tisdag 30 april 2019

Längtan till landet

Vintern rasat ut bland våra fjällar,
drivans blommor smälta ner och dö.
Himlen ler i vårens ljusa kvällar,
solen kysser liv i skog och sjö.
Snart är sommarn här. I purpurvågor,
guldbelagda, azurskiftande,
ligga ängarne i dagens lågor,
och i lunden dansa källorne.

Ja, jag kommer! Hälsen, glada vindar,
ut till landet, ut till fåglarne,
att jag älskar dem, till björk och lindar,
sjö och berg, jag vill dem återse;
se dem än som i min barndoms stunder,
följa bäckens dans till klarnad sjö,
trastens sång i furuskogens lunder,
vattenfågelns lek kring fjärd och ö.

Lyssna vill jag, huru vinden susar
uti halvutspruckna björkars lund,
spegla mig i sjön, där anden krusar
med sin köl det månbeglänsta sund,
och i famnen av naturen drömma
vårens dröm, som ingen tröttat än,
och min sorg i jaktens lund förglömma,
fri som skyn där uppå himmelen.

Forsen kastar sig i havets sköte,
se, hur vild, med vilken stämmas dån!
Är det ej, som hela Mälarn göte
åter på en gång sitt rika lån?
Och han är likväl så hög om kvällen
som om morgonen, och tusen år
fylla honom kanske än från fjällen,
lika rik och härlig varje år.

Och med varje maj hans holmar gunga
sina kronor i den klara våg,
och i varje vår hans fåglar sjunga
lika ömt med lika eldig håg.
Skulle jag, när hela världen svärmar,
sköna vår, blott jag ej le med dig?
Och en snöbäcks sorl, den klippan härmar,
var dock fordom nog att locka mig.

Nej, åt landet, bröder! Tjädern knäpper
nu var morgon i sin furulund.
Vad, om jägarn kopplet varsamt släpper
blott till ögonfägnad på en stund?
Låt oss njuta, låt oss vara glade!
Friskt och härligt hornens toner gå.
Den, som hjärta nu att jaga hade
endast på en timma eller två!

H Sätherberg:
Herman Sätherberg

På Abraham Rydberg

Stockholms redd är som en spegel
sista dagen i april.
Båtar små med vita segel
invid slussen lägga till.

Solen ler och brustna skyar
spegla sig i Mälarvåg.
Inga flera hagelbyar
lantmannen gör mörk i håg.

Och på redden färdig riggad
ligger det en stolt fregatt.
Varje segel är uppjiggat,
varje rå i fyrkant satt.

Blanka äro skeppets stänger,
blank är mässingen också.
Flaggan, som från gaffeln hänger,
den är gul och himmelsblå.

Och vid skeppets sida gungar
roddarbåten så galant,
full med glada Stockholmsungar,
som vill´ upp i rigg och vant.

Invid fallrepstrappan blänker
nätta jiggen, vit som snö.
Och i den skeppsgossen tänker
på sin färd på klarblå sjö.

Gossarne i jiggen voro
Uhr och Sabelfält och Öhrn,
unga Cronstedt, dito Uggla,
och jag själv, som satt i för’n.

En matros vid byssan blossar
“Gefle vapen” — tidsfördriv.
Lyss, nu blåses fallrep, gossar —
nu på däcket blir det liv.

Kapten Silfversparre träder
ned ifrån kommandobron.
Uniformen, vad den kläder
denna buss av skrot och korn!

Ned för skurad fallrepstrappa
går han i ett glatt humör
i sin långa vida kappa —
varje sjögast gör honnör.

Hämta skall han goda kungen,
Sveriges kära, gamla kung,
skalden, ärad och besjungen,
älskad utav gammal, ung.

Vilken brådska på fregatten,
vilken högtidsdag, vad ståt!
Än jag ser på solkysst vatten
invid Rydberg båt på båt.

- - -

Vid Räntmästartrappan man står i kö
och väntar på Rydbergs båt.
Där kommer den; glänsande vit som snö
så fort den skjuter framåt.
Vad spänning i leden — nu bär det löst —
man hurrar med röst så stark,
ty ned ifrån slottet så anspråkslöst
kommer Sveriges gamle monark.

Han kommer till kajen så rak i rygg,
han hälsar på folket nu.
Han blickar omkring sig så glad, så trygg,
som vore det jag, ja, du.
Han älskar sitt folk, det ger honom fröjd
att se det på detta vis,
och därför går han bland massan så nöjd,
förutan hemlig polis.

Blott svenskarnas konung kan gå så där,
förutan vakt eller svit.
Men trohet bor inom svenska skär,
ej sveket törs smyga dit.
Ty folket däruppe i höga nord
är nu, som i forna dar,
sin konung trogen, och på denna jord
dess like ej skådats har.

Han viftar till skaran, och går burdus
i jullen, man gör honnör;
och böljorna glittra i solens ljus,
i fjärran snart sorlet dör. —
Nu blåses det fallrep på Rydbergs däck;
vad brådska hos gammal, ung!
Och Silfversparre, kaptenen så käck,
välkomnar sin kära kung.

På Rydberg han träder med sådan lust,
som vore han yngling än,
som skulle han ut och hava en dust
på havet bland sina män.
Nu mönstring på skolskeppet hålles snart,
han kommer med lätta fjät —
då dånar från hundrade munnar klart
ett: “leve Hans Majestät!”

Och gossarna stå på sin post ombord,
hur varmt deras hjärtan slå.
De vänta på kungens kommandoord;
lyss: — “äntra upp och beslå!”
han ropar, och genast i rigg och vant
de äntra, ty allt är klart,
till rån, som brassad är i fyrkant,
där seglet beslås med fart.

Och konungens öga så vänligt log,
och blicken var full av ljus.
Så stolt och så lycklig, förstår du nog,
blev gossen i sjömansblus.
Och minnet om detta besök ombord
på Rydberg ej glömmer han,
och kungens allvarliga avskedsord
han minnes ännu, som man.

F A Bloom:

lördag 20 april 2019

Hjælp mig at følge dig

Skrevet i 1921.

Mester med den tunge tornekrone,
jeg kan ikke følge etter dig,
når en præstegård, en vennlig kone
og to raske drænge lokker mig.

Mester med den tunge tornekrone,
havde blot du været jordens gæst
for at læge, frelse og forsone,
var det ingen sag at være præst.

Men nu når den tunge tornekrone
og de mørke blodspor til din grav,
og din tales smertedybe tone
vidner, at du også stiller krav.

Mester med den tunge tornekrone,
følg mig! følg mig! var dit bud, din bøn.
Jo, men se dog fra din ærestrone,
hvor din Faders skønne jord er skøn.

Mester med den tunge tornekrone,
"hvo sit liv vil bjerge, når det ej."
Hjælp mig da, trods prestegård og kone,
ja, selv drengene, at følge dig.

K Munk:


Kaj Munk mördad av nazister 1944:
Bildresultat för Kaj Munk lik dike bild

Friskens och Runii resa till Dalarön påskeafton 1712

Med herr Baumans Friska måg
for jag runt omkring kompassen,
dock så att jag alltid såg
bergen och den gröna vassen.
Vill jag aldrig vara frö,
om på större sjö
jag till någon ö
livet vågar,
ty jag frågar
efter giftas mer än dö.

Men vår beckhäst var så lam,
att vi ej förrn andra dagen
efter fyra beten fram
hinte, klockan nie slagen.
Stego vi då av vår häst,
gingo in därnäst.
Värden var till gäst,
men hans kvinna,
vår värdinna,
tro fritt, var ej uteläst.

Fägnad kom oss strax emot.
Vad var det? Jo, töva lite!
Vänlig min och magebot
i det skönsta aquavitæ.
Detta var den första skåln
och en sup på åln,
varmed mor i gåln
lät oss känna,
hon kund' bränna
och kurera feta kåln.

Brännvinsbröd var fint på trån.
Minns, fru Lisa lät oss smaka
i de delikatske rån,
att hon också kunde baka.
Ja, en morgonvard så rar,
som hon åt oss bar,
plär min mor och far
endast bruka
för de sjuka
och på stora högtidsdar.

Tidegärden gick nu på;
vi ock gingo dit tillika.
Aldrig nånsin förr än då
hörde jag nån fisk predika.
Men jag märker Torsken kan
mer än någon ann,
ty tro fritt att han
talte mustigt,
sjungde lustigt,
ja, han dundra som en man.

Sen vi hållit högtidsmål
och i kyrkjan blivit kloka,
bar det hem till supa kål
och se åt, om mor lärt koka.
Minns, hon kunde detta ock
som den bästa kock.
Hon bad äta; dock
ville maten
själv ur faten
i oss, utan trug och lock.

Nu var till ett präktigt hus
en god grundval lagd att byggja,
jag skull sagt: ett mäktigt rus;
skull nu visa, hon kund' bryggja,
och som denne byggningssak
stod i stilla mak
utan gny och brak
bäst i gärden,
hem kom värden
och halp till att göra tak.

Du skallt veta, ho du äst,
att han är en lustig ture,
och om du vill bli hans gäst,
måst du spela kuckulure.
Du får inte bli nån sik
eller bruka svik,
öl och vin tillik
han dig giver,
tills du bliver
brödromen fast mycket lik.

När man länge armen krökt,
yttra sig de goda tankar.
Jag har detta själv försökt.
Förr än vi tömt ut ett ankar,
fick jag det jag efterfor,
till min ära stor,
av en inspektor,
en barmhärtig,
öppenhjärtig,
trogen, kär och såter bror.

Mig är tiden allt för trång
att beskriva hela påskan,
andr' och fjärd'dags kyrkjegång
och hur där vi hörde åskan,
hur vi spelte, hur vi log,
hur vi for till skog,
hur vi noten drog
och fick stickor,
hur för flickor
örngott vi i famnen tog.

Summa: För en spelkamrat
fanns där brädspel, kort och bricka,
för en hungrig fanns där mat,
för en törstig fanns där dricka,
vackra ögon för vår syn,
dunder uti skyn,
lust i hela byn,
utan pengar
blöta sängar
för en sömnig ögnebryn.

Fyra dagar var jag där,
vet dock ej, hur det sig rimmar,
som mitt tycke likväl svär,
att det knappt var fyra timmar.
Kom man Stockholm fritt och döm
för ett slätt beröm,
om man är så öm,
att man saknar,
när man vaknar,
kärnan av en ljuvlig dröm.

Stockholm måste vara kärt,
fast jag ingen hustru Bengta
hade, den mig kunnat lärt
efter dess caresser längta.
Ty till Stockholm trådde jag
från ett sådant lag,
där jag med behag
hos min kvicka
lilla flicka
önskat bli till domedag.

Vem är den? En skälm som vet,
men jag hoppas hon är ärlig.
Nog därom, kom du förtret,
och du återfärd besvärlig!
Hur gick den? Jo, jo, min bror,
när man lyckan tror;
bonden flitigt ror,
hästar tingas,
föttren tvingas
till att flitigt nöta skor.

Jag for fort på märren min;
Friskens kusk den var en hona,
och som han på kärran sin
satt, vill' han sin handskar skona,
stack han då, den mannen arm,
händren, att bli varm,
uti kuskens barm
uppå skogen.
Jag i krogen
stod och vänte, full med harm.

Var då viss, att resan står
uppå makalösa fötter.
Stor sak att du lite går;
det gör gott, fast du blir trötter.
Sen kan du väl åka få,
din kamrat också.
Vill det ej förslå,
fort på märren,
en på kärran,
sist bli knektar bägge två.

Detta var nu så ett tåg,
upptåg tänkt' jag det skull bliva;
det var ock min stora håg
om alltsammans bättre skriva.
Likväl är det nu så hänt,
att man detta sänt
till ett monument
och en visa
åt fru Lisa,
fast hon bättre har förtjänt.

J Runius: