.

En stjärnljus natt, när du vakar,

skall Ödet slå på din dörr

och söka dig med ögon av sällsam färg,

som aldrig någon talat om förr.

Hon sjönk som dagg ur luften,

hon föddes av rymdens famn,

och ingen, ingen har mött hennes blick,

och ingen har givit henne namn.

Till dig är hon kommen ur Intets land,

för dig är hon skapad nu.

och ingen, ingen i tiders tid

har kysst hennes läppar mer än du.

K Boye:

Franzén 250 år: De gamlas skål

 

Vem helga vi den ädla strömmen, 

ur gamla flaskor för oss hälld? 

Åt ungdomen, som flyr likt drömmen? 

Åt skönheten, likt blomman fälld? 

Nej, tacksamheten höje rösten, 

I gamle, till en sång åt er. 

Blott kransar våren ger, men hösten, 

den gyllne hösten, druvor ger. 

Se, åt de älskansvärda gamla, 

vad fröjd behagen ännu gömt, 

då endast ångrens kval sig samla 

kring mången ung, som allt re´n tömt! 

Se gubbens ögon! Skalken smyger 

ur dem ännu i hemlighet 

och väpnad över bordet flyger 

till gumman med en vink: du vet! 

Han far med hälsan att beställa 

åt dem ett bröllop än av guld. 

Ty ägnom skålen åt de sälla: 

För seklets hälft, som snart blir full!

F M Franzén:

Mörkret och blåsten

Den gråa dag, då sommarn tog farväl
i långa, bleka timmar gav mig föga,
men mörkret är hugsvalan för mitt öga
och blåsten skingrar oron i min själ.

Du, barndomsvarma mörker, du, som går
och söver markens gräs och söver träden,
du, blåst, som mumlar dina sorgsna kväden,
så som du mumlat dem i tusen år!

Jag smälter in med allt jag var och är
i detta svall och denna dova jämmer.
Det finns ett höstligt mörker, som ej skrämmer.
Det finns en ödslig blåst, som är mig kär.

G M Silfverstolpe:

Höstmorgonen

 

Gyllne stå morgonens träd, och den milda döden

lyser över kronorna.

Tonande livets våg, som sjunker,

i ditt flöde själv en droppe,

tårad glädjes lust och speglande under,

till att lyftas, famnande ljuset

och förgås och brista men ej dö...

höjer jag hjärtats lov

till dig, till dig!

i mitt blod din sommar susar,

tonande ljuva Liv!

V Ekelund:

Franzén 250 år: Visaren och hjulen

«I mässings-kräk! I arbets-djur 

därinne i de mörka skjulen!» 

Så talte till det packet hjulen 

den gyllne visarn i ett ur. 

Hurvitt hans gyllene natur 

med något mässingsgry sig möjligt råkat blanda, 

går ej historien oss med något ljus tillhanda. 

Nog av: han hade namn av guld 

och med ett sken av guld på blanka skivan lyste, 

om dyrden [sic!] av sig själv de högsta tankar hyste 

och trodde verket gjort allena för hans skull. 

Han talte, säger jag, till hjulen, dessa trälar: 

«Jag vistas väl uti en högre sfär, 

och har den lyckan ej att se och känna er: 

dock stör mig något larm av hopen där, 

som krälar med knarrigt tålamod ikring. 

Gott folk! jag ber er om en ting: 

Att sköta edra kall - och tiga» 

«Att sköta våra kall och tiga? 

och låta honom äran ta’? 

Och själva hela bördan dra’? 

Och icke ens den trösten ha att klaga, 

när för hårt oss mödorna beta?» 

Så hördes på en gång ett mumlande uppstiga. 

En ny befallning kom att tiga.

Allt teg. 

Allt stannade. — 

Och nu ur stånd att ta ett steg, 

såg visarn, att hans lopp av hjulens lopp berodde: 

att den betydenhet, om vilken han sig trodde, 

han, som gav ton åt allt med sina gudasvar, 

av mässingskräken honom given var.

 F M Franzén:

Morgonfärd

I klarblå dager solens strålar brinner,

men marken andas, dunstigt vit och kall.
Ett skott i fjärran genom tystnan rinner,
och skarpt ger skogen eko av ett skall.

En sakta nordan sveper emot kinden,
och cykeln flyger som i vingat sus.
En gren av asken böjer sig i vinden,
där luften spelar, silveraktigt ljus.

På strand och fält har kölden redan härjat,
med stänk av rim den tegarna har färgat
och svarta, slagna ligger strå och blast.

Men astern lyser festligt röd i dagen
och pelargonen än står frisk och tvagen
— i dungen gäckas än en ensam trast.


K Söderholm:

Franzén 250 år: Vad som må fullkomnas

Guds ord förändras ej. Vad Kristus lärde

behöver ej fullkomnas, blott förstås.
Kan någon konst förhöja pärlans värde?
Då hon skall slipas, hon blott sönderslås.

Infattas må hon dock av mänskohandcn,
ocli tydas må Guds ord av mänskovett:
Men icke så, att det förlorar anden,
som ger det liv, som det sitt ursprung gett.

Om hon berövas allt det himlaburna,
vad blir vår religion? Jo, lik den sten,
där alla dagens timmar äro skurna,
när den blir flyttad undan solens sken.

Fullkomna dina verktyg och din prövning,
du stolta vishet! — Gå så långt du kan
med dina synglas, med din tankeövning
och med den insikt du i sekler vann.

Med din oktant tag höjden utav polen,
och med ditt prisma ljusets strålar klyv.
Men att du kan fullkomna själva solen,
med sådant anspråk dig ej dårligt yv.


 F M Franzén:

Två jutar

Den ene var mörk och senig. Han kom från Jyllands hed. 

Han skulle hem till sin faders gård, bara det blev fred. 

Han sov ej stort om nätterna. Han hade ingen ro. 

Han drömde att det var hans far som mistat get och ko. 

Den andre var från Falster, lurvhårig, barkad och brun, 

men skägget på hans haka var bara en gosses fjun. 

De plundrade gråa byar med övermakt, grym och stor - 

sen drömde han att han hade dräpt sin egen fattiga mor. 

De sågo klungor av låga hus vid skogens svarta rand 

och drömde de voro hemma och ej i fiendeland. 

De voro med vid Brunnbäck när bondehären vrok 

den jutska horden i älven och skakade av sitt ok, 

de flydde genom Långhedens morar och moras, 

följda tätt i hälarna av pilskott och vredgad mas. 

De ville hem till Jylland, till Falster och till Fyn. 

På Gussjö väldiga myrar sjönko de ner till dyn. 

De gingo ner sig till midjan och sen till bröst och hals. 

De ropade: "Herre Jesus" först. Sen sade de intet alls. 

En fattig far på Jyllands hed vart ensam i stuguvrån, 

en fattig mor på Falster såg aldrig mer sin son.

Hilda Olsson (Kerstin Hed):

Franzén 250 år: Sällheten

Vill du lyckans rara väppling finna,

sök ej fiken hela dagen den.
Så för svärmarn och för veklingen
ögonblicken utan gagn försvinna.

Gör din plikt: vad du kan rättvist vinna
måttligt njut, och hjälp en nödställd vän.
Sedan sätt dig under skymningen
ner i gräset med din älskarinna.

Eller, vilket jag än bättre tror,
med din maka, som är redan mor,
och med dina små, som redan språka.

Känn dig barn som de och knyt ännu
gumman en bukett — och strax skall du
på det sökta fyrblad osökt råka.


 F M Franzén:

Hösten är kommen

Hösten är kommen, hör stormarna gny!

Svanen tar avsked och svalorna fly.
Blomman har bäddat i mossan sin grav;
vågorna brusa på villande hav.
Näcken mot klippan guldharpan slår,
skogsbruden fäller sitt grönskande hår.

Solen är slocknad, så mörkt blir på hed,
regnbäckar gråta längs fjällarna ned.
Källan på knä står invid deras fot
och i sin urna tar tårarna mot.
Sommarn här nere har slutat sitt lopp;
där uti stjärnorna tindrar han opp.

C F Dahlgren:

Till de känslosamma

 

I.

Förgråtne trubadur! Jag ser det gärna
och över dig jämväl mitt bifall strör,
när du din fantasi till spegel gör
åt varje liten mjältsjuk bygdens tärna.

Hon vet så väl det sköra glaset värna.
Att ej ett stoftgrand kommer innanför;
ja, solen själv hon där ej lida tör
i bredd med sina ögons dubbelstjärna.

Men om min sång ej trivs i jungfrubur,
om han bland skogens klyftor har sin källa
och speglar i sitt glas en vild natur;

låt honom dock uti sin art få gälla
och harmas ej, om för en sommarskur
han över sina bräddar skulle svälla!


II.

»Jag säger nej och tusen gånger nej!
Med politiken kyssas ej behagen.
Att jämt slå larm så här på ljusa dagen
kan passa för en islamitisk bej.

Nej, måla på ditt eget konterfej
och sitt så hela dagen om betagen
framför de bleka, intressanta dragen,
en man af tårar och förgät-mig-ej.

Men om nu Thor på sina viggar hamrar?
Ah, lappri! våra kloka mena än,
att det är någon väderkvarn, som slamrar.

Ty gubben - icke sant, I vise män? -
har gått till ro i sina stjärnekamrar
och om sin åska slagit dörrn igen!


III.

Du tog en uppsyn helt förnäm och kritisk
och gav oss ingen plats ibland poeter,
ty sången var ej nog bemängd med eter
och skalan icke godkänd moskovitisk.

Nu se dig kring i världen lika nitisk
och medgiv, att vi voro dock profeter;
lik mycket då, vad själva sången heter,
som din, sentimental, som min, politisk.

Det är också i solsken svalan tager
sin granna flykt och spänner sina senor
till lek och joller högt utöver parken;

men när det mulnar till och åskan drager
ur lidret fram sin vagn med blanka skenor,
så jagar samma fågel tätt vid marken.

C W A Strandberg:

Franzén 250 år: Årens kraft

Sätt dig, goda, här vid spisen: 

sätt dig hos den gamle här. 

Gammal! ja — och därför bär 

du åt mig från källar-isen 

gammalt vin i flaskan där. 

Se, vad rimfrost över henne: 

hon är grånad såsom vi. 

Kanske vet du ej, Sofi, 

att en lock för dig, ja tvenne, 

hålla på att silver bli. 

Korken ur! O känn, hur åren 

anden stärkt däri! o känn: 

rosen doftar ej som den! 

Vad om vintern är i håren? 

Vi ha vår i hjärtat än.

Frans Michaël Franzén:

Matteus var en publikan

(fritt efter Matteusevangeliet och Britt G Hallqvist)

Matteus var en publikan, 

den kanske smartaste i stan. 

Bland tullmän var han populär,

men annars ganska ensam där.

Matteus i Kafarnaum

satt utanför sitt tjänsterum, 

när Jesus kom förbi och sa: 

"Matteus, följ mej nu idag!" 

Då steg Matteus genast upp, 

gick med i Jesus glada grupp. 

Han sa: "Jag ger en avskedsfest, 

där vem som vill får vara gäst!" 

Men då sa fariséerna 

förargat till lärjungarna: 

"Hur kan er vän och Mästare 

alls gå på fest med syndare?" 

Det hörde Jesus själv och sa: 

"De friska kallar inte jag. 

 Men sjuka ska ha läkare, 

så klart jag tar mot syndare!" 

"Gå genast bort och lär er tro 

det som står skrivet i Guds ord: 

'Barmhärtighet vill jag få se, 

och inte offren ni vill ge!'" 

Johannes´ trogna la sej i: 

"Säg, fastar inte ni som vi?" 

"Nej, bröllopsgäster mera tar, 

så länge brudgummen är kvar!" 

Matteus var en publikan, 

men följde Jesus bort från stan. 

Hans bok om det är inte dum: 

Matteus´ evangelium! 

A Holmberg:

Natthimmelen

Ensam jag skrider fram på min bana.

Längre och längre sträcker sig vägen.
Ack, uti fjärran döljes mitt mål!
Dagen sig sänker, nattlig blir rymden.
Snart blott de eviga stjärnor jag ser.

Men jag ej klagar flyende dagen.
Ej mig förfärar stundande natten.
Ty av den kärlek, som går genom världen,
föll ock en strimma in i min själ.

E G Geijer:

De dödsdömda

'Vid den stora rättegången,

efter domen, efter talen,

höll de dömdas tysta tankar

samspråk i den tysta salen,

sa den ene till den andre:

"Nu vet ingen hur det går oss.

Kanske är det snarast början

på ett verk, som återstår oss.

Dina drag är mycket bleka,

vita som den vita glöden,

levande som lågor lever.

Ännu har vi långt till döden.

Brinnande och utan fruktan

går vi till det bittra sista,

brinnande och utan fruktan

stiger anden som en gnista.

Den kan drivas långt av vinden

genom vidder tomma, kalla,

men där skogen står som torrast,

ska två heta gnistor falla."

K Boye:

Djupt lutar året i sin gång

Djupt lutar året i sin gång,
nu falnar äng och lund.
Farväl med all din lust och sång,
du korta sommarstund!

Snart suckar vinterstormens röst:
allt vissnar och förgår.
Men vissnar allt, jag vet en tröst,
som likafullt består.

Låt solens välde dra sej bort
och natten växa till;
Guds starka arm blir inte kort,
han än vårt bästa vill.

Låt gulna varje blad på kvist,
låt falna varje strå;
Guds rika nåd, det vet jag visst,
den skiftar inte så.

Jag vet var glädjen har sitt hem
när frusen mark blir vit:
ännu som förr från Betlehem
når livets budskap hit.

Jag vet ett träd så friskt och grönt,
när allt har vissnat här:
på Golgata det blommar skönt
och evig frukt det bär.

Mig Kristus lovar evig vår
trots död och vintersnö,
fram ur hans grav ju livet går
som aldrig mer ska dö.

C J Boye:

Nya vapen

Stryk grubblet från din panna

och gå i striden ut

att våldet övermanna

din tankes strid är slut

I andens vapenlekar

ej någon seger vinns

mot den som blint förnekar

att någon ande finns.

Barbaren väljer vapen

du välja må som han

När vilddjur öppnar gapen

ej tanken tala kan

Res mäktigt andens fäste

i denna värld av hot

och krossa ormens fäste

med mänskodjurets fot

Blott dåren tror det goda

ej fötts att bära svärd

om ondskan än må bloda

och söla ner en värld.

Var viss! Om du ej värna 

nu vill din tro i strid

skall ingen morgonstjärna 

inviga en ny tid

Pär Lagerkvist:

Franzén 250 år: En bordvisa

När skämtet tar ordet vid vänskapens bord,
med fingret åt glasen, som dofta,
så drick och var glad: på vår sorgliga jord
man gläder sig aldrig för ofta.
En blomma är glädjen: i dag slår hon ut,
i morgon förvissnar hon redan.
Just nu, då du kan, hav en lycklig minut,
och tänk på den kommande sedan.

Vem drog ej en suck över tidernas lopp?
Dock sitt ej och dröm på kalaset.
Här lev i sekunden: och hela ditt hopp
se fyllas och tömmas i glaset.
Här sörj blott för glaset: om fullt, så töm ut;
om tomt, så försänd det att fyllas;
och minns, att det sköna och goda förut,
se’n glädjen och nöjet, må hyllas.

Ty ägne vi först åt värdinnan en skål:
Vad vore vår fröjd utan henne?
Se’n prise vi värden och särskilt hans bål:
vad vore vårt mod utan denne?
Dem båda förene ett glas och en sång:
de själva så skönt sig förente.
Med druvorna myrten blev skapt på en gång,
vem ser ej vad himmelen mente?

För övrigt må värden ge alltid nytt skäl
till ständig omsättning av glasen,
och visa, att rangen är nyttig likväl:
till skålarnas mängd på kalasen!
Men förr’n han är färdig med klang och harang,
vi skynde att självmante dricka,
och helge ett glas, som är över all rang,
i tysthet — en var åt sin flicka.

F M Franzén:

Uppriktighet

Visa mig

vad du tänker och vill
så att jag bättre kan förstå.
Ge mig utan omsvep
dina raka reaktioner.

Det är din uppriktighet
som ger mig trygghet
och en rimlig chans att välja:
om jag ska komma dig nära
hejda mig och vänta
eller ta ett steg tillbaka.

Inte vill jag stövla in
på dina marker
och ta någonting för givet
som du faktiskt inte ger mig.
Önska vill jag - inte kräva.
Ta emot en gåva - inte stjäla.

©Margareta Melin (publ. med förf:s tillstånd)

M Melin: 

Franzén 250 år: Religionen

Makt, visdom, godhet tyder sommarskuren:

I själva stormen hör du Skaparns röst;
men evig rätthet speglar blott ditt bröst.
Vem skapte detta? Han, som skapt naturen.

Det ges en Gud, om du är mer än djuren,
om du i sorgens da’r, i ålderns höst,
i dödens stund, begär en högre tröst,
än dig kan ge den värld, där du är buren.

Se våldets, slumpens, elementens spel,
se offrens mängd, för själva lagen fällda,
och tro en slutlig räfst, som allt skall gälda.

Med stoisk stolthet vill du, kall och stel,
stå vid din dygd och trotsa alla öden.
Vad är din dygd? Vem tyder den? Blott döden.


 F M Franzén:

Skeptiker

 

Månen är grön och gredelin 

och ibland är den svavelbrun. 

Jag tycker om att plocka rönnbär 

i höstrusket. 

Mänskorna är mekaniska leksaker. 

Ibland går de sönder, 

ibland skriker de 

när man minst väntar.

K Söderholm:

Höstens vår

Nu är den stolta vår utsprungen,

den vår de svage kalla höst.
Nu blommar heden röd av ljungen
och vitt av liljor älvens bröst.
Nu är den sista visan sjungen
av sommarns kvinnligt veka röst;
nu stiger uppför bergens trappa
trumpetarn storm i dunkel kappa.

Nu äro alla drömbarn döda
som fötts ur vårens sköra lek —
likt buskens rosentyll, den röda,
som första skumma natt gör blek.
Men alla starka känslor glöda
som snårens nypon, kullens ek
och viska varmt i frost och nordan
om gyllne mognad och fullbordan.

Min sång flög drucken kring det bästa
av färg och doft i ängars ljus,
och det var ljuvligt nog att gästa
de många hjärtans honungshus;
nu vill jag, mätt på sötman, fästa
min boning långt från lust och rus
och vila under fasta bjälkar,
ej under lösa blomsterstjälkar.

Väl mig, då lekens minnen tvina,
att du var allvar och står kvar,
att ingen sol behövs att skina
vår kärlek varm i svala dar!
Hör, himlens hårda väder vina
sin högtidshymn för trogna par.
Vi le, när jorden räds och darrar;
vår lyckas hus har goda sparrar.

Nils Hasselskog (sign. A:lfr-d V:stl-nd) har pariodierat denna text i dikten Vid kumlet ("Nu är den dystra höst utbruten / som E. A. Karlfeldt kallar vår").

E A Karlfeldt:

Med anledning av Kristoffer Hoas' 100-åriga prästvigningsdag

Alla föddes vi som bröder i en by vid Dnjeperns strand,

varför sletos vi då sönder i vårt gamla moderland?

Seklers nöd oss sammandrivit såsom får i samma flock,

uti nödens ugn vi blivit sammansmälta till ett block.

Alla levde vi som bröder - grenar uppå samma stam,

än i norr och än i söder. Söndring räknades som skam.

Samma kyrka kunde samla år från år till sång och bön,

unga sjöngo med de gamla. Psalmen klingade så skön.

Samma tårar alla fällde under ödets gisselslag,

samma ordning alla gällde i vårt fria byalag.

Lett och ljuvt vårt släkte delat under många seklers lopp,

alla som det goda velat hyste samma tro och hopp.

Våra seder, bruk och minnen, traditionen och vår tro,

allt som värmde våra sinnen och gav trevnad i vårt bo.

Frihetslängtan som vi ärvde var ett härligt gudalån,

vi begå, om vi fördärva fädrens arv, ett helgerån.

Stora värden vi förlora, som ej vägas kan med gull,

när som högsta mål vi kora grävandet i jordens mull.

Hjärtat känner fullt av bävan, vad vi mista genom slarv.

Hjälp oss, bröder, i vår strävan att bevara fädrens arv!

Kraftig var vår sammanhållning uti klar och mulen tid,

ingen svårighet och sållning kunde störa sinnets frid.

Hur än oron folken skakat, sporde vi den Högstes skydd.

Fadersögat ömt har vakat över liv och hem och bygd.

Våra fäders levnadssaga är en saga underbar,

gångna släktled se vi draga oss förbi som leva kvar.

Och ur dunklet än de tala, fastän deras röst är låg,

vad de säga oss hugsvalar och upplivar själ och håg.

Ska vår by, som stritt med ära, som soldater i en trupp,

nu den stora sorgen bära att i Sverige höra upp?

Som en eolsharpa låter, Gammalsvenskby, än ditt namn!

Hjälp oss, vän, att samlas åter till en by i Sveas famn!

Kristoffer Thomasson Hoas:

Ur "Passionstid"

O Kristus, som led korsets nöd och skam, 

hjälp mig den enda, svåra vägen fram! 

Gör mig till ett med alla som just nu 

av råa knektar pinas såsom du 

- med barn och mödrar, som just nu förgås, 

med män, som just i natt av kulor nås, 

men, Herre, Herre, även med var knekt 

som står och flinar ondskefullt och fräckt. 

De äro alla människor som jag, 

och för oss alla led du Långfredag, 

och för oss alla stod du också opp, 

och därför är ditt kors mitt enda hopp.

H Blomberg:

Ett kors, det är det sista, hårda läger

Ett kors, det är det sista, hårda läger 

som himlens kung i jordelivet äger. 

Ja, hat som stack och hån som bittert brände 

fick han till vilobädd, som synd ej kände. 

Nu vajar korsmärkt flagg mot himlens skyar 

och över städers larm och tysta byar 

mot tornens kors sej bryter aftonsolen 

och korsets ära sjunger predikstolen. 

De som på skilda vägar har fått vandra 

i kyrkans korsgång möter än varandra, 

och korsets ord från dop och nattvard stiger, 

det livet signar och till döden viger. 

Ja, korset skiner över land och bölja, 

och vem vill inte Jesu intåg följa 

och svinga palmer kring den ende rene 

- men vem vill vara Simon från Cyrene? 

Det är så lätt att lägga kors på andra. 

Det är så tungt att själv med korset vandra. 

Men vill hans famn i kvällens frid du bida, 

i middagshettan håll dej vid hans sida!

C Richardt:

Höga kors, du enda ädla

Höga kors, du enda ädla 

bland de träd som vuxit här. 

Fast du ej bär blad och blommor, 

intet träd din like är. 

Ljuva stam med ljuva grenar 

som den ljuva bördan bär! 

Sjung, min tunga! Sjung den hårda, 

höga, ärofyllda strid 

som på korset Herren kämpat 

till triumf och evig frid, 

stark som lejonet i öknen 

och som offerlammet blid! 

All den dom som genom fallet 

över världen kommen var 

och från det förbjudna trädet 

låg på syndigt släkte kvar, 

ville han på trädet sona, 

på det kors som honom bar. 

Honom plågar spö och gissel, 

spott och hån och övermod, 

törnets krans och korsets spikar 

pressar fram det dyra blod, 

att all världen skulle renas 

i den helga, djupa flod. 

Kristi kors! Blott du är värdigt 

att dig hela världen ser. 

Du för Israel och folken 

är det rätta Guds banér, 

och den dig i tro har skådat 

dom och död ej rädes mer.

V Fortunatus:

Det kors, som böjde dig mot vägens sand

 

Det kors, som böjde dig mot vägens sand,

skall högt mot stjärnor lyfta spikad hand,
din blick, som ångestsvett och blod gjort skum,
se in i hjärtats mest fördolda rum.

När foten naglats fast och fläkts av sår,
skall du beträda rymd, som fot ej når.
Likt rövaren skall du, som saknar vän,
med Gud som vän gå in i himmelen.

I själens mörka natt får korset sken,
och du, som mognar där på smärtans gren,
hör alla hjärtan ropa utan ord:
Kom, nya himlar, kom, o nya jord!

Kristen trosbekännelse

 

Lyckan är icke, vad vi drömma om,
lyckan är icke natten, den vi minnas,
lyckan är icke i vår längtans sång.

Lyckan är något, som vi aldrig velat,
lyckan är något, som vi svårt förstå,
lyckan är korset, som blev rest för alla. -

E Södergran: