Martyren är blek.
Hans ögon brinna.
Medlidsamt blickar han
ned på er.
Vad veten I
som myllren hit och dit
med osköna rörelser,
om edert väl och ve,
hur det känns att lyfta sitt huvud fritt.
Den är frikänd
den hela världen dömer.
Renaste sol
är den svarta bägaren.
Offrets brokiga kåpa
tar han lätt på sina axlar:
du smeker som sammet, som lenaste sammet,
min viljas skrud.
E Södergran
tisdag 26 december 2017
måndag 25 december 2017
Julotta
Bleve du än så hård och härjad av stormar i livet,
att allt ungt du mötte med köld och hånande skepsis,
veknade du väl ändå en sekund, när du mindes din barndoms
julfröjd, om också ringa den var, eller rik, eller om den
alls icke fanns, men då bör du minnas även din saknad.
När låg snön på din gård så vit som julaftons morgon?
Täckande mjukt och skyddande mer än kylande låg den
festligt, ett hyende lik, som bretts att trampas av änglar.
När stod din skog så allvarligt hög med mumlande furor,
som en fylking av grå och bistra nordiska kämpar,
dryftande ryktet att Balder igen har låtit sig födas
fjärran i Österland och dragit i härnad mot Odin?
Och när det sen blev kväll med gran och glitter och vaxljus,
lackdoft och ljuvlighet och vänliga röster och blickar,
mor var ängeln, och far var ej mer bestraffarn och hämnarn,
himlen sänkte sig ned med ljus och värme och blidhet,
vällukt, sång och musik - det var paradiset på jorden!
Minns du, hur stjärnorna sen, när du spanade ut genom rutan,
liknade ljus i en osynlig gran med rötter i jorden
och en topp som försvann i det mörkblå mörkret däruppe?
Stjärnorna lysa i kväll. Högtidligt nära de hänga,
som då jag än var ett barn, men jag känner ock hur högtidligt
fjärmare nu de te sig än då, ty vilsnare sväva
tankarna under kupoln och ödslig tycks mig den vita
vintergatan mera än förr, en driva av stjärnor,
hopyrd måhända en gång av en suck från den eviges läppar.
* * *
Midnattens mystiska stund är ren förbi. Majestätiskt
vrider sig fästets mäktiga valv med mörker och stjärnor
över snöiga fält och isar och sovande byar.
Kanske ekar ett skott, när kölden biter i furan
inne i skogarnas natt, eller råma frysande sjöar.
Räven stannar och lyss, där han smyger i brynet och haren
spejar förskräckt sig omkring, där han gräver i snön efter rågbrodd.
Furorna sucka tungt med sakta vajande kronor
eller knarra med kvidande ljud och ängslas i sömnen.
Men bakom rutan med blommor av frost i det lutande torpet
tindrar ett flämtande ljus. Det tändes just när vi hunnit
stigen som bär mellan granarna in, till hälften igenyrd.
Ren står en strimma av rök ur det konstlöst murade fånget,
gnistor irra en kort sekund som hemlösa stjärnor,
tills de kyssas till döds av vita systrar på taket.
Inne i stugan är livet i gång och det rustas till resa.
Glöggpannan ångar ren på isiga kubbar av töre,
lågorna slicka med knallar och pip den tjäriga veden,
medan beskäftigt och vant ur sitt rosenbemålade väggskåp
hustrun tar kryddorna fram, kardemumma, kanel och rosiner,
pepparnejlikor, socker och allt för den ljuvliga drycken,
männens och gubbarnas fröjd och barnens och kvinnornas gamman,
ty det är sed och skick sen gammalt att innan till ottan
färden ställes man tär en smörgås med sylta och julkorv,
nedsköljd med brännvinsglögg, de gamlas nektar förvisso.
Gäspande sträcker sig torparen än i sin knarrande fållbänk
njutande tvåmansvärmen ännu tills helglat och sävlig
undan han skjuter sin fäll och svänger de håriga benen
ut över fållbänkens kant och plirar mot elden på härden,
medan det immar ur näsa och mun i morgonens kyla.
Men under fälln i sin bänk i motsatta hörnet av stugan
barnen ha vaknat och sätta sig upp och peta i näsan,
linhårshuvun och blå och sömniga, undrande ögon.
Stiga vi in, om du har fantasi? Det är jul, och vid julen
är du en omhuldad gäst, om från herrgård eller från landsväg.
Kanske doftar här ej av parfym. Det är mera reella
dunster som möta din nos, men längtar du efter lavendel,
finns den i dragkistan, torkad och strödd bland särkar och skjortor.
Döm ej, ty fattigmans mat är också fet under helgen!
Titta på korvarnas mängd, som hänger i taket, och vet att
skållingen låtit sitt liv, och frostiga paltar i boden
sia om kommande festliga bord med julglögg och dricka.
Glöggen tändes, och snart ur den blommiga koppen du njuter
av den härliga dryck, som gudarna sparat åt vinterns,
isens och norrskenens land. Den sticker kanhända i näsan,
men den doftar av jul och ligger och värmer i kroppen,
ramarnas ludd slätas ut, och ditt maskformiga bihang
om du än har det kvar, sig kröker i hisnande glädje.
Torparen dricker dig till och smackar och räcker åt hustrun,
vilken smuttar förnöjd med sin brygd och delar åt barnen.
Nu gäller: Upp i en hast! och ungarna myllrar ur sängen,
tvätta det svartaste av i trebensgrytan på spishälln,
gräla om västar och skor, men hustrun knäpper på lillbror
blångarnslivstycket hop, medan pilten gäspande kisar
in i brasan och vacklar ännu mellan sömnen och vakan.
Men från spiken vid dörrn tar torparen sotiga lyktan,
sen inom läppen han lagt en bänk av stärkande matsnus,
slår upp dörrn och in far en fläkt av den nattliga kylan.
Stjärnorna brinna som bloss, och det smäller och sjunger i knuten.
Torparen går till lidret och drar med seniga armar
släden vid skaklarna fram. Han öppnar dörren till fäjset
och stiger in till sin undrande häst. Men i båset bredvid har
kon i blinken sig rest. Vad kommer i natt väl åt husbond?
Snabbt är selningen gjord och bjällrorna skallra i kransen.
Pålle skrapar i snön, det ryker ur frustande mule,
knakar i skaklor och gnisslar in ibland under järnskodda medar.
Nu har natten fått liv. Det klingar av bjällror i fjärran.
Morgonbrisen tar i. Det rasslar, det faller av stjärnstoft
sakta från furorna ned i ljuset från torparens fönster.
Nu är släden för dörrn, och de packa sig hustru och ungar,
Pålle tar mot en smekande snärt på länden och hugger
i som det gällde hans vanliga lass, fast timmen är ovan.
Nu har natten fått liv! Det stampar och bjällrar på vägen,
slädar glida i kapp och mellan furorna blixtrar
stundom ett rykande bloss. Det gäller att hinna till ottan.
Barnsliga minne! Hur väldigt, hur högt, hur oantastligt
lyfte ej templet sin mur, och korset däruppe i höjden
sträckte till famntag mot stjärnor och moln sina gyllene armar,
ljuset sprutade ut ur rutiga fönster, och välljud
strömmade ned från klockornas par och välsignade nejden,
och det gjorde ej alls någonting att jag visste att Johan,
backstusittarn, ringarn, söp och svor, så det lyste
kring hans syndiga mun, då han blott med ett tramp av sin pjäxa
mäktade locka himmelsk musik ur svängande malmen.
Tonerna vällde först som en fors genom öppnade luckor,
tungt och mäktigt och sökande dock. Sen blevo de svanor
sträckande ut över hav av skog till längst bort i mörkret
döende sakta de segnade ner och blevo till skogssus.
Har du sett något ljus, som slår dig och tar dig och griper
fast om din själ som det ljus dig möter, då kyrkdörren öppnas
julottsmorgon och in du träder och tränges bland vadmal?
Talgljus ryka i hundradetal och du njuter av doften,
klockarn spelar så fint, som det gällde hans liv och befattning,
och när plötsligt församlingen står, krokryggiga gummor,
darrande gubbar och flickor i blom och kraftiga drängar,
upp och tar i på en gång: Var hälsad! ville du kanske
sjunga, du med, men din röst är stockad i halsen av tårar!
Varför? Käraste du, du är barn, om ock gubbe till åren.
Men mellan tjänsterna torparn går ut på vallen och söker
gamla bekanta och bjuder på snus, eller kanske han vankar
bort till stallarnas rad och sköter sin häst och kanhända
går han och tränger sig in i sockenstugan och njuter
värmen från spiseln och trängs med pojkar som brottas kring härden
tills det ringer igen och han går att höra predikan,
kanske somnar han in, men han somnar som en rättfärdig.
Han har rätten därtill! Jag ville skaka hans näve!
Se på hans händer och se hur valkarna ligga som vackra
kvitton på ärlig id. Du läser i nävarna hur han
strävar för torva och barn, men i ögonen läser du, hur han
längtar på bondemaner till henne som födde hans ungar.
Låt honom gärna sova en kvart! Jag är säker att änglar
sjungit honom i sömn, och jag känner hans kraft då han vaknar.
Nu när predikan är slut och himlen gulnar i öster
lämnar jag torparn åt sig. Det stojas på vall och i stallar,
ljudet av bjällror och hästtramp och spring, och kanhända en gnäggning
vild och stark från en hingst går den stigande solen till möte.
A Engström:
söndag 24 december 2017
Julafton
Jag drömde det var jul. Jag liten pys
med systrarna i mjuka snön sågs vandra
att köpa klappar. Ingen hade nys
om gåvan, som var ämnad av de andra.
Man viskade om den fördolda ståt,
men ur ett papper såg jag skymta hälen
av glada pappersspelmän på en tåt.
Jag teg med vad jag sett, så nöjd i själen.
Sen tyckte jag vi kommo hem till oss
och mamma hjälpte systrarna att packa.
Min far han log och drog helt tyst ett bloss.
Jag föll i gråt för att jag ej fick lacka.
När drömmen brast stod mörkret som en vägg,
och pysens tårar fuktade mitt skägg.
E Josephson:
med systrarna i mjuka snön sågs vandra
att köpa klappar. Ingen hade nys
om gåvan, som var ämnad av de andra.
Man viskade om den fördolda ståt,
men ur ett papper såg jag skymta hälen
av glada pappersspelmän på en tåt.
Jag teg med vad jag sett, så nöjd i själen.
Sen tyckte jag vi kommo hem till oss
och mamma hjälpte systrarna att packa.
Min far han log och drog helt tyst ett bloss.
Jag föll i gråt för att jag ej fick lacka.
När drömmen brast stod mörkret som en vägg,
och pysens tårar fuktade mitt skägg.
E Josephson:
måndag 4 december 2017
Kärleken och Dårskapen
Gudaskaran i all gamman
efter slutat lottospel
satt en kulen kväll tillsamman
vid en brasa av kanel.
Jofur tummade på åskan,
sorgfri mellan skål och vägg,
drack med iver och i brådskan
spillde nektar i sitt skägg.
Juno värmde sina fötter,
fina, retliga och små,
knaprade på pepparnötter,
smekte moppa då och då.
Venus knypplade manschetter,
till julafton något spratt.
Gracerna på taburetter
var en vid sin båge satt.
Mars, som ögnade gazetten,
stötte hatten på tre kvart,
skrek, förtjust, till gudaätten:
»Bravo, bravo, Bonaparte!»
Herr Vulkan, att maka bränder,
stod med eldtången i hand,
svor emellan sina tänder
på herr översten ibland.
Bacchus skalkades i yran,
Glädtig, vek och känsloöm.
Febus gnolade vid lyran:
»Goda gosse, glaset töm!»
Merkur, sysslolös ej heller,
gav ut order till supén.
Astrild sög på karameller
och red käpp på kaducén.
Gamla fröken med egiden
höll ett kort och lämpligt tal
över pojkar nu för tiden
utan aga och moral...
Men så när jag satt åsido
att också en annan pilt
sprang på golvet med Kupido
och for fram än mera vilt:
Det var Dårskapen, en broder
till hans lilla kärlighet,
alstrad utav samma moder,
men en skurk — som var man vet.
Först en lek och så en träta —
mellan pojkar vanlig sed!
Lilla Astrild fick ej äta
karamellerna i fred.
Lugg och knuff i hår och huven,
tapper strid och ömkligt slut:
Dårskapen — vad tycks — den luven
klöste Astrilds ögon ut.
Skrik i tak, alarm och väsen,
avimning, eau-de-luce och gnäll —
flux i första åkarschäsen
efter gudarnes Acrel!
Ryck på axeln, svaren korta...
Venus skrek: »Finns intet råd?»
’Ingen hjälp — pupillen borta:
’Pojken blir stenblind, ers nåd!»
Venus grät, och gudaskaran
svor åt Dårskap hämnd och död.
Syndarn skalv. Men mitt i faran
överguden tystnad bjöd.
»Blodig hämnd,» så föllo orden,
»gör ej skadan mindre stor.
Straffet blir: att han på jorden
leda skall sin blinde bror!»
Ära för de högas välde,
Jupiter i all respekt,
men när denna dom han fällde,
visst var gubben litet knäckt!
A M Lenngren:
efter slutat lottospel
satt en kulen kväll tillsamman
vid en brasa av kanel.
Jofur tummade på åskan,
sorgfri mellan skål och vägg,
drack med iver och i brådskan
spillde nektar i sitt skägg.
Juno värmde sina fötter,
fina, retliga och små,
knaprade på pepparnötter,
smekte moppa då och då.
Venus knypplade manschetter,
till julafton något spratt.
Gracerna på taburetter
var en vid sin båge satt.
Mars, som ögnade gazetten,
stötte hatten på tre kvart,
skrek, förtjust, till gudaätten:
»Bravo, bravo, Bonaparte!»
Herr Vulkan, att maka bränder,
stod med eldtången i hand,
svor emellan sina tänder
på herr översten ibland.
Bacchus skalkades i yran,
Glädtig, vek och känsloöm.
Febus gnolade vid lyran:
»Goda gosse, glaset töm!»
Merkur, sysslolös ej heller,
gav ut order till supén.
Astrild sög på karameller
och red käpp på kaducén.
Gamla fröken med egiden
höll ett kort och lämpligt tal
över pojkar nu för tiden
utan aga och moral...
Men så när jag satt åsido
att också en annan pilt
sprang på golvet med Kupido
och for fram än mera vilt:
Det var Dårskapen, en broder
till hans lilla kärlighet,
alstrad utav samma moder,
men en skurk — som var man vet.
Först en lek och så en träta —
mellan pojkar vanlig sed!
Lilla Astrild fick ej äta
karamellerna i fred.
Lugg och knuff i hår och huven,
tapper strid och ömkligt slut:
Dårskapen — vad tycks — den luven
klöste Astrilds ögon ut.
Skrik i tak, alarm och väsen,
avimning, eau-de-luce och gnäll —
flux i första åkarschäsen
efter gudarnes Acrel!
Ryck på axeln, svaren korta...
Venus skrek: »Finns intet råd?»
’Ingen hjälp — pupillen borta:
’Pojken blir stenblind, ers nåd!»
Venus grät, och gudaskaran
svor åt Dårskap hämnd och död.
Syndarn skalv. Men mitt i faran
överguden tystnad bjöd.
»Blodig hämnd,» så föllo orden,
»gör ej skadan mindre stor.
Straffet blir: att han på jorden
leda skall sin blinde bror!»
Ära för de högas välde,
Jupiter i all respekt,
men när denna dom han fällde,
visst var gubben litet knäckt!
A M Lenngren:
söndag 3 december 2017
Munkåret
Advent, Advent!
En dörr, som står på glänt
till allt, som i ett jordeliv av längtan mig har bränt.
Nu är det jul.
En brinnande och gul
och sällsam stjärna står på vakt vid gudabarnets skjul.
O fastelag!
Min ande är så svag,
och efter hetvägg trängtar den varenda fettisdag.
O Påskatid!
Vad luften kännes blid,
nu uppstår allt, som fjättrat låg i dödens boja nid.
O Pingstafest!
Du, som är störst och bäst.
Gud Fader, Son och Helgeand på jorden är vår gäst.
Jfr Löwenhjelms likbegynnande dikt Advent!
H Löwenhjelm:
En dörr, som står på glänt
till allt, som i ett jordeliv av längtan mig har bränt.
Nu är det jul.
En brinnande och gul
och sällsam stjärna står på vakt vid gudabarnets skjul.
O fastelag!
Min ande är så svag,
och efter hetvägg trängtar den varenda fettisdag.
O Påskatid!
Vad luften kännes blid,
nu uppstår allt, som fjättrat låg i dödens boja nid.
O Pingstafest!
Du, som är störst och bäst.
Gud Fader, Son och Helgeand på jorden är vår gäst.
Jfr Löwenhjelms likbegynnande dikt Advent!
H Löwenhjelm:
Bereden väg för Herran
Bereden väg för Herran,
berg, sjunken, djup, stån opp!
Han kommer, han som fjärran
var sedd av fädrens hopp.
Rättfärdighetens förste,
av Davids hus den störste.
Välsignad vare han,
som kommer i Herrens namn.
Guds folk, för dig han träder,
en evig konung opp.
Strö palmer, bred ut kläder,
sjung ditt uppfyllda hopp.
Guds löften äro sanna,
nu ropa: hosianna!
Välsignad vare han,
som kommer i Herrens namn.
Gör dina portar vida
för Herrens härlighet.
Se, folken kring dig bida
att nå din salighet.
Kring jordens länder alla
skall denna lovsång skalla:
Välsignad vare han
som kommer i Herrens namn.
Ej kommer han med härar
och ej med ståt och prakt,
dock ondskan han förfärar
i all dess stolta makt.
Med Andens svärd han strider
och segrar när han lider.
Välsignad vare han
som kommer i Herrens namn.
O folk, från Herren viket
i syndig lust och flärd,
giv akt, det helga riket
ej är av denna värld,
ej av dess vise funnet,
ej av dess hjältar vunnet.
Välsignad vare han
som kommer i Herrens namn.
Den tron som han bestiger
är i hans Faders hus.
Det välde han inviger
är kärlek blott och ljus.
Hans lov av späda munnar
blott nåd och frid förkunnar.
Välsignad vare han
som kommer i Herrens namn.
Jerusalem är öde,
dess tempel fallit ner.
Dess präster äro döde,
dess spira är ej mer.
Men Kristi rike varar
och sig alltmer förklarar.
Välsignad vare han
som kommer i Herrens namn.
F M Franzén:
berg, sjunken, djup, stån opp!
Han kommer, han som fjärran
var sedd av fädrens hopp.
Rättfärdighetens förste,
av Davids hus den störste.
Välsignad vare han,
som kommer i Herrens namn.
Guds folk, för dig han träder,
en evig konung opp.
Strö palmer, bred ut kläder,
sjung ditt uppfyllda hopp.
Guds löften äro sanna,
nu ropa: hosianna!
Välsignad vare han,
som kommer i Herrens namn.
Gör dina portar vida
för Herrens härlighet.
Se, folken kring dig bida
att nå din salighet.
Kring jordens länder alla
skall denna lovsång skalla:
Välsignad vare han
som kommer i Herrens namn.
Ej kommer han med härar
och ej med ståt och prakt,
dock ondskan han förfärar
i all dess stolta makt.
Med Andens svärd han strider
och segrar när han lider.
Välsignad vare han
som kommer i Herrens namn.
O folk, från Herren viket
i syndig lust och flärd,
giv akt, det helga riket
ej är av denna värld,
ej av dess vise funnet,
ej av dess hjältar vunnet.
Välsignad vare han
som kommer i Herrens namn.
Den tron som han bestiger
är i hans Faders hus.
Det välde han inviger
är kärlek blott och ljus.
Hans lov av späda munnar
blott nåd och frid förkunnar.
Välsignad vare han
som kommer i Herrens namn.
Jerusalem är öde,
dess tempel fallit ner.
Dess präster äro döde,
dess spira är ej mer.
Men Kristi rike varar
och sig alltmer förklarar.
Välsignad vare han
som kommer i Herrens namn.
F M Franzén:
lördag 2 december 2017
Advent
och jubelpsalmer klinga i helig tid, advent.
När andra ljuset glimmar vi höra löftets ord
om konungen som kommer med frälsning till vår jord.
När tredje ljuset tändes i kulen vintertid
vi höra himlens klockor som ringa fröjd och frid.
Vi ser i fjärde ljuset en stjärna underbar,
som ger på tidens gåtor ett evighetens svar.
Adventsljusen tänder vi ett efter ett
Adventsljusen tänder vi ett efter ett:
En brinnande bön för sanning och rätt.
Det första ska lysa i mig, djupt härinne
bevara mitt hjärta och värma mitt sinne.
Det andra ska lysa för alla jag känner
att alla får plats och kan leva som vänner.
Det tredje ska lysa för alla som lider
som kämpar och drömmer om lyckliga tider.
Det fjärde ska lysa för marken och skogen
för luft och för hav och vår framtid på jorden.
Adventsljusen tänder vi ett efter ett:
En brinnande bön för sanning och rätt.
©Margareta Melin (publ. med förf:s tillstånd)
En brinnande bön för sanning och rätt.
Det första ska lysa i mig, djupt härinne
bevara mitt hjärta och värma mitt sinne.
Det andra ska lysa för alla jag känner
att alla får plats och kan leva som vänner.
Det tredje ska lysa för alla som lider
som kämpar och drömmer om lyckliga tider.
Det fjärde ska lysa för marken och skogen
för luft och för hav och vår framtid på jorden.
Adventsljusen tänder vi ett efter ett:
En brinnande bön för sanning och rätt.
©Margareta Melin (publ. med förf:s tillstånd)
Till konungen
då skalden sökte att bliva sekreterare vid nummerlotteriet i december 1775
Om ers majestät tillåter,
att dess ringaste poet,
dödens välde till förtret,
ur sin säng skall uppstå åter
till ett glas champagnevisn,
och om skaldens matta tunga
än en gång får lov att sjunga
med en Gyll´nborg och Dalin,
si, så vill jag med min lyra,
vi dess sakta klang och dön,
i en underdånig bön
lyckans våld mot mig bedyra
från min vagga till mitt slut,
Väl dess altar för mig röker,
men den mängd, gudinnan söker,
stänger mig ur templet ut.
Där dess höga vinster dragas,
söker jag en tjänst och lön,
men gudinnan, rik och skön,
låter ej en skymt uppdagas
i mitt låga, mörka skjul.
Om ers majestät behagar
gilla lyckans hårda lagar,
dör poeten innan jul.
C M Bellman:
Om ers majestät tillåter,
att dess ringaste poet,
dödens välde till förtret,
ur sin säng skall uppstå åter
till ett glas champagnevisn,
och om skaldens matta tunga
än en gång får lov att sjunga
med en Gyll´nborg och Dalin,
si, så vill jag med min lyra,
vi dess sakta klang och dön,
i en underdånig bön
lyckans våld mot mig bedyra
från min vagga till mitt slut,
Väl dess altar för mig röker,
men den mängd, gudinnan söker,
stänger mig ur templet ut.
Där dess höga vinster dragas,
söker jag en tjänst och lön,
men gudinnan, rik och skön,
låter ej en skymt uppdagas
i mitt låga, mörka skjul.
Om ers majestät behagar
gilla lyckans hårda lagar,
dör poeten innan jul.
C M Bellman:
fredag 1 december 2017
Den svåra stunden
och stum i mörkret sitter
- den stunden skall du kämpa ut,
fast den är kall och bitter.
Ty efteråt skall du förstå,
att just vid soluppgången
är natten särskilt kall - men så
begynner fågelsången!
H Blomberg:
tisdag 28 november 2017
Vägskäl
Ljus såg jag lysa, ja, gudaljus på de eviga topparna.
Saliga vandrade där i en bävande mystisk glans,
genomlysta av Gud som av solen de fallande dropparna,
genomlysta av vilan i världar, där tid ej fanns.
Ve mig, min fot är för tung för de svindlande höga stigarna,
ve mig, som danats av mull och vars tanke är stål och sten!
Aldrig jag finner en plats bland de drömmande saliga tigarna,
aldrig min hjässa skall krönas av skådandets helgonsken.
Dig vill jag söka, min Gud, i det enkla, det gråa, föraktade,
dig vill jag söka i världen, i vardagens strävan och id.
Himmelens gyllene stillhet, varefter mitt hjärta traktade,
är den förmer än din möda, din heliga, brinnande strid?
Herre, din sällhet är din. Du gav, och du tog, och du döljer dig.
Giv vad du bjuder - ej ro, men din kamp, och din ande därtill.
Herre, på världens slagfält som svärd eller båge jag följer dig.
måndag 27 november 2017
Milrök
Längst, djupast i ändlösa skogar, bakom urberg, stupande grå,
bortom svindlande, ändlösa hedar, där dagarna dödstysta gå,
där jäser i smältvit hetta ett bål under stubbade bryn
och silar ur hundra små gluggar sin gråa rök mot skyn.
Där kring går en nattsvart mänska med ögon som vitt porslin
och svettas i kamp mot hungern och med bröstet mot vinterns lavin.
All eld som brinner är eld, fast den göms som vore den död,
all eld är äkta eld, fast den ej lyser som druvor röd.
Den glöder ändå därnere, den bränner sig längre ner,
och gräver sig ut och flammar i natten, när ingen ser.
Så glöder, så brinner en mänska av hat, av hopp och tro,
så går från djupet små rökmoln och somna i skogarnas ro.
Så stiga den gömdes visor ur jord och bränder fram,
och smyga sig drömmande ut över urbergens trasiga kam.
Det hela är röken bara av en ande som trotsar och ber -
det är grått, det är släckt, det försvinner, det är milrök - ingenting mer.
D Andersson:
söndag 26 november 2017
Yttersta domen
Salve, sancte parens, iterum salvete, recepti Nequicquam cineres animæque umbræque paternæ. VIRGILIUS.Han öppnas, gravens port! De tröga gångjärn knarra,
och lampans matta sken på svarta marmorn darra.
Hur strömmar mörkrets flod! Hur nordan, sträv och snar,
vitt över nattens djup med stormars tordön far!
Dess dunder uvars läte bryter,
och rovet under vargen ryter,
och irrbloss vina fram med blod i mina spår,
och jag, hur ödsligt! jag på grifter vilse går.
Så irrande den dräptes vålnad svävar,
där skogen som ett spöke står,
och hemsk i vinterns svepning bävar.
O marmor stum och kall! du, i vars hårda famn
jag högg, ack! späd ännu, en älskad moders namn!
Till dig i skuggors hem jag undan blixten ilar . . .
En son bör finna lugn där moderns huvud vilar.
Av ungdom, skönhet, dygd, se allt vad övrigt är!
I himlen danas då vad gravens svalg förtär.
Du, som med blommor strör den tistelväg jag tågar,
o hopp! o vällust av mitt liv!
Min dunkla blick ej övergiv:
Han sig i evigheten vågar.
Kring jordens dränkta klot den vilse duvan far,
stum, ensam och förskräckt mot dödens avgrund bävar;
ack! för att rädda sig, ej gren, ej klyfta har:
på ovisshetens hav jag så i töcknar svävar.
Dock! detta stoft förgås?.. .Och, Gud! du evig är.
Vem gjuter i mitt bröst ett brännande begär,
då över solens krets min tanke vigglik hastar?
När jag i känslor sänkt för väsens Gud mig kastar,
om skuggan av hans ljus, dock ej förmätet, ber:
vem höjer då min själ, och henne himlar ger?
Ack! vadan tårars flod, som mig i vällust dränker,
Messias! nar på dig en stilla natt’jag tänker?
Nej! knäböjd vid det stoft, som höljs av denna grav,
jag på de löften tror, som vid din död du gav.
Och vore allt en dröm . . . hur ljuvligt ej, att drömma,
när hjärtat känslor får så höga och så ömma!
Från denna minnets gräns min tanke flykten tar,
och över tidens hav till evigheten far;
där ser jag lastens fall, ser dygdens ängla-öden,
ser detta klot i grus, och under gruset döden.
Men du, som molnbetäckt åt Salems skald och kung
vid helgedomens fot den gyllne harpan räckte,
vars sång serafens tystnad väckte,
o Urani! den dagen sjung,
då under domens slag i kaos jorden vimlar,
och lejonet av Juda stam
i dunder, moln och blixt och damm
uppreser sig en tron på evighetens himlar.
Och, yngling! som med mig i livets öknar går,
om du vid dygdens gräns mot lastens oviss står;
ack! må med domens dån min lyra dig förskräcka!
Dock nej! du hjärta har ... på fruktan kärlek rår,
en känsla, mera ljuv jag i din själ vill väcka.
Följ över Kidrons bäck, följ i den däld mig ner,
där den dig skapat har i avgrunds kval du ser;
följ mig till korsets fot - Vid skenet månen sprider,
ack! läs i varje sår: »det är för dig jag lider.»
Religion! vad kärleksdjup! I töcknen vilken glans!...
Jag skulle dyrka Gud, fast ingen himmel fanns.
För domaren du aldrig bävar,
om till förlossaren ditt hjärta kärlek bär.
Döm, yngling! själv, ack! döm, vad mera himmelskt är.
Men du, som över mig i rnidnattsmolnen svävar,
min mor! jag sjunger vid din grav.
Ack! att vid lyrans slag du mig en blick ej jävar,
ljuv som den första kyss, i Eden Eva gav.
Omgiven av ett ljus dit ingen tanke hinner,
Gud! dig ej ögat ser, dig endast hjärtat finner.
En stråle av din nåd mig långt från jorden för:
Jag ödets kedja re’n i spåren skramla hör;
och kring den jaspis-sjö, där dagens drottning vilar,
i änglars fria luft med morgonrodnan ilar.
Där blixtra himlar fram! där ljunga världar opp!
Och etern fylls med ljud av deras tordöns lopp,
då månen, matt och blek, ur molnen vålnlik hastar.
Och stum sitt sorgsna sken på mulna gravar kastar.
Men, himlars starka bloss! vad mörker slukar er?
Betäckens I av nattens vingar?
Av skuggan från Guds tron! -
Jag upp i skuggan svingar,
och änglars herradömen ser.
Vem här, lik en komet, på tusen stjärnhvalf tågar?
O hjälte! o seraf! . . . månn jag dig nalkas vågar?
Törhända du det var, som åskbeväpnad for,
och utur Eden drev mitt släktes usla mor?
Men kanske du är den, som hämnaren skall sända,
att en gång jordens klot i domens lågor tända?
I evighetens ljus jag häpen dignar ner. . . .
Den högstes strålar kring mig ljunga!
Gudomlighetens sken! . . . Jag är ej dödlig mer,
jag är ej dödlig mer - jag skall hans ära sjunga.
Högt i odödlighetens famn
bland stjärnorna min harpa klingar,
och lyft på morgonrodnans vingar,
jag prisar, helige! ditt namn.
Långt förr, långt förr, än tidens flod
ur evighetens klippa sprungit;
du ensam där i töcknar stod,
och ingen kerubim dig sjungit.
Det tomma kaos suckande,
i djupet for din tron sig böjde.
Du andades, allsmäktige!
Och himlarna sig där upphöjde.
Än ensam, utan sångens ljud,
du lät en allmakts-eld utfara:
strax omgav dig serafers skara,
och sjöng din ära, väsens Gud!
Än såg du vitt kring djupets famn,
och världar fram ur mörkret bröto:
strax stormarna ditt välde röto,
och åskan dundrade ditt namn.
Din anda, Gud! skall återdriva
i kaos, jord och himlarna;
men dina år ej ända ta:
du var, du är, och du skall bliva.
Halleluja!
Från änglars högre kor, I himlar! vilka svar!
Vid deras harpors klang ur molnen Iris far,
och stjärnorna i dans kring ljusets rymder sväva.
De sjunga hjältens död, som livets spira för;
och jag de gälla eko hör
ur evighetens öknar bäva.
Du jord, uti vars barm mig liv min moder gett,
på dina altar blott jag vanans offer sett;
men hjärtats tysta suck, där änglar göra möte,
då känslofullt det sänks ner i naturens sköte?
Men tacksamhetens tår? . . . Vad spöken visa sig!
Vad uppror, hat och mord, och brott och hämnd, och krig!
Hur allt i mörker dväljs! . . . Vad? detta klot . . . jag ryser, . . .
bland världar denna punkt så många fasor hyser!
En fuktig molnstod lik, där månen nedergår,
med tidens urna, se, var Adams vålnad står!
Han jorden med sin sköld i röda töcknar sluter,
och i ett blodregn sig bland stormars ras utgjuter.
Vad hemska förebud! Se! jordens grundval rörs,
ett långsamt hämdens rop ur multna gravar hörs,
och med en blodig våg det bistra havet sköljer
de troner, vilkas drott sig mellan bergen döljer.
Hör! . . . evighetens ur sitt omlopp åter når,
i tolv millioner dygn det endast en gång slår.
Det slår - och från sin tron Messias sig upphöjer,
och alla änglar falla ner.
Bland tusen världars klot hans blick vid jorden dröjer,
där över Nifates * till Golgata han ser.
Med natten hastigt nu sitt huvud han betäcker,
sin fot i seklers djup. sin arm i skyar sträcker,
och svär, svär vid sig själv: han! Gud, som evig är!
Som ropar: jord försvinn! och, kaos varde himlar!
»Den jord, som blodbestänkt med Adams släkte vimlar,
»skall dömas, skall förgås .... i detta nu - Han svär!
Han! Gud, som evig är!
Som ropar: jord försvinn!
och, kaos varde himlar!
Han svor: ett åskfyldt moln ner från hans blickar föll,
och stilla jordens klot på bräckta axlar höll,
och helvetet sig upp i tjocka dimmor höjde,
och satan röt och vild sig över kaos böjde.
Så hisklig en komet bland hemska norrsken står,
förkunnar troners fall, och krig, och hungers-år.
Nu ödets kedja bräcks, nu tidens grundval gungar,
och dödens ängel ner på domens åska ljungar.
Nu ramlar hoppets tron. Förtvivlan rusar fram,
och ljusets vida rymd är natt, och blod, och damm.
Fram ur ett osett djup sig mordisk stormen bryter,
och åskan, hämndens röst, från fästets vallar ryter.
Vesuv med hundra gap förkunnar jorden krig;
men bistert, tungt och svart, där reser havet sig!
Far upp, och i sin fart millioner viggar bräcker,
klyvs, och ner i sitt svalg millioner lågor släcker.
Det slukar där den eld, i skurar Etna spyr,
då blodröd vinterns här för Heklas bomber flyr.
Nu ljungar vågen ner, och bergens rötter lossar!
Nu slungas de mot skyn! och nu en blixt dem krossar!
De tända skogars spets man mellan sjöar ser.
I oceanens djup far himlabågen ner,
och havets gömda lik i åskans rymder brinna.
De starka valar strax i Heklas svalg försvinna.
Men nu ett mörker sig kring jordens poler drar,
i det, om natten fanns, hon syntes ljus och klar.
Ett dån, av stormen fört, ur mörkrets skrevor hastar,
som mitt i havets gap Vesuv och Etna, kastar,
det vrålar, fradgar, slår; nu genom eld och rök
sitt huvud höjer upp till än ett vilt försök;
dess böljor skocka sig, det upp mot molnen ilar,
i djupet rycker dem, och drar en suck, och vilar.
Är detta då den jord, som stolta kungar bar,
den rnenskan, blind och svag, i länder indelt har?
En bävning, tordönsfull från Asiens sida slungat,
Europa, dig! - Vad krig på dessa gränser ljungat!
Vad blod ej strömmat der! - de slagne hamnar re’n
till domens lågor dra despoters multna ben.
Och lik en plötslig natt Kaukas i djupet välter.
Som regnmoln Peru bort med sina gruvor smälter.
Förgås, du olycksort! du hem för kval och mord!
Månn åskor, hav och pest ej härjat denna jord?
Ack! skulle mänskors blod ock under bergen rinna,
till dödar och till brott, att nya ämnen finna?
Vitt kring Numidiens rymd, åt Cejlons öknar se,
av domens eld och slag uppfyllde, rämnade!
Där sluks rinoceros! där lejoninnan ryter,
i elefantens blod, vid tigerns sida flyter!
Men, örn! bland molnens svall, ack! fordom stolt och fri,
vad? skall med fjärilns stoft din aska bortströdd bli?
Nej! han i blixten far, att i dens sköt’ försvinna,
vars tron han, djärv och stark, så ofta sökt att hinna.
Du ljusets majestät! hur blodig är din blick!
Med hopp om evig glans du över Eden gick:
och nu med jordens klot till evigt mörker hastar! .-.
Se, hur förtvivlad hon bland stjärnorna sig kastar,
dem i sitt sköt förtär, och slukar månen opp,
och fortfar bävande mot kaos med sitt lopp.
Ack! hasta ej, ack! dröj. På mänskosläktets vägnar,
jag vid ditt intets gräns en lovsång dig tillägnar.
Bloss av det ljus, vars makt och ära
du världarna förkunna fått!
Ej sekler hunnit dig förtära,
din tron så högt, som ödets stått.
Så, som du över Eden rann,
och tusen stjärnor kring dig hyste:
så jorden ock i dag dig fann,
så värmde du, och så du lyste.
En Gud blott i sin allmakts skrud
förmått ditt ljus i kaos tända:
Att åter dig till kaos sända,
o sol! det fordras samme Gud.
Gick, sorgsna bloss! än rädd och späd,
gick du i moln vid Adams smärta,
då under Edens vissna träd
han tryckte Eva mot sitt hjärta?
Där låg det öde, jordens klot!
Förbannelsen röt vilt kring djuren;
du tog i öknar dem emot,
göt liv i dem och i naturen.
Från himlar ner den blida vår
i dina strålars sköt sig sänkte;
och pustande i sommarns spår
den rika hösten frukter skänkte.
Naturen då i glädjens skrud
åt Skaparen ett offer tände.
Du kom: allt andades en Gud,
och i din blick hans blick vi kände.
Hur över trädbevuxna berg,
som under nattens åskor gungat,
gudomliga! i azur-färg,
du fram ur österns portar ljungat.
Och då i oceanens sköt
vi sett dig undan natten fara,
du klarhet först i månen göt,
att oss ock fjärran nyttig vara.
Fast ödet mänskors hopp bedrar,
dig dagakarlen trogen funnit:
din stråle honom uppväckt har,
och för hans lugn i böljan runnit.
Det folk, som blint i villor lopp,
och icke himlens röst fått höra,
har ropat, då du ljungat opp:
den dig har gjort vi dyrka böra. . . .
Men kaos’ böljor mot dig svalla! -
Ditt lov av helgon sjungas skall.
Dig änglarna i minnet kalla . . .
Tillbed din skapare - och fall!
Främst i ett blodigt moln, ack! morgonrodnan går,
och solen darrar fram i hennes bleka spår;
Nu över jordens klot med nedböjt huvud bävar.
Så nattens fågel hemsk bland stumma spöken svävar
ikring ruinerna utav tyranners slott,
mot vilket tid och hämnd sin makt förena fått.
Nu . . . ack! . . . och aldrig mer i domens svall hon brinner,
med all sin glans far fram, och dammar, och försvinner.
Av segern mörkret stolt på dödens ängel ser,
vars sköld mot åskan slår och skakar eldar ner.
Min domare och Gud! fast bland de sällas skara,
vid minnet av din död, hur ljuvt att mänska vara!
Vid dessa dundrens blixt jag lägst till jorden far;
det är min rätt, min plikt: jag henne trampat har.
Den tigern! ... i moras, på glödda stenar krälar!
Nyss han kring jorden såg, och såg blott sina trälar.
Nu störtad är hans makt och ett så hatfullt mod.
Se brottet i hans blick, se i hans händer blod!
En ångerns tvungna suck hans samvets stormar kväva,
och kvalen ur hans gom den brända tungan häva.
Än för hans häpna syn de folkslag skocka sig,
som han uppoffrat har i ärelystnans krig;
än ser han dygdens vän sitt liv i bojor sluta,
och lasten stjärnbeprydd vid tronen offer njuta;
och än en usel hop i nödens nakna tjäll,
som hungrat flera år för en hans nöjens kväll.
De faderlösa barn på domens åskor kalla:
han flyr - men i det djup, der änkors tårar svalla.
Av dessa spöken följd ett gruvligt skri han ger!
»Jord, rämna under mig! berg, töcknar, störten ner!
Du avgrund, att för Gud, att för mitt folk mig dölja,
mig i ditt mörker ryck, ryck med en evig bölja!
Jag, otacksamma folk, jag var din kung - min tron . . .
förbannad den, och dig, och jag, och religion!
Att höra mig . . . vad hämnd! bland kvalens andar ryta;
du nu din himmel vill mot deras avgrund byta.–––
Nåd, Gud!» - På dessa ord han dundren svara hör.
Hans barn kring ormars kärr på flammor stormen för.
Den själv ej ömmat har, när hopplös nöden gråtit,
och, fast med brottfullt bröst, ej andras fel förlåtit:
Har han i faran rätt att efter räddning se,
och kan hans sista suck en Gud om tillgift be?
Ack nej! barbaren nu till mildring i sin smärta,
med dolken rusar vilt uti sin gunstlings hjärta,
och söker nya brott den tid, han övrig har;
tills för hans fräckhet hemsk mot honom döden far,
och, på förtvivlans brant, med domens åska sluter
ett liv, som avskyvärdt i hämndens sköt sig gjuter.
Jag klaga vid hans fall? - Ett brott, ett gruvligt brott,
med makten i sin hand, försumma göra gott:
men till sitt överflöd, ej änkans åker spara . . .
Man måste vara kung, för att så brottslig vara.
I tidens sista nu, vad båtar ångern mer?
Njut solens blida sken, förr än hon rinner ner.
Ur fängslens fallna port, än blodig mördarn bävar:
i elden för hans syn den dräptes vålnad svävar.
Och mellan domens brak, med skräck förförarn hör
den bön om himlens hämnd en villad flicka gör.
Och uti änkors blod, än törstig ockrarn flyter,
och gudalärans tolk vid sjunkna tempel ryter.
Men . . . vadan detta rop? ack! ateistens röst.
»De bålverk ramla då, som skyddat detta bröst.
En Gud är till! ... En Gud? - Nej, avgrund! må din smärta
ej tvinga till hans tron en suck ur detta hjärta! -
Förgäves! vilken harm, att under hämndens svall
hos den mig straffar grymt, jag kärlek finna skall!
Vad! kärlek? född i moln, för mig då ljuset klarnat,
att njuta skuggan blott, man som för laster varnat,
se Karlavagnens gång . . . och tro Getsemane? -
Messias! ökte ej din död mitt helvete?
Vad, kärlek? . . . Sluken mig, I plågoandars skara!
Jag vill mitt hat till Gud i edert sköt bevara.
Men se! ... vad ynglingar, förförda utav mig!
Med eld, med drakars blod de re’n beväpna sig ...
Fly! - Domaren är när. Det hat han mig ingiver ...
ja, evighet, du själv därtill för kort ju bliver.»
I domens svarta moln, o storm, mig återför!
Jag skådar endast brott, jag endast fasor hör.
Förgiftad av dess luft, min sällhet re’n försvunnit.
Gud! finns ej dygden mer, där dock ditt blod har runnit?
Hon finns! se med vad lugn på jordens grus hon står,
mot tålamodet stödd, i hoppets rika spår.
Sin fackla religion vid hennes sida tänder,
en ängel dundrens eld från hennes hjässa vänder.
Som längtan på en strand vitt efter seglen ser,
som dagakarlen gläds, då solen skrider ner,
så hon med tårfull blick åt höjden ögat kastar;
så hon med vällust ser att tidens timglas hastar.
Kring henne, vilken flock! - Min forna skräck försvann,
en kung, som Gustaf stor, och öm och vis, som han.
En mensklighetens vän, som då, när tårar flutit,
åt uslingen sitt bröd, men uti lönndorn brutit.
I dödens mulna stund, vid domens tordönsskott,
vem andas lugn och mod? Den, som gjort menskor gott.
Ack! i hans blick din nåd, o Gud! vi dyrka borde.
Om ingen himmel fanns, du en för honom gjorde:
och där en Pythias vid Damons urna står,
i änglars glada famn sin vän han skåda får:
och den sitt fosterland har ryckt ur kungars boja,
förnöjd med sinneslugn, med otack och en koja.
Och där naturens son, som född i mörkret var,
och aldrig känt den Gud, vars väg han vandrat har:
och dessa mödrars skrän! . .. ack! vilken älskad smärta -
allt tärs av domens eld! men ej ett modershjärta.
Messias unnar dem en bön vid livets slut,
och odelt gjutes hon om nåd för barnen ut.
Du, som i farans stund på andras räddning tänker,
har himlen större fröjd, än dig ditt hjärta skänker?
Men svärdet flammar fram, och dödens ängel -hör!
kring varelsernas fält utropar: Dön! - Allt dör;
än höjes lien upp . . . hon fälles - tiden stupar,
i evighetens svall med minnet sig fördjupar.
Kring allt en tystnad rår, som i det ögonblick,
när Gud, att skapa allt, den första tanken fick.
Men dödens ängel upp i domens töcknar svävar,
förkunnar jordens lott, och för sitt öde bävar.
Helig är Herren! Halleluja!
Domaren blickar kring himlarna!
Och som en flod för hans fötter de strömma.
Allmakten tyckes sin källa uttömma,
att i hans spår gjuta stjärnorna.
Då i din klarhet, o Herre! de svalla,
och för ditt lov du gränser ej satt:
låt av din klädnad en skugga ock falla
ner i den eviga dödens natt.
Du, som ur henne skall människor kalla,
glöm ej din död uppå Golgata.
Domaren blickar kring himlarna.
Honom tillbedja de alla! ack! alla.
Helig är herren! Halleluja!
Re’n knäböjd Rafael på majestätet ser,
och harpan dignar stum på fällda vingar ner.
Med livets öppna bok, vid domarns vink, han hastar
framför den ljungelds vagn, som stjärnor kring sig kastar.
Där flammar hjälten nu, och änglar i hans spår,
och etern uppfylld blir med strålar av hans sår.
En krans av Edens träd hans hjässa nu omringar;
och på en guda-sköld, som kring hans axlar klingar,
än ristad står den kamp i vredens ögonblick,
då satan högmodsfull mot skaparns välden gick,
med fallna änglars här hans tron bestorma tänkte;
men, vid ett hjältens slag, i avgrunder sig dränkte.
Än där, i mulna drag, den dödens natt man ser,
då törnekrönt han for till kvalens kulor ner,
i fjättrar satan band, hos honom ånger väckte,
förkunnade hans dom, och hoppets gnista släckte.
Än praktfullt blänker där Messie segertåg,
då han en frälsad värld inunder föttren såg,
som Människones son till himlen återvände,
och sjönk i fadrens sköt av vällusten han kände.
Se! i sin högra hand det helga kors han bär.
Med domens tordönssvärd den andra väpnad är.
I barn från Betlehem! er herdes röst er kallar.
Det stjärnbeströdda släp, som från hans mantel svallar,
uppbäras skall av er, o avundsvärda lott!
Av er, som för en Gud ert blod utgjuta fått.
Och himlen lämnas tom, och alla helgon ljunga
i dammet av hans vagn, att evigheten sjunga.
Av David förda an, de sina harpor ta.
Kör.
Halleluja!
En kör.
Sjungom hans ära, vars arm sig utsträcker
över det hela, som varder och är;
som ur sitt sköt nya världar uppväcker,
då med sin blick han de gamla förtär!
Sjungen hans ära, framljungande himlar!
Och du, o evighet! prisa hans namn.
Prisa hans under, o jord! när du vimlar
i intets famn. -
En kör.
Vitt i evighetens hav
livets segerhjälte svallar.
Se! han öppnar dödens grav.
Hör! hans röst i kaos skallar.
Rykande vid skaparns fot,
re’n i domens lågor brunnit
jordens likbeströdda klot,
där hans blod för menskor runnit.
Kör.
Halleluja!
En kör.
Skulle väl, o skapare! De åt kaos återlämnas?
Kör av betlehemitiska barn:
Skulle du, försonare!
ack! på de försonte, hämnas?
David.
Nej, som en fader sig gärna förbarmar
över det ångrande barnet i nöd:
så mot oss fallna utsträckas hans armar,
skulle han vilja en människas död?
Nej! hans gudomliga hjärta nog funnit,
att hon var stoft och i elände född.
Blommornas urbild, som hastigt upprunnit,
blev hon lik dem på en stormdag förödd.
Herre! ditt väsen sig gränslöst utsträcker,
evig, som du, din barmhärtighet är.
Ja! då med eldmoln du djupet betäcker,
omsorg for människans stoft du ock bär.
Sjungen, I himmelske hjältar! hans ära!
Blixtrande världar ur skaparens famn!
Jord! som hans blickar till intet förtära!
Prisen! ack prisen den eviges namn!
Kör av betlehemitiska barn.
Omkring din tron med sällhet krönte,
vi evighetens lagrar strö.
Den fröjd, att för Messias dö,
oss mer än himlarna belönte.
En kör.
Vilken väldig änglaskara
häpen och förundrad stod!
Ville gärna mänskor vara,
för att helgas av hans blod.
Kör av betlehemitiska barn.
Vilka rov! ack! vilken ära!
Lejon utav Juda stam!
I det ljus, vi offer bära,
hedningarne vandra fram.
Kör.
Halleluja!
En kör.
Så många sekler då skulle försvinna,
så många släkten förgås och upprinna,
förrän med mänskan din avsikt du vann.
Mäktige hjälte! till lön för din smärta:
måtte du finna i människors hjärta
den kärlek, for dem i Getsemane brann!
Kör av betlehemitiska barn.
Helig! helig! helig Gud!
En kör.
Himlars troner, fallen neder!
En kör.
Väpnad han i allmakts skrud
evighetens år bereder.
Kör av betlehemitiska barn.
Hören domsbasunens ljud!
En kör.
Adams barn! han kallar eder.
Kör.
Helig! helig! helig Gud!
Vid himlars återskall, i domens majestät,
ack! vilken skönhet flyr uti Messie fjät?
En evig gudomsvår på hennes kinder dröjer,
där sig, att tjusa mer, en flod av tårar röjer.
Vad syn! uti den blick, der änglars höghet rår,
för vilken solen skyms, att se en mänsklig tår!
Med himlabågens prakt, dess hår i skyar simmar,
kring vilket välvande en nyfödd stjärna strimmar.
Så skön i havets famn ej aftonrodnan låg,
då skaparn blev förtjust, när på sitt verk han såg.
Ford av en serafim, hon genom skaran bryter.
De rörda känslors ström, som i hans sköte flyter,
han med en himmelsk kyss från hennes kinder tar;
och avund förr än nu ej känd av englar var.
Så öm, i sorger sänkt, till domarns tron hon hastar,
och, knäböjd, på hans kors en blick med bävan kastar.
O kärlek! o natur! ... o världars domare!
Se mänskosläktets mor inför dig gråtande.
Du ser, och änglars mod i hennes hjärta väcker;
och stum mot dina sår hon sina armar sträcker.
Ack! hon ej tala kan för tårars strida lopp,
som under hennes fot i stjärnor rinna opp.
Messias nu, hur ömt! mot hennes sköt sig böjer,
och hon hans anda drar, och strax sin röst upphöjer.
»Nej, herre! mig det är, din åska krossa skall . . .
jag skådar detta klot, ett rof för domens svall,
jag skådar Adams barn, som detta klot betäcka,
som nu, ve mig! ve mig! till kval du lär uppväcka;
och jag . .. Gud! deras mor!. . . vad! mor? - Nej! en barbar,
som, ack! till allas brott så mordiskt upphov var.
Vad? hann jag Edens park i tigrars öden byta,
förr’n Abels blod jag såg vid mina fötter flyta?
Och detta blod . . . vart fly? ... ur dödens slutna famn,
nu ropar hämd! ... nu! nu! ... och över hem? - mitt namn,
och allas namn jag hör i vredens dunder skalla,
och ser försonarns blod på brottets bana svalla;
ej till försoning mer! . . . Ah! hämnas blott på mig.
Låt dem i intets sköt för evigt glömma sig.
Beväpna detta bröst att allt det straff uthärda,
som jordens usla barn för min skull äro värda.
En vink: och till din fot du tusen världar ser.
Vad båtar, att av nåd du mig din glädje ger,
när jag ett upphov är till mina likars smärta?
Nej! under änglars skrud jag bär mitt modershjärta.
Nej! inga himlars fröjd på samvetskvalet rår . . .
En flock av vålnader upp ur Tartaren går!
Nej! bland serafers sång skall deras skrän jag höra,
och i Messie famn de Evas lugn förstöra.
Här dignar menskors mor. - En stråle från hans sår,
i henne liv och hopp och öm förtröstan tänder,
ett svar Messias värt hon får: »Jag tecknat er på mina händer,
»Och räknat edra huvudhår.»
Som glädjen blänkte fram av änkans dystra blick,
då hennes ende son ur dödens fjättrar gick:
så himlars sällhet sig i Evas uppsyn visar.
Hon ber med hoppets röst, och re’n sig bönhörd prisar.
»Hur, domare! din nåd liksom din makt är stor!
Men, mänskors frälsare! förlåt ock mänskors mor.
Hon vågar vid ditt kors den dagen dig påminna,
då du på jorden lät ditt blod för jorden rinna.
Och du, Getsemane! du hjältens segerort,
framskalla ur ditt grus den ed, han fordom gjort:
»I skolen ej förgätne bliva,
»fast nu till korsets död jag går:
»jag allas edra namn med eget blod vill skriva
»i djupet utav mina sår.
»Och då en mäktig änglaskara
»mig fört uti min faders famn,
»skall dessa sår och dessa namn
»jag i mitt majestät bevara.
»På det om någon ibland er
»sin första kärlek överger,
»med hädelser mig överhopar,
att min rättfärdighet på domens åska ropar,
»och viggen vässes re’n att slå försmädarn ner;
»jag på min kärleks märken ser:
»och då jag där hans namn bland edert ristat finner,
»och mig min bittra död påminner,
»med allt vad han har kostat mig,
»så många tårar, kval och möda . . .
»mitt hjärta åter måtte blöda,
»för att på nytt förbarma sig.»
Med vilken hoppfull suck förlossarns tal hon slöt,
serafen i dess hår den helga oljan göt,
och tusen offerkar, stum, rörd och häpen tände;
men till Messias sig å nyo Eva vände:
»En hednaskara snart du för din dom skall se,
i öknen en cypress, och hjordar irrande!
Ack! skulle ej din död i fasans stund dem båta?
Att hämnas röjer makt, men ömhet att förlåta.
Och vilka avgrundsrop, som namn av dig ha fått,
och evighetens straff, Gud! för minuters brott! . . .
Vad talar jag? . . . jag flyr . . . men kan dem icke glömma.
Vad båtar himlen mig, om jag ej där får ömma?» -
En sky tar henne bort, och domsbasunen hörs,
och jordens brända klot till skaparns fötter förs.
Herre, förbarma dig!
Herre, vårt hopp!
Gud! vilken tystnad! . . .
Hur digna de alla!
Vågor av glömska kring helgonen svalla,
himlarne domna mitt under sitt lopp. -
Över djupet andan svävar:
Han, som blir, som är och var;
och ur dödens sköt frambävar
allt vad döden skördat har.
Då vilt en mäktig storm från Sirbons stränder brusat,
ur Baratron mot skyn millioner sandberg rusat,
sig spritt, med nattens flor den vida rymd betäckt,
i töcknar solen flytt, förmörkad och förskräckt:
Så, ja! hur talrik mer, se! mänskosläktets skara,
lik stoder utav moln ur svarta djupet fara.
En hop, ack! den är stor, med stjärnors prakt uppgår,
och strax vid hjältens tron sitt gudasäte får.
O människones son! du tro på jorden finner.
Och en jag fjärran ser, där hoppets fackla brinner.
En annan från min syn i ljungeldstöcknar far;
men ingen ängel del uti. dess öden tar.
Och nu vid skaparns vink en myriad framvirvlar
av nya världars klot, av öknar och av himlar.
I Adams häpna barn! de vänta blott på er,
då rörd i Evas famn han på sitt släkte ser.
Nej, Adam! ropar hon, ej ångerns eld mig bränner;
då jag mitt öde minns, ack! vilken fröjd jag känner.
Ack! den oss döma skall, för oss i döden gått.
Vad ära! Se hans sår ... O, mer än sälla brott!
Nu mänska han, som vi - vad det vårt namn upphöjer!
Och, ljuva tacksamhet, som ömma bröst förnöjer,
vad himlakänslor ej din evighet oss ger!
I eden änglar lik, är vid hans kors jag mer.
Hur, så var Adams svar, hur mina känslor svalla!
Se, Eva! du är mor, jag far för dessa alla.
Ack! maka, himlavän! nyss såg din Adam rörd,
hur där en brottslig hop blev bort i töcknar förd.
Men, täckelset är lyft . . . vad syn! ja! sälla maka,
fast i millioner år dem hämndens åskor skaka;
av ångern renade, till slut de i hans famn
bli älskade som vi, och prisa där hans namn.
Han! kärleken och Gud, för sig ej gränser finner.
Den oss förlåta lärt, ej själv av vrede brinner.
Allt tystnar. Fasan flyr, och jordens domare
upphöjer nu sin röst: »O! I välgörande,
som utan vittnen sökt att nödens offer frälsa,
vad glädje, att er först bland Adams släkte helsa!
I konungar, som frid åt hela folkslag skänkt,
och under kronans glans på uslas kojor tänkt!
Du hop, som hungerns hem och sjukas bädd uppletat,
dem elden härjat, hjälpt, att endast jag det vetat!
Mitt hjärtas gunstlingar! beredd er lön nu är:
Uppfyllen himlarna, och väldigt härsken där.»
Det sker. Vid domarns vink, se! himlarna framljunga,
och praktfullt hylla dem, och deras intåg sjunga.
Att mildra andras kval och att förlåta få,
ack! att hos änglar ej den vällust saknas må,
för dem, I skåden Gud från sina ögon driva,
I skolen bedja ömt, och även hörda bliva.
Men andra troner re’n jag domarn kalla hör.
Hur stor är ej den hop, han dit i ära för.
I hjältar, som ert blod for fosterlandet gjutit,
och I, som edra dar for andra tider slutit!
Gån, krönte utav dem, som frälstes genom er.
Messias själv med fröjd på dem han räddat ser.
Var hälsad, Baltzar Horn! * I dessa ärans salar,
du om förflutna dar med svenske hjältar talar.
"Fast snart på jordens klot ett stoft ej övrigt finns:
då man en hjälte ser, sitt fosterland man minns.
Förgäves med min blick jag skaran följa söker.
Se! hur i solars glans de sällas antal öker
den, som från altar’ts fot och med försonarns blod
i ett förkrossat bröst ingjutit hopp och mod;
som, då han andra lärt att gärna sig förbarma,
den förste varit själv som glömt sig för den arma;
den aldrig smicker känt, av kungars makt ej skrämd,
förkunnat deras brott och trotsat deras hämnd.
Sjung domarns kärlek, sjung, du frästa hednaskara!
»Av dem, mitt namn ej känt, vill jag ock dyrkad vara.
»Mitt blod för världen rann. Jag efter hjärtat ser;
»För mänsklighet och dygd, I himlar, öppnen er!»
Och himlar öppna sig. I ljusets sköt de hamna,
av känslor svimma bort, då änglar dem omfamna.
Du folk, ack! vårdat ömt, se’n jordens späda dar,
med fasa skåda nu den Gud, du hatat har.
Hans blod, som över dig, likt hämdens eldregn strömmat,
och det du grymt göt ut, för dig å nyo ömmat. . .
Vad ser jag? . . . domare! - Nej ! jag förlorad är -
Ack! ej ditt majestät! . .. Din kärlek mig förtär.
Flyg, oskuld! i din glans mot ärans gudasköte,
där för en störtad tron en evig gör dig möte.
För bojor och for dygd din lön, Mathilda! njut;
de barn, från dig man slet, i modersarmar slut.
Med stolthet hjärtat kan sig se föraktat bliva,
men utan svaghet ej sin kärlek övergiva.
Det var det största kval, vartill dig ödet dömt,
till graven hatad bli, och likväl älska ömt.
Men evigheters fröjd din hjässa redan kröner. -
Vid minnet av en tron, vad avsky hjärtat röner!
O mänskors forna hem! hur var din barndom blid;
då jorden kungar fick, försvann dess gyllne tid.
De höjas, himlarna, och alla stjärnor sjunga,
då över deras krets med helgonen de ljunga.
Till dig, o, Leopold! * uti en azursky,
serafer utan tal med tron och lagrar fly.
Du allas hjertan ömt, du ljuva vänskap! enar,
och svallande i fröjd sig själ med själ förenar.
Möt, moder! här din son. Du dig bedragen ser,
som trott din kärlek ej har kunnat ökas mer.
Omfamna, yngling! ock din sörjda älskarinna,
här, som på jorden, skall din eld ej motstånd finna.
O, Laura, här, ack! här. . . vad himlar skänkas mig!
Jag evigt älska får min skapare . . . och dig.
Men fasans öknar fram till domarns fötter bäva,
där hoppets matta bloss kring ångern långsamt sväva.
Vad suckar! vilka rop! En mängd i hoppets spår,
en annan fjärran bort, följd av förtvivlan, går.
Där i en ödemark jag dig, o Judas! finner.
Hur dig vart enda steg Getsemane påminner!
Du vilken hör: »min vän!» ack! räds Messie röst.
Du honom korsfäst ser, ser spjutet i hans bröst,
och nalkas, bäfvar bort - strax för ditt vilda öga
Messias tågar fram bland änglar i det höga,
och ett förfärligt skratt ur satans kulor hörs.
Du ryter . . . Glada hopp! han av din fackla rörs.
Vad ånger! vilken suck! . . . Messias! . . . Judas gråter.
Blev vid din död han glömd? Du sade: »jag förlåter.»
Nej, Sulrna! i en rymd, mer himmelsk, mera klar,
förgäves du min blick dig sorgsen undandrar.
Jag ser ett älskat blod din skugga här befläcka.
Vad? du ej ängel re’n? . . . kom, att ditt kval upptäcka.
På detta nattens moln, där fasans tystnad rår,
vi sitter du så stum, med vitt utslagna hår,
och ånger i din blick, och plågor i ditt hjärta?
»Ah! . . . brottslig är jag dömd till många tiders smärta.
Ve den, sin moders röst i ålderns vår ej lytt!
Hur långsamt straffet är, se’n nöjet vigglikt flytt!»
»I enslighetens sköt den kärlek blott jag kände,
som för en ömsint mor hos mig naturen tände.
Ej, med ett skuldfritt bröst, jag hade önska lärt,
och världen var för mig det tjäll, Gud oss beskärt.
Men, olycksfulla stund! en hemlig drift mig ledde
dit aftonrodnans släp sig över havet bredde.
Jag der på stranden satt, av ljuva känslor stum,
och såg ett vingat skepp framhäva vågens skum.
Vi flydde Sulma ej då hjärtat mer upprördes?
De starka ankartåg i djupet surra hördes;
då, Rustan! dig det var, som först mitt öga såg.
Du kom: jag suckade, och till min fot du låg. -
Gud! domare! jag än i brottet nöje finner . . .
vad mörker! Nåd! ack, nåd! - Se hoppets bloss försvinner.»
Nej! av ett moln det höljs. Giv ångerns tårar lopp,
o Sulma! efter dem går hoppets stjärna opp.
»En tid, och än en tid! - ack, välförtjänta öden,
mitt hjärta darrade emellan brott och döden:
Jag hav och Eustan såg. Var var du, o min mor!
Då dig att överge jag inför Rustan svor?
När mörkret skyddar dem som föddes att bedraga,
utur din ömma famn jag skulle flykten taga.
Ack! om min ålders vår du trogen omsorg bar,
och på din ålders höst jag grymt dig lemnat har.»
»Där lastens gnista väcks, naturens lågor släckas,
och brottet ger ej tid att tänka och förskräckas.
Dock, med vad okänt kval det tjäll jag återsåg,
där re’n i vilans sköt den bästa moder låg!
Tyst, som en vålnads gång jag i dess famn mig lade.
Dess hjerta häftigt slog, och liksom till mig sade:
»Här under detta bröst, jag, Sulma! burit dig.
»Mitt barn! mitt enda barn! vi öfverger du mig?»
Bland sömnens vågor dock jag snart mig själv förglömde;
en brottslings sömn, vad sömn! jag ryste, grät och drömde.
Högt på en klippas spets mig tycktes att jag låg,
dit Rustan simmade uti en blodröd våg.
Strax klockors sorgsna ljud från templets torn jag hörde,
då till en öppen grav mig hämndens ängel förde,
och vid det hemska dån av mullen kistan gav,
min moders vålnad steg utur den kulna grav.
En dolk rned Eustans blod åt mig hon långsamt räckte;
men strax ur sömnens djup mig uvars läten väckte.»
»Natt! vittne till min flykt! hur i ditt mulna sköt
på mossbetäckta berg jag sakna’ns tårar göt.
Förhärdelse och straff och ånger brottet följa.
Hur ljuvt var mig det dån, som ifrån strand och bölja
i skogen skallade! jag glömde, gladdes lopp;
men borta Eustan var, och segel, dygd och hopp.»
Så, Sulma! älskaren, sorn grät sin döda maka,
fick i en himmelsk dröm förflutna nöjen smaka,
på hennes rnodersarm dess kärleks förstling låg,
och uti hennes blick han hälsans löjen såg.
I känslor dränkt sin arm han efter makan sträckte,
då honom hennes barn i sorgekläder väckte.
Vart flög du, sorgsna hamn, i detta ögonblick?
»Förvillad, hämndfull, vild jag djupt i skogen gick:
där över träd och berg sig nattens fasor spridde,
förmörkad månen blev, mot stormar stormar stridde.
Bland hagelskurars ras, ur molnen blixten bröt,
och jorden bävade, och havet fjärran röt.
På stormens vingar strax en härjnings vigge sändes,
och bergen krossades, i lågor skogen tändes.
Förtvivlan, harm och skräck uppfylde nu mitt bröst,
och dundren gåvo svar på Sulmas klagoröst:
»Bedragen, ack! av dig barbar! av dig bedragen!
»Du vilddjur! mördare! ej än av åskan slagen!
»Till menlöshetens fall ditt släkte snille fått,
»vars styrka över oss är mod att göra brott.
»Må jag i afgrundsdjup, fast plågad själv, dig finna!
»Nej! må jag bli den eld, vari du där skall brinna!
»Flyg, åskuppfyllda moln! flyg till det falska hav,
»der härja! krossa! bränn! - Det hjerta jag dig gav,
»den Sulma du bedrog, skall dig i döden följa.
»Min vålnad väntar dig på havets svarta bölja.»
»Ej viggen mera snabb, än jag i djupet for.
Tör hända i en dröm du såg det, ömma mor!
Tör hända vid den blixt, som då ditt hjerta rörde,
den medömksamma våg mig på en klippa förde.
Där låg jag blodig, svag, med ögat lyft mot skyn.
I åskans eldar, Gud! vad bilder för min syn:
min mor i dödens famn för Sulma ber och gråter.
Av straff blir hjärtat hårt, men rörs då man förlåter.
Snart på en fraggig våg, jag tyckte Rustan gick,
och tillgift, hjärta, allt av dig han återfick».
»O död», så var mitt rop, »du även mig förföljer!
»Ack, i en evig natt du kval och nöjen höljer:
»Mig vägras dock ditt lugn! - Förbarma dig, o hav!
»Den jorden från sig drev, du ofta fristad gav.
»Nej! jag förlorad är ... dock, orsak till min smärta!
»Fördriv, o Rustan! ej min skugga från ditt hjärta.
»Ve mig! ... o åskans gud! o havets herre, hör!
»Nej, storm! förströ mitt stoft... jag älskar, och jag dör.»
»Så talte jag och grät . . . Men domarns tordön skallar.
Hör, Rustan! Sulmas rop. Hon dig i blixten kallar.
Hör! det är Sulmas röst. Hon gråter fram ditt namn,
är du bland nattens moln? Är du i dundrens famn?»
»Här är jag, Sulma, här! Jag fjärran hört dig klaga,
nej! Rustan var ej född en oskuld att bedraga.
Knappt jag med hoppfullt bröst på stranden lämnat dig
förr’n sömnens tunga moln med glömskan omgav mig.
Jag vaknade, vad skräck! jag vädrens vining hörde.
Flög opp; och vågen röt, och vitt från stånden förde.
Förgäves all min bon, när åt det bistra hav
jag på en planka mig förtvivlad övergav.
Vad skulle, sade jag, en älskare ej våga?
Han hör ej sjöars svall, han ser ej dundrens låga;
han blott en flicka ser, som all hans sällhet gör,
och missnöjd är, att ej han mer än en gång dör.
Men fåfängt sökte jag en älskad strand att hinna;
jag mot en klippa drevs . . . där, trogna älskarinna!
där sårad, matt och blek ett dödens rov du låg.
Jag ropade ditt namn, du grät och på mig såg.
Har ångern, sade du, har ångern fört dig åter?
Den Sulma du bedrog, i det hon dör, förlåter.
Du dog. Bestört och vred jag höjde upp min röst:
»O, Sulma! Sulma, hör!» - Med dolken i mitt bröst
och dig uti min famn, att kröna våra öden,
jag störtade mig ner; fann havets djup, fann döden . . .
Men lugnet fann jag ej - Det åskar . . . Sulma, fly!
En tid och än en tid!» I hoppets lätta sky
de för min rörda syn, dock klagande försvinna.
O ångerns kala hem! skall här jag Werther finna?
Naturens ömme son! I nattens töcknar höljd,
du mulen vandrar här av Dauras * vålnad följd.
Charlotte! Charlotte! en blick, en blick från himlars sköte;
men se! de öppnas re’n ... flyg till din älsklings möte.
Var är du, Juliette? Romeo ropar dig.
Hör! midnattsklockan slår . . . din skugga döljer sig,
då Julia, hur ömt! i minnet kallar åter
den kärlek, Rousseau än i änglars famn begråter.
Kom, klagande Comminge! i skuggan av de träd,
där obeslöjad går din trogna Adelaide,
i denna myrtendal sig klostrets valv påminner,
och rädd i sanden ser, och där sitt namn hon finner.
Hur ljuv den ängslan är, som kärlek hjärtat gör!
Men denna eld, så stark, för lyckans vindar dör.
Ack! då i tvänne bröst en evig låga brunnit,
har ödet skilt dem åt, förr’n de sin önskan vunnit.
Vem, vädrens vining lik, ur glömskans öken far,
med lidelsernas eld i hemska blickar kvar?
Du hop, i hvilkens själ sitt ljus förnuftet släckte,
än kärlek utan hopp en ursint känsla väckte,
och än dig härjat ha förtvivlan, mäktig, vild,
förlusten av en vän, en framtid, nattens bild.
Ju flera känslor sig i hjärtat rymma hunnit,
ju flera himlar ock i skaparns sköt det funnit.
Vart flyr jag? . . . Mörkrets djup! och eld, och brak, och damm!
Ur helvetet en sjö av plågor svallar fram.
Se domarns tordöns-svärd . .. och vilken skara rasar,
att uti evighet ... i evighet? - jag fasar . . .
Försonare? . . . vad kval! ... se de fördömda, se
kring hämndens ljungelds-tron i marter krälande!
En plågoande främst med hoppets fackla svävar,
då lömsk i deras spår förtvivlan osedd bävar.
Vad fröjd vid hoppets sken! - Strax syns ej facklan mer,
förtvilan rusar fram, och plågoanden ler.
Monark! för tron och makt, vad dock ditt öde blivit,
du, som med blodig hand åt bödlar bilan givit?
Tigrinna! ja! du här; du diademet bar,
med segerns lagrar krönt, dem slaven åt dig skar.
Ej med den spira nöjd, som genom mord du vunnit,
din härjningsfackla ock kring halva världen brunnit.
Hur många änkors tjäll, hur faderlösas blod,
ha icke skatta fått, rys! till din ärestod.
Träd fram ! Vad brott, du här på hämndens tavla finner!
Din egen makas blod, som bland millioners rinner!
Ditt folk, som hungrande i dagens tunga gick!
Och deras arbete, ditt rov för ögonblick!
Skryt, usle! pråla nu med välden, slavar, ära . . .
Men jag ock mänska var; - ditt bröst nog plågor tära:
Jag ömma bör . . . och be. »Allt till sin fot han lagt.»
Blott i din kärlek, Gud! mig dyrka låt din makt.
Ack! vilka brott. . . jag flyr - De större fasor sprida,
än marter utan tal, som dessa vilddjur lida.
Att minnas all din nåd ... av dig, försonare!
Ej älskas . . . hjärta ha - ack, det är helvete.
Tungt över djupets vidd se svarta eldmoln falla,
och under domarns tron bland stormar dundren knalla.
I lågor och i damm en ängel svärdet drar,
och satan rytande upp ur Tartaren far.
Kring hans uppresta hår en avgrundsdrake välver,
och synden i hans blick med höjda vingar skälver.
Där flamma avund, hat, och mord, och rovbegär.
Uppå sin högra arm en blodig sköld han bär.
Med Evas tåreflod i skölden ristad blivit
den seger, hennes brott i Eden honom givit.
Där visas allt det kval Messias lida fått,
och all den uselhet, som jorden undergått,
och ateisters namn, som trotsat dödens möte,
och nederst satans bild i avgrundslöjets sköte.
Ett moln hans bälte är, där oupphörligt slår
den åska, från Guds tron ner i Tartaren går.
Och i hans heta fjät, vars ångor kunna dräpa,
långt från hans hjässa ner millioner ormar släpa.
Så tvingas satan fram vid domsbasunens ljud,
och ängeln ropar: »Se! fall ner! och tillbed Gud!»
Han faller. Men vad harm hans ilskna uppsyn bådar!
»Du», det är domarns röst: »du här Messias skådar.
»Så evigt på min tron, jag, Gud, min spira bär,
»så evigt, satan! du från mig förbannad är.»
Messias i en eld på vredens moln försvinner,
i det en stilla bäck vid satans fot upprinner.
Han njuter: glömskan strax hans varelse betar,
som i serafisk drägt till änglars troner far.
För honom Mikael i evighetens salar
om kerubimers makt och mänskors välden talar.
Där ser han osedd fröjd, där hör han Guds beslut,
och änglar i hans sköt’ sin himmel gjuta ut.
Hur hänryckt satan nu näst Gud sig sällast prisar;
men strax Messias sig med alla änglar visar.
»Den tron, dig ämnad var, du vid min egen ser.
»Njut all serafisk fröjd! se’n, satan, störta ner!
»Se’n störta ner! Min hämnd dig aldrig övergiver.
»Känn första slaget! känn! -» Och störtad satan bliver.
Fast vredens åskor gå, hans rop långt högre hörs,
och himlars himmel själv av häftig skakning rörs.
När änglars tankar ner till satans avgrund ila,
att hinna den, vad djup! de trenne gånger vila.
Re’n döden mot sig själv den grymma lien sträckt,
och över kaos ser, stum, ensam och förskräckt;
då den fördömda här, som satans änglar varit,
ur mörkrets kulor fram till domarns fötter farit.
Ack! efter långa kval, vad öden vänta er?
»Du död», så är hans tal, »hör opp, att vara mer!
»Till intet bliv du här, att satan tröst ej finner!
»Och jord, mitt Värdes verk, försvinn!»
Och allt försvinner. - Halleluja!
Men han, som är och blir, intager himlarna,
då Adams frälsta barn med änglaskaran hasta
till foten av hans tron, att sina kronor kasta.
Där ljunga himlar fram, och världar skapas där,
tills för hans tanke ej ett kaos övrigt är.
B Lidner:
Våran prost
Våran prost
är rund som en ost
och lärd som själva den onde,
men gemen likväl
och en vänlig själ
och skäms ej, att far hans var bonde.
Han lever som vi
och dricker sitt kaffe med halva i
som vi
och ratar icke buteljen,
älskar mat
som vi
och är lat
som vi
- men annat är det vid helgen.
Så fort han fått prästrocken på,
vi andra känna oss ynkligt små,
men prosten likasom växer,
för då är han prost från topp till tå
och det en hejdundrande prost ändå
i stort pastorat med annexer.
Jag glömmer väl aldrig i all min dar,
hur vördig han var
här om sistens i kappan och kragen,
hur världens barn
han malde i kvarn
och läste för köttet lagen!
Och prosten grät
- tacka för det,
han talte om yttersta dagen!
Och alla gräto vi ymnigt med,
ty köttet sved
och själen var allt satt i klämma.
Och kyrkrådet smög sig med ryggen i kut
vid tjänstens slut
efter prosten ut,
ty rådet var kallat till stämma.
Men det förståss,
vi repade oss,
när prosten klarade strupen
till sist och sade: "välkomna
lördag 18 november 2017
Frithiof spelar schack
Björn och Frithiof sutto båda
vid ett schackbord, skönt att skåda.
Silver var varannan ruta,
och varannan var av guld.
Då steg Hilding in. "Sitt neder!
Upp i högbänk jag dig leder,
töm ditt horn, och låt mig sluta
spelet, fosterfader huld!"
Hilding kvad: "Från Beles söner
kommer jag till dig med böner.
Tidningarna äro onde,
och till dig står landets hopp."
Frithiof kvad: "Tag dig till vara,
Björn! ty nu är kung i fara.
Frälsas kan han med en bonde:
den är gjord att offras opp."
"Frithiof, reta icke kungar!
Starka växa örnens ungar:
fast mot Ring de aktas svaga,
stor är deras makt mot din."
"Björn, jag ser, du tornet hotar,
men ditt anfall lätt jag motar.
Tornet blir dig svårt att taga,
drar sig i sin sköldborg in."
"Ingeborg i Baldershagen
sitter och förgråter dagen.
Kan hon dig till strids ej locka,
gråterskan med ögon blå."
"Drottning, Björn, du fåfängt jagar,
var mig kär från barndomsdagar;
hon är spelets bästa docka,
hur det går, hon räddas må."
"Frithiof, vill du icke svara
Skall din fosterfader fara
ohörd från din gård, emedan
ej ett dockspel vill ta slut?" -
Då steg Frithiof upp och lade
Hildings hand i sin och sade:
"Fader, jag har svarat redan,
du har hört min själs beslut.
Rid att Beles söner lära,
vad jag sagt! De kränkt min ära,
inga band vid dem mig fästa,
aldrig blir jag deras man."
"Väl, din egen bana vandra!
Ej kan jag din vrede klandra;
Oden styre till det bästa!"
sade Hilding och försvann.
vid ett schackbord, skönt att skåda.
Silver var varannan ruta,
och varannan var av guld.
Då steg Hilding in. "Sitt neder!
Upp i högbänk jag dig leder,
töm ditt horn, och låt mig sluta
spelet, fosterfader huld!"
Hilding kvad: "Från Beles söner
kommer jag till dig med böner.
Tidningarna äro onde,
och till dig står landets hopp."
Frithiof kvad: "Tag dig till vara,
Björn! ty nu är kung i fara.
Frälsas kan han med en bonde:
den är gjord att offras opp."
"Frithiof, reta icke kungar!
Starka växa örnens ungar:
fast mot Ring de aktas svaga,
stor är deras makt mot din."
"Björn, jag ser, du tornet hotar,
men ditt anfall lätt jag motar.
Tornet blir dig svårt att taga,
drar sig i sin sköldborg in."
"Ingeborg i Baldershagen
sitter och förgråter dagen.
Kan hon dig till strids ej locka,
gråterskan med ögon blå."
"Drottning, Björn, du fåfängt jagar,
var mig kär från barndomsdagar;
hon är spelets bästa docka,
hur det går, hon räddas må."
"Frithiof, vill du icke svara
Skall din fosterfader fara
ohörd från din gård, emedan
ej ett dockspel vill ta slut?" -
Då steg Frithiof upp och lade
Hildings hand i sin och sade:
"Fader, jag har svarat redan,
du har hört min själs beslut.
Rid att Beles söner lära,
vad jag sagt! De kränkt min ära,
inga band vid dem mig fästa,
aldrig blir jag deras man."
"Väl, din egen bana vandra!
Ej kan jag din vrede klandra;
Oden styre till det bästa!"
sade Hilding och försvann.
Epikurén
Jag vill ha rus, ett glädjerus var dag,
jag vill var natt med sköna kvinnor skämta!
Kung Salomo predikade som jag
att sällheten av vin och kärlek hämta.
Vad glädje gör det mig i gravens natt
med mödor att ha samlat skatt på skatt,
att Saga rosar mig i murkna skrifter
för stora värv och lysande bedrifter?
Nej, jag vill dricka, tills jag dignar tung
på mjuka bädden vid Selindas sida.
Dess vita barm, vad den är varm och ung,
vad där är ljuvt att tidens lopp förbida!
Låt solens hästar skena med dess vagn,
det gör mig föga glädje, föga gagn!
Jag trives helst ibland de blyga ljusen,
de glada sånger och de fulla krusen.
Jag älskar ej, bland stridens rök och damm,
i blanka vapen på en yster fåle
mot segerpalmen rusa modigt fram
igenom dödar mordiskt som hin håle:
Jag känner intet hat och ingen harm,
men stor tillgivenhet för ben och arm.
Jag vill se vin, ej blod och tårar rinna
och skörda lagrar hos min älskarinna.
Om världens skatter tyngde i min hand,
vad du då hastigt bleve rik, Selinda!
För att få lösa några slitna band
jag skulle dig med gyllne kedjor binda.
Ja, om ett kejsardöme vore mitt,
för varje famntag blev ett grevskap ditt!
Och ägde jag till gördel himlafältet,
för varje kyss jag gav en sten ur bältet!
Bror Vintapp, nej, du är ej riktigt klok,
som säljer ädelt vin för lumpna daler:
du vinner endast siffror i din bok,
men äkta glädje den, som dig betalar.
Att sälja kärlek, vänskap eller vin
det är att vräka pärlor ut för svin.
Nej, vinet, rättvisan och religionen
fritt böra skänkas alla ifrån tronen.
Du store man med djup metafysik,
gör upp en teori att lycklig vara,
på en gång frisk och full och kär och rik,
höjd över alla lidelser och fara,
men kan du ej upplösa mitt problem,
vad är då värt att nämna ditt system,
som ändå skall i glömskans bråddjup ramla,
se’n mänskobarnen ledsnat vid din skramla!
Och du, min bror, som under stort besvär
armbågat dig igenom svåra tider,
som gråtit blod, var gång du varit kär,
och dricker vatten, tills kaldunet svider,
se liljorna på marken och var man,
med vin och flickor gläd dig, när du kan!
Om du se’n dör en dag förutan kassa,
försynen blir kurator i din massa.
Vid sista tulln, när Petrus frågar dig
vad ont och gott du för med dig från jorden,
då är det ej stort lönt att rosa sig
med mycken ursäkt, stammande på orden,
ty kan du svara tryggt vid denna port
att du har intet syndigare gjort
än sugit Lindas läppar och pokalen,
han öppnar gavelvitt den stora salen.
J A Wadman:
jag vill var natt med sköna kvinnor skämta!
Kung Salomo predikade som jag
att sällheten av vin och kärlek hämta.
Vad glädje gör det mig i gravens natt
med mödor att ha samlat skatt på skatt,
att Saga rosar mig i murkna skrifter
för stora värv och lysande bedrifter?
Nej, jag vill dricka, tills jag dignar tung
på mjuka bädden vid Selindas sida.
Dess vita barm, vad den är varm och ung,
vad där är ljuvt att tidens lopp förbida!
Låt solens hästar skena med dess vagn,
det gör mig föga glädje, föga gagn!
Jag trives helst ibland de blyga ljusen,
de glada sånger och de fulla krusen.
Jag älskar ej, bland stridens rök och damm,
i blanka vapen på en yster fåle
mot segerpalmen rusa modigt fram
igenom dödar mordiskt som hin håle:
Jag känner intet hat och ingen harm,
men stor tillgivenhet för ben och arm.
Jag vill se vin, ej blod och tårar rinna
och skörda lagrar hos min älskarinna.
Om världens skatter tyngde i min hand,
vad du då hastigt bleve rik, Selinda!
För att få lösa några slitna band
jag skulle dig med gyllne kedjor binda.
Ja, om ett kejsardöme vore mitt,
för varje famntag blev ett grevskap ditt!
Och ägde jag till gördel himlafältet,
för varje kyss jag gav en sten ur bältet!
Bror Vintapp, nej, du är ej riktigt klok,
som säljer ädelt vin för lumpna daler:
du vinner endast siffror i din bok,
men äkta glädje den, som dig betalar.
Att sälja kärlek, vänskap eller vin
det är att vräka pärlor ut för svin.
Nej, vinet, rättvisan och religionen
fritt böra skänkas alla ifrån tronen.
Du store man med djup metafysik,
gör upp en teori att lycklig vara,
på en gång frisk och full och kär och rik,
höjd över alla lidelser och fara,
men kan du ej upplösa mitt problem,
vad är då värt att nämna ditt system,
som ändå skall i glömskans bråddjup ramla,
se’n mänskobarnen ledsnat vid din skramla!
Och du, min bror, som under stort besvär
armbågat dig igenom svåra tider,
som gråtit blod, var gång du varit kär,
och dricker vatten, tills kaldunet svider,
se liljorna på marken och var man,
med vin och flickor gläd dig, när du kan!
Om du se’n dör en dag förutan kassa,
försynen blir kurator i din massa.
Vid sista tulln, när Petrus frågar dig
vad ont och gott du för med dig från jorden,
då är det ej stort lönt att rosa sig
med mycken ursäkt, stammande på orden,
ty kan du svara tryggt vid denna port
att du har intet syndigare gjort
än sugit Lindas läppar och pokalen,
han öppnar gavelvitt den stora salen.
J A Wadman:
Felicias sång
Ögon! vem är mera skön,
vem mera huld av de två:
Jorden, så tjusande grön?
Himlen, så tjusande blå?
Slår jag, i väljande kval,
blickarna upp eller ner:
vem kan väl göra ett val,
himmel och jord, mellan er?
Lärkan, som drillar i skyn,
bjuder mig dela sin ro;
Rosen, som fängslar min syn,
ber mig sin tuva bebo.
Följa med tonernas färd
högt upp till gudarnas fest,
drömma i blommornas värld:
vilket, o vilket är bäst?
Själ, du till båda blev gjord:
lärka och ros på en gång!
Själ. mellan himmel och jord
sprid dig i doft och i sång!
Den döde
Du älskade, när jag är död en gång
och likafullt mitt minne och min sång
än några stunder leva kvar i norden,
då hör du kanske ofta nog de orden:
"I skaldens bröst sin nyckel dikten har,
du kände honom, säg oss, hur han var;
ty många rykten genom landet vandra,
förvirrande, motsägande varandra."
Då tänker du: "Jag kände honom väl,
jag läste länge i hans öppna själ,
en rörlig själ, som gjorde själv sin plåga
och slutligt nedbrann i sin egen låga.
Ombyttlig, lättrörd, barnslig, misstänksam
han svärmade igenom livet fram.
Hans barndom såg jag ej, men mannens hjärta
förtärdes lika utav fröjd och smärta:
nu glad som gudar i Olympens sal,
nu dyster, mörk som de fördömdas kval,
en evig yngling med en evig trånad,
en from, en öppen, och likväl en grånad.
Från mången irring, som han medgav fritt,
hans hjärta hamnade till slut vid mitt.
Jag fick hans kärlek, kunde den ej mista,
den var hans varmaste, den var hans sista,
och mannen med det vittbekanta namn
han trivdes ändå bäst uti min famn.
Hur ofta sov han, däri innesluten,
en evig tro, av honom aldrig bruten!
I livet var min kärlek honom nog,
och med mitt namn på läpparna han dog."
Så tänker du, fast du det icke säger,
och då kanhända detta bladet äger
för dig ett värde, som det nu ej har.
Då känner du, vad du för honom var,
då minns du rörd de dagar, som förflutit,
då ångrar du, om du mot honom brutit.
O Emili, när då en gång du står
uppå min grav och länge väntad vår
nedstigit, liksom nu, från himlarunden
med knopp och löv och fågelsång i lunden:
säg i ditt hjärta då ett vänligt ord
till slumraren, som ligger under jord,
ty döden själv kan ej min kärlek hämma,
och var jag är, förnimmer jag din stämma.
fredag 17 november 2017
Morgonfärd
men marken andas, dunstigt vit och kall.
Ett skott i fjärran genom tystnan rinner,
och skarpt ger skogen eko av ett skall.
En sakta nordan sveper emot kinden,
och cykeln flyger som i vingat sus.
En gren av asken böjer sig i vinden,
där luften spelar, silveraktigt ljus.
På strand och fält har kölden redan härjat,
med stänk av rim den tegarna har färgat
och svarta, slagna ligger strå och blast.
Men astern lyser festligt röd i dagen
och pelargonen än står frisk och tvagen
— i dungen gäckas än en ensam trast.
K Söderholm:
Ett skott i fjärran genom tystnan rinner,
och skarpt ger skogen eko av ett skall.
En sakta nordan sveper emot kinden,
och cykeln flyger som i vingat sus.
En gren av asken böjer sig i vinden,
där luften spelar, silveraktigt ljus.
På strand och fält har kölden redan härjat,
med stänk av rim den tegarna har färgat
och svarta, slagna ligger strå och blast.
Men astern lyser festligt röd i dagen
och pelargonen än står frisk och tvagen
— i dungen gäckas än en ensam trast.
K Söderholm:
Porten
jag hör ett underligt förvridet skratt,
i natt, i natt.
Jag slumrar in.
Från främmande och doftfyllt land det drar en vind.
Jag slumrar in.
En måne ler.
Jag skådar ting ett vaket öga aldrig ser.
En måne ler.
Å ve, å ve.
Jag hör en stämma full av ångest be.
Å ve, å ve.
Där är en sluten port jag måste nå,
där är en gren på vägen som jag snavar på.
Jag reser mig i svindel och jag ser igen,
där är en sluten port jag måste öppna den.
Och allt jag drömt av sanning, vad jag anat,
allt finns där bakom i gripbar, klar gestalt.
Allt det förfärande, som här vi kämpat mot.
av hån där vi sått liv, av köld och hot,
och detta tingens virrvarr utan slut
i en förklarad enighet här redes ut
och når en helhet utan gräns och mått
bortom all tid, som ingen har förstått
— —
Jag håller portens nyckel i min hand
— då stelnar jag som fjättrad av ett järnhårt band
och kan ej längre röra arm och fot,
det är ett motstånd, som en levande ej kämpar mot.
Jag kan ej mera finna gåtans svar,
jag vet ej mera var jag är och var
— och nyckeln faller ur min stela hand.
Var finns den porten som jag skulle nå?
Jag var så nära redan att förstå
— —
I natt, i natt,
en låga flämtar någonstädes matt,
i natt, i natt.
All jord är stum.
Det växer vita blommor i ett väldigt rum.
All jord är stum.
En gränslös skog.
Och något ljust, som mellan träden log.
En gränslös skog.
I mörkrets famn.
Det finns en vila som ej äger namn,
i mörkrets famn.
K Söderholm:
i natt, i natt.
Jag slumrar in.
Från främmande och doftfyllt land det drar en vind.
Jag slumrar in.
En måne ler.
Jag skådar ting ett vaket öga aldrig ser.
En måne ler.
Å ve, å ve.
Jag hör en stämma full av ångest be.
Å ve, å ve.
Där är en sluten port jag måste nå,
där är en gren på vägen som jag snavar på.
Jag reser mig i svindel och jag ser igen,
där är en sluten port jag måste öppna den.
Och allt jag drömt av sanning, vad jag anat,
allt finns där bakom i gripbar, klar gestalt.
Allt det förfärande, som här vi kämpat mot.
av hån där vi sått liv, av köld och hot,
och detta tingens virrvarr utan slut
i en förklarad enighet här redes ut
och når en helhet utan gräns och mått
bortom all tid, som ingen har förstått
— —
Jag håller portens nyckel i min hand
— då stelnar jag som fjättrad av ett järnhårt band
och kan ej längre röra arm och fot,
det är ett motstånd, som en levande ej kämpar mot.
Jag kan ej mera finna gåtans svar,
jag vet ej mera var jag är och var
— och nyckeln faller ur min stela hand.
Var finns den porten som jag skulle nå?
Jag var så nära redan att förstå
— —
I natt, i natt,
en låga flämtar någonstädes matt,
i natt, i natt.
All jord är stum.
Det växer vita blommor i ett väldigt rum.
All jord är stum.
En gränslös skog.
Och något ljust, som mellan träden log.
En gränslös skog.
I mörkrets famn.
Det finns en vila som ej äger namn,
i mörkrets famn.
K Söderholm:
Är människan ett hugskott blott
Är människan ett hugskott blott, en mask, ett gyckel,
en mekanism, som någon dragit upp till egen lust?
Var livet självt ett språng, ett spel, där intet fanns att våga
och vinning ej, då insatsen var sken?
I allt det liv, som flyter, andas, susar, tonar
i luft och hav är mänskans eget invävt, inneslutet,
en länk i tusen kedjors ked, och likväl nekas
hon fylla där det värv, som henne var betrott.
Är det en dockas öga
som speglar fjäll och sjö och mänskors split?
Är det en dockas öra
som fångar upp var ton i lindens sång och snäckans brus av havet?
Är det en dockas hand, som bygger hamnar, fästen
och nya städer på en sen planet — och smular åter
som tidsfördriv till stoft vad hon har gjort?
Är det en dockas tanke
som kunde räkna ut den lag som styr det minsta ting i skapelsen,
men icke leta ut vartill hon är?
Är det en dockas väsen,
där gräsets vind fått ton
och havets sus gestalt
— där allt som andas, fröjdas, klagar, födes åter,
där varje sten och varje tuvans ört
för första gången vet att den är till?
Är hon en vålnad själv den varelse, där alla jordens toner
och linjer, färger stämts i ett ackord?
Vartill har människan fått händer, om de fjättrats
från början ren i band?
Vartill har hon fått tunga, om det enda ordet
hon skulle sagt ej någonsin fick ljud?
Vartill har hon fått strupe för att klaga, om det verop,
som engång brutit fram, var tomma väggars dån?
Vartill har hon fått vilja att fullkomna
en högre viljas bud i det som är,
om allt hon alstrar, allt hon bygger
blott är en väsenlös och själlös leksaks nyck?
Då liv, må du förgöra vad du skapat
och spränga fjädern, förrn dess verk gått ut.
K Söderholm:
Var livet självt ett språng, ett spel, där intet fanns att våga
och vinning ej, då insatsen var sken?
I allt det liv, som flyter, andas, susar, tonar
i luft och hav är mänskans eget invävt, inneslutet,
en länk i tusen kedjors ked, och likväl nekas
hon fylla där det värv, som henne var betrott.
Är det en dockas öga
som speglar fjäll och sjö och mänskors split?
Är det en dockas öra
som fångar upp var ton i lindens sång och snäckans brus av havet?
Är det en dockas hand, som bygger hamnar, fästen
och nya städer på en sen planet — och smular åter
som tidsfördriv till stoft vad hon har gjort?
Är det en dockas tanke
som kunde räkna ut den lag som styr det minsta ting i skapelsen,
men icke leta ut vartill hon är?
Är det en dockas väsen,
där gräsets vind fått ton
och havets sus gestalt
— där allt som andas, fröjdas, klagar, födes åter,
där varje sten och varje tuvans ört
för första gången vet att den är till?
Är hon en vålnad själv den varelse, där alla jordens toner
och linjer, färger stämts i ett ackord?
Vartill har människan fått händer, om de fjättrats
från början ren i band?
Vartill har hon fått tunga, om det enda ordet
hon skulle sagt ej någonsin fick ljud?
Vartill har hon fått strupe för att klaga, om det verop,
som engång brutit fram, var tomma väggars dån?
Vartill har hon fått vilja att fullkomna
en högre viljas bud i det som är,
om allt hon alstrar, allt hon bygger
blott är en väsenlös och själlös leksaks nyck?
Då liv, må du förgöra vad du skapat
och spränga fjädern, förrn dess verk gått ut.
K Söderholm: