Canticum Corybanticum Bacchanticum Clerico-Potatorium Comessatorium Valedictorium Comitiale-Comicum Claespåhörnicum

Canticum Corybanticum Bacchanticum Clerico-Potatorium Comessatorium Valedictorium Comitiale-Comicum Claespåhörnicum den 28 juli 1815

Qvid prius dicam solitis Parentis Laudibus? HORATIUS

Absint rixae, jurgia,
noeniae threni.
Adsint plena pocula
cum tormento leni;
proximusque proximum
rogitet fraterculum;
nonne plenum optimum,
ubi omnes pleni?

Frater! ego valeo;
bene est, si vales.
Bacchi sub auscpicio
omnes sunt aeuales.
Omnes ergo bibite,
jubilate, psallite;
omnes, omnes hodie
erimus mensales.

Psallite identidem;
vox solvatur muto;
salutate praesulem
Scypho, non minuto;
ejus quippe symbolum
est et erit: Homo sum
et a me alienum
nil humani puto.

Te conservent Superi,
Jacob Patriarcha!
Salvum, tutum, veluti
Noachum in archa.
Longum vitae pelagus
iterabis placidus,
tam Archiepiscopus,
qvam Symposiarcha!

Laetus atque viridis
huic tuae genti
Diu,  pater! intersis,
te suspicienti,
atque te, amabilem,
habileem, affabilem,
omnibus laetabilem,
sempeer reverenti!

Absolutum canticum,
fratres, tale qvale,
qvamvis non latinicum,
tamen cordiale.
Absoluta meta mox,
vultus trux, demissa vox,
rapta lux, propinqua nox,
et dicendum vale.

Fluat ergo fluidum;
(fluunt cuncta, patres!).
Ibi jam solatium
hauriamus, fratres!
Hauriamus ibidem
florem ac pinguedinem,
succum atque sanguinem,
qvo laetentur matres.

(Mel. "Har du sett herr Kantarell")

J O Wallin:

Sommardag

Nu sjunger marken under mina fötter

och lekfull vindil blåser i mitt hår,

där gnolande och sommaryr jag går

en väg med blekta barr och blanka rötter,

som solen full med gröna fläckar sår.

Mot skrovlig tallbark fågelnäbbar spika

och ludna bromsar brumma mig förbi.

Ur molnen skär en svalsvärms visselskri.

Jag själv är flygstark och jag ville skrika

mig hes av glädje för att jag är fri.

Det är så stort att jag får gå på jorden

ännu en sommar, full av doft och sken,

och bjudas in av varje dikesren

till smultronmiddag på de gröna borden

och sova ut på någon skuggig sten.

Så tackar jag min jord att jag får vara

vid liv, en människa, ett blod, ett jag,

ett hjärta, som kan slå med lätta slag

och låta sorgsna drömmerier fara

som moln i fjärran på en sommardag.

E Lindorm:

I gräset

Icke jäkta, icke grubbla,
endast spegla med barnstor blick
himlens blåa skimmerbubbla
och varje slocknande ögonblick.

Icke längre hjärnan pina
med brännande tankars lyckojakt,
endast låta dagen skina
och böja sig för dess ljusa makt.

Kanske skall man icke tigga
lyckan om gunst med bön och knot?
Kanske skall man bara ligga
stilla på marken och taga emot?

E Lindorm:

Ett ensamt skidspår

Ett ensamt skidspår som söker
sig bort i skogarnas djup,
ett ensamt skidspår som kröker
sig fram över åsar och stup,
över myrar där yrsnön flyger
och martall står gles och kort -
det är min tanke som smyger
allt längre och längre bort.

Ett fruset skidspår som svinner
i skogarnas ensamhet,
ett människoliv som förrinner
på vägar som ingen vet -
i fjärran förblevo svaren
på frågor som hjärtat bar -
ett slingrande spår på skaren
min irrande vandring var.

Ett ensamt skidspår som slutar
vid plötsligt svikande brant,
där vindsliten fura lutar
sig över klippans kant -
vad stjärnorna blinka kalla,
hur skymmande skogen står,
hur lätta flingorna falla
på översnöade spår!

B Gripenberg:

Vid Boden den 2 juli 1900

Vid denna knutpunkt, där i dag till gästning
en skara folkombud församlats har,
naturen själv har förberett en fästning,
naturen själv lagt grund till vårt försvar.
I norr sig myren svårtillgänglig breder,
en krans av berg på dalen skådar neder.
Här ligger "Boden", och naturen själv
det hägnar in emellan träsk och älv.

Men vart naturligt hinder snarligt bytes
av krigets konst, om mänskan ej ger värn,
om höjd med höjd ej starkt här sammanknytes
till ett gemensamt gördelband av järn.
Ej nog att passet finns, det måste stängas,
i klippans inre skola gravar sprängas,
i ofredstid från pansartornen skall
granatkarteschen sprida dödligt svall.

Vi mana ingen ut, men vilja bygga
och bo i frid, som våra fäder gjort.
Dock akta vi det bäst att rådigt trygga
med säkra lås vårt rikes norra port.
Det folk är döden värt, som ej vill skydda
mot örligs övervåld palats och hydda.
Men har det gjort i tid vad göras kan,
det bidar lugnt sitt öde som en man.

Vi mana ingen ut. Ej mer förtrolla
med bragders glans vi, såsom förr, en värld.
Men vad vi äga vilja vi behålla,
vår frihets arv försvaras skall med svärd.
Vår sömn var lång, men vi begynt att vakna,
det länge böjda lynnet börjat rakna.
Vi säga, ej med trots, men självtilllit:
Vår svenska jord skall värnas bit för bit!

Ishöljda Norrland, slumrande prinsessa!
Ur oförvållad glömskas långa natt
du vaknar ock med norrsken kring din hjässa,
i dina berg du varsnar skatt på skatt,
ditt framtidshopp, som länge tynat, blommar,
ur dina malmfält växa rikedomar.
För länge värnlös stod din vida trakt:
nu skall du få vid Boden riddarvakt.

Kanonport byggs i fjällets gallerier,
befäst står Paglaberg i hoppets färg,
från Rödbergsspetsen svara batterier
och åskomgördlat blickar Degerberg
Du flodombrusade, du norrskensklara,
fjällhöga Norrland, Svear dig försvara.
Det glimmar av gevär vid skogens bryn.
Så är i dag vår ljusa framtidssyn.

Men till den Gud, som världars öden välver,
vi samfällt bedja: Företaget stärk!
Förutan dig granitbastionen skälver,
giv hägn och stöd åt detta mänskoverk!
I tro på dig, för dagar vilka stunda
vårt nordliga försvar vi ödmjukt grunda.
Och tänds åt våldet krigets röda bloss,
från Boden lösen ljude: Gud med oss!

C D af Wirsén:

Marseljäsen

Framåt, I barn av fosterlandet,
vår äras morgon lyser klar.
Emot oss fräckt förtryckarbandet
djärvs höja sina blodstandar.
Vårt öra re´n från fjärran lystrar
till soldateskens hemska larm,
som smyger skonlöst vid vår barm
att strypa mödrar, viv och systrar!
Giv akt, medborgare!
Slut leden, rot vid rot!
Framåt! om orent blod
än forsar kring vår fot!

Vad vill då denna hord av trälar,
som piskas våra led emot?
Tror man sig kuva fria själar
med fängsel och med fjättrars hot?
Mitt folk! I forna dar de brände
på krökta ryggar skymfens sår.
Nu ingen tvinga oss förmår
i träldom åter och elände!
Giv akt, medborgare!
Slut leden, rot vid rot!
Framåt! om orent blod
än forsar kring vår fot!

Vad? Skola främlingar befalla
och våra bygder stifta lag?
Och våra unga krafter falla
för fale soldenärers slag?
O, Gud! Om trälar skola böja
vår nacke under okets tvång!
Om nidingar ännu en gång
till våra härskare sig höja!
Giv akt, medborgare!
Slut leden, rot vid rot!
Framåt! om orent blod
än forsar kring vår fot!

Ve! er, tyranner! Ve! och bäva!
Med fasa ser er an en värld!
Ve! er, menedare! Där sväva
i rymden redan domens svärd!
Ett folk i vapen står mot eder;
och stupar i sitt blod en man.
strax föder jorden då en ann´
och jämna tätna våra leder.
Giv akt, medborgare!
Slut leden, rot vid rot!
Framåt! om orent blod
än forsar kring vår fot!

Dock, skona denna arma skara,
som ej sitt ödes skam förstått!
Låt högsint glömska straffet vara,
som drabbar legohjonens brott.
Men slå till jorden utan skoning
de blodsmän, som dem driva fram,
som skända, sölande i skam,
sin egen moders helga boning.
Giv akt, medborgare!
Slut leden, rot vid rot!
Framåt! om orent blod
än forsar kring vår fot!

O, kärlek, du, till fosterjorden,
sänk dina flammor i våra barm!
Kom frihet, segerängeln vorden,
och led oss du i stridens larm.
Inför all världen så vi bära
ett vittnesbörd om samlad makt:
och ovän vi till fota lagt
ser döende triumfens ära.
Giv akt, medborgare!
Slut leden, rot vid rot!
Framåt! om orent blod
än forsar kring vår fot!

Mitt duskap

En afton blev jag, tänk då vilken lycka,

helt oförmodat med fru L-n du.
Man må ej undra på jag skulle tycka
det vara roligt med en vacker fru
få ett så där förtroligt duskap göra,
ja, maken till det får man sällan höra.

Om morgonen långt innan vi blev klädda,
jag tror jag knappt var riktigt vaken än,
jag ropade med glädje: "Hedda, Hedda!"
i minnet av den förra aftonen.
Men mamma sade: "Hon är mycket äldre
än du, och därför säg tant Hedda hellre!

För mycken ära är till hälften skam.
Tänk om bland fruar, fina, högtidsklädda
en elvaårig flicka trädde fram
och kallade fru L-n för sin Hedda,
nog blev det löjligt, är det icke sant?
Säg därför icke du, men hellre tant."

Man kan väl tänka sig att det var hårt
att ej sin nya vän få Hedda kalla.
O vad jag tyckte det var rysligt svårt!
Farväl min stolthet, mina planer alla!
Mitt första luftslott föll - nyss så briljant,
och av "min Hedda" blev till slut en tant.

T Knös:

Lovstunden

O vilken dag, se hur skön!
Kommen, o kommen I små!
Himlen är strålande blå.
Jorden så leende grön.

Du kan din läxa så snällt.
Därför i susande lund
vilja vi leka en stund
under de blommande tält.

Mellan de ljusgröna blad
solen själv leker tittut,
bäcken också var minut,
fisken där hoppar så glad.

Giv mig Aklejan - se så,
ser du av duvor ett par?
Ser du den gungande Char
gjord utav Stormhatten blå.

Hör, "sista paret" skall ut,
fåglarna leka i lind,
blomman med rodnande kind
gömmer sig - hittas till slut.

Hit då! Jag fångar er, jag,
gör eder tusende spratt!
Hör vilka klingande skratt!
Skynda! I flykten mig tag.

Stilla i skuggan en stund
låten mig vila i ro.
Varför? O varför, månntro?
fråga de små med en mun.

Än ej min läxa jag kan!
O, den är lång, den är svår,
därför ej leka jag får,
därför min glädje försvann.

Stundom du tankfull mig ser;
kanske att du det ej tror:
livet, just när man blir stor,
tungare lärdomar ger.

Ack, men en lovstund nu ler,
barn vill jag åter nu bli,
njuta den lycklig och fri.
Kom, jag vill leka med er!

T Knös:

 

Vid Sundet 2: Framtill pyntad, baktill träckig

Framtill pyntad, baktill träckig,

utan blank och innan fläckig, -
blicken fylld med själslig sörja,
läpp och kind med smink och smörja, -
allt kuliss och blott till sken, -
bilåbäklig, filmgemen,
bukballong på smala ben,
hjuliga av velocipé´n, -
grinar glupskt mot bestars vrål
tidens idealidol.
 
O Hansson:

Vid Sundet 1: O kultur, hur är du ful

O kultur, hur är du ful -

ful till själ och ful till kropp,
ful från tå och opp till topp
och ända in i minsta smul -
ful i dräkt och ful i skinn,
ful i hjärta och i sinn -
småsynt, närsynt, trångsynt blick,
sämsta hacka främsta stick.
 
O Hansson: