Blåklinten

Ljus och skuggor skifta vänligt,
strömoln fly för vinden blid;
solen sänker omisskännligt
färden nedåt västerlid.

Harmas ej, o mänskoöga,
som bland rågen mig försport,
att Naturen ock, den höga,
någonting för sig har gjort.

När till gagn för er så mycket,
jordens herrar, fram hon bär,
skall hon ej få fägna tycket
åt vad endast hennes är?

Sjunger näktergaln, måhända,
blott när han av er blir hörd?
Djärvs ej dagens bloss sig tända,
innan eder sömn är störd?

Ofta flyger skönsta fjäril,
där av ingen blick han följs;
pärlan, född i musslans käril,
ofta städs av havet döljs.

Skald, som strövar kring på bergen,
glad och gagnlös, du som vi,
dig, jag vet, behagar färgen
av vår fägring, klar och fri.

Men där sitter, tung och trumpen,
på sitt stenrör Nyttans son;
räknar oss, och pipnubbs-stumpen
slår i kras med vredens dån.

När vi vaja på hans gärden,
böljevis, bland gyllne ax,
önskar han allt ont i världen
över oss med Parcens sax.

»Idel flärd», han skriar, »glitter
utan korn till mjöl och malt!» —
Tvärvigg, bläng där, bäst du gitter:
skönhet har sin egen halt.

Hennes yrke, hennes levnad
är att, utan huvudbråk,
slå en ring av himmelsk trevnad
kringom jordens lumpna tråk.

Se, ur tjäll av grenar täta
nygift par på renen går . . .
Vad? Vill man till krans oss fläta
kring den unga husfruns hår?

Hulda, ja, låt dem dig smycka,
Ceres-blommans döttrar blå;
blomstrings-lycka, skörde-lycka
önska dig de fromma små!

P D A Atterbom:

Dagsliljan

Varför klaga, att så kort jag varar,
att jag blommar blott en enda dag?
Njut det nu, som jag dig uppenbarar,
drick dess sköna liv i fulla drag!
Att så ljuvt som brått
krydda bägarns saft,
att i dubbelt mått
stegra nöjets kraft
nalkas kvällen med sin avskedslag.

Ack, just därför tjusar dig det sköna,
att det har en gräns, så knapp, så trång;
just dess flykt, som du så snart får röna,
gör dess hågkomst oförvanskligt lång.
All dess unga vår
lutar strax till fall,
att ditt minnes tår
evigt spegla skall
himmelsfärden av dess undergång.

Väl jag ville än i tusen droppar
suga himlens manna-pärlor in;
än ur tusen outspruckna knoppar
mången vänlig blick se möta min:
blev mitt levnadslopp
rikt av sol förgyllt,
ack, så månget hopp
är dock än ej fyllt;
ödet bjuder: Längta — och försvinn!

Nu, välan, den spridda känsloflamman,
som mig gavs på denna sols befäl,
vill jag i en brännpunkt fatta samman,
andas ut med ens i mitt farväl.
Denna himmels rund,
denna vår omkring,
denna aftonstund
med sin purpurring —
slut dem i en enda suck, o själ!

Bergens skuggor sina jättestolar
lämna, närma sig bland lundens trän;
världens ljus, hav tack, ännu du solar
ur mitt bröst var börjad smärta hän.
Du min ögonlust,
tack för doft och glans! —
Tag den sista pust
av en tynad sans,
aftonvind, som nalkas kall men vän! —

Och han viskar: »Kom, min hjärtanskära!
Åldring är av dig ej efterträdd.
Töva ej! Du hastigt då får lära,
vad som kallas ensam och försmädd.
Över fält och sjö,
känn, jag blåser svalt;
skyndom oss att dö,
innan allt blir kalt!
Så är visast livets lott förstådd.»

P D A Atterbom:

Fridsrop

Likså ljuvt att beundra det är som tomt att beundras:
högsta fröjd för ett jag är ju ett ädlare du.
Tjusas mitt bröst? Eller nalkas den tid, då det eniga Manhem
skådar i värdigt förbund hela sin sångarekrets?
Då dess skalder, ej lyssnande mer till sorlet för dagen,
söner av samma natur, broderligt älska varann?
Rymd för oss alla det har, det härliga Skandien;
annat kräver det, än att i köld varje sig söndrar för sig.
Slutom då ringen, och tubbe oss ej den dömande hopens
eviga kiv att igen skiljas och grubbla därpå!
Fritt må emellan sekter och namn sig tvistande splittra
de som vid namn och person fästa det skönas begrepp:
skulle dock vi, som leva för ljuset, som leva för sången,
glömma, hur fjärran dess mål är för var endaste satt?
Tallöst är ju i gåvor och art, som det vingade släktet,
skaldernes: därför så rikt klingar naturens konsert.
Örnen åt solen flyr, och duvan klagar i skuggan,
näktergalen förstår rosens och kärlekens dröm,
Fenix på doftande bål avhöljer sig konungaskruden,
lärkan, ett jollrande barn, kvittrar sin morgon och dör.
Ingen dock klandrar varann för näbbens och vingarnas mångfald,
själva den ringaste gök äger sin kraft, sitt behag.
Kärleken tänker ej argt. Vad äro vi, om vi ej älska?
Älska, vad mer är än vi, himmel och fädernesland?
Bildom då glatt, vad oss himmelen skänkt, i syskonlig endräkt:
stort, den som nerv har därtill; täckt, den som svagare är.
Må sen avund och väld förtyda, förvränga, förprisa
och vid var mänsklig fläck larma med djurisk triumf!
Mellan dyrkan och hat må livet kastas och slitas,
hjärtats orakel är dock evigt det samma, och sant.
Skyndom tillsamman då fram att resa det götiska templet,
templet av Svitiods konst, färdigt i ritningen ren!
Lägge det svenska sinnet dess grund; men förnekom ej, fåvitskt,
söderns förklarande prakt smycka dess mäktiga valv!
Solen och månan blicke igenom de färgade fönstren,
bilder av himmelsk natur stråle från murarna kring;
altaren höje sig opp åt änglar, bland ljus och bland rökverk,
glädjen där offre sin tack, sorgen sin bedjande tår;
vandre därinne skuggor omkring av fäder och hjältar,
fredligt bland drömmar, som nyss lekt i orangernas land:
och när förtjusningen stiger åt skyn, från templet och jorden,
tusende röster av sång fylle dess pelareskog!
Ja, ej längre man skall se byggarne tvista om planen;
vare förbistringen slut! Lärom varandra förstå!
Sverige det .fordrar av oss, och eftervärlden det fordrar,
njugg i sitt lönande pris, hård i sin straffande dom.
Av millioner ögon, som öppnats och öppnas på jorden,
finner var stråle sin väg opp till den sol, som dem tänt.
Varför? Ty jorden, en dotter av solen, förskjuten av henne,
vet sig dock älskad ännu, längtar till modren igen.
Så mot en enda punkt, mot Skönhetens andliga solblick,
millioner av glas vänder den speglande konst.
Varför? Ty konstens liv är naturens offrande flamma,
villigt i mänskliga bröst vårdad av känslans vestal.
Skulle då de, som bestämts att offret förrätta för folket,
ej av ett solvarmt band känna sig alla som en?
Ve den Narcissus, som vill i diktningens eviga källa
skåda sitt sinnliga själv, dårad av Ekos beröm!
Vid den lagerskuggade brädd, där stjärnornas ringdans
dallrar på glimmande våg, dör han av törst och förgås.
Tiden är snar. Ett nu är evigheten för livet.
Endast för kärlek och Gud räcker dess knappa minut.
»Ära ske honom! På jordene frid! God vilja oss allom!»
Härliga valspråk, skriv djupt i vart hjärta dig in!

P D A Atterbom:

Ur Recensioner: Tegnér

Ja, Epilogen är skön, och med fog du klarheten prisar:
glänsande alltid du var; nu är tillika du sann.
Nycken dock stundom ännu får pensla de tavlor du lämnar,
att av en brådskande eld optiska fel du begår.
Så är palatset, som där din sångmö byggt av kristaller,
glindrande, tindrande visst: spegla dess murar också?
Glöm ej, att mörkret självt för all färg, för all bildning är villkor;
idel ljus och kristall gör, att man ingenting ser.
Skugga är med överallt, där något skall synas och målas,
natten, all varelses mor, är ock all varelses grund.
Så ock i dikten det givs, ja i tänkandet självt ett förborgat,
heligt, hemlighetsfullt; roten av tanka och dikt.
Öppna din Plato och döm, om han yrat i feber,
fast ofta språket fått stanna bakom känslans och aningens blick.
Säg ej, att den är sjuk, som ej prålar alltjämt med sin hälsa:
hälsan är ödmjuk, mild; skryter ej, att hon är frisk.

Dock — vi därom ej tvista med dig. Njut livet och sången,
sjung till ett tjusande slut, vad du så härligt begynt!
Middagssolen bestrålar dig nu av mandomens sommar:
komme, med glorian, sent lagrarnas svalkande kväll!
Lämna blott filosofien i ro, och den tid, som du misskänt,
tag från polemiska värv snart och för alltid godnatt;
du är för ädel, för hög, att begagnas till pöbelns orakel!
Gärna förlätes dig dock allt, för din Fritiofs skull.

P D A Atterbom:

Ur Recensioner: Leopold

Gravarna kransas med skäl av blommor, som rensas från törnen,
livet ej skiljer dem så; bägge där följa varann.
Alltså, begynnom med dig, av de dina som hövding beundrad
och av dem alla med rätt hyllad som ypperst och störst.

Liten i snille, men täck i talang, kvick, ytlig, behagsjuk,
feen av Galliens konst mötte dig, yngling ännu.
Och du (förlåtligt!) bedrogs av dess glans; på gustaviska hovet
förde du opp med behag Seinens förtrollande nymf.

Äldre, du saknade dock en själ hos den sminkade tärnan,
och du hos britterne då sökte en visare stig.
Ack, men naturen levde ej mer för det skummare ögat,
och för ett skal av etik glömde du kärnan däri.
Nitisk för sanningens ljus, men för trångt avmätande rymden,
tog du av nyttans system rostiga spiran emot.

Se, då förvissnade diktningens vår, och de himmelska stjärnor
söngo för skalden ej mer sfärernas höga musik;
under en is av begrepp slog hjärtat förfruset och fjättrat,
kulet i dimmor försvann solen av andarnes värld.

Dock, när av nordiska bröst de odödliga åter förnimmas,
vare försonat och glömt allt, vad ditt öde förbröt!
Snart ur din grift upplågar i frid en klarnande flamma,
uddig och grann som din vers, tolkar hon lugnt din förtjänst.

P D A Atterbom:

Appelgården

Jag vet mig så fager en appelgård,
en appelgård.
Han blommar så rikt i Guds änglars vård,
om sommaren.

Han kringstängd är som en klosterlund,
som en klosterlund.
Där leka små nunnor på rosengrund,
om sommaren.

Där växa i ro både bok och lind,
både bok och lind.
Där spela i lönn både rå och hind,
om sommaren.

I vart och ett träd en näktergal slår,
en näktergal slår.
De sjunga, vad hjärtat så gärna förstår,
om sommaren.

»Kom, visa oss vägen, om sant du har sagt,
om sant du har sagt.
Fullväl till en dikt har du orden lagt,
om sommaren.»

Det är ingen dikt, fast den klingar så väl,
fast den klingar så väl.
Det är en stolts jungfru, som fröjdar min själ,
om sommaren.

P D A Atterbom:

Gullvivan

Den späda sylfiden med lockar av guld
tror sig vila i gudarnes lund;
den lyckliga känner ej smärta, ej skuld,
Gullvivan förtrolig och huld!

Lätt målas på ögats spelande grund
de unga känslornas spår,
och morgonens yngling med rosenmund
bortkysser var vällustig tår.

Med vin kommer bäcken och sjunger: 'Drick!'
och bjuder sitt kyliga bad;
till havet försvann han undan din blick,
till modren han gick!

Han skyndar tillbaka, berättar dig glad
de sagor i hemmet han lärt,
och gräsen dela, med lyssnande blad,
den ro, han de små har beskärt.

Vad längtar du, lilla, vem väntar din knopp?
Ser du Maj i fjärilsgestalt?
Räck vingade blomman din saffrankopp,
hon är trött av sitt lopp!

När natten stundar, och hjärtat blir kallt,
hon dör vid ditt stelnade sköt,
och Psyke, som gissa vill gåtan av allt,
är ej längre den Psyke, som njöt.

Vad talar du, främling? Vad grubblar du, tung,
om mitt öde, om framtid och kval?
Är himlen ej blå? Är du själv icke ung?
Lev, älska och sjung!

De gyllne små nycklar till sommarens sal
mig himmelens drottning har räckt:
kom, tag dem; läs opp dem; där står, till ditt val,
otaliga skönheters släkt.

P D A Atterbom:

Borac

En turkisk Bel-Esprit var dristig nog en gång

att något fritt om åsnan Borac skämta,
om hennes öron, växt och sång.
Ni vet (som orden stå at hämta
ur Alkoran) att det var hon som njöt
den stora lyckan att få bära
Profeten på sin rygg — Profeten i all ära,
höll dock Poeten för att Borac var ett nöt,
och såg ej att de ord man mot en åsna fällde
egenteligen just de andeliga gällde.

Men han bedrog sig — ha! ni skulle sett, min själ!
det Muselmanska Prästerskapet
anfäkta sig och ropa: Slå ihjäl
den kättarn! häng, bränn upp försmädarn! — Ren i gapet 
på Fanatismen förd, han slingrar sig därur,
får se ett stolt, väl sadlat djur,
en Pegasus med eld i mun och svans och vingar;
gör så ett hastigt skutt och upp i luften svingar,
och ropar: "Andans Män! jag går till Snillets Gud
att i odödeliga ljud
en lovsång er till offer bära.
Av denna sång, så länge världen står,
skall varje Muselman med skräck och vördnad lära,
att då man sårar Åsnors ära
man sårar hela eder kår."

J H Kellgren:

Den 13 mars

Han stirrade ned från sitt slottsgemak
utöver Lejonbacken,
han stod där så stel, så spänd och så rak
i den trånga, blåa fracken.

Hur kall han syntes, en feber brann
bak serafimerstjärnan,
och tankarna virvlade av och an
i den arma, pinade hjärnan.

Hur kunde det gå så förtvivlat slätt,
så jämmerligt som det gjorde?
Han var ju en kämpe för sanning och rätt,
därtill en Herrens smorde!

Hans namn Sannfärdig och Trofast är.
Han ensam ej sig försvurit
åt den korsikanske Lucifer
och vilddjurets tecken burit.

Att vägra förlikning med Antikrist,
det var att himlen förtjäna,
men därför hade han Finland mist
och stod förrådd och allena.

Hans rikes bålverk åt ryssen skänkt,
och så den långa reträtten,
oduglighet, svaghet, där minst han tänkt -
och sist nu från Värmland stafetten!

Var Cronstedt fal och var Klingspor feg,
rebellen - det var dock rågan!
I går man lydde ännu och teg -
i dag är det upprorslågan.

Hur var det möjligt? Vadhelst han gjort
haft bifall av grånade råder.
Allt var förträffligt och vist och stort,
så snart han talat i nåder...

Liksom från tingens sanna gestalt
den skymmande slöjan flugit,
i blixtbelysning han såg nu allt:
de hade blott ljugit - ljugit.

O, dessa hovmän med fruset smil,
prelater med ja och amen
och dessa festtal i övlig stil
om Gustav och Vasastammen!

Lögn - idel lögner så långt han minns:
ministrarnas reverenser,
då han från skötet som tre års prins
gav sina audienser.

Handkyssningar bara och böjda knän,
men sanning ej för ett öre!
Så vart han en hög, absolut suverän -
hans folk, det stod utanföre.

Hans folk, han har ej sett till det stort,
men när han färdat ut order,
det blött och betalat, som det har bort,
i kampen mot Rysslands horder.

Nyss ställde det upp sin ynglingahär,
ett lantvärn med fädrens sinne.
Sitt yttersta stöd har han ändå där
mot fiender ute och inne.

Då ljödo trumslag vid början av bron,
och inför konungens blickar
allt närmare kom en ung bataljon.
"På dem kan jag tro!" han nickar.

Men vad är detta? Än hit, än dit
gevären svaja eländigt,
och mellan leden i kompanit
vad gapande luckor beständigt!

Han är förstenad. Är det hans sköld,
den svenska ungdomens blomma?
I usla paltor de hacka av köld
med kinder gulbleka, tomma.

Vid sista svängningen segna två
av svaghet omkull på marken.
I silverringsklockan griper då
med feberiver monarken.

Och mot sin darrande adjutant
han träder med handen knuten:
"Vad fattas folket? Tala sant!
Sant, hör ni, sant på minuten!"

Till svar en stammande, skruvad fras
om vinterkylan som suger,
om patriotiska avskedsglas...
"Ut!" ropar kungen, "ni ljuger!"

Och åter ensam emot sitt bord
han sjönk, den beklagansvärde.
Uti sitt mörker ett sanningens ord,
en stråle av ljus han begärde.

För sent, för sent! Från hans kabinett
blott skilda utav den tunna,
skulpterade dörren, ren sammanträtt
de männer, som svara kunna.

En sky på härdade drag låg tung
av sorg och allvar i blandning.
De hyste ej hat till en stackars kung,
men kommo att tala - sanning.

C Snoilsky:

Menuettvisa om allehanda saker ihop

Pröva försiktelig
den du ej känner,
handla uppriktelig
med dina vänner;
när man berömmer dig
bliv inte röder,
när man fördömer dig,
tänk: du har bröder.

Kom inte stjälandes
in uppå laget,
kom inte fälandes
just uppå slaget,
när som man äta vill,
liksom att snoka
och som du mäta vill,
vad de ha koka’.

Stick ej din näsa i
främmande kistor,
lät bli att läsa i
andras brevlistor;
spör ej högdragen gäst,
huru han heter,
skåd’ ej låntagen häst,
om han är feter.

Den som vill hugga på
allting och rida,
alla ord tugga på,
kan man ej lida;
var ej den häftigste
krokot att rätta,
lät den beskäftigste
bry sig med detta.

Vill man förfäkta sig,
kan du ej sanna’t,
säg ej: ursäkta mig,
jag vet väl annat;
hålt överskäringen
din uti tömmen,
var ej som käringen
tvärt emot strömmen.

Jordens besvärligste,
ledsamste börda
de som den kärligste
fägnad ej vörda;
mera du halsar dem,
mindr’ ä de gina,
mera du valsar dem,
värre de grina.

J Runius:

Topelius 200 år: Hur härligt vittna land och sjö

Hur härligt vittna land och sjö

ännu i frost och vintersnö,
o Gud, om dina under!
Förvissnad, öde, mörk och kall
är jorden dock din fotapall
som i sin blomstrings stunder.

Hon ändat årets arbetsdag,
hon giver sig i ditt behag
och kläder av sin prydnad.
Nu vilar hon i sabbatsfrid
och bidar nästa arbetstid
i tålamod och lydnad.

Ty du, barmhärtig år från år,
bevarar för en nyfödd vår
det frö, som drivan täcker.
Det lever sin mörka grav,
du lyfter snart dess täcke av,
din sol det återväcker.

Ljus är din klädnad, Herre Gud!
I norrskensprakt och stjärneskrud
din himmel skådar neder.
Dig bliver intet mörker när,
du våra fötters lykta är,
som oss i natten leder.

Upplys oss, Herre, med ditt ord,
att vi på denna mörka jord
ifrån din väg ej vike.
Och för oss sist i Kristi tro
från dödens skugga, där vi bo,
till ljuset i ditt rike.

Z Topelius:

Ett ensamt skidspår

Ett ensamt skidspår som söker
sig bort i skogarnas djup,
ett ensamt skidspår som kröker
sig fram över åsar och stup,
över myrar där yrsnön flyger
och martall står gles och kort -
det är min tanke som smyger
allt längre och längre bort.

Ett fruset skidspår som svinner
i skogarnas ensamhet,
ett människoliv som förrinner
på vägar som ingen vet -
i fjärran förblevo svaren
på frågor som hjärtat bar -
ett slingrande spår på skaren
min irrande vandring var.

Ett ensamt skidspår som slutar
vid plötsligt svikande brant,
där vindsliten fura lutar
sig över klippans kant -
vad stjärnorna blinka kalla,
hur skymmande skogen står,
hur lätta flingorna falla
på översnöade spår!

B Gripenberg:

Sangen om den blå anemone

Hvad var det dog, der skete?
Mit vinterfrosne hjertes kvarts
må smelte ved at se det
den første dag i marts.
Hvad gennembrød den sorte jord
og gav den med sit sølvblå flor
et stænk af himlens tone?
Den lille anemone,
jeg planted dér i fjor.

På Lolland jeg den hented,
et kærtegn fra min fødeø.
Så gik jeg her og vented
og tænkte: »Den må dø;
den savner jo sit skovkvarter,
sin lune luft, sit fede ler;
i denne fjendske zone
forgår min anemone;
jeg ser den aldrig mer«.

Nu står den der og nikker
så sejersæl i Jyllands grus
ukuelig og sikker
trods ensomhed og gus,
som om alverdens modgang her
har givet den et større værd,
en lille amazone
og dog min anemone
som søens bølge skær.

Hvad var det dog, der skete?
Mit hjerte koldt og hårdt som kvarts
det smelter ved at se det
den første dag i marts.
Jeg tænkte: »Evigt skiltes ad
min sjæl og glæden«. da jeg sad
i vint'rens grumme done.
Nu gør min anemone
mit hjerte atter glad.

For denne rene farve
den er mig som en vårens dåb,
den la'r mig nyfødt arve
en evighed af håb.
Så bøjer jeg mig da mod jord
og stryger ømt dit silkeflor,
en flig af nådens trone.
Du lille anemone,
hvor er din skaber stor!

K Munk: