På påskmorgonen

Nej, viken sorger! I dag är fest,
i dag må tystna båd kval och ånger.
En var må prisa, som han kan bäst,
vår Gud med ljuvliga sånger.

Ja, låt oss fröjdas av hjärtans grund,
ja, låt oss gladligen hålla påska
och vila, vila en liten stund
från livets mödor och brådska!

Hell, hell, uppståndelsens ljusa dag!
Bryt fram med ära i rena lågor!
Vid sinom tusende lärkors slag
bryt fram ur vaknande vågor!

"Han är uppstånden, han är ej här",
så änglastämman med fröjd predikar,
men hjärtat viskar: "han är oss när,
och vi hans bröder och likar."

Uppstånden är han, och solen går
för världen fram och hans ära prisar.
Och havet märker, att det blir vår
och bräcker buktande isar.

Men morgonvinden från skyn far ned
med svala vingarna frid att vifta,
och mellan vintern och våren fred
de väna granarna stifta.

Med snö på grönskande barr de stå,
vid roten sipporna bo i knoppar;
själv väcker drivan de späda små
med ljumma, glittrande droppar.

Vak upp, du blomma, var icke rädd!
Nu är det slut med båd död och dvala,
nu får du stå i din prydning klädd
i lunden gröna och svala.

Var tröst, mitt hjärta, du skall ej dö!
Allt mer och mer det med våren lider;
snart skall du glömma båd köld och snö
för blida midsommartider.

O ljuva sommar, o hjärtats vår,
från slagregn fri och från kvalm och åska,
hav tack! Jag torkar mitt ögas tår
och håller gladligen påska.

Han är uppstånden, den hjälte god,
den vårens furste förutan like.
Var tröst, min ande, och hav gott mod!
Du leva skall i hans rike.

E Björck:

Lovsång uppå sin födelsedag

Min födelsedag
förtjänar, att jag
ett tacksamhetsljud
till himmelen sänder
att prisa min Gud,
som skapat mig väl,
att jag av hans händer
fått lemmar och själ.

Av Skaparen byggd
i moderlivs skygd
jag fången än låg,
med öron ej hörde,
med ögon ej såg.
Min boning var trång,
jag stundom mig rörde,
att slippa mitt tvång.

Vid tidens förlopp
bröts fängelset opp,
Gud förde mig ut,
på trängsel och mörker
var lyckligen slut.
Då skådade jag
folk, byar och kyrkor
vid himmelens dag.

Jag kunde ändå
platt intet förstå,
med jämmerlig röst
jag tiggde mig föda
av däggande bröst.
För skötsel och ans
och uppfostrings möda
belöning ej fanns.

(forts.)

O Kolmodin:

Välkommen, o vår, med din lovsång av ljus

Välkommen, o vår, med din lovsång av ljus

och solvärmda vind kring den ensammes hus.

En urgammal spådom du skriver som ny

med skälvande skrift i den eviga sky.

D Andersson:

Vår och vinter

Ö! där alltid rosenhäcken
blommor bär,
gyllne fisk i silverbäcken
spritter kär,
linden på Zefirens vingar
strör behag,
sång av Philomeler klingar
natt och dag!

Re’n är gubbens hjässa grånad:
men ännu
för hans fåfängt spända trånad
rymmer du.
Vinter, kom! — ty jag vill hoppas
vårens stund.
Ömsom vissnar, ömsom knoppas
glädjens lund.

F M Franzén:

Marias lovsång (Magnificat)

Min själ prisar Herrens storhet,
och min ande fröjdar sig i Gud, min Frälsare.
Ty han har sett till sin tjänarinnas ringhet;
och se, härefter ska alla släkten prisa mig salig.
Ty den Mäktige har gjort stora ting med mig,
och heligt är hans namn.
Hans barmhärtighet varar från släkte till släkte
över dem som fruktar honom.
Han har utfört väldiga gärningar med sin arm,
han har skingrat dem som tänkte övermodiga tankar i sina hjärtan.
Härskare har han störtat från deras troner,
och ringa har han upphöjt;
hungriga har han mättat med sitt goda,
och rika har han skickat bort med tomma händer.
Han har tagit sig an sin tjänare Israel
och tänkt på att bevisa barmhärtighet
mot Abraham och mot hans säd till evig tid,
efter sitt löfte till våra fäder.

Maria:

Jungfru Maria satt och sang

Jungfru Maria satt och sang,
hon hade en bok uti sin hand,
hon hade Jesum på sitt knä,
Gud bevare folk och fä!
Gud bevare stad och land!
Gud bevare kvinna och man!
Gud bevare större och mindre!
Jesus vare nu härinne!

Den trettonde mars

Han stirrade ned från sitt slottsgemak
utöver Lejonbacken,
han stod där så stel, så spänd och så rak
i den trånga, blåa fracken.

Hur kall han syntes, en feber brann
bak serafimerstjärnan,
och tankarna virvlade av och an
i den arma, pinade hjärnan.

Hur kunde det gå så förtvivlat slätt,
så jämmerligt som det gjorde?
Han var ju en kämpe för sanning och rätt,
därtill en Herrens smorde!

Hans namn Sannfärdig och Trofast är.
Han ensam ej sig försvurit
åt den korsikanske Lucifer
och vilddjurets tecken burit.

Att vägra förlikning med Antikrist,
det var att himlen förtjäna,
men därför hade han Finland mist
och stod förrådd och allena.

Hans rikes bålverk åt ryssen skänkt,
och så den långa reträtten,
oduglighet, svaghet, där minst han tänkt -
och sist nu från Värmland stafetten!

Var Cronstedt fal och var Klingspor feg,
rebellen - det var dock rågan!
I går man lydde ännu och teg -
i dag är det upprorslågan.

Hur var det möjligt? Vadhelst han gjort
haft bifall av grånade råder.
Allt var förträffligt och vist och stort,
så snart han talat i nåder...

Liksom från tingens sanna gestalt
den skymmande slöjan flugit,
i blixtbelysning han såg nu allt:
de hade blott ljugit - ljugit.

O, dessa hovmän med fruset smil,
prelater med ja och amen
och dessa festtal i övlig stil
om Gustav och Vasastammen!

Lögn - idel lögner så långt han minns:
ministrarnas reverenser,
då han från skötet som tre års prins
gav sina audienser.

Handkyssningar bara och böjda knän,
men sanning ej för ett öre!
Så vart han en hög, absolut suverän -
hans folk, det stod utanföre.

Hans folk, han har ej sett till det stort,
men när han färdat ut order,
det blött och betalat, som det har bort,
i kampen mot Rysslands horder.

Nyss ställde det upp sin ynglingahär,
ett lantvärn med fädrens sinne.
Sitt yttersta stöd har han ändå där
mot fiender ute och inne.

Då ljödo trumslag vid början av bron,
och inför konungens blickar
allt närmare kom en ung bataljon.
"På dem kan jag tro!" han nickar.

Men vad är detta? Än hit, än dit
gevären svaja eländigt,
och mellan leden i kompanit
vad gapande luckor beständigt!

Han är förstenad. Är det hans sköld,
den svenska ungdomens blomma?
I usla paltor de hacka av köld
med kinder gulbleka, tomma.

Vid sista svängningen segna två
av svaghet omkull på marken.
I silverringsklockan griper då
med feberiver monarken.

Och mot sin darrande adjutant
han träder med handen knuten:
"Vad fattas folket? Tala sant!
Sant, hör ni, sant på minuten!"

Till svar en stammande, skruvad fras
om vinterkylan som suger,
om patriotiska avskedsglas...
"Ut!" ropar kungen, "ni ljuger!"

Och åter ensam emot sitt bord
han sjönk, den beklagansvärde.
Uti sitt mörker ett sanningens ord,
en stråle av ljus han begärde.

För sent, för sent! Från hans kabinett
blott skilda utav den tunna,
skulpterade dörren, ren sammanträtt
de männer, som svara kunna.

En sky på härdade drag låg tung
av sorg och allvar i blandning.
De hyste ej hat till en stackars kung,
men kommo att tala - sanning.

C Snoilsky:

Fruntimmers plikt att uppöva deras vett

Dumma lag, du blinda sed,
som av nedrig avund ljuder,
när du Evae kön förbjuder
att Parnassen komma ved.

Att du först har fått din fart
ur en svag och manlig hjärna,
som sitt välde velat värna,
är väl utan tvivel klart.

Ty natur och sunt förnuft
mot din blindhet alltid stridit
och bevisar, att den lidit
men av tjock och osund luft,

som uti sitt hjärnegrill
undrar på, om kvinnor åga
ädel anda, himmelsk låga,
och av vad de kommit till.

Denne tok förtjänar ej,
att hans dumma sats besvaras;
han må länge nog förvaras
som ett livligt konterfej

utav karlars stolta mod
och de många tvivlans krokar,
som de gamla vishetstokar
drogo ur sin hjärneflod.

[- - -]

Nej, betänk, o ädla hop!
att er åtrå först bör välva
att upphjälpa eder själva
ur en neslig dumhets grop.

I han fått ert dyra liv
ej därför att det förspilla
och att edert vett förvilla
i fåfänga tidsfördriv.

Himlen haver satt oss hit
liksom till försök och prövning,
hur i denna själaövning
vi använda skull´ vår flit.

Den, som nyttjar tiden här,
himlens höga avsikt märker
och sin själ i vishet stärker,
ej för döden bäva lär.

Sanningsstrålan är här satt
under mycket moln och dimma;
den, som söker denna strimma,
får ock en gång solen fatt.

Men den, som med stoft och mull
här sin själ i tiden mättat
och sig efter skuggor rättat,
går i mörkret mer omkull.

Hur sku mörka själar då
själva solens klarhet tåla,
när de ej dess minsta stråla
skådat här och råkat på?

Därför blir vårt säkra slut:
först vår skyldighet upptäcka
och, så långt vår krafter räcka,
föra den till ända ut.

Lät oss därför tänka på,
vad vår plikt av oss begärer.
All naturens ljus oss lärer,
att vi ej sku stilla stå.

Vägen till all sällhets bygd
i vår egen själ vi bära:
att sig själver känna lära,
det är källan till all dygd.

H C Nordenflycht:

Du gav mig, o Herre, en teg av din jord

Du gav mig, o Herre, en teg av din jord,

som jag nu min egen får kalla.
Du gav mig ett värv och ett bröd för mitt bord.
Här lever jag trygg på ditt mäktiga ord,
hur tider än växla och svalla.
Här reddes mitt bo,
här njuter jag ro
och får i din hand mig befalla.

Av framfarna släkten som sentida arv
jag mottog den mark, som jag plöjer.
Här bröto de sten, och här går nu min harv
i åkrarnas mylla sitt fredliga varv.
Dock högre min tanke sig höjer.
Ty allt är ett lån
därovan ifrån,
din kärlek i allting sig röjer.

Så lär mig att taga, o Gud, ur din hand
välsignelsens dagliga gåva,
att tacka för regnet, som vattnar mitt land,
för solsken och värme i sommarens brand,
för äring och skördar dig lova.
Vad mäktar väl jag?
Din vilja är lag:
det växer ju, medan vi sova.

Så lär mig ock, Herre, att dig till behag
förvalta det pund mig blev givet,
att fylla med frimodig gärning min dag,
att hjälpa och omhulda den som är svag,
att älska, ty därav går livet.
Och giv mig till sist
ett namn, Herre Krist,
som är i din livsbok inskrivet.

C R Sundell:

Världens religioner

Pedagogisk dikt för den mognare ungdomen

Nu så är rabbinen nyter,
då i templets pelargång
han hör portens proselyter
stämma upp en vallfartssång.

Roparen från minareten
kallar muselmän till bön:
"Bedjen, kämpen, då I veten
paradiset blir er lön!"

Nunnan sig i cellen späkar
under blodigt gissel böjd,
likväl, Brigham Young, du nekar
ogift kvinna himlens fröjd.

Popen framför helgonnischen
böjer fromsint sina knän,
medan virke till fetischen
kaffern tar bland strandens trän.

Upp Madame Blavatsky stiger
på sin talarstol i dag.
Lyssnarkretsen stilla tiger
vid dess tal om Karmas lag.

Medicinmannen vid stranden
frambär offer för sin klan,
manar fram "Den store anden",
aktad högt av indian.

Under Buddha ligga välden,
länder under Con-fu-tse.
Parsern ber till rena elden,
stjärnan dyrkas av kaldé.

Laman läser Ramajana,
läser sanskritpoesi,
och han längtar till Nirvana,
där han allt får strunta i.

H Löwenhielm:

Sangen om den blå anemone

Hvad var det dog, der skete?
Mit vinterfrosne hjertes kvarts
må smelte ved at se det
den første dag i marts.
Hvad gennembrød den sorte jord
og gav den med sit sølvblå flor
et stænk af himlens tone?
Den lille anemone,
jeg planted dér i fjor.

På Lolland jeg den hented,
et kærtegn fra min fødeø.
Så gik jeg her og vented
og tænkte: »Den må dø;
den savner jo sit skovkvarter,
sin lune luft, sit fede ler;
i denne fjendske zone
forgår min anemone;
jeg ser den aldrig mer«.

Nu står den der og nikker
så sejersæl i Jyllands grus
ukuelig og sikker
trods ensomhed og gus,
som om alverdens modgang her
har givet den et større værd,
en lille amazone
og dog min anemone
som søens bølge skær.

Hvad var det dog, der skete?
Mit hjerte koldt og hårdt som kvarts
det smelter ved at se det
den første dag i marts.
Jeg tænkte: »Evigt skiltes ad
min sjæl og glæden«. da jeg sad
i vint'rens grumme done.
Nu gør min anemone
mit hjerte atter glad.

For denne rene farve
den er mig som en vårens dåb,
den la'r mig nyfødt arve
en evighed af håb.
Så bøjer jeg mig da mod jord
og stryger ømt dit silkeflor,
en flig af nådens trone.
Du lille anemone,
hvor er din skaber stor!

K Munk: