Skyhögt berget står

Skyhögt berget står, 

smal och brant är stigen 

som till krönet når, 

faror ideligen 

kräver dristigt blod, 

bön och offermod.

Hellre ändå nöd 

under pilgrimsfärden 

än en evig död 

efter fröjd i världen. 

Herre, rista in 

det i själen min.

J Bunyan:

Att vara pilgrim

Den som hos Gud ska stå

i högtidskläder

vill djärvt mot målet gå

- kom, vind och väder! -

vill ej av motgång mer

sej låta helt slås ner,

nej, som en förmån ser

att vara pilgrim.

Vem som än hotar med

faror och hunger

stör mest sin egen fred,

pilgrimen sjunger,

slår inte till reträtt,

ej räds för ormens ätt,

nej, fröjdas åt sin rätt

att vara pilgrim.

Gud, som sänt Anden ut

att i oss brinna,

ger hoppet att till slut

himmelen vinna.

Den som har denna skatt

ej fruktar hån och skratt,

nej, önskar dag och natt

att vara pilgrim.

J Bunyan:

 

Vid resning av vård i Fjällbygden

Lövliden i Vilhelmina år 1943

Det var en gång - en gång för länge sedan -
då här var bara gammal skog och myr. 

Då kom ett mänskopar att stanna, medan 

de väntade på livets äventyr.

De fiskade, de redde sig en stuga,

och höll den regnet ute, fick den duga.

Då var naturen ond - i skogen funno

befängda makter rum för skumma trick.

Det var ej uvens ögon då, som brunno

ur klyftan, men hin Håles arga blick,

och vittror, små och grå men yverborna,

befunnos mitt i banten geta korna.

Men mannen tog att snickra, smida, lagga

och bärga starr från myren uer mon.

Det kom en ko - det gungade en vagga

och där blev gröna fläckar omkring bron.

Där röjdes ris, det blev en plats för plogen,

och mörksens makter trängdes ut ur skogen.

Det går ej av sig själv att odla jorden,

och ingen stuga reses av sig själv,

ty är en vrå av ödemarken vorden

till hem för mänskor mellan berg och älv

och bjuder skygd och ger en daglig föda,

förvisso har det kostat ärlig möda.

Vi se dem - män och kvinnor genom åren,

så långa dagar för en mager kost,

så många suckar för den sena våren,

så mycken ångest inför höstens frost,

så varma böner för det torra brödet,

då barken kanske var det sista stödet.

Och den, som sett hur fattigdomen fårat

en barkad kind på fordom glad kamrat,

och den, som mött en sliten kvinnas tårar,

då hennes ungar kvedo efter mat,

den vet en del, vad odlarfolket kände,

då jakt och fiske svek, och frosten brände.

Det första odlarfolket är beskrivet,

och det är skildrat av dess egen tolk,

vad allt som tarvades att rädda livet. - - -

Hur kunde därvid detta arma folk

få tid och kraft att kring den egna härden

ge andra arv och skapa nya värden?

Hur kunde dessa män och kvinnor samla

ur all sin hårda kamp för dagligt bröd

en skatt att skänka, då de blivit gamla,

till dem som föga prövat samma nöd

och kanske inte alltid tacksamt kände

förpliktelsen mot torvan, som de vände?

Dock nya stugor byggdes, tegar brötos

ur skogbevuxen mark om än så hård,

och myrar dikades och stenar skötos. -

Nu ligger bygden här med gård vid gård,

och långa vägar väva sammanbandet

med socknen, länet och med fosterlandet.

Vi se i anden skugga efter skugga

av män och kvinnor granska oss i dag.

En kaffepanna och en svartbränd snugga

med mässingdosan vandrar övel ag,

och aftonvarden lyfts ur näverkonten

vid rök - från andra sidan horisonten.

Vi se Er så och icke annorlunda,

Ni gamla fäder - Ni ha fyllt Ert värv,

och illa vore, om i dar som stunda,

vi läte arvet råka i fördärv.

Nej, det ska leva, och vår by må stånda

en fridens borg i tidens stora vånda.

Vi resa fädrens vård bland furustammar

och lingonris i mitten av vår by.

Så länge ännu vinterns norrsken flammar

och sommarsolen silar genom sky,

vill vården bära bud till sena leder

om hårda nävar, energi och heder.

(Ur Från bygd och vildmark 1943)

S Arbman:

Höstvisa

Se, töcknet de silvergrå vingar
slår ut över lundarnas sal,
och lyktgubbar dansa i ringar
vid prasslet från kärrängens al.
Ur skrevorna uvarna ropa,
och stormarna tjutande sopa
de virvlande löv ned i dal.

Hopkrupen i grantoppen sitter
den urriga korp i sitt bo.
Ur sömnen han stundom uppspritter
vid ulvarnas tjut uppå mo.
Djupt humlan sig borrat i backen,
skogsmyran sig gömt uti stacken
och ödlan i sophögens sko.

Sig samla på tusende fläckar
regnpussar, än stora, än små;
och växande, svällande bäckar,
som högt över bräddarna nå,
de svänga i virvlande ringar;
än välva de fjärilens vingar,
än rosens bland kvistar och strå.

Och halkig och lös under klacken
blir stigen, som mjölkflickan drog.
Kullstjälpta i mullen på backen
nu ligga så hacka som plog.
Ej ljud mer av lamm eller bägga,
ej fålarna mer höras gnägga,
ej skällorna pingla i skog.

C F Dahlgren:
 

På 100-årsdagen av Dan Anderssons död: Epilog

God natt - god sömn jag önskar er,

ni alla vandringsmän.

Vi sluta sjunga och skiljas - vad mer

om aldrig vi träffas igen.

Jag har sagt något litet och fattigt av det

som brunnit hos mig och så snart brinner ner,

men den kärlek, där fanns, ej förgängelse vet -

god natt - god sömn åt er.

D Andersson:

Till 100-årsminnet av Daniel Anderssons jordafärd: Avskedssång till Broder Joachim

Broder Joachim, du reser dit där vilda aplar glöda,
och där åbrodd vissnar sakta invid hundraårig gård.
Du skall hälsa gamla, unga, alla levande och döda,
du skall hälsa sparv och trana, du skall hälsa räv och mård.

Broder Joachim, vi sutto vid vårt mörka öl och drömde
om de silvervita källorna vid Rökstubackens slog,
och vi sågo liksom syner så att stadens damm vi glömde,
och det vart en kolarkoja utav Tullens svarta krog.

Broder Joachim, du reser dit, där rönnar digna tunga -
hälsa varmt till Luossas gula halm och glesa korn.
Hör hur Hagaparkens almar till ditt avsked sakta sjunga,
och det ringer varmt till vesper ifrån Masthuggstemplets torn!

Du skall hälsa alla Pajsos gula kärr och svala floder,
du skall hälsa alla hässjor, alla flyn och vilda snår.
Alla höns och svultna skator skall du hälsa från en broder,
som med själen tung av minnen uti främlingslandet går.

Men, o broder, när du sitter ibland träd som evigt sjunga,
när du bygger dig en koja mitt i Mattnas mörka skog,
bed för dem som staden kväver att de länge må bli unga
och om troll och högland drömma uppå Tullens svarta krog!

D Andersson:

Det regnar

Älskade, vakna upp, stig ut på trappan!
Härligt gråa och stilla moln ha samlats.
I den dunkla, doftande natten
sakta regnet faller.

Sträck dina armar ut, och känn hur ljuvligt
svala dropparna tätt ur molnen dugga.
Känn - lev in, min älskade, djupt
i jordens tack till himmeln!

Lätt och milt det prasslar i torra löven,
örternas brända kroppar i vällust sträckas.
Tacksamt andas sädesfälten
som genom dunklet skimra.

Svagt den sinade bäcken börjar porla,
och till höger om den i hasselsnåren
under de gråa molnen sjunger
den gråa näktergalen.

R Jändel:

Till 100-årsminnet av Daniel Anderssons jordafärd: Fången

Tre trappsteg leda till solens port,

tre trappsteg av fuktig sten -

Jag får vandra dem en gång när bot jag gjort -

genom dörren av järn skall jag blek gå ut

och gråta i solens sken.

I min källarehåla jag talat med Gud -

han var så hög och hård,

han gav oss vreda och stränga bud,

men bländar med glansen av klädnadens fåll

in i nödens och brottens gård.

Tre trappsteg av synd har jag längesen gått,

tre trappsteg av bot äro mer -

jag skall vandra dem sakta år efter år,

och en gång skall jag bada mitt grånande hår

i en sol som aldrig går ner.

D Andersson:

Härinne i furudungen

Härinne i furudungen,
däruppe på gråstenberg,
där växer och blommar ljungen
i purpur- och rosenfärg.
Den växer bland bräken och enar,
den växer bland mossiga stenar,
den väver sin vackra matta
utöver de fattiga berg.

Den växer på mark så mager,
den blommar i höstens tid,
dock står den så täck och fager,
dock doftar den ljuvligt blid.
När sommarens fägring gulnar
och hösten i töcken mulnar,
då sända dess honungsdofter
en fläkt av förnöjsam frid.

De tusende blomster fina,
som fagra på heden stå,
mot solen så glatt de skina,
de skina mot himmel grå.
De göra så gott de kunna,
all världen så väl de unna,
all världen de ville giva
sin egen glädje, de små.

A M Roos:

Är jag intill döden trött

Är jag intill döden trött,

ganska trött,

mycket trött,

sjuk och trött och ledsen.

Långt var vägen, som jag nött,

ingen liten vän jag mött.

Jag är trött,

ganska trött,

sjuk och trött och ledsen.

Säg, var hålls min lille vän,

rare vän,

ende vän

i den vida världen?

Hjärtat har jag hårt i bänn.

Kommer, kommer du igen

lille vän,

rare vän

i den vida världen?

Kom och hjälp mig för Guds skull,

för min skull,

för din skull,

du, som ensam kan det!

Världen är av sorger full,

allt som glimmar är ej gull.

För Guds skull,

för min skull,

hjälp mig, du som kan det!

H Löwenhielm:

Ni kära Guds barn som för himmelen övar

Ni kära Guds barn som för himmelen övar, 

hur är det med kärleken, om ni er prövar? 

Säg, är ni nu ett genom kärlekens band 

och brister det bandet ej sönder ibland? 

Ack, sedan ni låtit med Gud er försona, 

må Herren för söndringens ande er skona 

och kärlekens Ande i hjärtana trona! 

Jerusalem är vår gemensamma moder 

och varje dess barn är en syster, en broder. 

Vi har ju tillsammans, du skingrade hop, 

en Fader, en Ande, en tro och ett dop. 

Om vi av Guds kärlek rätt började brinna 

så skulle vår köttsliga tvedräkt försvinna 

och Kristus, vår Konung, mer rum bland oss finna. 

Vår förstfödde Broder, han älskar oss alla 

och blygs ej, o under! att syskon oss kalla. 

Han ser ej på gåvornas olika glans, 

han ser blott på ett: om vi verkligt är hans. 

Och vi är ju hans för att älska varandra 

och ej för att misstro och döma och klandra 

de kära Guds barn, som till himlen vill vandra. 

Nej, syskon i Kristus, till er vi nu ropar: 

kom, låt oss stå samman mot fiendens hopar, 

ej blygas för Kristus, fast ringa han är 

i alla föraktade lemmar han bär. 

Ja, må vi förenas, så gamla som unga, 

att barnsligt och glatt med ett hjärta, en tunga 

om Jesus, om Jesus vår Frälsare sjunga! 

O, må vi då söka av innersta hjärta 

att älska varandra i glädje och smärta, 

förenade blott i den Frälsares tro, 

vars död är vårt liv och vars ångest vår ro. 

Ja, må vi så leva alltmer till hans ära, 

vars höga och heliga namn vi får bära, 

och prisa hans nåd både fjärran och nära! 

Vi går dock till himlen. Där svävar ej tonen 

när syskonen samlade står inför tronen 

och sjunger till glädje för Gud och hans Krist 

och älskar varandra, men då utan brist. 

Ack, ljuvliga tanke! Min längtan du väcker, 

och redan i hoppet min ande sig sträcker 

dit upp, där den eviga morgonen bräcker!

Jungfru Maria satt och sang

Jungfru Maria satt och sang,
hon hade en bok uti sin hand,
hon hade Jesum på sitt knä,
Gud bevare folk och fä!
Gud bevare stad och land!
Gud bevare kvinna och man!
Gud bevare större och mindre!
Jesus vare nu härinne!

Månaderna

Den som har ledsamt i September
och mycket tråkigt i Oktober,
får kanske roligt i November
och målar livet i cinnober.
Men den som gråter i December,
och ej tar tröst i Januari,
gunåda den för Februari!
Dock - detta duger ej, bevars
du måste repa mod i Mars!
Var viss, du skall, om blott du vill,
få gullvivskransar i April; -
så var ej sur och dum - fybaj!
Du skall pioner få i Maj,
och smaka - hör! - en gödd kapun, i
midsommarsdagarne av Juni,
serveras stampagott i skjul, i
de sista dagarne av Juli,
och dricka mjöd med mycken must i
vid årets slut i Augusti.
Så, stärkt av detta, kära vän,
du möta skall det nya år,
som kommer på dig nu igen
och rulla skall i nya spår.
Men tacka Gud då väl du mår,
ty det är allt vad du förmår.

C J L Almqvist: