Sensommar

 

Gulmåran doftar vid bleknande renar,
blåklockan lyfter som förr över stenar
kalkarnas havsblåa skimmer.
Fåglarna slutat att sjunga.
Vinden har strävare röst.
Här vill jag stanna, där björkarna gunga,
medan mitt hjärta förnimmer
klangen av avsked och höst.

Barndomen susar kring mörknande kullar.
Här vill jag ligga, då kvällsmolnet rullar
fackelblomsrött över gläntan.
Blommorna äro oss trogna
även när annat blir stoft.
Något skall klarna och något skall mogna,
medan jag känner min väntan
famnas av mårornas doft.

G M Silfverstolpe:

Barnet sjunger

Vad är det för jubel jag hör? -

det är som en fågels sång...

en fröjd som på vingar sig rör,

för vilken en jord är för trång!

Det är morgon, tidig och grå,

min natt har varit så lång -

då befriande toner mig nå:

det är barnet, som sjunger sin sång -

en gammal känd melodi,

med ord som det själv finner på,

med en lärkunges jubel i

och ord som blott änglar förstå.

Finns ett sådant jubel kvar

på denna förtvivlade jord?

En sång så oskyldigt klar,

en barnrösts lekande ord!

Sjung, du gossebarn, sjung!

Välsignad vare din röst.

Sjung mig till glädje, sjung - 

jubla in fred i mitt bröst!

Karin Valborg Ek:

En lycklig mor

 

1896:

En flicka, ett fattigt och svultet skarn
från gränderna i Berlin,
har strypt sitt tre veckors gossebarn
av fruktan för svältpiskors vin.

Men samhället hämnas ju mänskors mord,
så snart det brottslingen når...
Den bleka flickan vid rättens bord
fick tukthus i fyra år.

*

1916:

Det sitter en kvinna förglömd i en gränd
och lyss till kanoners dån
och viskar med blicken av lycka tänd:
"Hur gott att jag strypte min son!"


 R Jändel:

Vid tvåårsjubileet 1916

Kejsare, dröm på ditt örngåttsvar

och snusa i sömnen, tsar!

Shrapnels och bomber, som ilsket slå ner,

riktas ju ej mot er!

Ännu håller er makts magi

folket i skyttegravar,

fyller världen med döendes skri

och lik som ruttna i travar.

Än finns en gud nånstans i det blå

som strängt neutral ser på

och än finns segrar att vifta med

när entusiasmen går ned.

Än slåss man lydigt med kula och kolv

och skövlar länder och själar -

ja, luntan dröjer under ert golv

och trampet av hämnarnas hälar.

Men tänk, om det mulnar i kaiserns stad

och mumlar i Petrograd

och tänk, om er hårda järndisciplin

blir knäckt i Paris eller Wien.

Om massorna komma med röda standar

från gårdar, gränder och gator,

och du inte ens har kosackerna, tsar,

eller gardena, Rex Imperator!

När skarorna fyller var Londonsquare -

en svältens och hatets här -

när änkor och krymplingar ropa på dom

i Konstantinopel och Rom,

när de, som offrat sin sista son

i krigen, komma och kräva

sin hämnd för lögner och rov och rån,

då, herrar, skola ni bäva!

De barn, som fötts vid kanonernas sång,

skall växa till män en gång,

och de skall sätta sin krossande klack

på era nackar till tack.

Det manligt stolta i mänskosinn

skall fylla vart skiljande dike,

"skall frälsa världen och ringa in

förbrödringens framtidsrike."

H Blomberg:

Beredelse

 

Till andakt stämmer du min håg på nytt,

o Ensamhet, min själ får åter vingar,

till hymn du åter lösta anden tvingar,

till pris och jubel över natt som flytt.

Befriad åter kan min själ sig lyfta

ur vardagsgrått mot rymder nya, ljusa,

och friska strömmar genom sinnet susa,

som lösta källsprång i en dunkel klyfta.

Du dag, vars första daggregns pärlor stänka,

min själ är redo att på nytt sig sänka

i dina flödens bad, det kyska, svala.

Hur nya sånger genom själen välla!

O, ensamhet, du är den starka källa,

vars sorl allena till min själ kan tala.

V Ekelund:

Vanvettets virvel

Akta din båt för övermänskliga strömdrag,
vanvettets virvelstup -
akta din båt för fallets jublande vågor,
de slå sönder.
Akta dig - här gäller icke mera du -
liv och död äro ett för kraftens frenetiska fröjd,
här finnes intet "långsamt", "försiktigt", "försök".
Starkare händer fatta i flykten din åra.
Där står du själv, en hjälte med omfött blod.
Hänryckt i lugnet, ett fröjdebål på speglande is,
som vore dödens bud icke skrivet för dig:
saliga vågor föra din köl framåt.

E Södergran:

Brinnande ljus

Nu ropar natten högt i nöd,

av okänd ångest full.

Nu tänder jag här två raka ljus

för eviga mörkers skull.

Om Herrens änglar här drar fram,

så kallar skenet dem,

så hör de, hur lågorna sjunger min bön,

och bär dem med sig hem.

De är kämpar, som går i brynjor av eld

med bud från den Väldiges hus.

Deras tal har ej ord för hårt och ljuvt

men väl för två brinnande ljus.

Det är därför de står på stormens rygg

mellan piskande vingars dån,

det är därför de ler åt mörkrets makt

och möter stormen med hån.

O Herre min Gud, förfärlige Gud,

jag hör din mantels brus.

Jag ber om blommor och ber om fred,

men ge mig brinnande ljus!

K Boye:

Visa vid Barsmäss

Bartolomaios var en karl, 

som hade Tolomay till far. 

I Kana fick han heta mer: 

Natanael, Gud ger, Gud ger! 

När han vid fikonträdet satt, 

Filippos kom och påstod att 

de nu Messias hade sett 

i Jesus ifrån Nasaret! 

"Men kan det komma nånting bra 

från Nasaret?" Natanael sa. 

Filippos honom övervann: 

"Följ med och se det själv!" sa han.

När Jesus såg Natanael, 

han såg en rak och ärlig själ, 

som snart sa övertygat lugn: 

"Du är Guds Son och Israels kung!" 

Vi lever ganska långt ifrån 

Natanael Tolomayosson. 

Men tolv apostlars vittnesbörd 

gav också här en riklig skörd.

(augusti 2021)

A Holmberg:

Ode

Nil mortalibus arduum est. Caelum ipsum petimus stultitia. (Horatius)

Fåglars kung mot ljusets flod
lyfter sig på starka vingar.
Ingen vanmakt honom tvingar.
Han har kraft som han har mod.

Fjärilns lilla veka kropp
smekande kring blomman kryssar;
darrar kär på hennes knopp,
som sig öppnar för hans kyssar.

Törst till blod hos tigern bor:
se, han fräter, se, han rasar!
Nakna kräk, du flyr och fasar -
men naturen, denna mor
skänkte honom svalg och klor.

Så, i alla väsens lott
har hon velat vist förena
drift och kraft i lika mått:
stolta mänska! du allena
har begär och svaghet fått.

Dristig nog att Snillet följa
ut på sanningarnas hav,
drunknar du uti den bölja
som du ville dricka av.

I serafisk herrlighet
dygden för ditt öga blänker:
dåre, i din barnslighet
hennes höjd du hinna tänker.
Väl: så lyft dig, stoftets son,
lyft dig gudalik - på tån.

Darrande för lyckans hot,
snål att med dess blick benådas,
kysser du som slav den fot
under vilken du skall trådas.

Himlen, jollrar du, har mig
till sin avbild velat göra.
Gack att med förundrat öra
himlarna och avgrund höra
med ett hånskratt svara dig!

C G af Leopold:

Ännu lever Ukraina

 

Ännu lever Ukraina,

äran åter glöder!

Och vår himmel ses nu skina    

mot oss, systrar, bröder!

Såsom snö i vårsol töar

fienden ska smälta.

Bröder, systrar, vi ska styra

i vårt fria hemland.

Allt vi offrar för att sätta

friheten på tronen.

Och vi kallas då med rätta 

för kosacknationen!

Slut på sommarlovet

 

Det var den tid, då våra fickor spändes

av kantstött frukt med regnvåt lera på.

Det var den tid, då trädgårdsstaken tändes

och sken på kräftfat i en mörk berså.

Det började bli nästan kallt att bada,

och snåren sveptes in i spindelväv.

När sista lasset kördes till sin lada,

var rymden kyligt klar och blåsten sträv.

Det var de dagar, då man girigt vägde

var timma, som fanns kvar till lovets slut.

Det var den tid, då varje timma ägde

sin egen kraft, som måste vinnas ut.

Och ändå hände det, man smög sig undan

från leken till en backe, där man låg

och såg med tioårig, svart begrundan

på svalors flykt och vita skyars tåg.

Så reste man en kväll, då solen väckte

en djupröd glöd ur alla timmerhus.

Man höll den avskedsgåva sommarn räckte,

en påse astrakaner mot sin blus.

I tårögd tystnad for man till stationen,

och runtomkring en höjde syrsor gällt

den sista glädjedruckna sommartonen

från boskapstrampade och tomma fält.

G M Silfverstolpe:

En hundraettåring i Årsvik

En hundraettåring i Årsvik

ju började bli ganska årsrik.

Han bröt lårbenshalsen

i vildaste valsen,

men sattes ihop med en lårspik.

A Holmberg:

Hjulritt i sommarnatten

 

Röda lysa i aftonsol
furornas bruna stammar,
mellan dem djuprött som karneol
skyarnas eldhav flammar.

Rymden brinner, men nejden är sval,
slumrar i jungfrudrömmar,
nere kring viden i enslig dal
dimman en slöja sömmar.

Skyarnas glöd och jordens fred
smälta ihop till en saga,
hän genom vilken likt gastar på hed
snabbt på vårt hjul vi jaga.

Sagans vingade hjul är vårt,
bär oss utan att rassla,
skogsrået skrattar åt oss så hårt,
vättarna tissla och tassla.

Tysta som spöken vi ila förbi
bondens sprakande fåle;
gumman vid vägen med signeri
värjer sig mot hin håle.

Över milslång och öde mo
bär det med fart som eggar,
långt bakom oss är bondens sto,
där det åt eko gnäggar.

Men med uggla och läderlapp,
nattens flygande följe,
rida vi långa vägar i kapp
inne i skogens hölje.

Låtom oss sätta ett världsrekord,
det är gjort med detsamma,
bort över skogarnas dunkla bård
in uti skyarnas flamma!

K A Tavaststjerna:

Till min bror

 

Av Dan Anderssons lillasyster Anna (f. 1899), som fick hans dikt eller visa "Till min syster" på sin 18-årsdag 1917- Den här dikten skrev hon 1921, sommaren efter Dans död.

Du vandrar ej mer på stigarna
under Lombergets susande granar.
Du sjunger ej mer till fiolen
om Pajsoåns vilda svanar.

Ej mera du kämpar i natten
ensam i svidande smärta,
eller lyssnar till ekot från bergen
som svarar ditt klappande hjärta.

Trevar du ännu i mörker
eller går du i ljusets flöden?
Har väg du funnit från djupen
och svar på mänskors öden?

Om ännu du vandrar allena
och letar dig väg genom dalar,
o, då vill jag be för din frälsning
och din ingång i himmelens salar.

Där är lugna vatten likt Pajso,
där är svanar som finnskogens vilda,
där är sånger till fiol och luta
och vindar, likt Lombergets milda.

I går såg jag änderna gunga
i säven vid Hakalams stränder,
och där stockelden fordom har brunnit
lågo kvar några sotiga bränder.

Jag såg svalorna bygga i taket
på ladan vid Stormyrslogen,
och hörde hur duvan kuttrade
som förr i Luossabergsskogen.

Men solen gick ner och dimman
steg kall ifrån Pajsoåns vatten -
jag fryser i finnskogens mörker,
inga stjärnor mig lysa i natten.

Vallflickan (Yrkesvisa 14)

 

Jag gick mig ut en morgon klar,
när solen rann ur viken.
Min kjol var tunn, min fot var bar,
och blåsten höll musiken.
Men vägen sprang förbi min fot,
och skogen kom så grön emot.
Sio, tulitu!
Det sjunger i alla grenar.

Jag hade bröd och hurtigt sinn,
men ingen sorg i påsen.
Så kommo vi i skogen in,
och krittret gick vid åsen.
Den höga granen såg på mig,
och bäcken sjöng så gladelig:
Sio, tulitu!
Det sjunger i alla grenar.

På ljungen satt jag mol allen
och hade garn att sticka.
Jag undrade om det fanns en,
som minns en fattig flicka.
Så tänkte jag på salig mor
och vem nu i vår stuga bor...
Sio, tulitu!
Det sjunger i alla grenar.

Nu blev det varmt på ljungahed
där bröms och fluga pipa.
Skällkossan sjönk i kärret ned,
då var ej tid att lipa.
För hej, jag grep i kossans horn,
hon var så tung som kyrketorn...
Sio tulitu!
Det sjunger i alla grenar.

När kossan stod på torra mon,
sågs nalle björn på vägen.
Jag slog emot, han tog reson,
han syntes smått förlägen.
Han luffade i snåret in;
vad skulle han med kossan min?
Sio, tulitu!
Det sjunger i alla grenar.

Och hi och hej för litet regn
och litet svält och möda!
Den mjuka ladan är mitt hägn,
och bären växa röda,
och bäcken är min kaffekvarn;
nog minnes Gud sitt stackars barn.
Sio, tulitu!
Det sjunger i alla grenar.

Z Topelius:

Min nattlampas veke rykte i tran

Min nattlampas veke rykte i tran

och jag vred mig fridlös och vaken,
jag var som en öknens pelikan
och en ensam fågel på taken.

Jag bad om en jordisk fröjd till att få
samt att Gud ville ge mig en lisa
med att alla de fåvitska nederslå,
de där trodde sig själva visa.

Jag bad till Gud och lyssnade rädd
till den rinnande timglassanden,
då en leende ängel invid min bädd
stod plötsligt och lyfte handen.

"Du ber minsann roliga böner du,
men du haver behagat Herran.
Statt upp från ditt läger, ty si ännu
i natt skall du färdas fjärran."

På sin skuldra han tog mig och med ett brus
sina väldiga vingar han spände
och så flög vi allt högre i månens ljus,
men sen har jag glömt vad som hände.

Men jag minns, när jag låg på mitt läger igen
och tyckte att Gud var så nära,
att jag bad om lust till att träla och sen
om väldiga bördor att bära.

H Löwenhielm:

Pölen

 

Allt stadens kloakvatten mynnar
i en liten underbar sjö.
Från strandbacken furorna nynnar
sin vaggsång för björkbeväxt ö.

Och aldrig en solnedgång brinner
så grant som över den ön.
Men kloakvattnet rinner och rinner;
snart har det fördärvat sjön.

Snart blir den en pöl som ej speglar
blå himmel och skyarnas tåg,
men där flaskor och bleckburkar seglar
på smutsgrön, stinkande våg.

 - - -

Det rinner varje dag och varje stund
en smutsig rännil i var mänskas själ.
Allt ont och lågt som finns i hjärtats grund,
som hon är ängslig med att dölja väl,
och kanske kämpar mot i seg men hopplös kamp,
det sipprar fram i jämt och stilla dropp,
som vätan dryper ur en indränkt svamp.
Som onda dunster stiger det sen opp
mot himlen; de förtätas mer och mer;
det blå blir matt, och molnen smutsig ull.
Det som var himlens blåa valv, det ter
sig snart som en oändlig smutsgöl, full
av slemgrön sörja, stinkande och tjock,
som fyller hela världen med sin stank,
och solen flyter kring där, pråligt blank
som ett lackerat karamellburkslock.

S Lindström (Tristan):

En önskan

Av hela vår soliga värld
önskar jag blott en trädgårdssoffa
där en katt solar sig...
Där skulle jag sitta
med ett brev i barmen,
ett enda litet brev.
Så ser min dröm ut...

E Södergran:

Ack, mitt hus är tomt och öde

 

den 20 augusti 1773

Ack, mitt hus är tomt och öde!
Jag har mist min bästa vän.
Själv jag längtar till de döde
och slår nu min port igen.
För mitt fönster häng gardiner,
flor ikring min spegel fäst,
ställ fram glas och karaffiner
för processen och min präst.

Min vänner, följ min tanka,
gör min jordafärd ej grann.
Blott ett litet skrank av planka,
där min kista ställas kan.
Svep mig bara i ett lakan,
som tillhört en viss mamsell;
lägg en visbok under hakan
och i mun en karamell.

Fästa baktill på min kista
en försilvrad mässingsplåt,
där min födsel och mitt sista
läsas kan med suck och gråt.
Skriv: I denna kista vilar
en olycklig vandringsman,
skjuten utav Astrilds pilar.
Amen! Amen! - Sove han!

C M Bellman:

Epitaf

 

Här vilar fänrik Spink, en hjälte, som tyvärr
för tidigt samlad blev till sina fäders grifter.
Hans årtal voro få, men stora hans bedrifter:
han sköt en gång en sparv och red ihjäl en märr.


A M Lenngren:

Epitaf

Min hustru vilar här till världens sista dag:

hon är i ro - och även jag.

A M Lenngren:

Benzin

 

Jag är en stor Gud
och mitt pris är 3:40 litern
och människorna slår ihjäl varandra
för min skull.

Huii!
då elden kysst mig
och järnet skälver: liv!

Då
vet jag
varför jag så länge
drömt under jorden.


H Parland:

Dromedarn är stark och from

 

Dromedarn är stark och from,
från Egypten man den sänder
lastad med dess rikedom,
till de närbelägna länder.
Lydigt han sin börda bär,
tröttnar sällan under färden,
och musik är honom kär
framför annat allt i världen.
Av hans mjölk man näring får,
köttet är väl hårt men smakligt,
tyger vävas av hans hår,
och vad som är huvudsakligt:
när man genom öknen far
och av törstens plåga brinner,
slaktar man en dromedar,
i vars sköt´ man vatten finner.

Sjung i stilla morgonstunder

Sjung i stilla morgonstunder, 

prisa Herren uppmärksam! 

Se, han gör på nytt ett under: 

kallar ljus ur mörkret fram! 

Se, hans sol vår värld förgyller, 

allt med liv och lovsång fyller! 

Se, han ler i himlens sky, 

varje dag hans nåd är ny! 

Lär oss, Gud, vad oss är givet, 

innan aftonen tar vid. 

Lär oss du att välja livet, 

medan det ännu är tid. 

Än i dag du vill oss kalla, 

snart kan mörker på oss falla. 

Lär oss, medan dagen är, 

följa Andens dragning här. 

Gud, som skapat sol och stjärna, 

dej vi sjunger tack och lov 

för att oss du ville värna 

medan vi i mörkret sov. 

Lys och led oss, ljusets Fader, 

tills vi myllas ner i rader, 

väck oss så till morgon ny, 

solsken utan aftonsky!

E Blix:

Den nya papismen

 

För Kyrkans bann nu mera fruktar ingen;
att bannlyst bli hon själv i fara är.
Den fria tanken — så förändras tingen —
nu, påve vorden, bindenyckeln bär.

Ej nöjd att fritt få prova, forska, strida,
han ville tvinga samvetet och tron.
Ja, det är nu från själva otrons sida
vi hotas med en ny inkvisition.

Som förr med tordön kom en påvebulla,
så blad på blad från pressen ljunga nu,
av anathemer mot oss arma fulla,
som tro, att Guds ord är Guds ord ännu.

Den skatt de bjuda oss dess mer förvånar,
då den förvaras av ett konstigt lås;
latinska mässan likt, som präktigt dånar
i folkets öron, utan att förstås.

Och att den nya visdomen allena
kan saliggöra med sitt enväldsbud,
är klart, då den sitt ursprung från den rena
urtanken drar, och högre står än Gud!

Vad blir dess grundsats då? Vad innebär den?
Att allt är Gud, att han av evighet
är fäst vid tingens ked, är stängd i världcn,
och av sig själv blott inom mänskan vet.

Och mot en sådan Gud vi skulle byta
den Fader, som Guds Son oss känna lär,
att du med din gudomlighet må skryta,
du vise, som dock barn av Adam är!

Vad! — en gudomlighet som skall försvinna,
då du din levnads mål på jorden når!
Du själv försvinna vill, med hopp att vinna
den dyrkan snillet i Guds ställe får?

Och allt det nådefulla, kärleksrika,
som Gud i Kristus till oss arma bär,
för denna hednavishet skulle vika,
som natt för tanken, frost för hjärtat är!

Vem må ej hellre ibland myndigheter
på en gudomlig än en mänsklig tro?
Vem väljer väl av tvenne hemligheter
den som ger kval för den som skänker ro?

Ert språk, I tänkare! vi ej må klandra,
vi oinvigde, då det förs bland er!
Men när er vishet leda skall oss andra,
hon dock till vårt förstånd må stiga ner.

Men kan hon detta? Kan hon, då det gamla,
av Herren byggda huset är förstört,
en ny församling i ett tempel samla,
där ej det Ord som Gud oss gav är hört?

Att det förskingra, bort som agnar sålla,
den nya påven sig all möda gör,
(den gamles list blott sökt det undanhålla).
Men Herren lever och hans Ord ej dör.

 F M Franzén:

Grimace d´artiste

 

Jag har ingenting annat än min lysande mantel, 

min röda oförskräckthet. 

Min röda oförskräckthet går ut på äventyr 

i lumpna land. 

Jag har ingenting annat än min lyra under armen, 

mitt hårda strängaspel; 

min hårda lyra klingar för folk och fä 

på öppen väg. 

Jag har ingenting annat än min högburna krona, 

min stigande stolthet. 

Min stigande stolthet tar lyran under armen 

och bugar farväl.

E Södergran:

Viskning över ett barns säng

Barn, gosse, du lilla liv av mitt,

som skummade över en vår.

Jag vill bekänna, det skedde ej fritt;

det var dunigt hull, som skimrade vitt,

det var doft av din moders hår.

Du får mig ej döma och förebrå

om livet dig hårdhänt tar,

om människor bitas och plågor slå.

Därför jag vill att du skall förstå

hur härlig din moder var.

Du skall förstå och förlåta det,

när själv du sitter en vår

med en liten kvinna i hemlighet,

och allt vad du tiggt om, svulten och het,

i en brinnande svindel får.

E Lindorm:

Politisk marknadsdag

 

Buller och bång
kring flaggor på stång.

Sången så lång
som meningen trång.

Låtar ur lungor -
krumsprång med tungor.

Stora åthävor
av stinna krävor.

Slick-karameller
och åkkaruseller.

Svindelgungor
till applåder av klungor.

Pajasminer
till dans på linor.

Bravo från baken
för partisaken.

Längs hela raden
maskeraden.

Djupast inne
trälasinne.

O Hansson:

Det namnlösa

 

Mycket gör ont, som inte har namn.

Bäst är att tiga och ta det i famn.

Mycket är hemligt och dunkelt och farligt.

Bäst är att bära det vördsamt och varligt.

Bäst är att tryggt på det hemliga tro

utan att peta på frön som gro.

"Här gick aldrig tanken på spaning.
Allmoder, led mig med säker maning!"

Gott är att lyss till sin Moders röst -

ordlöst bekymmer får ordlös tröst.

K Boye: