Nyårsklockorna

Ring, klocka, ring i bistra nyårsnatten
mot rymdens norrskenssky och markens snö;
det gamla året lägger sig att dö . . .
Ring själaringning över land och vatten!

Ring in det nya och ring ut det gamla
i årets första, skälvande minut.
Ring lögnens makt från världens gränser ut,
och ring in sanningens till oss som famla.

Ring våra tankar ut ur sorgens häkten
och ring hugsvalelse till sargad barm.
Ring hatet ut emellan rik och arm
och ring försoning in till jordens släkten.

Ring ut vad dödsdömt räknar sina dagar
och forngestaltningar av split och kiv.
Ring in ett ädlare, ett högre liv ¨
med bättre syften, mera rena lagar.

Ring ut bekymren, sorgerna och nöden,
och ring den frusna tiden åter varm.
Ring ut till tystnad diktens gatularm,
men ring till sångarhjärtan skaparglöden.

Ring ut den stolthet, som blott räknar anor,
förtalets lömskhet, avundens försåt.
Ring in det rätta på triumfens stråt,
och ring till seger mänsklighetens fanor.

Ring, klocka, ring . . . och seklets krankhet vike;
det dagas, släktet fram i styrka går!
Ring ut, ring ut de tusen krigens år,
ring in den tusenåra fredens rike!

Ring in den tid, då andarna befrias
ur själviskhetens sammansnörda band.
Ring mörkrets skuggor bort ur alla land;
ring honom in, den bidade Messias!

Alfred Tennyson, övers. Edvard Fredin

A Tennyson:


E Fredin:

Tillägnan

Här på de ödsliga Uppsalaslätterna

har vi ofta vankat i vinternätterna.
Tysta gick vi. Slätten låg vid.
Stjärnorna flammade sen evig tid.

Stjärnorna flammade, stumma och skrämmande.
Sida vid sida gick vi främmande,
skilda till strävan, skilda till syn.
Kära för oss båda var slätten och skyn.

En gång restes forntidshärdarna
här i skimret av de fjärran världarna.
Eld vid eld i hedenhös
samlade sin flock, medan jorden frös.

Här plöjdes mark av de första plogarna,
plöjdes, medan ulvarna tjöt i skogarna.
Här på de heliga härdarnas glöd
bakades av kornet ett grovt, hårt bröd.

Här stod hovet, där skarorna blotade,
fulla av fasa, när fimbulsvintern hotade,
fulla av kvidan under flämtande valv,
när runt kring jorden en världsnatt skalv.

Se, hur ljusen tindrar på slätterna,
kämpande mot mörkret i vinternätterna!
Natten är oändlig och jorden ett flarn.
Räck mig din hand! Vi är härdarnas barn.

K Boye:

Julkalaset

Herr Hektor av cyniska skolan oss glädde

med tjutande välkomst, förutan all list.
Ja, själva Herr Prosten till möte oss trädde,
med sammetskalott, i sin förstugukvist.
Där stod han och buga´, må läsaren veta,
och ödmjuka tjänare fingo vi heta.

Vi kröpo ur skinnet; men när vi befria
oss hunnit ur pälsarnes hämmande band,
om grisar sig tränga kring modren att dia,
så vi kring värdinnan att kyssa på hand.
Men prosten läst Josua; där fick han höra,
hur Israels barn man till Kanaan skall föra.

I spetsen högtidligt gudsmannen sig rörde
med pustande mun, uppå stackiga ben.
Han oss till ett bord uti hörnet förförde,
där flaskan hon blänkte, den stumma Siren.
Hon började gråta för prästen, men tyste
vi tårarna bort från förförerskan kysste.

Att damerna ej något våld måtte röna,
nu högtidens hjältar med trånande blick
den ene sin fula, den andre sin sköna
till matsalen förde på riddareskick,
där bordet står rikt uppå mat, käre bröder,
fast tiggarelikt det på träben sig stöder!

Som djuren till arken, den Noak beredde,
de månde nu parvis till matsalen gå.
Just ridderligt ej jag därvid mig betedde:
jag ensam gick efter och motade på.
Omsider oskadda till matsaln vi lände,
och ingenting märkligt på resan oss hände.

Vi herrar oss bugade, damerna nego,
och, enligt värdinnans förnuftiga ord,
de fogdar och länsmän till högrummen stego;
jag också fick äta vid herrskapets bord.
I anletes svett, som den svenska soldaten
i Göta kanalen, vi grävde i faten.

Snart månde Herr Prosten sig låta förnimma
och vred sin kalott något litet på sned.
Go Herrar, man sagt mig att fisken vill simma,
och ej må vi hindra hans lovliga sed!
Då fyllde man glasen och gästerne glade
fromt lade på sinnet, vad Prästen dem sade.

Vem räknar de alla uppbyggliga orden,
som foro i vädret, än hit och än dit?
Ej skapt av vår Herre till talare vorden,
jag gjorde dess bättre med maten min flit,
och såg så fundersam i tallriken neder,
som när ett problem ur Euklides jag reder.

Men bäst som jag slutat, I männer och bröder,
och mitt över bordet min tjusblick sig smög,
och ögat, som svalan från Norden till Söder,
helt livligt från tant till förtjuserska flög.
"Magistern skär grisen", det lät över bordet,
och aldrig jag glömmer det gräsliga ordet.

Han låg uppå knä (ack mitt hjärta, det rördes!),
lik älskaren uti Poëternes land.
Jag gråtögd grep kniven och av mig han fördes,
som tveeggat svärd i en skräddares hand.
Se’n satt jag vid hörnet och njöt av min ära
och gladde mig åt att jag slutat att skära.

Som Bonaparte bland sina vänner och fränder
fördelte Europa, jag delat min gris.
Som konstverk mottogos utav mina händer
stekstycken ej skurna på människovis.
Fyrkantiga några, åttkantiga andra
att granskas och ätas de kring månde vandra.

Omsider vi upp ifrån stolarne stego,
och knäppte ihop våra händer, så små.
Vi Herrar oss bugade, damerna nego;
se’n månde vi alla ur matsalen gå.
Så dyster liksom jag begravit min maka,
jag följde den makliga likfärd tillbaka.

Nu sömnen mig lät sina lockelser röna,
dock höll jag mig rask för anständighets skull.
Vi drucko vårt kaffe, och, mellan de sköna,
länsmännerne mådde som pärlor i gull.
Omsider vi fikne till spelbord oss vände,
då strålade kronan på dagens elände.

[Här är sju parentetiska strofer om kända regenter i historien bortplockade] 

Nu Vishetens bok uti handen vi togo,
med brokiga bladen, en var i sin stad,
och mynt utur dem mina motparter drogo,
som bien dra honing ur blommornas blad.
Jag passade tappert, men lyckan mig felte,
och halva min årslön på kvälln jag förspelte.

Då talade prosten till råga på kvalen
och vred sin kalott något litet på sned:
Min gunstige Herre, ren öppnad är balen
och damerna otåligt vänta herrn ned.
Och neder mig drev den förskräckliga prästen,
liksom man ett offerdjur motar till festen.

Och ödmjukt jag nederst vid dörren mig ställde,
där Linus och Orpheus stampade takt.
Som syrsor de bägge fiolerna gnällde,
men länsmännen gripne av tonernas makt,
de struttade kring i den granna salongen,
likt rimmen i denna gudomliga sången.

Lik trollet i Ljungby en hedersam kvinna
till mig, som stod dörrvakt, nu närmade sig.
Hon talade till mig — det var vår värdinna —
”O ungersven kom och tråd dansen med mig.”
Jag stretade mot, Amazonen dock rådde,
och dansen med gråtande ögon jag trådde.

Men, när min kometbana ändat jag hade,
ur högsätet steg i högvördig gestalt
vår överste präst och kvickt skämtande sade:
"Go Herrar, jag rädes vårt brännvin blir kallt!"
Då fyllde man glasen och gästerna glade
fromt lade på hjärtat, vad Prästen dem sade.

Vår Herre själv kunde vår bordsbön ej höra,
förty hon var utan båd’ tankar och ord.
Men sedan vi ätit, som gäster det böra,
så drucko vi skålar vid Herrskapets bord.
Se’n Länsmän och Fogdar vi ärona givit,
dracks även min skål, sedan druckne vi blivit.

Vi kysste värdinnan på hand, kära vänner!
och hem till vårt land vi så drogo igen.
Så gjorde ock fordom de tre visa männer
och alla vi äro ej tokige än.
Dock medges, att visheten längre kan drivas:
om ej man far bort, där man icke kan trivas.

Vitalis (E Sjöberg):

Barnbördsgemaket

En moder i sängen, en fader bredvid,

det höves i barnbördsgemaket,
därtill jordegummor som bida i frid
och ivriga änglar i taket,
och så kommer barnet i sinom tid
med skrik och är hjälplöst och naket.

H Löwenhielm:

Den arma modern

Sov, min söta gosse, sov,

ingen fluga skall dig störa,
ingen råtta skall få lov
minsta grand på golvet röra.

Sov! din mamma sitter här:
hon för barnet sitt skall vaka;
medan pappa borta är
från sitt barn och från sin maka.

Pappa går ifrån oss så;
går, och lämnar oss att gråta.
Gråt ej, söta barn, ändå:
vi åt Gud oss överlåta.

Dig din mor ej överger,
om hon dödde än av hunger.
Gråt ej, bästa gosse! mer;
hör din mamma, hur hon sjunger.

Mamma sjunger för sitt barn:
varför skall då barnet klaga?
Mamma nystar på sitt garn,
och skall kläder åt dig laga.

Om ej barnet ger sig ro,
mamma från sin gärning hindras.
Var ska då vi arma bo?
Hur skall då vår hunger lindras?

Sov min gosse! låt mig se,
hur du ligger söt och drömmer.
Ser jag dig i sömnen le,
alla sorger jag förglömmer.

Sov, min söta gosse! sov,
ingen fluga skall dig störa,
ingen råtta skall få lov,
minsta grand på golvet röra.

F M Franzén:

Far berättar om tomtarna

Vinden viner i vinterkväll,

brasan sprakar å spiselhäll,
far vid härden sitter,
ser i eldens glitter,
täljer för barnen om forna dar,
täljer sägner från tid, som var:
om tomtar små,
som tassa på tå
i röda luvor, i rockar grå -
tomtar som traska och trava omkring
och syssla och pyssla med tusen ting.

"Ja tänk", säger far, "vad man hade det lätt,
när av tomtar man hjälptes på alla sätt!
Då kunde man ta sig
en slummer helt trygg
och ligga och dra sig
i sängen på rygg -
Man visste ju: strax kommo tomtarna små
helt tyst på tå
och gjorde allt, vad man borde ha gjort,
och gjorde det både bra och fort.

Om mor i stugan var dåsig och trött
och satte sig ned och somnade sött,
då skyndade snälla små tomtarna fram
att sopa och feja
och torka och speja
efter det minsta grand av damm.
När mor sen vaknade upp på nytt,
var allt som förbytt,
så putsat och pyntat och prytt.

Om snickarn skulle bygga hus,
de togo det ledigt och utan krus:
de lågo bland bräderna, må ni tro
och somnade in i lugn och ro.
Ty tomtarna strax framtågade
och höggo med yxor och sågade;
beskäftigt kring de rultade,
de hamrade och de bultade,
på stockarna de vände,
de hävde och de bände,
så höggo de upp gluggar,
så slogo de i pluggar,
de timrade upp taket -
När folket till sist vart vaket,
då varsnade man häpet,
att huset ren stod färdigt -
helt nätt och näpet.

Och bagarn - på honom gick alls ingen nöd
ty tomtarna bakade allt hans bröd.
Då bagarfolket vilade,
beställsamt kring de kilade,
de bakbordet mjölade
och alls inte sölade,
de knådade och ältade,
de sockrade och sältade.
De bakade snutar
och kringlor och strutar
och skorpor och limpor och gifflar och rån
och pepparkakor och mandelspån.
När bagarmor sängarna på morgonen bäddat,
låg brödet i ugnen - färdigt och gräddat.

Hos slaktarn på samma sätt det gick:
slaktarn, han låg där så still som en prick,
drängarna gjorde ju likadant -
dock gick det galant.
Ty tomtarna styckade flinkt hans gris
på riktigt vis;
de köttet skuro,
till vågen det buro,
de tarmarna togo,
i vattnet dem doppade,
med kryddor dem stoppade
och spände och drogo.
När slaktarn i ottan slog upp sin bod
låg korven färdig, så rund och god.

Och bryggaren hade det lika bekvämt:
helt lättjefullt låg han och förnämt;
han kände sig lugn, och det med skäl,
ty tomtarna skötte ju brygden så väl.
Man kunde dem höra, de präktiga små,
beskäftigt gå på
med att ösa och mälta
och tunnorna välta;
i karen läto de drickat jäsa
och kände så väl med sin tomtenäsa
när färdigt det var
och brygden klar.
De smakade, smackade,
på tunnorna knackade;
de kände på smackningen
om drickat var gott,
och de hörde på knackningen
om det fyllde sitt mått.
Bryggarn, helt tryggt,
sålde sedan vad tomtarna bryggt.

Och skräddarn, han skulle en gång sy
åt borgmästarn själv en kapprock ny;
helt bråttom det var, men skräddarn lade
sig ned på sitt öra: "Det går nog", han sade.
Strax kommo de ock, de flitiga snälla
små tomtar, som plägade allt beställa.
De hoppade flinkt på bordet upp,
en rask liten trupp;
de vaxade tråden,
de vände på våden,
de fållade, fällde,
som om livet det gällde,
de sömmarna kastade,
må tro att det hastade!
De tråcklade, gnodde,
och snodder de snodde,
de nålarna vässade,
med strykjärn de pressade.
När skräddarn vaknade, låg kapprocken färdig,
helt präktig och borgmästarn värdig.

Men skräddarns hustru, mor Ann-Margret,
hon var av en nyfiken art och natur.
Hon sade: "Nog ska jag ta reda på det,
när sådant händer och hur.
Jag måste se de tomtar en gång,
som hulpit min gubbe natten lång."
Så strödde hon fullt med små ärter ut
på golv, i trappor, vid varje knut.
Tomtarna kommo, de flitiga små,
helt tyst på tå;
de halkade kull
och föllo i mull,
de snavade, gledo,
varhelst de än skredo,
två tomtar små
föllo ned i en så,
en ann föll hårt
och slog sig svårt.
Då höjdes ett rop
från dem allihop:
"Ni stygga mänskor, vi komma ej mer
att hjälpa er!"
Ärterna rasslade,
tomtarna tasslade.
Skräddarmor hörde ju grant, hur det prasslade.
Upp ur sängen hon sprang med fröjd.
Nu får jag se dem, hon tänkte förnöjd.
Så grep hon ett ljus, till loftet sprang opp:
där kom just ur verkstan tomtarnas tropp.
Tripp-trapp, där ljöd som ett svinnande sus -
tripp-trapp - de lämnade skräddarens hus.

Och sen ha de varit försvunna.
Ej mer sin hjälp de oss unna.
Nu måste man själv vara flitig och noga,
nu måste man knoga,
man måste arbeta
och kämpa och streta,;
nu måste man sträva
och plöja och gräva
och spinna och väva
och hamra och knacka
och skyffla och hacka
och husväggar rappa
och borsta sin kappa
och sy och fålla
och mandlar skålla
och laga och stoppa
och koka sin soppa
och mälta och baka,
vid brygden vaka -
Ja, av släp och knog
ha vi alla nog.

Och dock, vet ni, barn, jag tror ändå
det är bättre, att själva vi knoga få.

Ty den, som lärt sig att streta,
har ock något annat lärt,
och för den, som förstår arbeta,
blir livet mera värt."

Vinden viner i vinterkvälln,
brasan sprakar å spiselhälln,
far förtäljer om flydda dar -
sägner från tid, som var.


A M Roos:

Kristen trosbekännelse

Lyckan är icke, vad vi drömma om,

lyckan är icke natten, den vi minnas,
lyckan är icke i vår längtans sång.

Lyckan är något, som vi aldrig velat,
lyckan är något, som vi svårt förstå,
lyckan är korset, som blev rest för alla. -

E Södergran:

O Gud! vår broder Abels blod

O Gud! vår broder Abels blod 

till dig från jorden ropar. 

Än rasar ondskans övermod, 

än brott på brott hon hopar. 

Dock vid allt otrons överdåd 

de dina du hugsvalar. 

Till jorden ser du än i nåd, 

ty Jesu blod där talar. 

Korsfäst! de ropte om Guds Son, 

och Barabbas behöllo. 

I Kristi fjät, med kval och hån, 

hans trogna vittnen föllo. 

Men ordet lever efter dem 

som ljus åt världen givit, 

då av din prakt, Jerusalem, 

ej sten på sten förblivit. 

Och si! då en rättfärdig man 

står fram att sanning yrka, 

all världens makt ej fruktar han; 

Guds sak ger honom styrka. 

Förgäves ondskan tänder skär 

och till hans död sig väpnar: 

hans uppsyn lik en ängels är, 

för vilken brottet häpnar. 

Åt himlen lyftande sin syn,

den fromme går att lida 

och skådar i den öppna skyn 

Guds Son vid Faderns sida. 

Lik honom ber han i sitt fall 

för dem hans ofärd göra, 

och dör med lugn; ty en gång skall 

dock mörkrets makt upphöra. 

Ja, Herrens ljus ej slocknar ut, 

fast det i moln sig döljer. 

Det goda segra skall till slut, 

fast världen det förföljer. 

och han som kom i Faderns namn, 

skall än välsignad komma, 

och samla i en evig hamn 

från tidens storm de fromma.

F M Franzén:

Martyren

Martyren är blek.

Hans ögon brinna.
Medlidsamt blickar han
ned på er.

Vad veten I
som myllren hit och dit
med osköna rörelser,
om edert väl och ve,
hur det känns att lyfta sitt huvud fritt.

Den är frikänd
den hela världen dömer.
Renaste sol
är den svarta bägaren.

Offrets brokiga kåpa
tar han lätt på sina axlar:
du smeker som sammet, som lenaste sammet,
min viljas skrud.


E Södergran

A C Rutström 300 år: Välkommen, välkommen, vår salighets Gud

Till avslutning av predikan vid juldagshögmässan i Hedvig Eleonora kyrka på Ladugårdslandet 1759:

Välkommen, välkommen, vår salighets Gud, 

välkommen i fattiga kojor!

Välkommen att föra en fängslader brud 

ur mordiska fiendens bojor; 

välkommen inunder vårt nedriga tak,

välkommen att själver utföra vår sak 

och oss med din fader förlika; 

välkommen, du eviga glädje och tröst,

välkommen med ljuvliga läppar och röst, 

dem fattigom nåd att predika! 

Välkommen att vara ett huvud och man 

för oss som förtappade voro, 

välkommen att salighetsväg lägga an 

för dem som i villone foro. 

Välkommen vår herde, inunder din stav 

vi krypa och fatta med tröst i din glav 

och i din barmhärtighets spira. 

Välkommen vår konung med fridsfanan ned,

vi svärja med vördnad dig trohet och ed 

och dig för vår frälsare fira. 

Välkommen vår fader, så är ju ditt namn,

bland bröder den äldste och störste;

välkommen vår hjälte och salighetshamn, 

du fridens allrådande förste. 

Välkommen, du hyllade ärones prins, 

i råd och i anslag din like ej finns, 

du underlig är för oss alla. 

Till födelsen nedrig, till ämbetet stor,

välkommen vår förstfödde goel och bror, 

vi dig för vår broder nu kalla. 

Välkommen i världen att lida och dö, 

ja, för oss att såras och slaktas. 

Du antog en kropp, som för bödlar och spö

skull´ blottas och smädefull aktas. 

En krubba först bärgar din höga person, 

och korset blir äntlig´ din kungliga tron; 

så äst du av syndare lönter. 

I stallet, där höll du ditt intåg, vår Gud! 

från Golgata uttåg i blodiger skrud, 

med smälek och lidande krönter. 

Vi fira nu glada din födelsestund 

och kasta för krubban oss neder. 

Vi hylla dig billigt av innersta grund, 

du syndares uppkomst och heder. 

Vi vörda och kyssa dig, Frälsare blid, 

vi falla till fota och tigga den frid, 

som du med din födelse värvat, 

som änglarna för oss predikat och sagt, 

och vänskapen åter med himmelen bragt, 

den Adam med synden fördärvat. 

Välsigna oss nu med din födelsenåd, 

låt oss denna salighet hända; 

låt detta ditt dyra och heliga råd 

stor fröjd i vårt hjärta upptända: 

Låt oss ej förgäta, att du är vår bror, 

vars kärlek till mänskor oändlig är stor, 

och uppstäm vårt hjärta och tunga 

att ständigt upphöja ditt herrliga lov, 

till dess att vi få i ditt himmelska hov 

med helgonen börja att sjunga. 

Lov, ära ske Lammet, som för oss har dött;

vår Gud, som är slaktader vorden! 

All världen sig fröjde, ty Ordet är kött, 

och Herren är födder på jorden. 

Lov, vishet och heder, pris, välde och makt

ske barnet, som varit i krubbona lagt! 

Lov, salighet, ära och gamman 

ske Sonen, som människoskapnad antog, 

som föddes i stallet och sårader dog 

på korset för syndare. Amen!

A C Rutström:

Julotta

 

Bleve du än så hård och härjad av stormar i livet,
att allt ungt du mötte med köld och hånande skepsis,
veknade du väl ändå en sekund, när du mindes din barndoms
julfröjd, om också ringa den var, eller rik, eller om den
alls icke fanns, men då bör du minnas även din saknad.

När låg snön på din gård så vit som julaftons morgon?
Täckande mjukt och skyddande mer än kylande låg den
festligt, ett hyende lik, som bretts att trampas av änglar.
När stod din skog så allvarligt hög med mumlande furor,
som en fylking av grå och bistra nordiska kämpar,
dryftande ryktet att Balder igen har låtit sig födas
fjärran i Österland och dragit i härnad mot Odin?

Och när det sen blev kväll med gran och glitter och vaxljus,
lackdoft och ljuvlighet och vänliga röster och blickar,
mor var ängeln, och far var ej mer bestraffarn och hämnarn,
himlen sänkte sig ned med ljus och värme och blidhet,
vällukt, sång och musik - det var paradiset på jorden!

Minns du, hur stjärnorna sen, när du spanade ut genom rutan,
liknade ljus i en osynlig gran med rötter i jorden
och en topp som försvann i det mörkblå mörkret däruppe?
Stjärnorna lysa i kväll. Högtidligt nära de hänga,
som då jag än var ett barn, men jag känner ock hur högtidligt
fjärmare nu de te sig än då, ty vilsnare sväva
tankarna under kupoln och ödslig tycks mig den vita
vintergatan mera än förr, en driva av stjärnor,
hopyrd måhända en gång av en suck från den eviges läppar.

* * *

Midnattens mystiska stund är ren förbi. Majestätiskt
vrider sig fästets mäktiga valv med mörker och stjärnor
över snöiga fält och isar och sovande byar.
Kanske ekar ett skott, när kölden biter i furan
inne i skogarnas natt, eller råma frysande sjöar.
Räven stannar och lyss, där han smyger i brynet och haren
spejar förskräckt sig omkring, där han gräver i snön efter rågbrodd.
Furorna sucka tungt med sakta vajande kronor
eller knarra med kvidande ljud och ängslas i sömnen.

Men bakom rutan med blommor av frost i det lutande torpet
tindrar ett flämtande ljus. Det tändes just när vi hunnit
stigen som bär mellan granarna in, till hälften igenyrd.
Ren står en strimma av rök ur det konstlöst murade fånget,
gnistor irra en kort sekund som hemlösa stjärnor,
tills de kyssas till döds av vita systrar på taket.

Inne i stugan är livet i gång och det rustas till resa.
Glöggpannan ångar ren på isiga kubbar av töre,
lågorna slicka med knallar och pip den tjäriga veden,
medan beskäftigt och vant ur sitt rosenbemålade väggskåp
hustrun tar kryddorna fram, kardemumma, kanel och rosiner,
pepparnejlikor, socker och allt för den ljuvliga drycken,
männens och gubbarnas fröjd och barnens och kvinnornas gamman,
ty det är sed och skick sen gammalt att innan till ottan
färden ställes man tär en smörgås med sylta och julkorv,
nedsköljd med brännvinsglögg, de gamlas nektar förvisso.
Gäspande sträcker sig torparen än i sin knarrande fållbänk
njutande tvåmansvärmen ännu tills helglat och sävlig
undan han skjuter sin fäll och svänger de håriga benen
ut över fållbänkens kant och plirar mot elden på härden,
medan det immar ur näsa och mun i morgonens kyla.
Men under fälln i sin bänk i motsatta hörnet av stugan
barnen ha vaknat och sätta sig upp och peta i näsan,
linhårshuvun och blå och sömniga, undrande ögon.

Stiga vi in, om du har fantasi? Det är jul, och vid julen
är du en omhuldad gäst, om från herrgård eller från landsväg.
Kanske doftar här ej av parfym. Det är mera reella
dunster som möta din nos, men längtar du efter lavendel,
finns den i dragkistan, torkad och strödd bland särkar och skjortor.
Döm ej, ty fattigmans mat är också fet under helgen!
Titta på korvarnas mängd, som hänger i taket, och vet att
skållingen låtit sitt liv, och frostiga paltar i boden
sia om kommande festliga bord med julglögg och dricka.

Glöggen tändes, och snart ur den blommiga koppen du njuter
av den härliga dryck, som gudarna sparat åt vinterns,
isens och norrskenens land. Den sticker kanhända i näsan,
men den doftar av jul och ligger och värmer i kroppen,
ramarnas ludd slätas ut, och ditt maskformiga bihang
om du än har det kvar, sig kröker i hisnande glädje.
Torparen dricker dig till och smackar och räcker åt hustrun,
vilken smuttar förnöjd med sin brygd och delar åt barnen.

Nu gäller: Upp i en hast! och ungarna myllrar ur sängen,
tvätta det svartaste av i trebensgrytan på spishälln,
gräla om västar och skor, men hustrun knäpper på lillbror
blångarnslivstycket hop, medan pilten gäspande kisar
in i brasan och vacklar ännu mellan sömnen och vakan.
Men från spiken vid dörrn tar torparen sotiga lyktan,
sen inom läppen han lagt en bänk av stärkande matsnus,
slår upp dörrn och in far en fläkt av den nattliga kylan.
Stjärnorna brinna som bloss, och det smäller och sjunger i knuten.
Torparen går till lidret och drar med seniga armar
släden vid skaklarna fram. Han öppnar dörren till fäjset
och stiger in till sin undrande häst. Men i båset bredvid har
kon i blinken sig rest. Vad kommer i natt väl åt husbond?

Snabbt är selningen gjord och bjällrorna skallra i kransen.
Pålle skrapar i snön, det ryker ur frustande mule,
knakar i skaklor och gnisslar in ibland under järnskodda medar.
Nu har natten fått liv. Det klingar av bjällror i fjärran.
Morgonbrisen tar i. Det rasslar, det faller av stjärnstoft
sakta från furorna ned i ljuset från torparens fönster.
Nu är släden för dörrn, och de packa sig hustru och ungar,
Pålle tar mot en smekande snärt på länden och hugger
i som det gällde hans vanliga lass, fast timmen är ovan.
Nu har natten fått liv! Det stampar och bjällrar på vägen,
slädar glida i kapp och mellan furorna blixtrar
stundom ett rykande bloss. Det gäller att hinna till ottan.

Barnsliga minne! Hur väldigt, hur högt, hur oantastligt
lyfte ej templet sin mur, och korset däruppe i höjden
sträckte till famntag mot stjärnor och moln sina gyllene armar,
ljuset sprutade ut ur rutiga fönster, och välljud
strömmade ned från klockornas par och välsignade nejden,
och det gjorde ej alls någonting att jag visste att Johan,
backstusittarn, ringarn, söp och svor, så det lyste
kring hans syndiga mun, då han blott med ett tramp av sin pjäxa
mäktade locka himmelsk musik ur svängande malmen.
Tonerna vällde först som en fors genom öppnade luckor,
tungt och mäktigt och sökande dock. Sen blevo de svanor
sträckande ut över hav av skog till längst bort i mörkret
döende sakta de segnade ner och blevo till skogssus.

Har du sett något ljus, som slår dig och tar dig och griper
fast om din själ som det ljus dig möter, då kyrkdörren öppnas
julottsmorgon och in du träder och tränges bland vadmal?
Talgljus ryka i hundradetal och du njuter av doften,
klockarn spelar så fint, som det gällde hans liv och befattning,
och när plötsligt församlingen står, krokryggiga gummor,
darrande gubbar och flickor i blom och kraftiga drängar,
upp och tar i på en gång: Var hälsad! ville du kanske
sjunga, du med, men din röst är stockad i halsen av tårar!
Varför? Käraste du, du är barn, om ock gubbe till åren.

Men mellan tjänsterna torparn går ut på vallen och söker
gamla bekanta och bjuder på snus, eller kanske han vankar
bort till stallarnas rad och sköter sin häst och kanhända
går han och tränger sig in i sockenstugan och njuter
värmen från spiseln och trängs med pojkar som brottas kring härden
tills det ringer igen och han går att höra predikan,
kanske somnar han in, men han somnar som en rättfärdig.
Han har rätten därtill! Jag ville skaka hans näve!
Se på hans händer och se hur valkarna ligga som vackra
kvitton på ärlig id. Du läser i nävarna hur han
strävar för torva och barn, men i ögonen läser du, hur han
längtar på bondemaner till henne som födde hans ungar.
Låt honom gärna sova en kvart! Jag är säker att änglar
sjungit honom i sömn, och jag känner hans kraft då han vaknar.

Nu när predikan är slut och himlen gulnar i öster
lämnar jag torparn åt sig. Det stojas på vall och i stallar,
ljudet av bjällror och hästtramp och spring, och kanhända en gnäggning
vild och stark från en hingst går den stigande solen till möte.




A Engström:

Barnens julaftonskymning

Allt är väntan. Dagen flyktat, mörkt är lilla rummet re´n.

Ute, genom lätta strömoln, tindrar klart en stjärnas sken.
- Längtande, i aningsrika dunklet, stå de tysta små,
och den äldste av dem talar sakta till de andra så:

”Ser du, bakom gyllne molnet, ser du ej en ängel där ?
Jo, han vinkar oss, han bådar visst att kommen Herren är!
Ser du: himlen rodnar stilla, nu av glädje mild den ler;
gömmer i sin lätta slöja skänkerna som barnet ger.”

”Ack, nu ser jag!” skrek den minsta och såg uppåt, ”det är sant;
julklapp skimrar genom floret — se, det är så grant, så grant!
Men, vad är det? Månn’ en trumma, månn´ en guldvagn och en häst?
Ja, från himlen måste komma allting som jag önskar mest!”

Och de ropa om varandra: ”Ser du månens klara ny? —
Kristusbarnet kommer till oss insvept i en silversky!
Se, hur rimfrostklädda träden ödmjukt böja sig i vind’,
hur den bleka, vita jorden har fått rosor på sin kind!

”Pappa säger” — viskar Anna — ”mörkrets välde nu skall fly,
och var dag bli mera solfull, som,från denna kväll skall gry.
Jorden börjar tyst arbeta på sin granna sommarprakt,
men en snövit duk hon stilla över gömda verket lagt!”

Alla ropa: ”Julljus tändas redan i det mörka blå!
Barnet kommet är; det tänder våra julljus snart också!”
Nu från fönstret de sig vända, lyssna till vart ljud, vart sus;
se igenom dörrens springa strålen utav klara ljus!

Dörren springer upp; ett utrop över barnaläppar far.
O, hur herrligt! Lilla granen strålar ljusbeprydd och rar.
Gåvor vinka, äpplen glöda, kakan glänser där som guld,
och en moders ljuva stämma bjuder dem till festen huld.

Njuten, barn! o, njuten sälla julens hela salighet!
Kärleks skänker uppenbara kärleks dolda hemlighet.
Ingen fröjd i hela livet möter er så ljuv och ren;
först då himlens portar öppnas, sen I åter detta sken! 

T Knös:

Julafton

Jag drömde det var jul. Jag liten pys

med systrarna i mjuka snön sågs vandra
att köpa klappar. Ingen hade nys
om gåvan, som var ämnad av de andra.

Man viskade om den fördolda ståt,
men ur ett papper såg jag skymta hälen
av glada pappersspelmän på en tåt.
Jag teg med vad jag sett, så nöjd i själen.

Sen tyckte jag vi kommo hem till oss
och mamma hjälpte systrarna att packa.
Min far han log och drog helt tyst ett bloss.
Jag föll i gråt för att jag ej fick lacka.

När drömmen brast stod mörkret som en vägg,
och pysens tårar fuktade mitt skägg.

E Josephson:

Jul, jul, strålande jul

Jul, jul, strålande jul,

glans över vita skogar,
himmelens kronor med gnistrande ljus,
glimmande bågar i alla Guds hus,
psalm, som är sjungen från tid till tid,
eviga längtan till ljus och frid!
Jul, jul, strålande jul,
glans över vita skogar!

Kom, kom, signade jul!
Sänk dina vita vingar
över stridernas blod och larm,
över all suckan ur människobarm,
över de släkten som gå till ro,
över de ungas dagande bo!
Kom, kom, signade jul,
sänk dina vita vingar!

E Evers:

Giv mig ej glans

Giv mig ej glans, ej guld, ej prakt 

i signad juletid. 

Giv mig Guds ära, änglavakt 

och över jorden frid. 

Giv mig en fest 

som gläder mest 

den konung jag har bett till gäst. 

Giv mig ej glans, ej guld, ej prakt, 

giv mig en änglavakt. 

Giv mig ett hem på fosterjord, 

en gran med barn i ring, 

en kväll i ljus med Herrens ord 

och mörker däromkring. 

Giv mig ett bo 

med samvetsro, 

med glad förtröstan, hopp och tro. 

Giv mig ett hem på fosterjord 

och ljus av Herrens ord. 

Till hög, till låg, till rik, till arm, 

kom, helga julefrid. 

Kom barnaglad, kom hjärtevarm 

i världens vintertid. 

Du ende som 

ej skiftar om, 

min Herre och min konung, kom. 

Till hög, till låg, till rik, till arm, 

kom glad och hjärtevarm.

Z Topelius:

När det lider mot jul

Det strålar en stjärna förunderligt blid, 

i öster på himlen hon står. 

Hon lyst över världenes oro och strid 

i nära två tusende år. 

När dagen blir mörk och när snön faller vit, 

då skrider hon närmre, då kommer hon hit 

och då vet man, att snart är det jul. 

Ty julen är härlig för stora och små, 

är glädje och ljuvaste frid, 

är klappar och julgran och ringdans också, 

är lycka oändligen blid, 

är ljus, alla ögon då stråla som bäst, 

och stjärnorna tindra som mest 

och där ljuset är, där är det jul.

(Texten är publicerad här med tillstånd från Vännernas samfund, som innehar copyrighten fram till 2035).

J Oterdahl:

Mitt år 3: Vintern

Med mina barn jag gläds, då snön faller vit över taken:

kälkföre ger det åt dem, kyla och ro ger den mig.
Vinterskymning och snö äro hemligt släkt med mitt väsen:
ljuset min tanke har kärt - natten, den äger min själ.
Snö, du vitaste vitt, fall lätt över smuts och förvissning,
hungriga hjärtans begär hölj i en vitmenad grift!
Snön, som faller, ger vila och ro åt min hemliga ångest,
kinden, som bränner av skam, svalkas av fallande snön.
Midvinternattens stjärnor tåga högtidligt kring fästet.
Vintern mig är som en lång dödsförberedelsens tid.
Klockorna klämta, jag tror att jag är på min egen begravning,
prästen han säger: "Den man, här vi begråta, var from;
väl kan det motsatta tyckas av dem, som läst i hans skrifter,
men det var blott ironi - kristen han var i sin själ!"
Kyparnas sångkör tar opp och sjunger i grånande dagern
"Stilla skuggor". Och snön snöar igen min grav.

H Söderberg:

Vintervisa

Drivan knarrar under skon,

vädret vilt från norden ryter,
strömmen stelnar under bron,
vandrarns näsa flyter.
Kölden utan all pardon
kuvar prins och fattighjon,
hjältar och rekryter.

Frusna öron, kylda tår,
snabba pälsade personer,
rimfrost uti skägg och hår,
fluss och emulsioner.
Gikt och febrar, vart man går,
mänskor oförtänkt på bår,
lik och geridoner.

Dagen fyra timmar, kort,
tre tums is på fönsterrutan,
gamla liv, som hosta torrt,
snuva ingen utan ...
Men, min skaldmö, vik nu bort!
Sånger av så ängslig sort
skorra kärvt vid lutan.

Uti glättigt brödralag
vill jag vinterns makt förglömma,
leva nöjd min korta dag
och buteljen tömma.
Köld och drivor trotsar jag
då de bästa nektarslag
få ur bålen strömma.

A M Lenngren:

Upp, gläd er alla, gläd er nu

Upp, gläd er alla, gläd er nu, 

ja, gläds åt julens glädjebud, 

i Herren Jesus gläd er! 

Och se hur nära himlen är, 

när han som håller världen kär 

i kött och blod sej kläder! 

Betryck och bitterhet, försvinn! 

Guds glädje må vi släppa in, 

så att han glad får lyssna 

till hjärtats bön och tack och tro, 

ja, får hans glädje i oss bo 

ska sången aldrig tystna. 

Gud, låt din frid, som högre är 

än vårt förstånd kan fatta här, 

vårt hjärta väl bevara 

i Kristus Jesus, så att vi 

kan få en jul med glädje i 

som aldrig bort ska fara!

Th Kingo:

Den tjänande Maria

Med snabba steg du skyndar gatan framåt.

Blek är din panna, men ditt öga glänser
än av ett heligt återsken från elden
som evigt brinner bortom tidens gränser.
Du ilar bort från flärdens breda gator
djupt in bland sorgens trånga, dävna gränder,
där hungern snyftar och där himlen sällan
en hoppets klara aftonstjärna tänder.

Där är din värld. - Du tänker på de dina,
på alla munnar du i dag skall mätta.
Och du skall tala tröst och lappa kläder
och skura golv och barnen skall du tvätta.
Och ständigt skall du vara glad och väcka
med goda ord det tynande och tomma,
ge regn och skugga åt förbrända öden
och driva isbelagda land att blomma.

Av hemlöshetens kärlek överstrålad
och bland de mätta hånad och allena
du går din väg - en liten blek madonna,
en from Maria, som stått upp att tjäna.
I denna värld av handel och förställning,
där lögnen firas, girigheten sväller,
du är ett vittne om det fjärran rike,
där jordens lumpna krämarvikt ej gäller.

O, ingenting är underbart som detta:
att giva utan hopp att få tillbaka,
att trotsa världens räknekonst och finna
sin frid i glädjen att sig själv försaka.
Var tröst, du sjuka värld. Än finnas själar,
vars hjärtan brinna och vars fötter blöda.
Än leva några av Guds dårar, vilka
ha skådat Kristus uppstå från de döda.

R Jändel:

Mödrar

Små trevande, späda händer, 

små knubbiga ben 

vi badade varligt om kvällen 

och lindade dem till vila. 

Vi ledde de stapplande stegen. 

Vart gingo de sen? 

Till blåsiga äreställen? 

Till dråpargalge och bila? 

De växte ur våra armar. 

I trotsande tro 

sitt eget fyrspann de körde 

med sorglöst fumliga tömmar. 

Vad fick vi kvar av vår lycka? 

En nött liten sko - 

ett skimmer i ensamheten 

av ljuva, slocknade drömmar! 

Det säges att moderskärlek 

är himmelsk och hög, 

är heligast av de lågor 

som kommer hjärtan att skälva. 

Är det så alldeles säkert? 

Det liv som sög 

sin styrka ur våra ådror 

var dock en del av oss själva. 

Det är vårt eget vi älska 

och hålla fast 

så länge vi orka lyfta 

slitna, domnade händer - 

vårt eget vi offra allt för 

och strida för, vilt och vasst, 

som jagad varghona strider 

för ungen med klor och tänder. 

Vi fingo en eld i själen 

som aldrig förgår, 

halvt himmelsk och halvt av jordens 

egen glödande kärna, 

en gnista av namnlös urkraft 

som allt förmår. 

Vi vigdes att tjäna Livet, 

vårda, älska och värna. 

Du ämbete kungligt stolta, 

du kalk av malört och vin, 

du kärlek som tyst vi bära 

till dess våra blickar brista, 

du låga, som brinner under 

blaggarn och hermelin, 

du brände vår vilja helig, 

du lärde oss äga och mista. 

Vi gåvo åt jord och himmel 

vår levnads gäld, 

vi mätte aldrig den flamma 

som kom oss att brinna. 

Vi voro blott lampor för livets 

outsläckliga eld, 

vi alla med namnet moder, 

madonna liksom varginna!

Hilda Olsson (Kerstin Hed):

Nybyggarliv

Björnen snarkar djupt i mon. 

Grymma lon 

sitter lömsk med vassa klon 

gömd i breda tassen. 

Nedom brinkens eneris 

som en spis 

röker ån och bruten is 

rasslar ibland vassen. 

Ensam går jag dagen all. 

Björk och tall 

darra vid min yxas fall, 

spruta snö och flisor. 

Men i hemmets ljumma frid 

ung och blid 

sjunger hon vid dagens id 

lyckans lugna visor. 

Går till lagårn, mönstrar glad 

kornas rad, 

fåren, knaprande på blad, 

kalvarna i kätten; 

hägnar lammet vid sin barm, 

rik och varm, 

lägger hö mot krubbans karm, 

mjöl i vattenskvätten. - 

Hör, på stigen knarrar det. 

Lätta fjät 

stanna, bakom videts nät 

pigga ögon brinna. 

Där du kommer, klädd i skinn, 

flickan min, 

är du luden, smärt och fin 

som en ung varginna. 

Middagsmål på stympad stam 

bär du fram. 

Riklig mat och kvinnoglam 

gott i skogen smaka. 

Hemmets värme för du med; 

snår och träd 

susa lent likt sommarns säd 

kring vårt hus, min maka.

E A Karlfeldt:

Den stora trädgården

Vi äro alla hemlösa vandrare

och alla äro vi syskon.
Nakna gå vi i trasor med vår ränsel,
men vad äga furstarna i jämbredd med oss?
Skatter strömma till oss genom luften
som icke mätas med guldets vikt.
Ju äldre vi bliva,
desto mera veta vi att vi äro syskon.
Vi hava ingenting annat att skaffa med den övriga skapelsen
än att giva den vår själ.
Om jag hade en stor trädgård
skulle jag bjuda alla mina syskon dit.
Var och en skulle taga med sig en stor skatt.
Då vi icke hava något hemland kunde vi bli ett folk.
Vi skola bygga ett galler kring vår trädgård
att intet ljud från världen når oss.
Ur vår tysta trädgård
skola vi giva världen ett nytt liv.

 
E Södergran:

Notturno

Dagens tvång ej mera fängslar

fantasien i min håg;
mot den oro som mig ängslar
går jag ut på nattligt tåg.
Näktergalen och den blida
månens blick jag söka vill;
o hur ljuv är ej den vida
nattens värld - hur sval! hur still!

Stum och drömmande jag vankar
över bryggan, över ån,
och en här av vilda tankar
vaknar upp av forsens dån.
Dåna, underbara vatten!
Härma åskan, stolta svall!
I den tysta månskensnatten
min musik du vara skall.

Och jag springer över muren
och jag står på ängens plan;
o hur moderlig naturen
öppnar här sin vida ban!
Här jag söker mig bland gräsen,
även jag, en huvudgärd,
där av millioner väsen
vimlar en oändlig värld.

Melankoliska och ömma
ande, som i natten bor!
Sänk dig ned, och låt mig drömma
om en värld, än mera stor!
På konvaljens välluktsånga
vaggar jag till drömmens strand,
där så ljuva, sköna, många
änglar föra mig i land.

Betty Ehrenborg:

Pappersdraken

«Kom, Fanny, och se, när jag springer,

hur präktigt den stiger och far!
Dock mitt i dess flykt med ett finger
till jorden igen jag den drar.»
Med tråden i handen, så stolt och så glad,
han förde det vingade blad.

I stormen, med flygande lockar
och ögonen lyfta åt skyn,
han sprang över stenar och stockar,
och följdes av barnen ur byn;
och bragte, ju mer emot vinden han lopp,
dess högre sin flygare opp.

«Skönt!» ropade Fanny, «så svävar
den snövita duvan jag har!
Men akta dig, Edvin: jag bävar;
du glömmer dig själv, där du far.»
Han föll vid de orden; men samma minut
uppstod han, och sprang som förut.

«En bild av det mänskliga livet!
utlåter sig fadern härvid.
«Ett blad åt oss alla är givet,
att föra mot stormen i strid.
Med ögat åt höjden, ej släpp det, om än
du fölle: blott res dig igen.»

Hur bladet sig höjde och sänkte,
såg Fanny, och skärpte sin blick.
Ett F, som mot solen där blänkte,
nu först hon i ögonen fick.
«Så svävar, hur länge? (det var hennes ord)
min själ mellan himmel och jord.»

Han själv, som det ritat, nu kände
en anande skräck vid dess flykt;
och hastigt tillbaka sig vände,
då tråden ur handen blev ryckt.
Försvunnet var bladet — ej fanns det igen;
blek stod han och såg på sin vän.

F M Franzén:

Markernas vind

Markernas vind, jag var ett med dig,

ett med vidder och skogar,
jord av jord men med längtan sträckt
alltid mot rymder och ljus.
Andedräkt från vardandets värld,
sällsamt förtrogen tog du
allt i mitt väsen som var av dig
in i ditt dova brus.

Ville jag följa dig, stolta storm,
upp till klarhet och renhet,
bad jag om mening och helgd åt mitt liv
som en förtvivlad ber,
kände jag alltid hur liknöjt du bar
bort mina brinnande böner.
Jorden förkvävde all helig eld,
mullen tyngde mig ner.

Jord var jag, eld var jag, jord och eld,
jord skall jag åter varda.
Allt som jag led för och älskade,
allt skall jag säga farväl.
Markernas vind, när det som var jord
sjunker i mörkret och mullen,
bär mot de vandrande stjärnornas eld
det som var eld och själ!

Hilda Olsson (Kerstin Hed):

Drömmar famnas

Det kunde knappast någon annan vara

än du, min käraste, som kom till mig
vid sommarstrand, där jag såg molnen fara
och vågor gå i blåa drev att snara
den säv, som bävade och böjde sig.
Väl är det sant - det var i slummern bara
men kunde knappast någon annan vara
än du, min käraste, som kom till mig.

Du var ej lik en enda av de andra
vid fjärran dörr jag hämtat, yr och bråd,
vid fjärran port att glatt i samspråk vandra
i litet lögnförbund vid månens nåd.

Ej dunstgestalt - en rökbild av förfluten
och halvglömd tid - en syn, som nyckfull var.
Du var en bild, en stark, av sanning gjuten,
med vänskapsdjup i mörka ögonpar.

Min ljusa främling, väntade, som nalkas,
blir du en gren för trötta tankar nu?
Blir du en källa, där en törstig svalkas?
Blir hamn för storm, blir famn för glädje du?
_ _ _

Fast all naturen svingade vid susning
med blad som vändes - flarn i fladderregn,
hon stilla röjde i en ordlös tjusning
i rörlig sommarskuggas gröna hägn.

Och hennes ögon, allvarsamma, klara,
som sågo bindande men blitt på mig,
de tycktes tala: "Bida litet bara,
snart kan jag komma för att stödja dig.

Men nu jag endast i din aning vilar
som vinge vilar på den varma vind.
En verklighet, som brinner, sedan ilar
till dina armar, klar och frisk om kind.

Jag valde Junis tavla för att träda
bland ungdoms sälla syner dig emot.
Min kärlek ville jag till sommar kläda
och blomster sålla vid min käres fot."
_ _ _

Jag sade intet - ord jag ej behövde,
ty tanke utan ord kan tanke nå.
När viken sorlade, när vinden sövde,
två drömmar famnade varandra då.

Vid sommarstrand, där jag såg molnen fara
och vågor gå i blåa drev att snara
den säv, som bävade och böjde sig...
Väl är det sant - det var i slummern bara,
men kunde knappast någon annan vara
än du, min älskade, som kom till mig.

B Sjöberg:

A C Rutström 300 år: Kom, huldaste förbarmare

Kom, huldaste förbarmare

som herde in bland fåren,

och led oss arma syndare

till källorna och såren,

till Sions berg och Sarons bet,

där i en salig enighet

var trogen själ har trevnad.

O kärlekshav, utgjut din flod

utöver allas hjärtan.

Låt kraften av ditt helga blod

fördriva otrossmärtan.

Du, hela världens nådastol,

förvandla med din ljuva sol

vår köld i evig värma.

A C Rutström:

A C Rutström 300 år: Skall jag mitt hjärtas tro bekänna

Skall jag mitt hjärtas tro bekänna,

så är min otros jämmer all.

Min fröjd och tanke är nu denna,

att satan haver fått sitt fall.

Jag är i Lammets död och blod,

nog salig, helig, ren och god.

Om jag min syn på synden sänkte,

som sänktes ned i Jesu grav,

varpå ej Fadern mera tänkte,

sen blodet rann, det kärlekshav,

så vore Gud förgäves död,

och all hans kärleks överflöd.

Jag finge då i otro dväljas

som trälarna i Tyro sold.

till Jesu skymf och sveda kväljas

i mörksens band och satans våld.

Nej, Lammet står mig bättre an,

min högsta skatt och äkta man!

Om jag till liv är skapad vorden,

om jag är riktigt återlöst,

om jag får ta min Gud på orden,

om Anden över mig är öst,

så står förbundet fast som Gud,

han är min man och jag hans brud.

Jag nekar ej att jag har brutit

förbundet och förstört min del;

jag länge nog hans nåd förskjutit

och gjort vart ögonblick ett fel;

men är hon stor, min syndaflod,

långt större Lammets död och blod!

Si, därav räknar jag min lycka,

att Jesus är till grunden lagd. 

Skall någonting mitt hjära trycka,

ell´ jag för lagen gå försagd,

när jag är Herrans ögonsten,

för Jesu blod som himlen ren?

Att stå i gråt och tandagnisslan,

att gå bestört i mindre grad,

att plågas under samvetsgisslan

och svettas hårt i ångerbad -

det är en smitta i dens mod

som ej värderar Jesu blod.

Min själ mot Jesu vilja mörda,

det vore ju ett fasligt råd;

Guds helga blod och död vanvörda,

det är det största överdåd;

bli skulden till sin egen död,

som frälst, var har man det av nöd?

Skall jag mot nådavalet sträva?

I otro jäva Guds beslut,

vid nådastolen stå och bäva

till satans nöje en minut?

Går jag mot Jesu död och blod

med hjärta kallt och avigt mod?

Min själ då gånge evigt illa,

i tusen fantasier strödd.

Att Jesu blod och mitt förspilla,

jag vore hellre aldrig född.

Bevare Gud mig därifrån!

Till räddning är då ingen vån.

Nej, vara köpt vill mer betyda,

lov ske Guds Lamm, vår vän så visst,

som nakna själen velat pryda

med helga dräkten, som hon mist:

nu är det gjort, nu står som står,

och Herren Gud är Fader vår.

Låt därför hällebergen fasa,

låt jord och himmel gå i grund,

låt mörksens rike därvid rasa;

kom, när hon vill, min sista stund!

Jag blir därvid i ljuvt och lett,

att jag och Jesus äro ett.

Ty är jag nöjd i själ och sinne:

min Jesus mer än Adam är.

Guds Ande vittnar ock därinne

och friar mig från allt besvär.

Jag gör som Luther skrev till mig:

Var man må nu väl glädja sig!

Bort därför, satan, synden, döden!

Jag ler åt allt ert tyranni.

Ligg där du själv i avgrundsglöden,

jag är i Jesus vorden fri

och vilar nöjd uti hans famn:

stryk dädan, om du kan, mitt namn!

A C Rutström:

Bispen i sin granna skrud

Bispen i sin granna skrud,

höga mössa, stav i handen,
ansågs nästan som en gud
förr, i de katolska landen;
hade manskap, förde krig,
hovstat, riddare och svenner.
Nu har tiden ändrat sig,
och de höga Andans männer
göra nu till sin bedrift:
vården av den helga Skrift
och ha ordning i sitt stift.

Sömnen

När tusen stjärnor utur havet stiga,

och skimmer över himlavalvet strö,
må smärtan blicka upp till Gud, och tiga,
och drömmen nå lycksalighetens ö!
För trones blickar töcknet undanvike,
som höljer oförgänglighetens rike!

Kom, vallmokrönta ängel, och omsider
din huldhet åt den bleke stridsman bjud!
Ser dagen icke nog av grymma strider,
och lyss till skrän av krigstrumpeters ljud?
Hur ljuvt, att dock ett ögonblick få blunda,
förglömmande de välvningar som stunda!

När i din anlets svett du jorden brukar,
du träl uti förgänglighetens land,
att mullens svalg din andas kraft ej slukar,
o, blicka upp till stjärnorna ibland!
O, låt din varelse, när kvällen nalkas,
av dagg beströs, av aftonvindar svalkas!

Du, vilken spränger djupa kunskapshällen
och kräktar in naturens undervärld,
o, vare dig en Jakobsstege kvällen,
och drömmen vare dig en himmelsfärd,
att ej i forntids grus, i nutids funder,
ditt Allraheligaste dukar under!

Den suckande martyr av kroppslig smärta,
som i sin jämmer räknar timmans slag,
för hans förblödda, ångestfulla hjärta,
är ej en evighet varenda dag?
Månljusa natt, må på hans ro du skina!
Ack, gjut en balsamdroppe i hans pina!

Och du, som länge, länge, länge irrat
i öknens sand, av tvivelsmål förtärd,
och blicken i det falska ljus förvirrat,
som aldrig lyser dig till Andens värld,
visst kommer, efter ändlös gråt och vaka,
din barndomshimmel i en dröm tillbaka!

Och du, som mistat allt vad vän kan mista,
vad hopp och kärlek äga rent och sällt,
och skådar, rysande, din älsklings kista
begravas under snön på dödens fält -
o, efter tusen suckar, tårar, strider,
förunnas dig kanske en sömn omsider!

- - -

O Herre! oss välsigna och bevara
och vänd till oss ditt ansikte, din frid!
Ditt ljus, det fromma, eviga och klara
omkring den stilla huvudgärden sprid.
Och låt, när vi ha somnat sista gången,
oss vakna i din famn, vid änglasången!

Betty Ehrenborg:

Befrielse

I.

Allt vad jag ville syntes utan mening,
allt vad jag gjorde ägnat att förvirra:
"Är människan en jordisk förorening,

som svullen av begär och blod dömts irra
i båset mellan födelsen och döden
med svalg omkring, där tomma stjärnor stirra?

Skall jämt hon drivas fram i blinda öden,
som slumpens lojt förströdda fingrar forma
dumt under rymdens kalla ljusutflöden,

tills med ett vrål av skräck hon dristar storma
det stora Intet, där hon spårlöst slukas?
Är inte denna larmande, enorma

livsdrift lik ved, som i sin brand förbrukas?"


II.

Så tänkte jag. Som fordom vid en kyrka
missdådarn satt i stocken sammankrupen,
förnam jag under denna tankes styrka
järnklovarna kring armarna och strupen.

I tvillingplågor värkte in till benen
melankoli och hålögd självrannsakan.
Men ingen stjärna spred mirakelskenen
med själfull ro kring grå, ohelig vakan.


III.

Glöm ditt bann! Hör knall av korkar!
Sjung på dårars maskerad!
Masken skyler, att jag orkar
knappt ens vara konstlat glad.

En, som dansar kring med druckna
steg - vem tror, att han likväl
gömmer fasor undanstuckna
djupt i tung, förstenad själ?

Sjung, när saxofonen ropar
klagande som lom i säv,
fast förtvivlan undansopar
illusionens spindelväv.

Djärv är blick och djärv är hållning
genom druvornas magi.
Dolj dig, hemskaste förtrollning,
som en själ kan fjättras i.


IV.

Då kommer en ångestskälvning.
Allt blir förstenat stumt.
Allt glor och tiger dumt.
Ned från takets välvning,
fram ur skumma vrår
väller tjock beklämning,
långfredagsstämning.
Mannen med trumman slår,
som tycks han predika.
Eller det låter,
som skulle man spika
igen ett likkistlock
i ett hus, där ingen gråter.
Här dansa de döda dock.


V.

I Drömmarnas palats vid världens gräns
ger sömnen glömska av hur livshat känns.

Där genom porten, byggd av elfenben,
gå drömmar av bedräglighet och sken.

De skänka njutning, som ej dagen har,
och då vi vakna, är blott tomhet kvar.

Men genom porten, byggd av horn, gå fram
djupt sanna drömmar om vår nöd och skam.


VI.

Genom den porten gingo mina drömmar:

Jag ser krabbor kräla
över våt gul sand.
Varje krabba är en
svullen hand.

Inget huvud ser jag.
Det är begravet.
Händer kräla över
sand vid havet.


VII.

Dag följde natt, natt följde dag,
som skuggor sluka upp varann.
Jag ljög en mask: "Det här är jag."
Jag ville själv, att den var sann.
Men livshat stryper sist en man
i självmordsknuten, som det snör.
Och färg och liv och ljus försvann.
Jag var förlorat utanför.


VIII.

Jag sov och jag drömde:

Jag steg och steg i sot
invid en bränd fabrik.
Jag snärjde in min fot
i trasorna kring lik.
Jag skrek. Stumt var mitt skrik.
"Hjälp mig, min enda vän,
ur denna dödens vik
till människor igen."

Men tyst var öde rymd,
dovt mörker. Blicken gled
kring jord, av brandrök skymd,
svart som Infernos hed.
En dimma, tung av skam,
drev in och gömde den
för blick, som ville fram
till människor igen.


IX.

Ångestens furier jaga
den som slog livet i stycken.
Bacchus och Thanatos, laga
nu den befriande drycken!

Rusets förtrollade boning
blommar som förgård till griften.
Äro ej straff och försoning
målet för undergångsdriften?


X.

Då svepte fram i natten, där jag gick,
en glödhet vind ett saligt ögonblick.

Min själ smalt in i den, skalv i dess brus,
blev lågor av dess eld, ljus av dess ljus.

En outgrundlig vind från ingenstans
lät mig se meningen med allt som fanns.


XI.

En röst, jag vet ej varifrån, ljöd stilla:
"Det är för min skull som du gör dig illa.

Med lidande jag genomgjuter dig.
Då ser du, att jag ej förskjuter dig.

Av löftet om försoningen jag bringar
var fiber hos dig hemligt återklingar.

Den som beljög sig själv, förnekar mig.
Bliv den du är, och jag bevekar mig.


XII.

Alltjämt ljöd rösten:

"Du som sjönk ned vid vägens rand, sök skugga,
sök ensamhet, sök tystnad, genomfluten
av aningar, som likt ett blomregn dugga.

Då återknyts gemenskap som blev bruten.
Då fladdrar bort likt sotflarn det gemena.
Då ser du alla själars kedja sluten.

Så steg en gång bland oljoträd allena
en gud och såg sig vigd vid mänskligheten,
ty inifrån går ljuset som kan ena.

En själ, som trött på oron kring planeten
försjunker i sig själv, hör världen spela
den kärlekshymn, som än är omedveten.

Först när du når dig själv, når du det hela."


XIII.

Jag stammade: "Jag ser...
Jag själv är intet. Jag är blott ett skal.
Men i mig är den som är större än jag.
Han fyller mig. Jag har intet val.
Han är gränslöst stark, när jag själv är svag.
Han dignar för mig. Han dör var dag,
när livet trycker mig ner.
Mitt kors är hans kors. Jag ser: han är jag.
Å Gud, jag ser..."


XIV.

Mig gavs det stora svindlande beviset,
när jag i blindo, sökande med handen,
skred fram, där skräcken sov i skymningsdiset.

Och ljust blev överallt. Jag såg i sanden
en källas glans, jag hörde fågelsången,
jag kände blomdoft. Jag var fri från banden.

En vilsen själ, hemskt i en skenvärld fången,
såg i förtappelsen med häpnad strålen
av räddning, som rann upp ur undergången.

*

Än blöder magisk dryck i offerskålen,
som höjs i korsets hägn på templens fester.
Så drickom av den blodiga symbolen,

gudomliga i Gud och Alltets präster.


XV.

Allt och Intet, genomsila
mig med outsäglig vila,
känslorenad, bildbefriad
kunskap över allt förnuft,
som när vin och vatten blandas.
Som det syre lungan andas
andas jag ditt väsens rena,
höga, morgonklara luft.

Som en flöjt vid dina läppar
ljuder jag, och liksom kläppar
sätta klockors malm i dallring,
för din ande skälver jag.
Som när elden genomglöder
smidesjärnet, pånyttföder
du mig, genomlyst av strålar
från en hemlig, stilla dag.

Lucia

I natten darra

de kalla väder.

Steg hör jag knarra

på vindens bräder:

i vita kläder

stod herrgårdsflickan,

med vaxljuskrona kring håret fäst,

nyss vid mitt läger och räckte brickan

lugnt i sin renhet åt yrväckt gäst.

Nu upp till gamman

i mörka tider!

Med tjärvedsflamman

Lucia skrider

i däld och lider.

I dörren gläntar

med morgonglöggen min muntre värd

och bringar bud, att ung dottern väntar

sin late körsven till festlig färd.

I tidig vinter

re´n snön är fallen,

och foten slinter

på frusna vallen,

och vit står tallen

som silverstaken

för månens prunkande högtidsljus,

och stjärnbloss brinna högt över taken

på djurens fållor och mänskors hus.

Och släden redes

med fäll och täcken,

och selad ledes

från klöverhäcken

den raske skäcken.

Med fröjd vi glida

igenom sovande skogars skjul.

Ur huvan tindrar det vid min sida

som morgongryning till härlig jul.

E A Karlfeldt: