På reformationsfesten
den 31 oktober 1817
Av Gud är sanningen. Förgäves mänskor mota,
förgäves tända bål och höjda bilor hota
en man, en andans man, som, trygg i Kristi spår
och stark i Herrens kraft, till strids mot mörkret går.
Av Gud är kärleken. Till hugnad, ej till häpnad,
går himla-ordets tolk med Andens svärd beväpnad;
allvarlig i sitt nit, men i sitt allvar mild,
och så från brödrahat som mänskofruktan skild.
I Gud är salighet. Vad kan oss världen göra,
vad kan oss världen ge, när honom vi tillhöra?
Han lönen har beredd åt trogna sändebud,
som säga: icke oss, men dig ske pris, o Gud!
J O Wallin:
tisdag 31 oktober 2017
fredag 20 oktober 2017
Höstsång
Nu kom den första frosten.
V v Heidenstam:
Den stålgrå vikens låga strand
blev som en fallen lies rand
som färgats röd av rosten.
Nu stå de sövda träden
i höstens kalla, gula sken
med färg av lik och mull och ben
och lump och multna bräden.
Men jag, som lever, fyller
mitt bläckhorn raskt med alzarin
och fäller ned min rullgardin
och diktar blå idyller.
Är väl gardinen nere,
vem sörjer för en gulnad skog!
Av höstpoeter ha vi nog.
Av höstpoeter ha vi nog.
Gud frälse oss från flere.
Och likväl! Varför sänka
min rullgardin? Hur färgrikt grant
tänds solens sken på uddens brant,
där brustna svallar stänka.
Bland nät som torra hänga
står fiskarbåten stjälpt på hälln,
och tröskverk surra intill kvälln
vid bondens ladulänga.
Nu flyger hela stassen
av dikter om gråvädersslask
som andar ur Pandoras ask
från nordiska Parnassen.
Hur stora starka karlar,
som dricka öl och äta stek,
fått lust för sådan strängalek
man aldrig dock förklarar.
De säga att de lida.
Vad pressar deras bröst så hårt?
Att skriva vers, är det så svårt
att hjärtat börjar svida?
När skalden på en timma
kan gråta full en fingerborg,
då tror man sist att skaldens sorg
är att han ej kan rimma.
Låt gå att livet gömmer
ett uns av skratt, ett pund av gråt;
den starke ler med stolthet åt
det bittra gift han tömmer.
De gamles undanstuckna
och glömda lyra stränga vi
och spela deras melodi,
den stundom glädjedruckna.
Med feberfärg på kinden,
som varma efter vin och glam,
de röda löven dansa fram
i grå septembervinden.
De dansa inför döden
som männen vid Termopylae;
må dansande vi gå som de
mot morgondagens öden.
Stån upp till dans som galna!
Hell, Dionysus, yrans gud,
Hell, Dionysus, yrans gud,
som aldrig flydde dansens ljud
att grubbla och att svalna!
När rönnens klasar mogna
och vinteräpplet glöder svällt,
då kalla stormens pipor gällt
till högtid än hans trogna.
Vi göra kol på sorgen.
Vi stoppa alla korrektur
Vi stoppa alla korrektur
i papperskorgens trånga bur
och bränna papperskorgen.
Vi stryka sot och aska
i skägg och hår och på vårt skinn.
I första hus vi storma in
och ropa på en flaska.
Vi skaffa violiner,
triangel, horn och oboe.
Buteljerna slås upp, och se,
de spruta som delfiner!
Vi bullra och vi svinga,
så väggens rappning brister loss,
så taket snögar gips på oss
och glas och skålar klinga.
Vi stjälpa bord och stolar.
Vi plundra husets skafferi.
Servetterna dem fästa vi
Vi plundra husets skafferi.
Servetterna dem fästa vi
som mantlar och som kjolar.
Terriner och karotter,
ansjovislådor, sylt och salt
vi slunga genom fönstret allt
och fånga husets dotter.
Från sina hakar kasta
vi porten av som druckna män;
i lövsaln duka vi på den.
Med frukt vi faten lasta,
med tjäder, svamp och kräftor.
Och när vi druckit sist på dem,
få de som stupa bäras hem
med bindlar och med häftor.
Om stormen plötsligt vänder
vårt bord och allt som bordet bär,
låt oss, som hålla stormen kär,
stå upp och klappa händer.
Som formade i drivet
och blårött guld stå land och stad;
jag vill bland höstens döda blad
bedårad prisa livet.
V v Heidenstam:
lördag 14 oktober 2017
Margareta Fredkulla
Och ekorrn, varför hasar han sig ned
längs trädets stam och river styggt i barken
och stannar äntligen på lägsta grenen
med upprätt svans och ögonen som eldkol?
Och tjädern, varför dundrar han nu fram
liksom en vingad åska mellan träden?
Vad se de? Kvinnorna, som samla ved,
till dalen komma skrikande och säga,
att något ljust och fagert red längs vägen,
att vackra mänskor färdas genom skogen.
Ve, deras skumma ögon! Träskens dimma
kringdansade bland röda furustammar.
Här kommer nu en liten kolarpojke,
nedrusande till dalen nedom skogen.
Hans ögon skina i hans svarta anlet,
och andfått stötes talet ur hans strupe.
Han ropar:”Varen glada, varen glada!
Prinsessan kommer. Under furuträden
jag sett den fagra sakteligen rida,
och skogens tysta fåglar hava kvittrat
vid hennes åsyn. Ekorrn har sig kastat
från furutoppen ned att skåda henne,
och tjädern dundrat fram emellan träden.
I skolen vara glada, vara glada!”
Håll, pojke, tig då! Ej ett ord om detta!
Bortbyting, varför kommer du med sagor?
Björnunge, tig, ifall du älskar livet!
Prinsessan! Tror du, att du såg prinsessan?
Det var ett rå. Prinsessan kommer icke.
Gud ömke sig, prinsessan kommer icke.
Tyst, pojke! Gäcka ej de arma bönder,
som bo längs gränsen dessa onda tider,
då Nordens kungar ej bevara freden!
Vi äro såsom får, från hjorden skilda,
av björnar jagade, i bråddjup fallna.
Vi skåda varje dag och varje timma
med avsky döden in i likblekt anlet.
Vi veta vad du menar med din saga.
I fjol, då svea-konungen herr Inge
höll möte med den norske konung Magnus
i Kungahälla vid den stora älven
för att få slut på grymt och blodigt krig,
bestämde de för att befästa freden,
att konung Inges dotter skulle komma
till Norge nästa vår och bli dess drottning.
Vad säger han? Såg han prinsessan komma?
Vi kunna icke tro det, icke tro det.
Tyst, tala ej om pärlbesatta kronan,
förtälj oss ej om gångarns purpurtäcke!
Vi hava glömt att hoppas, glömt att tro.
Då vintern kom, den långa, svarta vintern,
och vi i låga, skumma stugor sutto
och sågo röken bolma upp från härden,
framsvävade däri alltjämt gestalter,
spjutväpnade, ompansrade med ondska,
som hotade med död och sår oss arma.
Och dessa voro förebud för andra,
som skymtade i våra skumma drömmar.
De sågos varligt smyga genom skogen,
vår gård de hunno under nattens mörker.
Bäst som vi sovo, svängde eldröd hane
till takets krön. Och in i rökfylld stuga,
där mänskor kvävdes, trängde segerskrien
från druckna mördare, från kungens hirdmän.
Vad? Var hon fager, där hon red bland träden?
Ack, tig då, tig då, tala ej om detta!
Låt det ej viskas fram, låt det ej höras
av vinden ens, ej ens av vägens stenar!
Vi bliva galna, bliva rovdjursgalna,
ifall du åter narrar oss att hoppas.
Se, somliga, som endast väntat kriget,
ha slagit upp sin fyllda skattekista
och manat vägens vandrare att taga!
Och andra, som ägt gillesmat och mjöd,
i gästabud förtärt sitt arvegods
och vänta döden, vältrande i synder.
De fega skövla själva sina gårdar,
nedslakta all sin boskap, bränna höet.
En ovän skall ej hava gagn därav.
Men andra sitta inom låsta dörrar,
försmäktande som fångar, som förryckta.
Vi hava ock hört budskap. Ej om jungfrur,
som fredligt tåga fram i mörka skogen
och locka markens fromma djur att glädjas,
nej, onda budskap komma ifrån gränsen.
De komma uti skaror såsom vargar,
ej gods de röva, men de röva modet.
Gud ömke sig om alla arma bönder!
En man låg gömd och frös ihjäl i klyftan,
då på sin gård han oskadd kunnat dröja.
En drar nu kring och mördar barn och kvinnor,
han var i fjol så blödig, att han grät,
då kungens hirdmän dödade hans söner.
En miste vettet, där han gick i skogen
och såg en rök och trodde hemmet brinna,
då några barn blott hade tänt ett risbål.
Gud ömke sig om alla arma bönder!
Vad? Är här ännu en, som vill oss dåra?
En fredlös man, som tänker, att hans straff
skall bliva upphävt, då han bådar henne,
som hela folkets hjärta suckar efter.
Fred vare med dig, men vi tro dig icke.
Säg ej, att det är vår, att konung Inge
har lovat oss fredsjungfrun nu till våren!
Vän, höst och vår är lika för oss arma,
som sitta stängda inom mörka väggar.
För vår skull må på åkern drivan dröja,
ty våra plogar skola ej den fåra.
Och regnet må bli hängande i molnen
och intet frö i jorden gro och spira.
Vi skola intet så och intet skörda,
vi sitta stilla, bidande fördärvet.
Vi komma dessa vilda män från skogen,
årbrutna vikingar, förlupna trälar,
nedrusande med glädjeskrik mot dalen?
Om allt är sant, vi kommer hon då icke?
Nog talat, bröder! Visa oss prinsessan!
Låt henne plötsligt stå i skogens bryn!
Då hon på silverskodda fålen blänker,
då hennes krona strålar över dalen,
då skola gränsens bönder börja hoppas.
Guds moder, hjälp oss! Kommen hit och skåden!
Vad är det? Skydden, skydden edra ögon!
Sen upp mot skogen! Gören korsets tecken
för ögonen, och skåden upp mot skogen!
Där kommer någon på den mörka vägen,
som ur den svarta furuskogen framgår
som ur ett källarvalv. En jungfru kommer
med fagert följe. Se vi henne alla?
Är detta ej ett rå, ej trollens narrspel?
På knä och bedjen, sjungen fromma sånger,
och ringen, ringen uti alla klockor!
Ack, låt oss dö just nu, förrän vi veta,
att detta endast är en fager drömsyn,
som våra feberheta ögon skapat!
O, kära, väna, morgonljus och blomma!
Hon kommer närmare, hon syns allt bättre.
Det var ej någon dimstod mellan träden,
det är en kungadotter. Tacken, loven!
Nej, kära, att du äntligen är kommen,
att det är du, som rider ned i dalen!
Du lyser fin och fager under kronan.
Ack, kära, väna, låt oss riktigt se dig!
Vik undan guldinvävda silkedoket,
som fladdrar om dig ned till kjortelfållen!
Nu, bönder, hasten! Sätten plog i åkern!
Här rider freden. Kasten säd i jorden,
och sänden hungrig boskap ut på betet!
Här rider glädjen. Gräven gömda skatter
ur jorden fram, och öppnen stängda portar!
De unga skola åter bära smycken,
husmödrar breda vävar ut på bleket,
i kistan tunga vapenskruden kastas.
Gud skydde dig, Fredkulla, där du rider!
längs trädets stam och river styggt i barken
och stannar äntligen på lägsta grenen
med upprätt svans och ögonen som eldkol?
Och tjädern, varför dundrar han nu fram
liksom en vingad åska mellan träden?
Vad se de? Kvinnorna, som samla ved,
till dalen komma skrikande och säga,
att något ljust och fagert red längs vägen,
att vackra mänskor färdas genom skogen.
Ve, deras skumma ögon! Träskens dimma
kringdansade bland röda furustammar.
Här kommer nu en liten kolarpojke,
nedrusande till dalen nedom skogen.
Hans ögon skina i hans svarta anlet,
och andfått stötes talet ur hans strupe.
Han ropar:”Varen glada, varen glada!
Prinsessan kommer. Under furuträden
jag sett den fagra sakteligen rida,
och skogens tysta fåglar hava kvittrat
vid hennes åsyn. Ekorrn har sig kastat
från furutoppen ned att skåda henne,
och tjädern dundrat fram emellan träden.
I skolen vara glada, vara glada!”
Håll, pojke, tig då! Ej ett ord om detta!
Bortbyting, varför kommer du med sagor?
Björnunge, tig, ifall du älskar livet!
Prinsessan! Tror du, att du såg prinsessan?
Det var ett rå. Prinsessan kommer icke.
Gud ömke sig, prinsessan kommer icke.
Tyst, pojke! Gäcka ej de arma bönder,
som bo längs gränsen dessa onda tider,
då Nordens kungar ej bevara freden!
Vi äro såsom får, från hjorden skilda,
av björnar jagade, i bråddjup fallna.
Vi skåda varje dag och varje timma
med avsky döden in i likblekt anlet.
Vi veta vad du menar med din saga.
I fjol, då svea-konungen herr Inge
höll möte med den norske konung Magnus
i Kungahälla vid den stora älven
för att få slut på grymt och blodigt krig,
bestämde de för att befästa freden,
att konung Inges dotter skulle komma
till Norge nästa vår och bli dess drottning.
Vad säger han? Såg han prinsessan komma?
Vi kunna icke tro det, icke tro det.
Tyst, tala ej om pärlbesatta kronan,
förtälj oss ej om gångarns purpurtäcke!
Vi hava glömt att hoppas, glömt att tro.
Då vintern kom, den långa, svarta vintern,
och vi i låga, skumma stugor sutto
och sågo röken bolma upp från härden,
framsvävade däri alltjämt gestalter,
spjutväpnade, ompansrade med ondska,
som hotade med död och sår oss arma.
Och dessa voro förebud för andra,
som skymtade i våra skumma drömmar.
De sågos varligt smyga genom skogen,
vår gård de hunno under nattens mörker.
Bäst som vi sovo, svängde eldröd hane
till takets krön. Och in i rökfylld stuga,
där mänskor kvävdes, trängde segerskrien
från druckna mördare, från kungens hirdmän.
Vad? Var hon fager, där hon red bland träden?
Ack, tig då, tig då, tala ej om detta!
Låt det ej viskas fram, låt det ej höras
av vinden ens, ej ens av vägens stenar!
Vi bliva galna, bliva rovdjursgalna,
ifall du åter narrar oss att hoppas.
Se, somliga, som endast väntat kriget,
ha slagit upp sin fyllda skattekista
och manat vägens vandrare att taga!
Och andra, som ägt gillesmat och mjöd,
i gästabud förtärt sitt arvegods
och vänta döden, vältrande i synder.
De fega skövla själva sina gårdar,
nedslakta all sin boskap, bränna höet.
En ovän skall ej hava gagn därav.
Men andra sitta inom låsta dörrar,
försmäktande som fångar, som förryckta.
Vi hava ock hört budskap. Ej om jungfrur,
som fredligt tåga fram i mörka skogen
och locka markens fromma djur att glädjas,
nej, onda budskap komma ifrån gränsen.
De komma uti skaror såsom vargar,
ej gods de röva, men de röva modet.
Gud ömke sig om alla arma bönder!
En man låg gömd och frös ihjäl i klyftan,
då på sin gård han oskadd kunnat dröja.
En drar nu kring och mördar barn och kvinnor,
han var i fjol så blödig, att han grät,
då kungens hirdmän dödade hans söner.
En miste vettet, där han gick i skogen
och såg en rök och trodde hemmet brinna,
då några barn blott hade tänt ett risbål.
Gud ömke sig om alla arma bönder!
Vad? Är här ännu en, som vill oss dåra?
En fredlös man, som tänker, att hans straff
skall bliva upphävt, då han bådar henne,
som hela folkets hjärta suckar efter.
Fred vare med dig, men vi tro dig icke.
Säg ej, att det är vår, att konung Inge
har lovat oss fredsjungfrun nu till våren!
Vän, höst och vår är lika för oss arma,
som sitta stängda inom mörka väggar.
För vår skull må på åkern drivan dröja,
ty våra plogar skola ej den fåra.
Och regnet må bli hängande i molnen
och intet frö i jorden gro och spira.
Vi skola intet så och intet skörda,
vi sitta stilla, bidande fördärvet.
Vi komma dessa vilda män från skogen,
årbrutna vikingar, förlupna trälar,
nedrusande med glädjeskrik mot dalen?
Om allt är sant, vi kommer hon då icke?
Nog talat, bröder! Visa oss prinsessan!
Låt henne plötsligt stå i skogens bryn!
Då hon på silverskodda fålen blänker,
då hennes krona strålar över dalen,
då skola gränsens bönder börja hoppas.
Guds moder, hjälp oss! Kommen hit och skåden!
Vad är det? Skydden, skydden edra ögon!
Sen upp mot skogen! Gören korsets tecken
för ögonen, och skåden upp mot skogen!
Där kommer någon på den mörka vägen,
som ur den svarta furuskogen framgår
som ur ett källarvalv. En jungfru kommer
med fagert följe. Se vi henne alla?
Är detta ej ett rå, ej trollens narrspel?
På knä och bedjen, sjungen fromma sånger,
och ringen, ringen uti alla klockor!
Ack, låt oss dö just nu, förrän vi veta,
att detta endast är en fager drömsyn,
som våra feberheta ögon skapat!
O, kära, väna, morgonljus och blomma!
Hon kommer närmare, hon syns allt bättre.
Det var ej någon dimstod mellan träden,
det är en kungadotter. Tacken, loven!
Nej, kära, att du äntligen är kommen,
att det är du, som rider ned i dalen!
Du lyser fin och fager under kronan.
Ack, kära, väna, låt oss riktigt se dig!
Vik undan guldinvävda silkedoket,
som fladdrar om dig ned till kjortelfållen!
Nu, bönder, hasten! Sätten plog i åkern!
Här rider freden. Kasten säd i jorden,
och sänden hungrig boskap ut på betet!
Här rider glädjen. Gräven gömda skatter
ur jorden fram, och öppnen stängda portar!
De unga skola åter bära smycken,
husmödrar breda vävar ut på bleket,
i kistan tunga vapenskruden kastas.
Gud skydde dig, Fredkulla, där du rider!
Han är väl sedig, denna svarta gångarn,
som går högtidligt fram i purpurtäcke,
med stora plymer vaggande vid örat,
med manen delad uti många flätor,
omvirade med tofsbeprydda guldband.
Gud signe dig, som kommer här så präktig,
så att ditt stånd vi genast skulle känna
och undfå tröst i våra arma hjärtan!
Gud signe ännu mer ditt milda anlet!
Nog skall den unge norske kungen glädjas,
då han får sluta dig i sina armar.
Ack, kunde fattigt folk dig ändå löna
så, som du det förtjänar, unga jungfru!
Den gamle kolaren i mörka skogen,
som eljest stänger till med bult och slå
för varje vandrare, som söker skydd,
vill locka in dig i sin mörka stuga
och fägna dig med frusna bär från myren.
Och, unga jungfru, träd, som stodo bara,
till dess du kom, beklädas nu med löv,
och marken skyndar sig att duka upp
med alla vårens blommor, där du rider.
Och barnen möta dig med späda kransar,
och alla ropa mot dig överljutt:
”Fredkulla hell! Hell fredens milda jungfru!”
Men detta är så litet. Give himlen,
att fattigt folk dig bättre kunde löna!
Nej, lilla kungadotter, gråt ej, gråt ej!
Vi äro glada. Glömt är allt elände.
Bry dig ej om oss! Se ej våra trasor!
Bliv icke rörd, för att vi svärma kring dig!
Tänk ej på vår förtvivlan! Se oss icke!
Vi måste se oss mätta på ditt anlet.
Vi måste smeka dina vita händer
och känna, att vi hava freden bland oss.
Men du, tänk ej på oss! Betänk din lycka!
Dröm om kung Magnus! Le mot prisad hjälte!
Lyss till hans vackra visor! Smek i tanken
hans långa, mjuka, silkebleka hår!
Se, jungfru, snabbt gick färden genom dalen.
Här ligger älven, och på andra stranden
är Norge. Där är skeppsrikt Kungahälla,
där väntar nu din brudgum på din ankomst.
Och jublet växer. Skaran kring dig växer,
alltsom du rider fram mot färjestaden.
Se eldarna! Se där på alla kullar,
där brinna glädjeeldar till din ära!
Och vägarna till färjestaden, jungfru,
de myllra så av folk, att man vill tro
att vägen själv fått liv och kryper framåt.
Och hör, de hava redan lärt att ropa:
”Fredkulla hell!” Hör, orden bäras tydligt
emot oss över älvens blanka vatten!
O jungfru, jungfru, tänk på vad du lovar!
Du blev för hänförd. All vår myckna glädje
har gjort dig alltför hänförd. Ack, det syntes
så lätt för dig. Det har väl tyckts dig ljuvligt
att bära fredens fröjd till våra hyddor.
Och när de ropte där på andra sidan,
så blev du alltför hänförd. Men vi sågo
dig som en ängel, rörd av helig iver,
då du höll inne purpurtäckta gångarn
och höjde dig i sadeln, sträckte armen
mot himmelen och talte. Unga jungfru,
vi skola alltid, alltid minnas orden:
”Så länge som jag äger blod i hjärtat,
så länge som jag äger ord på tungan,
så länge skall jag verka fredens verk”,
och här du snyftade och sade sedan
knappt hörbart, liksom anande en fara:
”om än det skall mig kosta liv och lycka”.
Nej, jungfru, tänk nu ej så sorgsna tankar!
Låt dina tårar torka, tänk på annat!
Här sitter invid gröna vägakanten
en liten ensam, fattig herdegosse.
Han är fullt ut så glad som någon annan,
och han vill ge dig vad han äger bäst.
Hör vad han sjunger för dig klart och fagert!
Det är en liten ömklig kärleksvisa
allt om en konung högt i Nordanlanden,
som trånar efter Österns kejsardotter.
”En är hon, som mig binder
att vaka långa nätter.
En är, som mig förmenar
att njuta lek och fröjder.
Den fagra mön i Östern,
som själv sitt rike värjer,
svarthårig, svartögd stridsmås,
Matilda, kejsarns dotter.
Vad är i hemmet bättre
än stolt och fager hustru?
Nu följer mig min längtan
på fältet och i stugan,
från tinget rider sorgen
tung jämte mig på hästen,
den sorgen, att jag aldrig
skall kejsarns dotter äga.”
Envar, som färdas till ett okänt land,
är glad, då han på vägen möter någon,
som känner det och kan berätta om det.
Och därför må det glädja dig att lyssna
till varje än så ringa sång och sägen
från det där obekanta landet kärlek.
Men fråga icke vem det kunnat vara,
som diktat visan! Och ifall du frågat,
så vänta ej på svaret! Hör ej gossen!
O, för din lyckas skull, stäng till ditt öra,
då gossen svarar, stolt att kunna svara!
”Fredkulla, konung Magnus diktat visan
i tanke på Matilda, kejsarns dotter.”
Ack, kära, väna, morgonljus och blomma!
Vad sorg, som nu kom störtande emot dig!
Du frågar: ”Vad skall jag hos denne konung,
som trånar efter Österns kejsardotter?
Om mig har han ej diktat några visor,
som gå från mun till mun alltöver landet,
för mig har han i hjärtat ingen kärlek.”
Vart far du, jungfru, rider du i sömnen?
Vi rycker du så raskt i sammetstygeln?
Vart vill du? Varför kallar du ditt följe?
Ack, jungfru, är det du, som ropar sådant?
Som beder: ”Följen med mig hem tillbaka,
o, haven miskund med mitt arma hjärta
liksom med kungens! Hörden I ej visan?
Det är ej efter mig den mannen längtar,
hans trånad heter Österns kejsardotter.”
Men hoparna som tätnat mer och mer,
alltsom du nalkats älven, ropa högljutt:
”Fredkulla hell!”
Och de på andra stranden, vilka strömma
från torg och gata ned till färjestaden,
upprepa som ett tusenstämmigt eko:
”Fredkulla hell!”
Den milda rösten, jungfru, höj den icke!
Säg icke sådant: ”Kära, goda herrar,
och ädla fruar, fören mig tillbaka!
O, hörden I? Vi göra synd mot kungen,
jag vill ej tvinga mig till drottningnamnet,
blott hem, I goda herrar, vill jag komma.”
”Fredkulla!” ropar folket runtomkring dig,
”Fredkulla!” ropa hoparna, som redan
att möta dig ha vältrat ut ur staden.
Du sätter händerna för dina öron
och driver fram den stora, svarta hästen
med höga tillrop. ”Ack, att folket tege!
Fredkulla! Å, det blir väl fred ändå,
fast jag ej kommer. Ack, att folket tege!
Vad svor jag nyss? Men detta rör ej freden.
Kung Magnus börjar icke något krig,
därför att jag ej kommer. Han blir glad.”
”Fredkulla!” ropa hoparna i fjärran,
men folket närmast vägen börjar mumla:
”Vart rider hon? Vart flyktar fredens jungfru?”
”O, kungadotter, hör!” en moder ropar.
”Mitt huvud darrar under årens tyngd,
skall kriget nu beröva mig min son?”
O, kungadotter, hör! Längs hela dalen
slås dörrar till! Hör, vapenkistan öppnas!
Hör, bonden rycker plogen upp ur jorden!
Vad menar du, som sätter dina händer
för öronen? Du måste höra, höra.
Fredkulla, skönliga du bär ditt namn.
Vi våga icke kasta säd i jorden.
Vår dotter skall i år ej fira bröllop.
Då gårdar brunnit, skola gamla kvinnor
en nidstång resa å den svarta grunden.
Fredkulla, ditt är namnet den skall bära.
Fredkulla, då vi falla, tänk på oss!
Då boskap rövas från oss, tänk på oss!
Då våra fränder hämnas, tänk på oss!
Då vilda dåd vi öva, tänk på oss,
liksom på dig vi alltid tänka skola!
Rid hemåt, jungfru, över våra kroppar!
Vi kasta oss på vägen framför hästen.
Vad svor du, jungfru? Hör, vad ropar folket
i fjärran på den andra sidan älven?
Vi kyssa dina händer, unga jungfru.
O, stanna, stanna, rid ej hem ifrån oss!
Förtvivlan av ett fattigt, krigstrött släkte
är det, som väser, tigger, ber omkring dig.
Vi vilja ej dig tvinga, ingen rör
vid hästens tyglar för att vända honom.
Det är blott några vilda män från skogen,
förlupna trälar, dem du bådat miskund,
som mot dig hotfullt draga sina knivar,
men i detsamma kyssa kjortelfållen.
Vad gör du? Varför höjer du ditt ridspö?
Det viner utan miskund ned i flocken.
Och vadan detta ropet: ”Undan, undan!”
Ja, ske då, som du vill, din väg är fri.
Vi bäva för dig. På din panna vilar
en outsäglig sorg, en hopplös smärta.
Du pinas intill vanvett. Rid du hemåt!
Hur smeksamt glida icke dina blickar
mot skogbevuxna kullarna i fjärran!
Där bakom ligger hemmet, unga jungfru,
dit som ett sårat djur du ville fly.
Rid ditåt, jungfru! Gör vår ängslan kort!
Sitt ej och stirra så med heta blickar,
så heta, att var tår med ens förtorkas!
Men se, nu vänder du helt stilla hästen.
Ah, kära, unga jungfru, ensam, onödd,
du ville rädda åt dig offrets ära
av kärlek till den stora, sköna freden.
Du vänder hästen. Hell dig, fredens jungfru!
Ej raskt, ej muntert, endast fot för fot
går det framåt. Håll er nu undan, folk,
träng ej er glädje in på hennes sorg!
Låt henne rida före hela flocken!
Och ingen våge prisa hennes gärning!
Nu färdas färjan sakta över vattnet.
Och fredens jungfru står där, föres stilla,
av ingen tvingad, framåt mot sin uppgift.
Så se då, jungfru, detta stora vatten,
som obevekligt drives ned till havet!
De lena böljorna få icke tveka
att kasta sig uti den starkes famn,
om än han synes bitter och förfärlig.
Om älven även finner på sin väg
en liten fager, sävomkransad bukt,
så får den ändå icke dröja där.
Och om den skulle vilja vända åter
till fredlig källa, gömd i tysta skogen,
så kan den icke heller göra detta.
Den måste framåt, obevekligt framåt.
Fredkulla, detta är bestämmelsen,
som är dig förelagd. Du måste vara
den lena böljan, som i världens ofrid
ingjutas skall för att dess sälta mildra.
O, älska detta, jungfru, sörj ej mera!
Ljuvt är att vara en av ödets store.
Och, jungfru, se än mer! Från Kungahälla
framrida några stolta riddersmän.
Lyft ögonen från marken! Se kung Magnus!
Det gyllne lejonet på hjälmen vilar,
det lyser från hans röda silkekläder,
det fladdrar på baneret ovan honom.
Se konungen! Han själv är Nordens lejon.
Se hur det långa, silkebleka håret
kring skuldran fladdrar, se hans stolta hållning,
se krigarblicken i hans djärva ögon!
De komma, dammet välver upp framför dem.
De komma, deras svarta skuggor rida
i aftondagern långt utöver fältet.
De komma, marken skälver under ritten.
Lyft ögat, jungfru! Möt din unga brudgum!
Tänk icke mera, att du hellre ville
dig kasta under dessa snabba hovar,
som dåna mot dig, och på gråa vägen
förtrampas under dem och möta döden!
Mitt år 2: Hösten
Mustens och maktens och mognadens höst - dig når jag väl aldrig,
sakta mig viskar en röst. Ödesbestämt är vårt liv.
Gyllne och blå september, då jorden i klarhet och styrka
föder sin ljuvaste frukt - o, att jag väl vore där!
Men jag är rädd att redan med förbundna ögon jag irrat
min september förbi - står i oktober nu,
står i den alltför tidiga skymningens töckniga månad,
stridens och stormarnas höst, smutsens och slagregnens höst.
Molnens fuktiga flockar jaga som nattsvarta fåglar,
nattliga fåglar ha ock tagit sitt hemvist hos mig,
byggt sina bon i min själ och hacka muntert mitt hjärta,
gnaga mitt livsträds rot, flaxa så svart för min syn.
Vad skall man göra åt det? Det finns intet i världen som hjälper,
om ej vintern och snön. - Ödesbestämt är vårt liv.
H Söderberg:
sakta mig viskar en röst. Ödesbestämt är vårt liv.
Gyllne och blå september, då jorden i klarhet och styrka
föder sin ljuvaste frukt - o, att jag väl vore där!
Men jag är rädd att redan med förbundna ögon jag irrat
min september förbi - står i oktober nu,
står i den alltför tidiga skymningens töckniga månad,
stridens och stormarnas höst, smutsens och slagregnens höst.
Molnens fuktiga flockar jaga som nattsvarta fåglar,
nattliga fåglar ha ock tagit sitt hemvist hos mig,
byggt sina bon i min själ och hacka muntert mitt hjärta,
gnaga mitt livsträds rot, flaxa så svart för min syn.
Vad skall man göra åt det? Det finns intet i världen som hjälper,
om ej vintern och snön. - Ödesbestämt är vårt liv.
H Söderberg:
tisdag 3 oktober 2017
Granen vid din moders hydda
av granen, skuggande din moders hydda!"
Du helga träd, du alltid sommarprydda,
som stiger himmelssträvande ur gruset,
jag hörde dina ord. Av hjärtat tydda,
de ryckt mig ur det vilda levnadsruset
tillbaka hit till tysta fadershuet -
mer tyst än förr: dess åbor äro flydda.
Här vill jag nu vid enslig härd mig sätta
och lyssna, när utur min barndomssaga
du viskar ljuva bilder i mitt minne.
Men är det vinden, som förskyller detta?
Jag hör den gamla granen endast klaga
och hör dess klagans eko i mitt sinne.
V Rydberg:
Du helga träd, du alltid sommarprydda,
som stiger himmelssträvande ur gruset,
jag hörde dina ord. Av hjärtat tydda,
de ryckt mig ur det vilda levnadsruset
tillbaka hit till tysta fadershuet -
mer tyst än förr: dess åbor äro flydda.
Här vill jag nu vid enslig härd mig sätta
och lyssna, när utur min barndomssaga
du viskar ljuva bilder i mitt minne.
Men är det vinden, som förskyller detta?
Jag hör den gamla granen endast klaga
och hör dess klagans eko i mitt sinne.
V Rydberg:
Härliga land!
Härliga land!
Frihetens stamort på jorden!
Hell dig, du drottning i Norden!
Fädernesland!
Fädernesland!
Fädernesland!
Hjärtat i brand
flammar för fädernedygder.
Hell dina fridsälla bygder!
Fädernesland!
Fädernesland!
Fädernesland!
Fast är ditt band,
knutet bland urgamla fjällar.
Hell dina dalar och hällar!
Fädernesland!
Fädernesland!
Fädernesland!
Skön är din strand.
Hell dina nät, dina plogar!
Hell dina fält, dina skogar!
Fädernesland!
Fädernesland!
Fädernesland!
Frihetens stamort på jorden!
Hell dig, du drottning i Norden!
Fädernesland!
Fädernesland!
Fädernesland!
Hjärtat i brand
flammar för fädernedygder.
Hell dina fridsälla bygder!
Fädernesland!
Fädernesland!
Fädernesland!
Fast är ditt band,
knutet bland urgamla fjällar.
Hell dina dalar och hällar!
Fädernesland!
Fädernesland!
Fädernesland!
Skön är din strand.
Hell dina nät, dina plogar!
Hell dina fält, dina skogar!
Fädernesland!
Fädernesland!
Fädernesland!